Oskar-serien är en samling berättelser och reflektioner om mötet mellan barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) och skolans värld. Genom Oskars upplevelser får vi syn på både styrkorna och de utmaningar som kan följa med diagnoser som autism och ADHD. Serien visar hur små anpassningar, respekt för dagsform och en vilja att se individen kan göra stor skillnad – både i klassrummet och utanför. Här hittar du alla delar i serien, från bakgrund och förståelse till konkreta exempel på stöd i vardagen.
KonMari i vardagen kan förändra mer än man tror. När sjukdagar blev långa hittade jag ro i garderoben, sonens humor gav oss Volbeat på vinyl – och nästa vecka väntar Oskar-serien om rasterna.
Lillgrabben har varit sjuk i några dagar och vi har mest hållit oss inne. Ändå blir det lätt att dagarna flyter ihop när man går här och skräpar. Jag skriver mina listor varje morgon – mål för dagen – men oftast blir de liggande.
Till slut händer det ändå. Plötsligt fick jag energi, och den här gången gick den till garderoben.
KonMari i vardagen och känslan av ordning
Kaos-garderoben har länge stirrat på mig. Med KonMari-metoden i bakfickan började jag vika, sortera och skapa lite andrum. Kanske blev det inte så mycket som åkte till skänkes-högen, men ändå kändes det annorlunda: luft. Strukturen börjar faktiskt sätta sig nu. När jag använder KonMari i vardagen känns garderoben lättare att öppna.
Små steg med KonMari i vardagen
Allt är inte klart ännu, men i lådorna ligger linnen, t-shirts och tröjor fint vikta enligt KonMari i vardagen, så att allt får plats. Nästa steg blir att stryka skjortor och vika in dem i ordning. Jag vill också bygga om garderoben lite – en halva med hyllor och den andra med plats för klänningar som får hänga bredvid.
Därför är det en märklig men skön känsla när till och med tvätten ner i källaren blir något jag kan känna mig nöjd över. Och där i källaren står mitt gamla stereopaket och samlar damm. Trots det har jag svårt att göra mig av med det. Kanske är det dags? Vi har ju skivspelaren i vardagsrummet nu, enkel och trådlös via Bluetooth – så mycket smidigare än alla gamla sladdar.
För några dagar sedan kom sonen hem med en vinyl. En dubbel-LP med Volbeat. Han hade ett flin i mungipan och låtsades som ingenting. Jag stod i köket och rörde i grytorna när han ropade: – Carina, du har herrbesök i soffan.
Jag svarade förvirrat att det hade jag väl inte? Men han insisterade. När jag gick in i vardagsrummet fick jag syn på dem: två skivor, snyggt parkerade på min plats i soffan. Ett ovanligt tyst sällskap – men sedan vi la på en av dem fylldes rummet av liv, energi och ett härligt väsen.
Sonens gåva – Volbeat på vinyl, ett humoristiskt “herrbesök” i soffan.
Jag måste erkänna att Volbeat inte varit något jag aktivt lyssnat på tidigare. I alla fall inte förrän nu. Men sedan dessa skivor flyttade in har de snurrat många gånger. Sonens humor i hur han presenterade dem gjorde det hela ännu roligare. Att få ”herrbesök” av vinylskivor – det är humor på hög nivå i min bok.
Musikväggen hemma – Volbeat på skivspelaren och andra vinylfavoriter i rummet.
Oskar-serien – nästa veckas inlägg
Idag har jag inga stora planer mer än att jobba vidare med nästa del i Oskar-serien. Den här gången handlar det om rasterna i skolan – de där stunderna som borde vara fria och roliga, men ofta blev en kamp.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
När jag läste igenom det jag skrivit fick jag tårar i ögonen. Kanske säger det mer om mig än om texten, men ändå tror jag på riktigt att det kommer att beröra. Jag vill skriva fram både svårigheterna och en slags utopi: tänk om rasterna kunde bli en plats där vuxna deltog, där lek var något alla fick vara med i och där barn kunde känna sig både sedda och trygga.
Därför känns nästa inlägg som ett av de viktigaste jag har skrivit i serien hittills.
Till dig som läser
Brukar du göra listor för dagen? Håller du dem – eller blir de som mina, liggande?
Vad fyller du dina dagar med när du inte jobbar? Här fyller jag mina med blogg, ungdomar, hem och matlagning – och jag hinner till och med njuta av livet, ta hand om mig själv och må bra.
Reflektion
Det är små steg, som KonMari i vardagen eller en vinyl på spelaren, som gör skillnad. Det märkliga är hur sjukdagar kan bli till dagar av förändring. Ibland räcker det med en vikt tröja, en röjd garderob eller en vinyl som överraskar – och plötsligt känns livet lite lättare att leva.
AHA – mellan raderna
Att skapa ordning i garderoben är inte bara praktiskt. Det är också en symbol för att skapa plats i livet – för nya skivor, nya skratt och nya berättelser.
KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.
The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.
Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.
KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order
That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.
Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.
Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.
My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa
A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out: – Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.
I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.
I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.
Oskar Series and Next Week’s Post
Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.
When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.
That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.
Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?
What do you fill your days with when you’re not working? Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.
Reflection
The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.
AHA – Between the Lines
Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.
Oskar var trygg hemma, men världen utanför var svår. I hemmet fanns rutiner och förutsägbarhet, men i dagis och skola möttes han av krav som krockade med hans behov. Det här är en berättelse om NPF, om att känna skuld – och om hur små förändringar kan göra skillnad.
Detta inlägg är en del av Oskar-serien – NPF & skola, där jag skriver om hur vardagen kan se ut för barn som kämpar i mötet med skolan.
Det här är en berättelse om Oskar – ett barn som hittade trygghet hemma men mötte svårigheter utanför. Genom hans historia vill jag visa hur det kan vara att leva med NPF, hur små detaljer kan göra stor skillnad och hur vuxnas stöd kan vända hopplöshet till möjligheter.
Hemma fick han vara som han var
Hemma var det alltid lugnt och skönt. Där vågade Oskar ställa frågor: vilken handduk han skulle använda, var han skulle sitta vid bordet. Han fick äta maten på sitt eget sätt – ärtor, morötter och sås – utan att någon försökte tvinga honom till kött, ost eller annat.
Han ville ha maten ordnad, var sak för sig. Morötterna låg högst upp på tallriken, såsen vid sidan och ärtorna i mitten. Då blev tallriken som en hel gräsmatta av gröna ärtor.
I hemmet var allt tillåtet. Han fick lov att vara på sitt rum när det kom främmande och ingen tjatade. Framför allt visste han vad som förväntades av honom – och det gav trygghet.
NPF-fakta: För många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer är det just förutsägbarheten som skapar trygghet. Små detaljer – som ordningen på maten eller vilken handduk som är ”rätt” – kan vara avgörande för att dagen inte ska kännas kaotisk.
Fråga till dig som läsare: Kan du minnas något från din barndom som gjorde dig trygg på samma sätt?
När allt förändrades
Det var när han började på dagis som allt blev galet. Plötsligt fanns samlingen där – alla skulle sitta stilla. Man fick inte prata när man ville, och vissa barn var bråkiga och puttade på honom.
Eftersom Oskar inte tyckte om när andra rörde vid honom, slutade det ofta i bråk. Efteråt kände han dessutom alltid att de vuxna tyckte att det var hans fel.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha satt sig bredvid och sagt: – Du kan sitta här, det räcker att du lyssnar en liten stund. Vill du rita medan vi pratar går det också bra.
NPF-fakta: Krav på stillasittande, gemensamma lekar och socialt samspel kan bli överväldigande för barn med NPF. När gränser överskrids – till exempel att någon rör vid dem – kan känslorna ta över och situationer lätt spåra ur.
Fråga till dig som läsare: Hur tror du att det känns att vara i en miljö där reglerna aldrig passar ihop med ens behov?
Skolans värld
På rasterna i skolan ville ingen vara med Oskar. Det gjorde inte så mycket, eftersom han egentligen inte ville vara med de andra heller. Men ibland retade de honom, och då blev han arg och röt som ett lejon.
Det gjorde bara saken värre – för efter det retade de honom ännu mer.
Några lärare tyckte därför att han behövde skärpa sig: – Inte ska man ryta som ett lejon. Det är ju därför de retar dig.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha gått fram och sagt: – Jag hör att du är arg. Vill du ta en paus ute en stund och sen komma tillbaka?
Eller när barnen började retas: – Vet ni, Oskar är expert på detaljer. Vill ni att han visar hur man bygger den högsta koja?
NPF-fakta: För många barn med NPF blir just rasterna den största utmaningen. Där saknas vuxnas stöd, och det blir tydligt att socialt samspel inte alltid är självklart. Ibland blir känslorna för stora, och ett rytande kan kännas som det enda försvaret.
Fråga till dig som läsare: Har du någon gång sett ett barn bli retat och önskat att en vuxen hade klivit in på ett bättre sätt?
På lektionerna
På lektionerna var det svårt. Han förstod inte varför han skulle skriva samma siffra om och om igen på ett helt papper. Samtidigt kunde han inte begripa varför han behövde lära sig engelska. Han bodde ju i Sverige – varför i hela världen skulle han då prata engelska?
Så kunde det ha varit: En lärare kunde ha sagt: – Vi skriver siffror för att träna handen och hjärnan att samarbeta. Men du kan också rita dem i mönster – vill du göra det?
NPF-fakta: Barn med NPF behöver ofta förstå varför något är viktigt för att kunna hitta motivation. Uppgifter utan tydligt sammanhang kan kännas meningslösa – och frustration tar snabbt över.
”Skärp till dig”
Ofta möttes han i skolan av kommentarer som: – Du behöver bara skärpa till dig. Sluta med det där, annars lär du dig aldrig.
Därför kändes det alltid som att allt var hans fel.
Men han hade behövt höra något helt annat: – Jag ser dig. Jag förstår att det är svårt. Vi hittar en lösning tillsammans.
NPF-fakta: Många barn med NPF får höra just detta: ”Skärp dig.” Men för ett barn som redan kämpar blir det inte en hjälp – utan ännu ett bevis på att de inte duger som de är.
Oskar hatade skolan
Till sist hatade han skolan. Fast ”till sist” kom tidigt. Redan efter några veckor i klass 1 började känslan växa. Efter sommarlovet mellan ettan och tvåan blev det ännu värre, och redan efter andra veckan i årskurs två kändes det som om eländet aldrig skulle ta slut.
Andra barn retades, Oskar blev arg och vuxna tillrättavisade honom.
Mamma blev trött
Livet kändes orättvist. Mamma var trött efter jobbet – men också av alla samtal från skolan. Varje gång telefonen ringde och skolan berättade vad Oskar gjort, fylldes han därför av skuld.
Han började tro att det var hans fel att mamma var så trött. Han var ju den jobbige.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: När skolan ringde kunde de ha sagt: – Oskar hade det tufft idag, men vi hittade en lösning tillsammans. Han klarade faktiskt att knyta sina skor själv efter att vi övat tillsammans.
Den dagen knöt han inte bara sina skor. Han knöt också en känsla av att vara sedd.
NPF-fakta: När ett barn kämpar i skolan påverkas hela familjen. Samtal, möten och oro blir vardag för föräldrarna – och barnet känner ofta skulden långt innan någon säger det högt.
Fråga till dig som läsare: Har du upplevt hur ett barns kamp i skolan påverkar hela familjen?
Resan slutar inte här….
Men Oskars resa slutar inte här. Skolan fortsatte att ställa krav – och frågan blev hur både han och de vuxna omkring honom kunde hitta vägar framåt. Det är i de mötena, mellan barnets behov och skolans värld, som nästa del av berättelsen tar vid.
Vill du läsa fler delar av Oskars berättelse? Besök navet för Oskar-serien där alla inlägg samlas.
Reflektion
Att se Oskar handlar inte om att förändra honom – utan om att förändra förutsättningarna runt omkring. Små anpassningar, ett annat ordval eller ett ögonblick av förståelse kan betyda skillnaden mellan hopplöshet och hopp.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna i Oskars berättelse finns en längtan: att få vara tillräcklig som man är. Det här är något många barn bär inom sig – och något vi vuxna kan möta, om vi väljer att se.
FAQ – Oskar, NPF och skolan
Vad betyder NPF? NPF står för neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD och autism.
Varför reagerade Oskar så starkt på små saker? För barn med NPF kan rutiner och detaljer vara avgörande för tryggheten. När något ändras känns det ofta som hela världen rämnar.
Vad kunde skolan ha gjort annorlunda? Små anpassningar, tydliga förklaringar och vuxna som ser barnet kan göra hela skillnaden.
Är det vanligt att barn med NPF känner skuld? Ja, många barn tar på sig ansvaret när vuxna blir trötta eller frustrerade – trots att det inte är deras fel. Men det gäller inte bara barn med NPF. Även barn utan diagnos känner sig ofta ansvariga när något blir fel, eller när föräldrar bråkar.
Hur kan man stötta ett barn som Oskar? Genom att se styrkorna, ge alternativ och bygga motiverande omständigheter. Framför allt genom att visa att barnet duger som det är. Men först och främst handlar det om att bygga relationer – och det är lika viktigt för alla barn, inte bara för de med NPF.
Lev idag just nu igår finns inte kvar den bor i historian. Morgondagen den ligger där borta i framtiden. Det är här i nuet just nu vi lever och andas i. Här kan vi sätta fröer för framtiden. /Carina Ikonen Nilsson
Oskar was safe at home, but the world outside was hard. At home he had routines and predictability, but in preschool and school he faced demands that clashed with his needs. This is a story about neurodivergence, about guilt – and about how small changes can make a big difference.
This post is part of the Oskar-series – NPF & school, where I share stories about everyday struggles and the school system.
This is the story of Oskar – a child who found safety at home but met struggles outside. Through his journey, I want to show what life with neurodivergence can look like, how tiny details can matter, and how adult support can turn hopelessness into possibilities.
At home, he could be himself
Home was always calm and safe. There, Oskar dared to ask questions: which towel he should use, where he should sit at the table. He was allowed to eat his food in his own way – peas, carrots and sauce – without anyone forcing him to eat meat, cheese or something else.
He wanted his food arranged, each part separate. Carrots on top, sauce on the side, and peas in the middle. Then the plate looked like a green lawn of peas.
At home, everything was allowed. He could go to his room when guests came, and no one nagged. Most importantly, he knew what was expected of him – and that gave him security.
NPF fact: For many children with neurodivergence, predictability creates safety. Small details – like the order of food or which towel is “right” – can be crucial to keep the day from feeling chaotic.
Question for you as a reader: Can you remember something from your own childhood that made you feel safe in the same way?
When everything changed
It was when he started preschool that everything fell apart. Suddenly there was circle time – everyone had to sit still. You couldn’t talk whenever you wanted, and some children pushed him around.
Because Oskar disliked being touched by others, it often ended in fights. Afterwards, he always felt the adults thought it was his fault.
What if it had been different: An adult could have sat next to him and said: – You can sit here, it’s enough if you listen for a little while. If you want to draw while we talk, that’s fine too.
NPF fact: Demands for sitting still, group play and constant social interaction can be overwhelming for children with neurodivergence. When boundaries are crossed – like being touched – emotions can easily take over and situations escalate.
Reader question: How do you think it feels to be in an environment where the rules never fit your needs?
The schoolyard
During recess at school, no one wanted to play with Oskar. That didn’t bother him much, because he didn’t really want to be with the others either. But sometimes they teased him, and then he got angry and roared like a lion.
That only made things worse – because after that, they teased him even more.
Some teachers therefore thought he just needed to pull himself together: – You shouldn’t roar like a lion. That’s why they tease you.
What if it had been different: An adult could have stepped in and said: – I hear that you’re angry. Do you want to take a break outside and then come back?
Or when the children started teasing: – You know, Oskar is great at details. Do you want him to show you how to build the tallest fort?
NPF fact: For many children with neurodivergence, recess is the hardest time. There is little adult support, and it becomes clear that social interaction is not always obvious. Sometimes feelings grow too big, and roaring can feel like the only defense.
Reader question: Have you ever seen a child being teased and wished an adult had stepped in in a better way?
In the classroom
Lessons were difficult. He didn’t understand why he should write the same number over and over again on an entire sheet of paper. At the same time, he couldn’t understand why he had to learn English. He lived in Sweden – why in the world would he need to speak English?
What if it had been different: A teacher could have explained: – We practice writing numbers to help your hand and brain work together. But you can also draw them into patterns – do you want to try?
NPF fact: Children with neurodivergence often need to understand why something matters in order to find motivation. Tasks without clear meaning can quickly feel pointless – and frustration takes over.
“Pull yourself together”
At school, he often heard comments like: – You just need to pull yourself together. Stop that, or you’ll never learn.
Therefore, it always felt like everything was his fault.
But what he really needed to hear was something else: – I see you. I know this is hard. We’ll find a solution together.
NPF fact: Many children with neurodivergence hear these exact words: “Pull yourself together.” But for a child who is already struggling, they are not helpful – only more proof that they are not good enough.
Oskar hated school
In the end, Oskar hated school. But “in the end” came quickly. After just a few weeks in first grade, the feeling grew. After the summer break between first and second grade, it got even worse. Already by the second week of year two, it felt like the misery would never end.
Other children teased, Oskar got angry, and adults corrected him.
Mom grew tired
Life felt unfair. Mom was tired after work – but also tired from all the calls from school. Every time the phone rang and the teacher told what Oskar had done, he felt a wave of guilt.
He began to believe it was his fault that mom was so tired. After all, he was the difficult one.
What if it had been different: When the school called, they could have said: – Oskar had a tough day, but we found a solution together. In fact, he managed to tie his shoes by himself today after we practiced together.
That day, he didn’t just tie his shoes. He also tied a knot of feeling seen.
NPF fact: When a child struggles in school, the whole family is affected. Meetings, phone calls and constant worry become daily life for parents – and the child often feels the guilt long before anyone says it aloud.
Reader question: Have you experienced how a child’s struggle in school affects the whole family?
The journey does not end here
But Oskar’s journey doesn’t end here. School continued to demand more – and the question became how both he and the adults around him could find ways forward. It is in those meetings, between the child’s needs and the school’s world, that the next part of the story begins.
Seeing Oskar is not about changing him – but about changing the conditions around him. Small adjustments, a different choice of words, or a single moment of understanding can mean the difference between hopelessness and hope.
AHA – Between the Lines
Between the lines of Oskar’s story lies a longing: to be enough just as he is. This is something many children carry – and something we adults can meet, if we choose to see it.
FAQ – Oskar, NPF and School
What does NPF mean? NPF stands for neuropsychiatric functional variations, such as ADHD and autism.
Why did Oskar react so strongly to small things? For children with NPF, routines and details are crucial for safety. When something changes, it often feels like the whole world falls apart.
What could the school have done differently? Small adjustments, clear explanations, and adults who see the child can make all the difference.
Is it common for children with NPF to feel guilt? Yes, many children take responsibility when adults are tired or frustrated – even though it is not their fault. But this is not only true for children with NPF. Many children without diagnoses also feel responsible when something goes wrong or when parents argue.
How can you support a child like Oskar? By seeing their strengths, offering alternatives, and creating motivating circumstances. Above all, by showing that the child is enough as they are. But first and foremost, it is about building relationships – and that is important for all children, not only those with NPF.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”/ Carina Ikonen Nilsson
Motiverande omständigheter och dagsform börjar långt innan lektionen. För Oskar börjar det redan kvällen innan lektionen…För Oskar avgör hur han sovit, om han fått frukost eller bär på oro – allt detta påverkar hur dagen blir. I den här delen av Oskar-serien vill jag visa hur vi vuxna kan läsa av dagsformen, hitta till motivationen och vara det osynliga stödet som gör skillnad.
I de tidigare delarna av Oskar-serien skrev jag om barns unika styrkor (del 1) och om hur små vardagskrav, som att knyta skor, kan skymma det som verkligen spelar roll (del 2). Nu vill jag ta nästa steg och prata om något jag ofta säger när jag föreläser:
Motivation slår klass
Redan på Freuds tid sa man: utan motivation gör vi ingenting. Det är lika sant i dag. Alla metoder, alla regler och alla mallar spelar ingen roll om barnet inte känner motivation.
För Oskar räcker det aldrig med att vuxna säger ”du måste”. Han behöver en anledning. Och den anledningen måste bottna i honom själv – i hans intressen, hans dagsform och hans ork.
När vi hittar till motivationen, då hittar vi också till Oskar.
Att förstå motiverande omständigheter och dagsform
För Oskar behöver vi vuxna se motiverande omständigheter och dagsform som en helhet. Oskars ork börjar inte i klassrummet. Den börjar redan kvällen innan. Har han sovit gott eller legat vaken länge? Åt han frukost eller gick han hungrig till skolan? Har han ont i huvudet, eller blev det en jobbig morgon hemma?
Alla dessa små detaljer blir motiverande omständigheter. De avgör om han orkar knyta sina skor, delta i ett grupparbete eller ens komma in i klassrummet.
Det betyder att vi vuxna måste vara nyfikna på Oskar varje dag. Vad bär han med sig just i dag? Och ibland behöver vi få veta det redan innan – genom ett bra samarbete mellan skola och hem. När läraren vet att natten varit orolig, eller att frukosten blev kaotisk, kan bemötandet bli annorlunda.
Att förstå dagsformen handlar alltså inte om att ge barnet en ursäkt – det handlar om att ge oss vuxna möjligheten att anpassa och att ge rätt osynligt stöd.
Blyertsteckning av ett barn i huvtröja som sitter tyst vid vattnet – en symbol för Oskars behov av trygghet, stillhet och osynligt stöd
Motivation som bro
Motivation kan aldrig tvingas fram. Men vi kan hitta den i Oskars intressen – världsrekord, fakta, statistik. När vi gör det blir motivationen en bro mellan hans värld och vår.
I stället för att säga: ”Du måste vara med på gympan”, kan vi säga: ”Kan du mäta längderna och föra statistiken?”
Plötsligt blir Oskar delaktig – på sitt sätt.
Det osynliga stödet – och relationen som grund
Osynligt stöd behövs allra mest när dagsformen är låg. När allt gått fel, när orken är slut och när Oskar inte längre orkar försöka.
Det stödet säger inte: ”Nu har du misslyckats igen.” Det säger: ”Det var ett försök. Nu provar vi igen.”
Ibland handlar det om att bara sitta bredvid. Ibland om att spela ett spel tillsammans – för lärande sker också i lek och i mellanrum.
Men oavsett form finns det en sak som är viktigare än allt annat: relationen. Utan relation spelar det ingen roll hur många metoder eller strategier vi använder. Relationen är A och O – det är där tryggheten och motivationen börjar.
Frågor till dig som läser
Tycker du att motivation är viktigare än krav – eller måste vissa saker alltid läras?
Har du sett ett barn växa när någon tog tillvara på deras intresse?
Hur kan vi vuxna bli bättre på att se när det är rätt dag – och när det inte är det?
Mellan raderna
Det här handlar inte om skosnören eller regler. Det handlar om att våga se barnet och ställa frågan: Vad får dig att vilja?Motiverande omständigheter och osynligt stöd är inte ett krav – det är en nyckel.
Reflektion
Vi kan inte styra barns dagsform. Men vi kan styra vårt bemötande. Och när vi hittar motivationen, då hittar vi vägar som både vi och barnet kan gå tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – Oskar-serien del 3
Vad betyder motiverande omständigheter? Det är de förutsättningar som gör att barnet kan och vill delta. För Oskar kan det handla om att han sovit gott, fått i sig frukost eller sluppit huvudvärk. Det kräver också nyfikna vuxna och ett samarbete mellan skola och hem.
Varför är motivation viktigare än krav? För att utan motivation händer ingenting. Krav kan skapa motstånd, medan motivation öppnar dörrar till lärande, delaktighet och utveckling.
Vad menas med ”Motivation slår klass”? Det betyder att även det bästa klassrummet och den bästa undervisningen missar målet om barnet saknar motivation. Motivation är alltid grunden för lärande.
Hur kan man stötta Oskar genom osynligt stöd? Genom att finnas där även när orken tar slut. Det kan vara att sitta bredvid, spela ett spel eller säga: ”Det var ett försök – nu provar vi igen.” Allt bygger på relationen mellan barnet och den vuxne.
Motivating circumstances and invisible support start long before the lesson begins. Whether Oskar has slept well, eaten breakfast, suffers from a headache, or carries worry with him – all of it shapes what the day will bring. In this part of the Oskar Series, I want to highlight how adults can read the daily form, find the core of motivation, and be the invisible support that truly makes a difference.
In the previous parts of the Oskar Series, I wrote about children’s unique strengths (Part 1) and about how small everyday demands, like tying shoelaces, can overshadow what really matters (Part 2). Now I want to take the next step and talk about something I often repeat when I lecture:
Motivation Beats Class
Already in Freud’s time, it was said: without motivation, we do nothing. This is just as true today. All the methods, rules, and lesson plans in the world don’t matter if the child doesn’t feel motivated.
For Oskar, it is never enough that adults say “you have to.” He needs a reason. And that reason must come from within himself – his interests, his daily form, and his energy.
When we find his motivation, we also find Oskar.
Pencil drawing of a child in a hoodie sitting quietly by the water – a symbol of Oskar’s need for motivating circumstances and invisible support
Understanding Motivating Circumstances and Invisible Support
Oskar’s energy doesn’t start in the classroom. It starts the evening before. Did he sleep well or was he awake half the night? Did he eat breakfast or come to school hungry? Does he have a headache, or did the morning begin with conflict at home?
All these small details become motivating circumstances. They determine whether he can tie his shoes, take part in group work, or even enter the classroom.
That means we adults need to be curious about Oskar every single day. What is he carrying with him today? Sometimes this information even needs to come earlier – through good collaboration between home and school. When teachers know that the night was restless or breakfast ended in chaos, they can adjust their expectations and responses.
Understanding daily form is not about giving excuses – it is about giving us, the adults, the opportunity to adapt and provide the right invisible support.
Motivation as a Bridge
Motivation can never be forced. But we can find it in Oskar’s interests – world records, facts, statistics. When we use those, motivation becomes a bridge between his world and ours.
Instead of saying: “You have to join P.E.”, we can say: “Could you measure the jumps and keep the statistics?”
Suddenly, Oskar is involved – in his own way.
Invisible Support – and the Relationship as the Foundation
Invisible support is most important when the daily form is at its lowest. When everything has gone wrong, when his energy is gone, and when Oskar no longer has the strength to try.
That support doesn’t say: “You failed again.” It says: “That was an attempt. Let’s try again.”
Sometimes it means just sitting beside him. Sometimes it means being a playmate – because learning also happens through games and moments of play.
But no matter the form, one thing is more important than all else: the relationship. Without a relationship, no method or manual will work. The relationship is A and O – the starting point for both safety and motivation.
Questions for You as a Reader
Do you believe motivation is more important than demands – or are there things every child must learn?
Have you seen a child grow when someone embraced their interest?
How can adults become better at recognizing when it is the right day – and when it is not?
Between the Lines
This is not about shoelaces or rules. It is about daring to see the child and ask: What makes you want to?Motivating circumstances and invisible support are not requirements – they are keys.
Reflection
We cannot control a child’s daily form. But we can control our response. And when we find motivation, we also find the paths that both we and the child can walk together.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – The Oskar Series Part 3
What do motivating circumstances mean? They are the conditions that make a child able and willing to participate. For Oskar, it could be having slept well, eaten breakfast, or avoiding a headache. It also requires curious adults and collaboration between home and school.
Why is motivation more important than demands? Because without motivation, nothing happens. Demands may create resistance, while motivation opens doors to learning, participation, and growth.
What does “Motivation beats class” mean? It reminds us that even the best classroom and the best teaching will miss the mark if the child lacks motivation. Motivation is always the foundation for learning.
How can Oskar be supported through invisible support? By being present even when things fall apart. It could mean sitting quietly nearby, playing a game, or saying: “That was an attempt – let’s try again.” Above all, it is built on relationship.
Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.
Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform.Läs del 3 här
Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.
Inledning
Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.
Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.
Måste alla kunna knyta skor?
I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Oskars styrkor – och skolans syn på dem
Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?
Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?
Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.
När skolan formar i stället för att möta
En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:
”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”
Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.
Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?
Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.
Se barnens tillgångar
Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.
Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.
Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma. Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.
Mellan raderna om mig Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.
Frågor till dig som läser
Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?
Reflektion
Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.
Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
FAQ
Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav
Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter? Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.
Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor? För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.
Vad kan skolan göra för att underlätta? Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.
The Oskar Series continues. This time I ask the question: do all children really need to know how to tie their shoes? A simple everyday moment becomes a reminder of how school meets children with ADHD and autism – and how important it is to recognize each child’s strengths. This post was first written in 2012 and has now been updated. It is part 2 in the Oskar Series – a story about a boy whose encounters with school raise important questions about how we view differences. The series will be published on Tuesdays each week until the topic feels complete.
Last night, I was helping my daughter with a school assignment. She’s in her second year of high school, and right now they’re studying neurodevelopmental differences – something our family has plenty of experience with.
But when I heard what they had learned, and read through her notes, I was horrified. Not because of the subject itself, but because of how it was described and what was considered important.
Oskar Series School – Must Everyone Be Able to Tie Shoes?
In one of the assignments, a 12-year-old boy named Oskar was supposed to be “helped into social belonging” and, in addition, taught how to tie his shoes. Physical education was also listed as an area to develop.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Illustration of Oskar Series school – boy in contemplation. If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
I felt a chill. What if the child prefers being on his own, with books or other interests? Do we really need to change Oskar so that he gets friends he doesn’t even want?
And is it truly life essential to tie shoes? There are Velcro straps. For example, our own son has shoes he doesn’t need to tie, and if he wears sneakers with laces, he simply tucks the laces inside. It works perfectly – and frees up time and energy for things that actually matter to him.
Oskar’s Strengths – and the School’s Perspective
Oskar had several other things he “needed” to learn. But is it really him who must change? Or should we, instead, teach the environment to meet Oskar where he is, so that he can remain the unique flower he was born to be?
Why make him into a common dandelion when he is, in fact, a wood star – or perhaps a rare flower not everyone gets to see?
If Oskar thrives among library shelves and loves reading about world records, why not let him? At the same time, the school could make use of his special interests, letting him shine in the classroom by sharing his knowledge.
When School Shapes Instead of Meeting
Another thing that worried me was when my daughter said:
“No, Mom, we don’t talk about ADHD, Tourette’s, or anything other than autism and Asperger’s.”
That’s when I understood why school looks the way it does. If you’re different, you apparently need to fit into one mold – in this case “autism.”
Where is the diversity? Where is the willingness to meet each individual on their own terms?
Standardizing children makes me shiver. On the other hand, we can choose to see each child for who they are, instead of forcing them into a mold that doesn’t fit. The sky, which was bright blue when we started talking, grew dark with my thoughts.
See the Children’s Assets
We cannot blame Oskar for having Asperger’s. He didn’t choose it and cannot help it. But when we try to reshape him according to the school’s mold, that’s exactly what we do.
Not all children like gym class – and why should they all be graded in it? Oskar could, for example, contribute by measuring distances in jumps, keeping statistics, or creating progress charts. He could use his strengths to grow himself and even help others.
Assets are what we are good at – and not everyone is good at tying shoes. Some have unique talents that deserve to bloom.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Oskar Series school – illustration of children’s differences If you want to see the original illustrations, please visit the Swedishversion. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
Between the Lines
This post isn’t really about shoelaces. It’s about the small demands that adults sometimes place on children – demands that can easily overshadow their true strengths. Oskar is a reminder that we need to highlight what is already blooming, instead of reshaping it.
Between the Lines About me
This story isn’t only about Oskar – it’s also about me. It shows my wish to stand up for children who don’t always fit into the school’s mold.
Questions for You as a Reader
Should schools shape children to fit a mold, or shape education to fit the child?
Do you think it’s important that all children can tie shoes – or are there other things that matter more?
Have you ever met a child who struggled with something adults considered “small” but which, for the child, was a huge obstacle?
How do you think we adults can get better at highlighting strengths instead of weaknesses?
Reflection
This post reminds me how easily we get stuck in expectations that aren’t always necessary. Oskar’s shoes show that sometimes it’s more important to find your own way than to follow the norm.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – English (for the Oskar series)
Do all children need to know how to tie shoes in school? No, children learn at their own pace. What matters is recognizing their strengths and offering alternatives, such as Velcro or elastic laces.
How can children with ADHD be supported in the classroom? Through structure, clear routines, and a calm approach. Small breaks, visual aids, clear instructions, and positive reinforcement often make a big difference.
What does NPF mean? NPF stands for neurodevelopmental disorders. This includes ADHD, autism, Tourette’s syndrome, and language disorders.
Why do you write about the Oskar series? To share experiences and reflections from everyday life – about how we can meet children in ways that build their self-esteem and give them a chance to succeed.
Want to get my next post straight to your inbox? Subscribe here!
If you appreciate my writing and want to support my work, you can do so here: Support me on PayPal
Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
This text was first published on October 10, 2012 and has now been updated and republished.
Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
The Oskar Series – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School In the Oskar Series, you’ll step into school life through the eyes of a child with NDDs – autism and ADHD. These posts blend reflections, real-life examples and thoughts on how we can create schools where every child is allowed to thrive, rather than being forced into a mold.
Welcome to the Oskar Series. Here, you will meet Oskar – a boy whose everyday school life reveals both the strengths and the challenges that can come with neurodevelopmental differences such as autism and ADHD.
This series blends personal reflections, concrete examples, and thoughts on how we can create school environments where every child has the chance to thrive.
One of my own pencil drawings is included here. To me, it symbolizes how a child might sometimes withdraw when the world becomes too overwhelming. In the Oskar Series, I want to show that behind every silence, there is a story we need to hear – and take seriously.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Bring a warm cup of your favourite drink and keep me company over the next few days as I write about the topic of autism. Let’s move forward – with understanding, curiosity, and respect for all the children and young people who don’t quite fit into the mould that society so often tries to press them into. Their value and unique way of being don’t disappear because they don’t fit a ready-made form – in fact, that’s exactly where their strength lies.
Why the Oskar Series?
Children like Oskar often carry remarkable strengths – attention to detail, honesty, perseverance, deep special interests, and a unique ability to think outside the box. At the same time, there are also challenges, and it is important to understand them:
Sensory Sensitivity
Sounds, lights, smells, and touch can all become overwhelming. It can even come down to the difference between spaghetti and macaroni. You might not see that difference, but someone with autism knows exactly.
It can be about shape, texture, how it feels in the mouth, or even how it behaves when you chew.
Selective eating is also common and can vary, but it often means sticking to a small number of foods that feel safe and work from a sensory perspective. This isn’t about being picky – certain tastes, textures, or temperatures can actually feel unpleasant, sometimes even unbearable.
Social Interaction
It can be harder to interpret body language, small talk, and all those unwritten rules most people take for granted. For someone with autism, every situation is new. Yesterday is not the same as today – even if it might seem that way to you.
What worked yesterday might feel completely unfamiliar today, depending on how the day began, how much energy they have, and how many sensory impressions have already filled their mind.
Humor can also be a challenge. When a classmate makes a joke, the child with autism might not automatically laugh. Understanding jokes and irony is often something that needs to be learned – like a language within a language.
And when the child tells a funny story themselves, it might sometimes be borrowed from a comedian, where the audience laughed loudly. That’s how the child learned that here, at this pause, is when you’re “supposed” to laugh.
This isn’t about a lack of humor – it’s about the fact that humor, like body language and social codes, doesn’t always come naturally. It often needs to be built step by step, just like learning to read or ride a bike.
Need for Routines
Changes can create worry or stress. Routines act as small anchors of safety in everyday life, helping to bring order to a world that can otherwise feel unpredictable.
If you’ve said there are five math problems to solve before break, then it’s exactly five math problems – no more, no less. Once they’re done, it’s break time, full stop. The fact that there are still five minutes left in the lesson doesn’t matter. In the child’s mind, the rule is clear and doesn’t change.
Or take another example: if teeth are always brushed after breakfast, but today there’s no time for breakfast – then brushing teeth might feel completely wrong. In the child’s logic, the two actions belong together. No breakfast = no toothbrushing.
To others, this might seem unimportant, but for the child it’s a break in the order that provides safety. It’s not stubbornness for the sake of being stubborn – it’s a way of keeping the world understandable and manageable.
Varying Day-to-Day Energy
Energy levels can shift from day to day, and sometimes even from hour to hour. What drains that energy can be completely different – and I want to write this in big letters because it matters: DIFFERENT for everyone.
One thing that’s fairly common, though, is that children with autism may have difficulty sleeping. And perhaps that’s the only similarity in this section – because otherwise, everything is highly individual.
Energy can drain away like sand through an hourglass, sometimes after what you might think is just a small effort. It might be enough just to get up and get dressed – and then the energy is already gone.
For the child, it’s not just a matter of “getting going again.” It’s as if the battery is already drained and needs recharging, sometimes for a long time.
Misunderstandings
Adults can sometimes judge the child based on a “template” instead of meeting them for who they truly are.
By “template,” I mean the expectations and mental images we carry about how a child “should” function, develop, and react – based on our experiences with other children. That invisible frame we compare to, often without even realising it.
We humans gather experiences and use them to interpret the next situation. Sometimes this is helpful – but with children who have autism, it can be completely wrong. The template doesn’t take into account that every child is unique, with their own mix of strengths, challenges, interests, and needs.
I remember sitting in a school meeting once. The teacher said: “We’ve had many students with autism in this school who have done well. It’s just your child who…”
The sentence stopped there – but I heard the rest anyway. The words already spoken told the whole story.
That’s the template right there – looking at my child through the lens of other people’s achievements instead of asking: What does your child need to feel good and succeed here?
Differences from ADHD
Energy levels and the need for variation can look completely different, even though some challenges overlap.
A person with autism will often appreciate – and sometimes need – clear step-by-step instructions: 1, 2, 3 – and will follow them to the letter. This can be a strength, offering structure and a sense of safety.
A person with ADHD, on the other hand, might be satisfied with just hearing the summary or the “headline,” getting the idea of the task, and then rushing off to do it – often with more spontaneity, but also with a greater risk of missing details along the way.
We’ve seen this difference many times at home. In the past, when we bought furniture from IKEA, we’d simply unpack it and start assembling – going mostly by feel. Sometimes we’d have to start over.
Now we do it differently. We hand the instructions to our son. He genuinely loves them – not a single point is missed, not a single step skipped. It’s almost as if he and the manual speak the same language.
The same goes for my kitchen machines and anything else with a manual. When he reads and explains the instructions to me, I get it right straight away.
This difference isn’t about one way being better than the other – it’s about how the brain works differently. Someone who follows instructions carefully can deliver precision and accuracy. Someone who jumps straight in can bring creativity and quick problem-solving.
But it’s important to understand these differences in order to give the right support and set the right expectations.
Why the Oskar Series Exists
To show that we can meet children in ways other than trying to shape them so that they fit into a pre-made mould.
The Series in Order
Part 1: Autism – Understanding and Strengths
Part 2: Does Oskar Really Have to Learn to Tie His Shoes?
Part 3: Motivating Circumstances and Invisible Support
Between the Lines
This is more than the story of a child. It’s a mirror showing how we adults create environments where some children can thrive while others are forced to struggle to fit in.
The Oskar Series is a reminder that every time we choose to see the child in front of us – instead of our image of what a child “should” be – we open a door. Not just for them, but for ourselves.
Reflection
Every child carries something unique. As adults, we can choose to see it, understand it, and give it room to grow. But we must also resist the temptation to press it into a form where it risks withering.
Yesterday has settled into history, tomorrow waits further ahead. Right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
My name is Carina, and I have, for many years, had the privilege of getting to know children and young people who may not always have fitted into the moulds of school or society.
In my work – and in life – I have seen how important it is to listen, to understand, and sometimes just to sit beside them without trying to fix everything.
I write the Oskar Series to share what I have seen, felt, and learned. To remind us that behind every glance, every silence, and every outburst, there is a story. And because I believe that we all, if we dare to see, can be that safe point that makes a difference.
FAQ – English (Oskar Series Part 1)
What is the Oskar Series? The Oskar Series is a collection of stories and reflections about children with NDDs such as autism and ADHD. It highlights both strengths and challenges – and explores how we can create schools where every child can thrive.
What strengths do children with autism often have? Many children with autism show unique strengths such as attention to detail, honesty, perseverance, deep interests, and a way of thinking outside the box that often leads to creative solutions.
What challenges can children with autism face in school? They may struggle with sensory sensitivity (sounds, lights, food), social interaction, need for routines, varying daily energy levels, and misunderstandings from adults.
How is autism different from ADHD? Children with autism often prefer clear step-by-step instructions and follow them precisely. Children with ADHD, however, may jump into tasks more spontaneously but risk missing details. Both ways have strengths – but they require different kinds of support.
Why do you write about Oskar? To show that children should not be forced into a ready-made mold. By meeting each child as an individual, we can open doors to growth, confidence and belonging.
Support my writing: If you enjoy my work and would like to support what I do, you can contribute via PayPal here: Support via PayPa
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
