Det börjar lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som på en osynlig signal – exploderar dagen. Saker avlöser varandra, projekt startas och växer, middagen bränner vid, tvätten ropar från torkställningen och garderoben får en total makeover helt utan planering. En sådan där dag med ADHD i vardagen, där stress och skaparglädje springer sida vid sida – och kvällen avslutas med känslan av att ändå ha vågat något nytt.
Igår fyllde jag dagen med både ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och väntat på att få möta er. Resten av dagen gick åt till små vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans värld.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Morgonritual och ADHD-energi
Nu sitter jag här igen. Kaffet är varmt ännu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till här på jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.
När jag tänker tillbaka känner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igår. Den där speciella energin som bara kommer ibland. När ADHD:n sätter fart. När kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det här” och plötsligt är man mitt i något helt annat.
ADHD i vardagen en av alla högar som blir till
KonMari och ett oväntat garderobsrace
Strumpor ska inte skrika när de ligger i lådagn säger metoden. Dom ska vikas.
För några veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika kläder. Vi använder den i husbilen, men nu har jag även gjort det i min byrå. Igår bestämde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplåda.
Men innan dess hade jag redan tvättat sängkläder och hängt ut täcken och kuddar på altanen. Och där någonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag är hopplös på engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det är en annan historia.
Så tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. Jobbkläder, underställ, tröjor – allt låg i högar på golvet. Jag skurade lådor, la in lavendelpåsar, vek kläderna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben såg ut som ett möblerat rum.
Bränt smör och flera saker på gång
Sedan – nästa impuls. Dammsuga sängarna. Vända madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men så slog det mig – middagen!
Smör i stekpannan, snabbt hämta tvätten som varit torr länge. Tillbaka in – och smöret är inte bara brynt, det är svart. Bränt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.
Jag började bära in kuddar från altanen samtidigt som jag stekte ägg. Då kom lillfia och frågade om hon skulle hjälpa mig att bära in sängkläderna. Jag sa ja – och kände mig både tacksam och varm i hjärtat.
Från middag till presentinslagning
Sängen klar, maten klar – och precis när jag satt mig ner hörde jag makens bil på uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slängas.
Vi åkte till stan, köpte nya, stannade på apoteket och sedan till Dollarstore. Där fyllde jag en hel påse med födelsedagspresenter till Emilia. Två timmar tog det att slå in alla, med papper och små band. En liten påse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.
lite presenter som ska ges till Emilia
Mod i det lilla
När kvällen kom insåg jag att jag faktiskt vågat. Inte något stort som att hoppa från ett berg, men att göra en TikTok-video på engelska – trots rädslan. Det är mod för mig.
Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen
Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sägs. Ibland är det inte orden som berättar mest, utan små signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.
Det gäller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men också oss vuxna. Vi är många som bär på osynliga berättelser. Kanske är det därför jag skriver – för att påminna mig själv (och kanske dig) om att vi behöver våga se bortom ytan.
Reflektion
Igår var en dag med hög puls, många spår och en blandning av kaos och glädje. ADHD i vardagen kan kännas överväldigande, men det rymmer också en sorts magi – möjligheten att se världen i flera riktningar samtidigt. Och kanske är det just där, i det oförutsägbara, som de mest värdefulla stunderna gömmer sig.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – Det är här och nu vi lever, andas och känner – Carina Ikonen Nilsson
It starts quietly. Coffee, cat food, a thank-you to the universe. Then – as if an invisible signal goes off – the day explodes. Tasks tumble over each other, projects are started and grow, dinner burns, the laundry calls from the balcony, and the wardrobe gets a complete makeover without a single plan. One of those ADHD-in-everyday-life days, where stress and creative joy run side by side – ending with the feeling of having dared something new.
Yesterday was filled with both words and coffee. I published the first part of the Oskar Series – a text that had been waiting to meet you. The rest of the day went into small household chores, but in the back of my mind, Oskar and his world were always present.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
One of my own pencil drawings – for me, it symbolizes how a child can withdraw when the world becomes too much. In the Oskar Series, I want to show that behind every silence there’s a story we need to listen to.
Morning Ritual and ADHD Energy
Here I am again. My coffee is still warm and the morning has just begun. My morning ritual: feed the little cat, make my coffee, and thank the universe for giving me one more day on this earth. Thankful for having what I need – and a little more.
Looking back, I feel grateful for the energy that filled me yesterday. That special energy that only comes sometimes. When ADHD kicks in. When your body tingles with “I’ll just fix this one thing” – and suddenly, you’re in the middle of something entirely different.
ADHD in Everyday Life – One of Many Piles that Grow
KonMari and an Unexpected Wardrobe Race
Socks shouldn’t scream from inside the drawer, the method says. They should be folded.
A few weeks ago, I started using the KonMari method for folding clothes. We use it in the motorhome, but now I’ve also done it in my own dresser. Yesterday, I decided to just fix a little in my husband’s sock drawer.
But before that, I had already washed bed linens and hung duvets and pillows out on the balcony. Somewhere in between, I got stuck making a TikTok video. It took time – my English is hopeless – but I did it. A little wrong, but that’s another story.
Back to the wardrobe. And suddenly “a little” had become “everything.” Work clothes, base layers, sweaters – all lying in piles on the floor. I scrubbed the drawers, added lavender sachets, folded clothes carefully. Folded, folded, and folded again until the wardrobe looked like a furnished room.
Burnt Butter and Too Many Things at Once
Then – the next impulse. Vacuum the beds. Flip the mattresses. Vacuum every corner. But then it hit me – dinner!
Butter in the frying pan, quickly fetch the laundry that had been dry for a long time. Back inside – and the butter wasn’t golden brown, it was black. Burnt. Smoky. Typical. New butter in the pan, onions in, potatoes and everything that was going to be our hash.
I started carrying in pillows from the balcony while frying eggs. That’s when Lillfia came and asked if she should help me carry in the bed linens. I said yes – feeling both grateful and warm in my heart.
From Dinner to Wrapping Presents
Beds done, food done – and just as I sat down, I heard my husband’s car in the driveway. After dinner, we talked about smelly shoes that needed to be thrown away.
We went into town, bought new ones, stopped at the pharmacy, and then at Dollarstore. There, I filled a whole bag with birthday presents for Emilia. It took two hours to wrap them all with paper and small ribbons. A little bag filled with presents I hope she’ll like.
Bravery in the Small Things
When the evening came, I realized I had actually dared. Not something big like jumping from a cliff, but making a TikTok video in English – despite the fear. That’s bravery to me.
Between the Lines – What Stayed with Me All Day
All day, I carried a thought: that we often miss what’s not being said. Sometimes it’s not the words that tell the most, but small signals – a glance, a shoulder relaxing, a small movement.
This applies to the children I write about in the Oskar Series, but also to us adults. Many of us carry invisible stories. Maybe that’s why I write – to remind myself (and maybe you) that we need to dare to see beyond the surface.
Reflection
Yesterday was a day of high pulse, many tracks, and a mix of chaos and joy. ADHD in everyday life can feel overwhelming, but it also holds a kind of magic – the ability to see the world in several directions at once. And maybe it’s there, in the unpredictable, that the most valuable moments hide.
Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Serien i ordning
Del 1: Autism – förståelse och styrkor
Del 2: Måste Oskar verkligen lära sig knyta skor?
Del 3: Motiverande omständigheter och osynligt stöd
Mellan raderna
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
The Oskar Series – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School In the Oskar Series, you’ll step into school life through the eyes of a child with NDDs – autism and ADHD. These posts blend reflections, real-life examples and thoughts on how we can create schools where every child is allowed to thrive, rather than being forced into a mold.
Welcome to the Oskar Series. Here, you will meet Oskar – a boy whose everyday school life reveals both the strengths and the challenges that can come with neurodevelopmental differences such as autism and ADHD.
This series blends personal reflections, concrete examples, and thoughts on how we can create school environments where every child has the chance to thrive.
One of my own pencil drawings is included here. To me, it symbolizes how a child might sometimes withdraw when the world becomes too overwhelming. In the Oskar Series, I want to show that behind every silence, there is a story we need to hear – and take seriously.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
Bring a warm cup of your favourite drink and keep me company over the next few days as I write about the topic of autism. Let’s move forward – with understanding, curiosity, and respect for all the children and young people who don’t quite fit into the mould that society so often tries to press them into. Their value and unique way of being don’t disappear because they don’t fit a ready-made form – in fact, that’s exactly where their strength lies.
Why the Oskar Series?
Children like Oskar often carry remarkable strengths – attention to detail, honesty, perseverance, deep special interests, and a unique ability to think outside the box. At the same time, there are also challenges, and it is important to understand them:
Sensory Sensitivity
Sounds, lights, smells, and touch can all become overwhelming. It can even come down to the difference between spaghetti and macaroni. You might not see that difference, but someone with autism knows exactly.
It can be about shape, texture, how it feels in the mouth, or even how it behaves when you chew.
Selective eating is also common and can vary, but it often means sticking to a small number of foods that feel safe and work from a sensory perspective. This isn’t about being picky – certain tastes, textures, or temperatures can actually feel unpleasant, sometimes even unbearable.
Social Interaction
It can be harder to interpret body language, small talk, and all those unwritten rules most people take for granted. For someone with autism, every situation is new. Yesterday is not the same as today – even if it might seem that way to you.
What worked yesterday might feel completely unfamiliar today, depending on how the day began, how much energy they have, and how many sensory impressions have already filled their mind.
Humor can also be a challenge. When a classmate makes a joke, the child with autism might not automatically laugh. Understanding jokes and irony is often something that needs to be learned – like a language within a language.
And when the child tells a funny story themselves, it might sometimes be borrowed from a comedian, where the audience laughed loudly. That’s how the child learned that here, at this pause, is when you’re “supposed” to laugh.
This isn’t about a lack of humor – it’s about the fact that humor, like body language and social codes, doesn’t always come naturally. It often needs to be built step by step, just like learning to read or ride a bike.
Need for Routines
Changes can create worry or stress. Routines act as small anchors of safety in everyday life, helping to bring order to a world that can otherwise feel unpredictable.
If you’ve said there are five math problems to solve before break, then it’s exactly five math problems – no more, no less. Once they’re done, it’s break time, full stop. The fact that there are still five minutes left in the lesson doesn’t matter. In the child’s mind, the rule is clear and doesn’t change.
Or take another example: if teeth are always brushed after breakfast, but today there’s no time for breakfast – then brushing teeth might feel completely wrong. In the child’s logic, the two actions belong together. No breakfast = no toothbrushing.
To others, this might seem unimportant, but for the child it’s a break in the order that provides safety. It’s not stubbornness for the sake of being stubborn – it’s a way of keeping the world understandable and manageable.
Varying Day-to-Day Energy
Energy levels can shift from day to day, and sometimes even from hour to hour. What drains that energy can be completely different – and I want to write this in big letters because it matters: DIFFERENT for everyone.
One thing that’s fairly common, though, is that children with autism may have difficulty sleeping. And perhaps that’s the only similarity in this section – because otherwise, everything is highly individual.
Energy can drain away like sand through an hourglass, sometimes after what you might think is just a small effort. It might be enough just to get up and get dressed – and then the energy is already gone.
For the child, it’s not just a matter of “getting going again.” It’s as if the battery is already drained and needs recharging, sometimes for a long time.
Misunderstandings
Adults can sometimes judge the child based on a “template” instead of meeting them for who they truly are.
By “template,” I mean the expectations and mental images we carry about how a child “should” function, develop, and react – based on our experiences with other children. That invisible frame we compare to, often without even realising it.
We humans gather experiences and use them to interpret the next situation. Sometimes this is helpful – but with children who have autism, it can be completely wrong. The template doesn’t take into account that every child is unique, with their own mix of strengths, challenges, interests, and needs.
I remember sitting in a school meeting once. The teacher said: “We’ve had many students with autism in this school who have done well. It’s just your child who…”
The sentence stopped there – but I heard the rest anyway. The words already spoken told the whole story.
That’s the template right there – looking at my child through the lens of other people’s achievements instead of asking: What does your child need to feel good and succeed here?
Differences from ADHD
Energy levels and the need for variation can look completely different, even though some challenges overlap.
A person with autism will often appreciate – and sometimes need – clear step-by-step instructions: 1, 2, 3 – and will follow them to the letter. This can be a strength, offering structure and a sense of safety.
A person with ADHD, on the other hand, might be satisfied with just hearing the summary or the “headline,” getting the idea of the task, and then rushing off to do it – often with more spontaneity, but also with a greater risk of missing details along the way.
We’ve seen this difference many times at home. In the past, when we bought furniture from IKEA, we’d simply unpack it and start assembling – going mostly by feel. Sometimes we’d have to start over.
Now we do it differently. We hand the instructions to our son. He genuinely loves them – not a single point is missed, not a single step skipped. It’s almost as if he and the manual speak the same language.
The same goes for my kitchen machines and anything else with a manual. When he reads and explains the instructions to me, I get it right straight away.
This difference isn’t about one way being better than the other – it’s about how the brain works differently. Someone who follows instructions carefully can deliver precision and accuracy. Someone who jumps straight in can bring creativity and quick problem-solving.
But it’s important to understand these differences in order to give the right support and set the right expectations.
Why the Oskar Series Exists
To show that we can meet children in ways other than trying to shape them so that they fit into a pre-made mould.
The Series in Order
Part 1: Autism – Understanding and Strengths
Part 2: Does Oskar Really Have to Learn to Tie His Shoes?
Part 3: Motivating Circumstances and Invisible Support
Between the Lines
This is more than the story of a child. It’s a mirror showing how we adults create environments where some children can thrive while others are forced to struggle to fit in.
The Oskar Series is a reminder that every time we choose to see the child in front of us – instead of our image of what a child “should” be – we open a door. Not just for them, but for ourselves.
Reflection
Every child carries something unique. As adults, we can choose to see it, understand it, and give it room to grow. But we must also resist the temptation to press it into a form where it risks withering.
Yesterday has settled into history, tomorrow waits further ahead. Right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
My name is Carina, and I have, for many years, had the privilege of getting to know children and young people who may not always have fitted into the moulds of school or society.
In my work – and in life – I have seen how important it is to listen, to understand, and sometimes just to sit beside them without trying to fix everything.
I write the Oskar Series to share what I have seen, felt, and learned. To remind us that behind every glance, every silence, and every outburst, there is a story. And because I believe that we all, if we dare to see, can be that safe point that makes a difference.
FAQ – English (Oskar Series Part 1)
What is the Oskar Series? The Oskar Series is a collection of stories and reflections about children with NDDs such as autism and ADHD. It highlights both strengths and challenges – and explores how we can create schools where every child can thrive.
What strengths do children with autism often have? Many children with autism show unique strengths such as attention to detail, honesty, perseverance, deep interests, and a way of thinking outside the box that often leads to creative solutions.
What challenges can children with autism face in school? They may struggle with sensory sensitivity (sounds, lights, food), social interaction, need for routines, varying daily energy levels, and misunderstandings from adults.
How is autism different from ADHD? Children with autism often prefer clear step-by-step instructions and follow them precisely. Children with ADHD, however, may jump into tasks more spontaneously but risk missing details. Both ways have strengths – but they require different kinds of support.
Why do you write about Oskar? To show that children should not be forced into a ready-made mold. By meeting each child as an individual, we can open doors to growth, confidence and belonging.
Support my writing: If you enjoy my work and would like to support what I do, you can contribute via PayPal here: Support via PayPa
Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.
Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats. I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.
Barnlogik och böcker som får fantasin att springa
Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?
I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.
Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.
UNO-turnering, kaffe och immiga glas
Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.
Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:
– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!
Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.
Godissmyg med morfar – och små hemligheter
Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.
Bad i sjön och sommardagar att minnas
Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.
Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av
Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.
Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.
Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?
Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.
Ett minne om Paddington och barns trygghet
Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.
Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.
Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.
När böcker hittar hem till både barn och vuxna
Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.
Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.
lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD
När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.
Jag Elton John
Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.
En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.
Callout – Vad tänker du?
Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik? Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?
Reflektion
Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton. Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson
It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.
Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold. Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.
Child Logic and Books That Make the Imagination Run
My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?
In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.
So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world. Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.
UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses
After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.
We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:
– I won eight times, and you only three!
His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.
Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets
As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret. The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.
Lake Swim and Summer Days to Remember
We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.
Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen
Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.
How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.
Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?
No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.
A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety
A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.
So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.
That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.
When Books Find Their Way to Both Children and Adults
This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.
Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.
Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD
When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.
Jag Elton John
Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.
A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.
Callout – What About You?
Do you remember a time when a child surprised you with their logic? And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?
Reflection
Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations. And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone. But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.
AHA – Between the Lines
This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.
Efter en helg på vägarna med vår husbil LVL² landar jag hemma igen. Tankarna hoppar, minnet av ett starkt möte med en ungdom stannar kvar, och vardagen känns både lugn och levande.
Förord Det här är ett inlägg om att komma hem. Det handlar om att plocka ur husbilen efter ännu en helg på rull. Det fokuserar också på de små ögonblicken som stannar kvar. Det är också ett inlägg om ADHD. Det handlar om hoppiga tankar som vill för mycket på samma gång. Det berättar om möten som gjort avtryck i hjärtat.
Hemma i soffan med höstfin husbil
Nu sitter jag här hemma i soffan och skriver. Husbilen blev urpackad igår. Kylskåpet står tomt, redo att fyllas på inför nästa helgtur. Tvätten är tvättad, bara sängkläderna från husbilen återstår. När de är tvättade är vår LVL² redo för hösten.
Nu blir det kortare resor. Små helger, bara för att fånga det sista, andas den där friheten som bara husbilslivet ger.
Lillkillen har blivit en riktig campare. Jag såg det redan innan, men igår kom beviset, pricken över i. När han packade ur sina saker sa han: ”Kläderna kan vara kvar – vi ska ju ut igen.”
På vägen hem stannade vi på Överby. Vi köpte gas till Termasellen – den där lilla apparaten som jag älskar på myggiga kvällar. Lillkillen hittade en mikrofon han ville ha till datorn. Han sa att han skulle spara till den själv. Men vi överraskade honom och köpte den.
Vanligtvis sitter han kvar i husbilen när vi handlar. Men igår följde han med. Och han fick lära sig att det faktiskt kan löna sig att gå med in.
Bloggen – ett tidsdokument av mitt liv efter att jag fick till mig att jag har ADHD
Igår eftermiddag satt jag med bloggen. Nu är alla inlägg sorterade efter år!
Om du någon gång läser mina gamla inlägg – snälla, ta på dig mjuka glasögon. De första stapplande stegen här var just det – stapplande. Inte som idag.
Vissa inlägg är små pärlor. Andra är mest som små anteckningar från vardagen. Men det är också det som gör bloggen till min – den följer livet, i med- och motgång.
Jag ser ibland att inlägget om att knyta skor dyker upp. Och inläggen om tiden då jag åt ADHD-medicin läses fortfarande ibland.
När tankarna hoppar – ADHD i mitt liv
När jag åt medicin för min ADHD, kände jag för första gången hur tankarna gick i led. Som små tågvagnar som följde efter varandra. Nu, utan medicin, är det mer som ett garnnystan med lösa trådar som studsar åt alla håll.
Jag fick sluta med medicinen. Först hjälpte den mig. Men sedan började kroppen protestera – spända muskler, värk i käkarna, sämre sömn och ångest som smög sig på.
Idag lever jag med mina hoppiga tankar igen. De kan irritera ibland – men de gör också livet rikt. Och ibland blir det blogginlägg av dem, precis som det här.
Faktaruta: ADHD i vardagen
ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder. På svenska pratar man ofta om uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet.
Kärnsymtomen är svårigheter med uppmärksamhet, impulsivitet och ibland hyperaktivitet.
Tankarna hoppar ofta – det kallas bristande exekutiva funktioner, hjärnan har svårare att sortera vad som är viktigast just nu.
Medicin kan hjälpa hjärnan att få mer struktur, men biverkningar är vanliga och därför hittar många egna strategier.
Förståelse, rutiner och ett tillåtande bemötande gör ofta större skillnad än man tror – särskilt i skolan.
Ett möte som stannade kvar
I mitt jobb har jag mött många barn som inte klarat skolans ramar. Barn som tappat tron på sig själva, som redan bar på känslan av att vara fel.
Jag minns ett möte särskilt tydligt. Där beskrev jag känslan av värdelöshet, av att hela tiden behöva dölja sina egenheter. Då började ungdomen gråta.
”Hur vet du allt det här?” frågade hen. ”Jag har varit med förr. Du är inte ensam,” svarade jag.
Efteråt gick jag till vår psykolog för jag var beskymrad över om mina ord gjort skada. Men han sa ord jag burit med mig: ”Hade du velat möta någon som dig, när du var barn?” Ja, det hade jag. ”Den personen är du nu. Du bjuder ju på det du hade behövt som liten och du gör det så bra. Ser ungarna och säger de där obekväma som dom inte ens vågar andas. Du låter dom se sig själva i det som är dom och gör dom bra som dom är”
De orden stannade kvar. Orden gjorde mig bättre på mitt jobb. Och de har gjort mig mjukare som människa.
Reflektion
Oj, vad hoppigt det här inlägget blev. Men så är det ju i min hjärna – trådarna går kors och tvärs, men till slut hittar de fram till något som betyder något.
AHA idag: Psykologens ord lever kvar. Jag får vara den jag själv hade behövt.
Nu blir jag nyfiken på dig…
Har du mött någon som på riktigt satt spår i dig? Vilka ord blev kvar?
AHA – mellan raderna
Mellan raderna berättar jag om en människa som både söker stillhet och rörlighet. Jag hittar glädjen i små vardagsögonblick – en urpackad husbil, en liten pojkes ord, en ny mikrofon. Men jag bär också en djup förståelse för livets sårbarhet, för hur det känns att vara liten och inte passa in.
Jag har lärt mig leva med hoppiga tankar och med en historia som både gjort mig starkare och mjukare. Och jag påminner dig som läser om att möten mellan människor – ett ögonblick av äkta förståelse – kan förändra ett liv. Kanske är jag själv den person som ger andra det jag en gång saknade.
Efterord Tack för att du följde med på mitt ordflöde idag.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer, just nu är det som du upplever, känner och andas i. – Carina Ikonen Nilsson
Foreword This post is about coming home, about unpacking the motorhome after another weekend on the road. It is also about the small moments that linger and stay in your heart. Finally, it is a post about ADHD – about jumpy thoughts that want too much all at once, and about the encounters that leave deep marks in the heart.
Back on the Couch – Motorhome Ready for Autumn
I’m sitting here on the couch, writing. Yesterday, we unpacked the motorhome. The fridge is now empty, ready to be restocked for the next weekend trip. The laundry is done, and only the bedding from the motorhome remains. Once that is washed, our LVL² will officially be ready for autumn.
From now on, our trips will be shorter. Instead of long journeys, it will be small weekend escapes – just enough to capture the last breath of freedom that only motorhome life can give.
Our little one has truly become a camper. I already knew that, but yesterday gave me the final proof – the dot over the “i.” While unpacking, he said: ”The clothes can stay – we’re going out again soon.”
On the way home, we stopped at Överby. First, we bought gas for the Thermacell – that little device I love on mosquito-filled evenings. Then, something else caught our attention. He found a microphone he wanted for his computer. He said he would save up for it himself. However, we decided to surprise him and bought it.
Usually, he waits in the motorhome when we go shopping. But yesterday was different – he came along. And he learned that sometimes, stepping into the store actually pays off.
The Blog – A Timeline of My Life After Learning I Have ADHD
When I was on ADHD medication, I felt my thoughts line up for the very first time. It was as if they became little train wagons, following each other in perfect order. Now, without medication, my mind is more like a ball of yarn – loose threads bouncing in every direction.
I had to stop taking the medication. At first, it helped me. However, after a while, my body began to protest – tight muscles, aching jaws, poor sleep, and creeping anxiety.
Today, I live with my jumpy thoughts again. Sometimes they irritate me – but other times, they make life rich. And sometimes, they turn into blog posts like this one.
Fact Box: ADHD in Everyday Life
ADHD stands for Attention Deficit Hyperactivity Disorder.
Core symptoms include attention difficulties, impulsivity, and sometimes hyperactivity.
Thoughts often “jump” because of executive function challenges, where the brain struggles to sort what’s most important right now.
While medication can help create mental structure, side effects are common, and many people develop their own strategies instead.
Most importantly, understanding, routines, and a supportive environment can make the biggest difference – especially in school.
A Meeting That Stayed with Me
In my work, I have met many children who couldn’t fit into the school system. Children who had already lost faith in themselves, who carried the feeling of being “wrong.”
I remember one meeting especially clearly. I described the feeling of worthlessness, of constantly having to hide your quirks. The young person began to cry.
”How do you know all this?” they asked. ”I’ve been there before. You’re not alone,” I replied.
Later, I went to our psychologist, because I was worried that my words might have done harm. Instead, he said something that has stayed with me ever since: ”Would you have wanted to meet someone like you when you were a child?” Yes, I said. ”Then you are that person now. Give what you once needed, and you do it so well. You see the kids and say the things they don’t even dare whisper. You let them see themselves as they are – and make them feel good enough as they are.”
Those words stayed. They made me better at my work. And they made me softer as a human being.
Reflection
Oh, how jumpy this post became. But that’s how my brain works – the threads crisscross, and in the end, they land somewhere that truly matters.
Today’s AHA: The psychologist’s words are still with me. I get to be the person I once needed.
Now I’m curious about you…
Have you ever met someone who truly left a mark on you? Which words stayed in your heart?
AHA – Between the Lines
Between the lines, I reveal a person who seeks both stillness and movement. I find joy in the small moments of everyday life – an unpacked motorhome, a little boy’s words, a new microphone. Yet I also carry a deep understanding of life’s fragility, of what it feels like to be small and not quite fit in.
I have learned to live with jumpy thoughts and with a story that has made me both stronger and softer. And I remind you that human encounters – a single moment of true understanding – can change a life. Perhaps I am now the person giving to others what I once longed for myself.
Afterword Thank you for following me through today’s stream of words.
Yesterday is already resting in history. Tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens, in what you feel, breathe, and experience. – Carina Ikonen Nilsson
This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again. It’s also a heartfelt thank you to you, the reader. And a gentle reminder of why I write.
The sunflower that became two – and those of you who find your way here
We have a sunflower at home. It has a twin. Or maybe it’s two growing from one. You decide. I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.
Unique – just like you who are reading this. Every day, I’m amazed that you keep coming back. It means the world to me.
When readers become like a circle of friends
Sometimes I wonder: Why do you stay? Why do you keep returning, day after day?
It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it. Like a warm presence.
When SSL issues feel like a silence
The blog hasn’t been secure lately. Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop. Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.
But I wrote a post anyway. And suddenly… there you were again.
If only you knew how happy that made me.
I thought it was over – for real. Just like that time last month, when the whole site went down. But you came back.
Thank you for reading – even the small things
Thank you. From the heart. Thank you for coming here.
I don’t always write about important things. Sometimes I don’t even know why I write. But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.
I used to believe you had to write about something important to be read. Now I know better. It’s not what I write that matters – it’s that I write. And that you read.
Right now – here, with pain and gratitude
I’m sitting under the awning, outside our motorhome. The air is warm, and the campground is full of people. I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.
I haven’t even dipped into the pool today. But maybe tomorrow. A cooling swim would be nice.
The sunflower as a symbol
The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos. Maybe we humans are the same. We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.
That’s how I see you. As a silent, living connection.
And then I saw you…
I only logged in to see if anyone had found their way back. And there you were – visits from Keaaudhil and many others. You made my afternoon so much better.
So thank you. For being here.
Reflection
I don’t write to know – I write to understand. And sometimes – not to feel so alone.
This blog has become my reflector. Or maybe just someone I write to…
That you are here means more than you know. Maybe you’re carrying something too. We don’t always have to know what. It’s enough that we pause – together.
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.
Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful? Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?
Support my writing
If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal: paypal.me
This post is about a technical issue that suddenly got fixed, about the curiosity that drives me – and about camping experiences that have changed. It’s a story about listening to your gut, claiming your space in your own story, and sometimes simply letting go of what no longer feels right.
Did you read the post I wrote about the KonMari method? I shared it yesterday, but the SSL issue got in the way. Here’s the link to the post.
Me and My Stubbornness – and Maybe a Bit of AI
Yes! It’s working again. The SSL certificate is finally in place, and the site is secure. Whether it was Loopia who solved it or me – with some early morning energy and the help of AI – I honestly don’t know. I tinkered and tested, curious as I am. And suddenly… it worked.
No one from Loopia has called me back yet, even though they promised. But that doesn’t matter – now it’s secure, and I’m happy.
The ADHD Gene That Won’t Give Up
I think it was my ADHD gene kicking in. That stubbornness. I don’t give up when something feels like it should be fixable. And sometimes, yes – it actually is.
Thank you, curiosity. Thank you, restlessness. Thank you, the drive to understand even when I don’t fully know what I’m doing.
One Last Time in Vallersvik?
This morning we woke up at Vallersvik Camping. We’ve gone there every year, but now… no. I think this was the last time.
It felt like motorhomes are no longer welcome there. We asked for a spot down by the water – where we usually camp. But apparently, that’s now only for caravans. We were sent up to the top of the campsite. Tight space, no room, no charm.
The first pitch we got was so small we didn’t even fit. We had to switch, but the new one wasn’t much better. We barely had room for the awning – and the clouds above were heavy with the promise of rain.
Higher Prices and Less Hospitality
The campsite has raised its prices significantly. But the service hasn’t followed suit. The toilets and showers are far from high standard, and the staff we met yesterday were not accommodating. Which one might expect at this price level.
The sea, of course, is still there. But that’s not thanks to the campsite.
Honestly, seasonal campers should be placed higher up – it’s us short-term visitors who pay more. And we want to feel welcome. That sense of welcome was missing – and we heard the same from other guests.
Goodbye Vallersvik – Hello Trollhättan
We left early this morning. Now we’re at Stenröset Camping in Trollhättan. There’s plenty of space, a large motorhome pitch, and access to a pool. The little guy loves pools – so we’ll soon be swimming. I’m about to change and jump in.
Yesterday, though… the sea was magical. The waves crashed around us, foamy and wild. No jellyfish, over 20°C – and a feeling of freedom in every breath.
But sometimes, you choose what works best for everyone. And right now, that’s here – with sunshine, a waiting pool, and enough room to breathe.
Closing Words
Some places change. Others grow. I’m taking the memory of the waves’ power with me – but I’m leaving Vallersvik behind. Maybe for good.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to stand still. And sometimes, that means leaving something behind – to find your way home somewhere else – in yourself, in the present, in new waters.
Maybe it’s exactly when you let go of how things used to be that something new can show up. Stenröset isn’t new, really – here, you know what you get. The facilities are clean, the staff is friendly, and the welcome is real – even if you arrive with a motorhome. Here, everything is just as it should be.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is the moment we live and breathe in. – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
