Sonen ringde hem idag. Han har  börjat plugga igen ska läsa in vissa ämnen.  Min son har dyslexi precis som jag själv har.  Vilket gör att det blir svårt det där med att läsa, cialis läsa så man förstår vad det står. I går tipsade jag honom om att han kan kontakta myndigheten för tillgängliga medier 

Där har de ganska mycket litteratur inläst, view så att jag i stället när jag läser kan följa med och lyssna på texten. Vilket gör att jag lättare kan få ett sammanhang i texten.   Jag berättade även för honom att jag har ett läsprogram på datorn, som hjälper till att stava och sätta ut punkter där de ska vara.  Läsprogrammet heter Claroread. 

Jag  berättade för sonen att han får prata med skolan, så hjälper de till att fixa så han får det på talbok. Jag berättade även om mitt program som hjälper mig att läsa skriva och stava.  När jag förklarade för honom att det kan vara så att han behöver intyg. Så kröp det fram det ett hinder i hans tillgångar.  Jag hörde på honom hur stressad han blev när han sa: Men mamma jag har fem veckor på mig.  Det är en del av adhd som visade sig.  Det krävdes flera led av saker som han skulle ordna till för att klara av det som är studier.

Kanske var det så att han var tvungen att ringa och be om ett intyg, kanske var det så att det skulle med post, och att de skulle visas för skolan.  Då blev det stopp då gav han liksom upp.  Inte så att han skulle sluta läsa upp betyg, men gav upp med att få den hjälp som han så väl behöver för att slippa anstränga sig till tusen för att klara.

Det är just sånt som ställer till det,  det gör det krångliga. Det borde inte vara så, det borde vara en självklarhet om jag bara andas ordet dyslexi, ADHD mm så är det människor som har kunskap om vad som kan hjälpa mig med en gång.   Tyvärr är det så med mycket  om jag  nu har svårigheter, då måste jag själv leta reda på och luska ut vilken hjälp jag kan få. Sånt måste det bli ändring på känner jag. Alla orkar inte leta reda på alla orkar inte slutföra, fixa och trixa för att få livet gå ihop. Någon borde ha det som jobb att hjälpa alla dessa elever mm att stödja och hjälpa till och hålla i det organisatoriska.

För ganska så länge sedan kanske fem år,  läste jag på personlighetsteorier på Högskolan.  Jag hade aldrig klarat detta utan min talbok och mitt stavningsprogram på datorn.  För mig är just sådana program livsnödvändiga om jag ska skriva och stava något sådär, så att folk förstår vad jag skriver.

Lev idag just nu

igår är historiskt

och

framtiden är ännu bara en vision.

ADHD gör mest ont 

Bemötande – att vara i miljöer det bor acceptans tar bort många symtom

CARINA IKONEN föreläser utifrån egen erfarenhet

Jag är en kvinna, på 50 år. Gift med min kloka eftertänksamma man, vid namn Tommy. Våra 4 tonårsbarn, har bott här, men nu blivit utflugna fåglar som startar sina egna liv.  Ibland var det mera spännande, mera än vi ville, då de bodde hemma. Idag har en flytt till Stockholm för att förkovra sig i studier. Två av barnen bor i grannbyn där de formar sina liv och stakar ut deras väg.

Bara vår minsta son som bor hemma, men så liten är han inte längre för snart är det 18 års dag. 18 år är då du blir behandlad som vuxen av samhället. Vilket är konstigt för mig lite skrämmande och otydligt för 18 år på papperet är inte alltid 18 år i kroppen.

Något av det modigaste jag gjort i mitt liv, var när jag gav ut min bok. Där berättade jag hur det var att ha Diagnosen ADHD, på insidan. Ännu idag känner jag hur modig jag var, i dag är jag bara stolt! Att våga gå ut och berätta att jag är en av de kvinnor som har lite mer rörliga tillgångar i mina egenskaper, var också modigt, för mig.

Föreläsningarna är på Furåsen i Färgelanda

Måndag 2 mars kl. 15.00 – 17.00       

Onsdag 4 mars kl. 15.00 – 17.00

Tisdag 10 mars kl. 18.00 – 20.00

Där var det riktigt spännande på flera sätt.  Först att hitta dit, store sedan att hitta parkering och till sist hitta till bilen igen när jag var klar :/.  När man har  lokalsinne som en fiskpinne så kan det bli spännande med just att hitta.

I måndags var jag i Mölnlycke kommun.  Eftersom jag är rädd för att missa tider så lyckades jag komma dit  redan två timmar innan.  Detta fast maken varit ordentlig med att berätta tydligt när jag skulle åka iväg.  Mottot bättre sent än aldrig är inte mitt. Utan mitt motto blir hellre en eller två timmar tidigare än försent.  Många timmars väntan blir det.  Innan när teknikern skulle göra sitt, medical då lärde jag mig massor.  När jag ska prata inför människor ska jag alltid ha med mig egen dator, jag ska sluta lägga mitt arbete på min bärbara hårddisk. Och jag ska spara mina arbeten i 2003 versionen.  Då lär det inte bli några problem.

Den dåliga kritikern pratade med mig, när jag stod på deras scen och pratade. Sånt är dumt, jag som brukar plocka bort dessa tankar när jag väl gör saker, när jag väl är där framför alla människor.  Kom på mig själv att se de lyssnade människornas Lyssnade, som kritik i tankarna, de där första minutrarna.  Men stannade till i tankarna och sa till mig själv att den där stackars mannen som gäspade antagligen hade jobbat hela dagen och sovit illa på natten innan.

Det blev först  lite  trevande och snavande på orden men det jag skulle säga blev till sist i alla fall bra.  Tydligen var det bara jag som hörde hur min röst darrade till.  För efteråt hade det inte varit någon som hört att jag var lite nervös.  En  lite äldre kvinna kom fram till mig, precis innan jag skulle gå.  Sa till mig att det jag sagt där inne, hade gjort att hon nu äntligen förstått sig på sin dotter. Att det jag sa hade gjort att hon nu  förstått att hennes dotter inte alls var bortskämd och lat och hennes dotters son ingen odåga.

En annan kvinna som jobbade på en skola tog med sig både informationsfoldern jag hade och ett visitkort. Vi stod och pratade en lång stund och hon skulle skicka ett arbete till mig som de höll på mig.

Det är just sånt där som gör mig glad, det visar mig att det jag säger är viktigt. Människor lyssnar och berättar för mig om deras tankar. Just i sådana stunder har jag världens bästa jobb :).

En fin liten kopp fick jag som minne från denna spännande dag.

Mölnlycke borna har fyra sådana här spännande dagar i just denna vecka. 
Lev idag just nu

Igår är inte här och

Morgondagen där kommer först i morgon.

Sitter och funderar på allt som hänt de här dagarna sedan sonen ställde till det med skolan.  Han får ju inte komma dit som läget är nu.  Så här är jag tjänstledig och jag och sonen klurar ut saker tillsammans.  I dag på kvällen satt jag och maken och pratade och jag sa till honom att det känns så bra just nu.  Det är så mycket lugnare och sonen är om jag inte ser fel, find faktiskt lycklig.  Han mår bra av att vara hemma.  Inte ens under sommarlovet va det så här bra som det är just nu.  Även om han tycker att jag tjatar för det gör jag.  Mammor tjatar mycket och pratar en del.

Men vi har det bra vi går upp på morgonen och gör saker, shop  inte speciella saker.  Utan helt vardagliga saker.  Vi diskuterar inte händelsen för den har vi pratat om,  utan mera vardagliga saker  går och handlar och jag delar med mig av mina kunskaper som liksom hör till när man bor i egenlägenhet och är vuxen.  Jag visade han hur det blev när man gjorde som vi gjorde i går, då vi köpte köttfärs på Citygross till extrapris.  Varför det inte lönar sig enligt vad jag tycker för  köttfärsen var så full av vatten att det  nästan blev soppa när jag stekte den.

Sonen som hatat skolan sedan han började  förskolan mår just nu bra med att bara vara i vardagen utan semester och sommarlov.  För sommarlov det ger ångest det med. Då ska man ju uppleva saker och hinna med så mycket och hinna med att vila upp sig.  Idag är det inte sommarlov utan vardagen, då när man faktiskt måste göra hushålls sysslor och planera för dagen.  Det ska städas, lagas mat, handlas, och tvättas kläder mm.   Just nu är det så där bra som det var när vi åkte till Strömstad  i två veckor bara han och jag. Då vi gjorde tomatisbehandlingen.  Det va också en tid då  vår son var lycklig, fast vi bodde i stuga eller i husvagnen eller på vandra hem.  Varje dag gjorde vi tomatisbehandling i tre timmar sedan ner på stan handla mat,  och göra vardagliga saker. När sonen går i skolan då kan vi inte alls ställa de krav som just nu bor i vardagen. Då är det till och med en kamp att få in honom i duschen.

Jag känner någonstans att det här är viktigt på något sätt, just den här tanken och känslan jag har just nu.  Det är något som är viktigt med stunden just nu. Vad är det som gör att  vår son mår så bra just nu?

För kraven finns även här i vardagen.  Så det är verkligen inte kraven som ställer till det.  Struktur, krav och olika vardagliga tråksysslor finns varje dag för sonen. Men någonstans i det här mår han bra.

Vad är som gör att det just nu funkar så bra? Vad är det som gör att det just nu känns som sonen är lycklig? Vad är det i dagarna just nu som vi måste fånga upp, ha med när det återigen blir skola? ÅÅÅ vad jag just nu önskar att  den psykolog vi har haft så nära samarbete med, inte slutat på habiliteringen. Hon hade precis förstått vad det är jag menar.  Tyvärr så hittade hon nya arbetsuppgifter.  Just nu känner vi oss så ensamma, finns inte så mycket bollplank. Jag måste reda ut det här  måste hitta till det som gör lyckan just nu. För något är det som görs rätt just nu.

Livet är just nu inte en kamp vilket det brukar att vara.

tänkte mig ett litet inlägg.  Men bara ett litet sedan måste jag sätta igång. Här ska bli lite rent och ordning.  När jag kom hem igår var energinivån utan förbehåll på noll noll.  Det tar energi när jag är ute och pratar bland folk.  Igår va det en sådan där magisk stund igen.  Jag verkligen älskar dom stunderna.  När jag får ut och träffa  människor som orkar lyssna på det jag har att säga.  Farmor hon fick vara med mig igår när stunden va där och fast det var så nyligen hon  seglade till den andra hamnen så kunde jag hålla mina tårar borta.

Igår var jag på en dagverksamhet och pratade om hjärnkoll och ADHD.  Fast mest om hur det ibland kan bli. Just idag känns det som det är ibland. Jag vill passa på att tacka alla trevliga genom goda människor jag träffade igår, diagnosis  Det vilade sådan vacker stämning i rummet och ni gav mig så mycket samhörighet så mycket kraft.  Att sedan min självkänsla ställde till det när jag kom hem igen. Har ju inte något med er att göra.

Den där  känslan av att duga med sig själv kan göra ont ibland och ibland va igår.  Alla dom där frågorna som bildas när självkänslan ställer till det.  Hjälp, rx vad tyckte dom om mig? Förstod dom va jag sa eller  pladdrade jag bara?  Gjorde jag någon illa?  Tyckte dom det var dåligt och allt vad som blir när jag  smakar på den där mindre bra känslan i mig.  Igår kväll tänkte jag nej  nu lägger jag av efter det här. Finns ingen som har behållning av det jag säger.  Men idag bor det andra känslor i mig.  Mest tacksamhet över alla vänliga unika fina människor som faktiskt satt där och orkade lyssna på mig i de två timmarna jag  pratade och försökte mig på att prata om sånt som är viktigt.  Sådant som är viktigt.

Igen tack till er härligt fina människor som var där igår och delade stunden med mig. Det ger mig energi även om jag är helt slut efteråt.

Nu idag ska jag förbereda för morgondagens händelser. Imorgon kommer Anne hit. Hon driver företaget Naturemade som jag så ofta skrivit om och pratat om.  Imorgon kommer hon hit och presenterar sina produkter till den som är intresserad av naturliga produkter så som olika krämer och dusch oljor.  Lite tyger och  annat smått och  gott har hon med sig som hon köpt i Indien.  Dyker du upp här så kommer även det finnas en bit mat och en brödbit som mitt företag ser till att bjuda på.

Priserna är humana och produkterna är underbart bra.  En doft av Indien ska bo hemma hos mig över en dag 🙂

Ha en fin dag, lev idag just nu, imorgon är inte här och igår kommer inte igen.  På Chilibloggen visar jag på de tidiga underverken av Shakira plantorna, som just nu visar sitt bladverk.

Igår va det ett inlägg på Fb som berörde.   Inlägget handlade om en kamp om en dotter med diagnos. Hur mamma hela tiden kämpat att få rätt hjälp till sin dotter.  Hur mamman pga av personalens oförmåga att ge rätt hjälp till dottern, hela tiden befanns sig i rädslans land. Rädd för att dotterns liv inte skulle gå att rädda. Att diabetesen skulle göra att dottern, inte längre var vid liv.  Personalen på boendet förbisåg dotterns problematik, ansåg att dottern var uppkommen till den ålder där medicin ansvaret skulle ligga på henne själv. Att det var ett ansvar hon skulle kunna hantera.  Jag skrev ett inlägg om just egenansvaret i Juli.

Inser att ännu är vi inte där. Det finns massvis att göra innan myndigheter och personal i insatserna verkligen förstår vad det handlar om.  Att ett bra arbete handlar om att lyssna på föräldrar, inser och förstår att föräldrarna kämpar inte så,för kämpandes skull. Utanför att ungen verkligen behöver det stöd som föräldrarna kämpar för.  Jag har själv tänkt tanken i situationer när jag jobbat, Men om nu föräldern nu vet och kan allt, varför gör dom inte då.  Dum tanke att ha som personal, tänker jag,  för i sekunden efter inser jag att det är ju hjälp de vill ha, mitt jobb är faktiskt att hjälpa.  Det är huvudsyftet i mitt jobb att underlätta, hjälpa till, att göra det enkelt.

Att bara behöva stå ut med tanken att jag orkar inte, klarar inte av att hantera som förälder är svårt. Att vara förälder och få till sig att samhället tar över och hjälper till är svårt. Att sedan se som förälder att det som samhället skulle hjälpa till med är inget samhället hjälper till med, utan de låter dottern själv ta ansvar över sin sjukdom.  Det måste vara fruktansvärt, vidrigt, hopplöst och svårt.  Vad är det som gör att vi som samhället så gärna kastar snea ögon på föräldrar och lägger stämplar på dem, som  icke dugliga föräldrar, om de ställer krav på vården?  Det är föräldrar som kämpar med näbbar och klok att deras barn ska få den omsorg och det stöd de så väl behöver.

Det är så viktigt att vi som myndigheter, eller insatser i olika vårdinrättningar verkligen lyssnar på föräldrarna, de känner faktiskt barnet mera än vi andra någonsin kommer att göra.  De har minnen med sina barn, erfarenheter av sina barn som vi andra aldrig någonsin kommer att komma i närheten av.  Inte får vi låta barn  bara för att de kommer upp i en viss ålder, lämpa över allt ansvar på ett barn som  redan innan visat att de inte kan hantera och ta ansvar?

Vem ska  ta ansvar sedan när det  visar sig att de ansvar man lät övergå till egenansvar inte höll, ungen dog?  Är det verkligen så att ungar ska behöva dö innan vi förändrar?   Är det verkligen så att jag som förälder ska uppleva att pga bister i vården, så dör kanske mitt barn? Är det verkligen så att föräldrar ska behöva vara rädda för att telefonen ska ringa. Att de är rädda för att få höra någon säga att tyvärr din dotter klarade inte av att ta sitt egenansvar om sin sjukdom, hon dog i natt.  Är det verkligen så, personalen vill jobba? På ett sådant boende skulle jag aldrig vilja jobba.

Även idag får det bli frukost och blogg på altanen, stomach Det gäller att ta hand om de här dagarna med det fina vädret och skämma bort det så går att skämma bort. Redan varmt och klockan är inte ens åtta.  En härligt varm dag kommer det att bli och  detta är en härligt varm dag då jag är ledig. Inget på karta inte ens i kalendern, malady  det enda som är är att det är en huvudvärksdag. Ja ja inte huvudvärk på riktigt utan  det där efter migränattack. Fick det i natt, and men vaknade så jag hade chans att stoppa det innan det blommade ut för fullt. Det är en av fördelarna med att bli äldre.  För då känner jag min kropp bättre vet när den strejkar och vet vad som  botas kan.

Så idag blir det att lyssna på det som inte hörs men sägs i kroppsliga tecken. Lyssna inåt. Tanken va idag att jag skulle lägga min hand på vår trädgård, men den  tanken tror jag får flytta ut och bli en annan dag.   Skriva mera än det här, får nog också  bli en annan dag. Jag ville bara göra en påminnelse om Jenny.  Även om hon inte fyller år idag så  finns ju ändå möjligheten att skänka pengar så att hon kommer iväg till Almedalsveckan.   Se det känner jag att det är viktigt för hon är en bra talesperson och har så många kloka idéer.  Just våra barn är det som är det viktigaste.  De Barn som inte helt får en chans att lyckas i skolan och i livet känner jag ligger mig nära om hjärtat.  Därför vill jag och har själv skänkt pengar till hennes projekt.

Gör det du med, ge bara för du kan.  https://www.cocoin.com/jennystrom

Så kommer ditt kämpande på något sätt även det vara där i Almedalen.

Klicka på länken och skänk en slant du med.

Lev idag just nu igår är redan historia och morgondagen den vet vi inte ens om vi får.