Kategori: Tidiga texter – Malix 2009–2013 Sida 1 av 119

Tidiga texter – Malix 2009–2013

Det här är mitt textarkiv – inlägg från bloggens allra första år. Jag har inte ändrat mycket i dem, men valt att bevara dem för att de visar något viktigt: hur allt började.

De här orden är ibland spretiga, ibland vackra. De är min historia, ofiltrerad. Kanske hittar du något som talar till dig – eller kanske känner du igen en annan version av dig själv där?

Tack för att du läser – även det som skrevs för länge sen.

Dahlia som håller på att slå ut

Oskar-serien ADHD i skolan – Måste alla barn kunna knyta skor?

Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är
Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.

Read this on English.

“Läs gärna också första delen i Oskar-serien här Oskar serien del 1 .”

Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform. Läs del 3 här

Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.

Inledning

Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.

Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.

Måste alla kunna knyta skor?

I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.

Oskar-serien
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.

Oskars styrkor – och skolans syn på dem

Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?

Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?

Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.


När skolan formar i stället för att möta

En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:

”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”

Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.

Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?

Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.

Se barnens tillgångar

Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.

Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.

Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma.
Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!

Illustration av Tommy Hagman
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.

Mellan raderna

Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.

Mellan raderna om mig
Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.

Frågor till dig som läser

  • Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
  • Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
  • Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
  • Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?

Reflektion

Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.

Vill du fortsätta följa Oskars resa? Här finns Oskar serien del 1 LÄNK TILL SERIE-KATEGORI

Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.

Oskar-serien
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Carina Ikonen Nilsson

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson 

FAQ

Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav

Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter?
Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.

Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor?
För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.

Vad kan skolan göra för att underlätta?
Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.

 Vill du få nästa inlägg direkt i din mejl? Prenumerera här!

Vill du stödja min blogg?



Ett annat inlägg om ADHD, går att läsa här-> En Tidig Start och En Reflektion om Dyslexi och ADHD

Bra länkar att kika på:

Autism Sverige

Specialpedagogiska skolmyndigheten

Dahlia som håller på att slå ut

Oskar Series ADHD in School – Do All Children Need to Tie Their Shoes?

The Oskar Series continues. This time I ask the question: do all children really need to know how to tie their shoes? A simple everyday moment becomes a reminder of how school meets children with ADHD and autism – and how important it is to recognize each child’s strengths.
This post was first written in 2012 and has now been updated. It is part 2 in the Oskar Series – a story about a boy whose encounters with school raise important questions about how we view differences. The series will be published on Tuesdays each week until the topic feels complete.

You’re welcome to also read the first part of the Oskar Series, Part 1 – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School before diving into this one.

Read this on Swedish

Part 3 – Motivating Circumstances and Invisible Support – The Oskar Series on Daily Form and Relationships


Last night, I was helping my daughter with a school assignment. She’s in her second year of high school, and right now they’re studying neurodevelopmental differences – something our family has plenty of experience with.

But when I heard what they had learned, and read through her notes, I was horrified. Not because of the subject itself, but because of how it was described and what was considered important.


Oskar Series School – Must Everyone Be Able to Tie Shoes?

In one of the assignments, a 12-year-old boy named Oskar was supposed to be “helped into social belonging” and, in addition, taught how to tie his shoes. Physical education was also listed as an area to develop.

Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission.
Alt text: Illustration of Oskar Series school – boy in contemplation.
If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.

I felt a chill.
What if the child prefers being on his own, with books or other interests? Do we really need to change Oskar so that he gets friends he doesn’t even want?

And is it truly life essential to tie shoes? There are Velcro straps. For example, our own son has shoes he doesn’t need to tie, and if he wears sneakers with laces, he simply tucks the laces inside. It works perfectly – and frees up time and energy for things that actually matter to him.


Oskar’s Strengths – and the School’s Perspective

Oskar had several other things he “needed” to learn. But is it really him who must change? Or should we, instead, teach the environment to meet Oskar where he is, so that he can remain the unique flower he was born to be?

Why make him into a common dandelion when he is, in fact, a wood star – or perhaps a rare flower not everyone gets to see?

If Oskar thrives among library shelves and loves reading about world records, why not let him? At the same time, the school could make use of his special interests, letting him shine in the classroom by sharing his knowledge.


When School Shapes Instead of Meeting

Another thing that worried me was when my daughter said:

“No, Mom, we don’t talk about ADHD, Tourette’s, or anything other than autism and Asperger’s.”

That’s when I understood why school looks the way it does. If you’re different, you apparently need to fit into one mold – in this case “autism.”

Where is the diversity? Where is the willingness to meet each individual on their own terms?

Standardizing children makes me shiver. On the other hand, we can choose to see each child for who they are, instead of forcing them into a mold that doesn’t fit. The sky, which was bright blue when we started talking, grew dark with my thoughts.


See the Children’s Assets

We cannot blame Oskar for having Asperger’s. He didn’t choose it and cannot help it. But when we try to reshape him according to the school’s mold, that’s exactly what we do.

Not all children like gym class – and why should they all be graded in it? Oskar could, for example, contribute by measuring distances in jumps, keeping statistics, or creating progress charts. He could use his strengths to grow himself and even help others.

Assets are what we are good at – and not everyone is good at tying shoes. Some have unique talents that deserve to bloom.

Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission.
Alt text: Oskar Series school – illustration of children’s differences
If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.


Between the Lines

This post isn’t really about shoelaces. It’s about the small demands that adults sometimes place on children – demands that can easily overshadow their true strengths. Oskar is a reminder that we need to highlight what is already blooming, instead of reshaping it.

Between the Lines About me

This story isn’t only about Oskar – it’s also about me. It shows my wish to stand up for children who don’t always fit into the school’s mold.


Questions for You as a Reader

  • Should schools shape children to fit a mold, or shape education to fit the child?
  • Do you think it’s important that all children can tie shoes – or are there other things that matter more?
  • Have you ever met a child who struggled with something adults considered “small” but which, for the child, was a huge obstacle?
  • How do you think we adults can get better at highlighting strengths instead of weaknesses?

Reflection

This post reminds me how easily we get stuck in expectations that aren’t always necessary. Oskar’s shoes show that sometimes it’s more important to find your own way than to follow the norm.

Do you want to continue following Oskar’s journey? Explore all parts of the Oskar Series here


Woman with sunglasses at the beach, a day by the water in summer sunlight Carina Ikonen Nilsson
A day by the water – sunglasses and summer vibes

Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting somewhere ahead. But right now – this is where life happens.
– Carina Ikonen Nilsson

FAQ – English (for the Oskar series)

Do all children need to know how to tie shoes in school?
No, children learn at their own pace. What matters is recognizing their strengths and offering alternatives, such as Velcro or elastic laces.

How can children with ADHD be supported in the classroom?
Through structure, clear routines, and a calm approach. Small breaks, visual aids, clear instructions, and positive reinforcement often make a big difference.

What does NPF mean?
NPF stands for neurodevelopmental disorders. This includes ADHD, autism, Tourette’s syndrome, and language disorders.

Why do you write about the Oskar series?
To share experiences and reflections from everyday life – about how we can meet children in ways that build their self-esteem and give them a chance to succeed.

Want to get my next post straight to your inbox?
Subscribe here!

If you appreciate my writing and want to support my work, you can do so here: Support me on PayPal

Carina Ikonen Nilsson

Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

This text was first published on October 10, 2012 and has now been updated and republished.

English version:
Another post about ADHD can be found here → An Early Start and a Reflection on Dyslexia and ADHD

Gott Slut och ett Gott Nytt År

image

För en Stenbock är nyckelordet ambition

Just nu sitter jag och läser om astrologi så här på året sista dagar.  Nu är fösta gången sedan jag blev sjuk, cheap som jag orkade mig ner till min dator i källaren.  Innan har jag mest legat på soffan och haft surfplattan i handen.  Visst den är bra men inte lika bra som datorn.  Det är bättre att skriva på datorn med tangentbordet i knät.  Funderingar finns om jag inte ska ta och köpa även tangent bort till min platta men har inte kommit mig för ännu.

Jag är stenbock, Nyckelordet för mig ska tydligen vara ambition, såg jag när jag tittade på en intressant sida. Stenbocken ska tydligen vara envis och jodå envisheten finns hos mig.  Men bara så länge som jag har intresse, bara så länge som jag finner det intressant och på något sätt måste jag också brinna lite för det som jag gör. Om inte så försvinner gnistan och görandet blir inte gjort.

Det är lite intressant det här med stjärntecken och jag är inte helt säker på vad jag  tror på eller inte. De där vecko-horoskopen är lite si och så med. Men när man läser de där vidare de där större sakerna så finns det mycket som stämmer mer och mindre. Vidare när jag läser så ska jag vara bestämd hmm, när jag går till Starbucks och ska beställa macka, så är jag allt annat än bestämd. Men viss inom vissa områden så rubbas jag inte i första taget.

Sedan  blir det snubblande vurpa när jag läser för vi gillar stabilitet jo visst gör jag men det impulsiva i mig ställer till det så stabiliteten är något som jag mera suktar efter och mår bra av att ha. Men så svårt att få till.   Läste vidare om att det finns vissa åkommor så brukar drabba en stenbock.  Knän, hud och en sorgsen ton ska tydligen ställa till det och jo då fast jag gillar min sorgsna torn.  För mig betyder sorgsenhet  vackerhet så länge som det inte ställer till det allt för mycket.

Ojdå, det blev många ord jag som hade tänkt mig bara lite kort. Kanske är det de här som är ambition fast för mig är ambition större än så här mera och inte så på  ytan.  Nu ska jag läsa vidare så här slutar orden för idag.  Astrologisidan kommer du till om du klickar på Astrologi.

Ha ett gott slut och ett riktigt Gott Nytt ÅR !

Må alla få det 2014 ni vill ha.

Lev idag just nu så är 2014 inte här.

sjukvårdsupplysningen kvinnan var enträgen.

Jo jag gick till jobbet men väl där blev jag orolig, när jag kände hur luften inte fick tillträde i min kropp,så jag ringde sjukvårdsupplysningen. Där fick jag till mig att uppsöka sjukhus. Först frågade jag om det inte kunde vänta tills i morgon, då jag hade svårt att få tag på vikarie. Men kvinnan i telefonen var enträgen och sa att jag skulle göra det med en gång. Som tur var så fick jag tag i en arbetskamrat som genast skulle komma in på mitt pass. Väl på sjukhuset kom jag in med en gång, fick jag göra det som jag fasar mest för. Tre sprutor och två röntgen, att få kontrastvätska var vidrigt, blev helt varm i kroppen men det gick fort över. Fick åka hem med orden ta inte mer medicin och vila du har vätska i lungorna. För mig blir det i tankarna vilken tur jag hade. Det var ingen blodpropp utan bara lite vatten i lungorna. Nu är jag hemma igen. Faktiskt tacksam över att jag lyssnade på kvinnan som arbetade på sjukvårdsupplysningen.

Mediciner som har bipacksedel bör läsas.

När jag var hos doktorn fick jag en medicin som skulle hjälpa mot värk. Vilket den gjorde. Jag var duktig och kom ihåg min medicin varje dag. Värken försvann.  Några dagar innan julafton så kände jag hur jag fick lite snabbare puls,  och hjärtat slog som om jag sprungit det fortast jag kunde.  På julafton började jag känna att jag hade svårt för att andas lite och jag kände mig sjuk.  I går när jag kom hem från jobbet var jag trött, så jag tänkte att det får bli en dag med film och soffan.   Trodde jag höll på att bli riktigt sjuk.  Maken åkte till stan och handlade när jag för första gången kände att jag inte kunde andas riktigt.  När maken kom hem så berättade jag för honom att det kändes konstigt i halsen som om jag hade svårt att få in luften. Började känna ångest över mitt jobb pass och kurerade mig med att sova sova och åter sova.  Tror jag var vaken högst fem timmar i går på dagen,och sov ändå hela natten tills idag.  När jag vaknade var jag fortfarande trött och fortfarande känslan av att ha svårt att andas.  När maken gick ut med hunden kände jag hur hjärtat galopperade i kroppen på mig.  Vilket gjorde mig rädd, Jag har också börjat få blå märken på kroppen.

När hjärtat började slå normalt igen tänkte jag att nej jag får nog ta och titta på de där biverkningarna på medicinen, kanske är det något som jag kan klura ut genom att i alla fall läsa dom. Det var ett bra beslut att läsa dom, för allt det som jag trott varit sjukdom är tydligen biverkningar. Det gör att jag tar egna beslut igen.  Tänker inte äta mediciner som gör mig sjuk.  På bipacksedeln stod där att medicinen som jag fått kan ge hjärtklappning, till och med hjärtinfarkt, stroke,  att man kan få andnöd och att blåmärken är vanligt att de uppkommer, samt att man kan känna av trötthet.

För ett år sedan slutade jag läsa just bipacksedlar, då jag ofta blir så rädd så jag inte vågar äta medicinen jag fått.  Idag känner jag att det är ett dumt beslut jag tog, då för ett år sedan när jag slutade läsa dom.  Så dum tänker jag inte vara igen.  Medicinen som jag fick för en vecka sedan tänker jag inte äta igen för just den känslan som bor i kroppen just nu vill jag verkligen inte ha.  Svårigheter att andas och bli andfådd av bara röra mig är inte något som jag vill uppleva. Frågan är nu bara om jag bara slutar äta medicinerna kommer då biverkningarna att upphöra eller är det kanske så att jag behöver prata med en läkare? Nu står det ju att man bör rådgöra med Läkare om man upplever biverkningar, men jag tänker att jag väntar några dagar.  Jag tänker att om det går över av sig själv lär det ju inte vara något farligt.

Medicinen jag har ätit är Arcoxia 90 mg. När jag läste på fass ska man tydligen ta 30 mg vid artros.  Jag tänker inte äta den överhuvudtaget för den verkar vara farligt farlig i alla fall för mig.

image

God Jul

image

Dagarna innan jul så här

Då är vi bara ifrån några dagar från jul.  Dan före dan före …. Här har vi inte stressat eller slagit på stort, buy de stora barnen kommer inte vara hemma.  Själv jobbar jag julafton till juldagen. sedan Annandagen till dagen där efter, healing dottern kommer jobba juldagen.  Julklappar blir det men inte så många, buy Jag och maken köpte ju gym för någon månad sen och det får vara vår egen julklapp.  Lite mera som en kroppslig julklapp där vi investerar  i att vara friska.

Lite julskinka är måste samt julgröt, men behövs det så mycket mera? Nej inte för mig.  eftersom jag jobbar så blir det minimal-jul. Maken och sonen får ordna det så som de vill, antagligen kommer de mest sitta vid sina datorer och greja.

Själv ska jag försöka få lite julstämning på jobbet för de som är hemma. Men inte ens där kommer det bli stort, för det är inte något som vi egentligen ska göra.  Just det känns lite tråkigt.

När jag jobbade på Fagared så var  tankarna mera: här ska firas Jul i massor. Med tanke på att ungdomarna där kanske inte fått uppleva så mycket jul innan, så skulle det pyntas, donas och grejas i massor så att de fick se hur det skulle kunna vara.  Julbordet dukades upp i Herrgården och var ett julbord utan dess like. Även avdelningen där jag jobbade hade vi julbord, där barnen samt deras föräldrar blev inbjudna att kalasa på alla godsaker vi hade ordnat till.

Jag tror det är just på sådana ställen är extra viktigt att just visa på traditionerna, så att de som kanske inte upplevt det innan, får se hur det kan vara. Få andra alternativ till julfirande och kanske slippa känna ångesten och slippa tankarna som kanske bor i dom.  Kommer farsan dunka sönder mamma i år, kommer mamma vara nykter?  Nu kom det säkerligen att ske ändå men då slapp den unge vara mitt i det kanske.

Det är många barn som går hem från skolan med ångest just över jul….  har förhoppningar innan om att i år då ska vi ha det mysigt och i år ska mamma inte ta fram flaskorna….. Som sedan  innan ens julen blivit till afton har grusade drömmar.

Själv minns jag  jularna när jag var barn som en massa snurr, där mamma mest grejade och fixade med mat, förstår inte hur hon orkade. För min pappa han var nog mera i vägen än till hjälp.  Min mamma hade så många exter för sig med att allt skulle vara si och så.  Inte började hon i tid, utan alltid i sista minuten.  Tror det bodde massvis med olika rädslor och förhoppningar hos min mamma om att denna jul den skulle minsann bli bra i år skulle pappa inte dricka massvis med sprit. Tror det är många grusade jular även för min mamma, som själv inte nyttjade sprit.

Själv tyckte jag mest det var jobbigt med jul, ville egentligen sitta inne på mitt rum och spela mina skivor. Inte alls spela massa spel och sånt.  Det gjorde ont när pappa blev full, inte för det han gjorde utan för att se mamma så ledsen.

Min pappa blev aldrig arg eller otrevlig när han var onykter, utan bara löjlig. Dessutom var jag snabb med att förstå att när pappa dricker sprit, ska man hålla sig framme om man vill ha en extra slant för då vart han givmild. Men ändå bor det sorg i stunden i jul.

Jag var lyckligt lottad som barn, för även om min pappa drack sprit på en nivå som är mera än nog, så var det aldrig som det skulle kunna vara. Jag hade tur, min pappa var aldrig ilsken eller hotfull utan drack tills han somnade.  Men sorgen som jag upplevde att min mamma hade, den gjorde ont.  Alla bråk som blev av mammas frustration, för hon skällde rejält på min far.

Idag är sånt historia idag är jag vuxen slipper just sånt. Men idag bor det olustigheter i att det finns så många barn där ute i Sverige, som i dagarna sitter med den där klumpen av  ångest, sorg och ännu inte grusade förhoppningar om att i år i år ska det bli jul, på riktigt i år ska mamma och pappa vara nyktra, i år kommer vi ha en trevlig jul.

Jag hoppas att någon av dessa barn som just nu är oroliga för hur det kommer att bli, kommer att få uppleva en sådan jul som de vill ha.  En jul där mamma är mamma utan sprit, pappa en pappa utan sprit och att de får en trevlig jul en jul där de känner att det blev precis så som de ville att det skulle bli.

Vill passa på att önska alla en  Riktigt GOD JUL och ta hand om er.

Julen är inte en massa klappar och massvis med mat.  Utan en tid där vi har en chans att vårda våra relationer till varandra, där vi som familj har möjlighet att träffas umgås och bli ännu starkare som familj.

wpid-textgram.png

 

Lev idag just nu. I morgon ska levas i morgon. Idag påverkar du imorgon.

SNART ÄR DET DEN STORA HELGEN HÄR

image

Sida 1 av 119

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén