Kategori: Tidiga texter malix 2014 -2017 Sida 35 av 36

Kategori: 2014–2017

Texter från en särskild tid – då mycket hände både i mig och runt mig. Här samlas inlägg från åren då jag formade mitt uttryck, reste på uppdrag, föreläste om ADHD, och skrev mig igenom vardag, känslor och förändring.

Det är berättelser från en tid av sökande, mod, överlevnad och framsteg – ibland i snöstorm, ibland med solsken i hjärtat.

Att hitta tillbaka till sitt värde

att sätta värdet på sig själv är inte alltid det lättaste. Ibland är det till och med riktigt svårt.  Jo då, find jag har själv vandrat på just sådana där hitta tillbaka till det värdefulla, cialis i att ha sitt egna värde på rätt plats. Allt som ofta ramlar jag ner i vem är du tankar.  Som till exempel nu när jag jobbat med min föreläsning som jag ska ha nästa vecka har tankarna funnits i stunden. Tankar som vem är du Carina? Vem är du som tror du har något att säga?  Nu har jag försökt prata med mig själv om att det är dumt att tänka så och att jag visst har något att säga. Att det faktiskt när jag varit ute och pratat faktiskt har fått människor att bli berörda och vissa saker har de tagit med sig på vägen.

Idag när jag la den sista strykningen på min kommande föreläsning kände jag men det är klart att det kommer att funka. Det jag säger är värdefullt och det får människor att ta med sig tankar och ord i sin vardag, clinic skulle det vara så att de inte tycker att det jag säger är rätt eller bra så vet de ju i alla fall hur de inte ska göra.

Någon i min vänkrets har mått lite dåligt ett tag och vi har pratat lite om det över telefonen, det har varit en känslomässig upp och ner vis för min vän. Men idag när jag pratade med min vän, hör jag min vän säga. Nej, nu är jag trött på att jag låter människor behandla mig som en soptunna. Nu är det dax att jag tar tillbaka min värdefullhet.  Och tänka sig när jag hörde det så kände jag: Yes! nu djäklars är det banan som gäller igen.  Nu är vägen fram inte så kurvig längre, nu kommer självkänslan tillbaka och nu väljer min vän att inte ta mera Skräp som andra så gärna sprider omkring sig.  Just sådana stunder gör mig glad och gör min dag 🙂  Härligt när det blir mera medvind och flyt så att säga ..

lev idag just nu så är det enkelt att hitta till känslor och värde.

ADHD och flickor forskning

ADHD flickor

Det är Svenny Kopp som pratar  forskning ADHD och flickor. Något av det viktigaste hon säger i filmen är att vi måste lyssna på den egna upplevelsen, patient och att föräldrarna har alltid rätt. Har själv erfarenheten att inte få rätt när vi gjorde utredningen för första gången på ett av barnen.  Då var det jag som fick diagnosen dålig mamma, purchase som ställde för stora krav.  Men när vi sedan kom till de mera utbildade breddgraderna blev det både dyslexi och ADHD.  Som tur var hade vi kvar vår spännande doktor som hade de buskiga ögonbrynen. Vår Dampdoktor som innan var den som gjorde att vi började trampa upp nya vägar. Vägar till läkning.

När jag var liten så funderade jag själv ganska så mycket på varför ingen förstod. Varför det va så svårt att göra det som fröken sa till mig. Varför jag inte fick in alla ord som skulle stavas rätt.

Svenny pratar även om att sluta vara så dramatisk, help här handlade det om  pojkar och flickor att pojkar slänger ut bänken medan flickan däremot blir inåtvänd, har trasiga kamratrelationer, även att det bor depression inom henne.

Tänka sig att för några år sedan träffade jag denna fantastiska kvinna, gav henne boken jag skrivit.  Sedan när hon läst titeln på boken log hon med hela ansiktet och med värme i ögon och röst sa hon:  Du kunde inte ha en bättre titel.  Just det ögonblicket minns jag som det var igår. Av just det ögonblicket blir det värme i magen på mig. Och tänka sig jag har även hört och sett att hon har pratat om min bok när hon är ute och pratar om ADHD.

Lev idag just nu. Historian är redan gjord och idag just nu påverkar vi framtiden.  Nästa vecka är jag på Ågrenska och pratar igen 🙂

ADHD film

att organisera i vardagen

intressant film om diagnoser och vardagshjälp fångade mitt intresse idag

I brist på värmeljus så funkar det med apelsinoch lite solrosolja

image

Ett assistansbolag fick kalla kårar när hon frågade mig.

Igår ringde telefonen, tadalafil en tjej presenterade sig och frågade om jag visste något om funktionsnedsättning. Vidare frågade hon om jag visste hur man sökte kontaktman, prostate eller kortis boende.  Om jag visste att jag hade rätt till privata alternativ.  Jag förklarade för henne att jo det visste jag allt. Även att vi hade ganska så dålig erfarenhet av just kortis och privat.  Nu var det inte det privata alternativ som vi redan provat som ringde, troche utan ett helt nytt bolag för mig.  Assistans något som jag inte minns  hette det.  Men telefonsamtalet säger mig att jag har rätt till min uppfattning om de privata alternativ som finns. För när jag hade förklarat att vi faktiskt provat kortis, att det var ett privat alternativ. Så hörde jag i telefonen: Hopp, hejdå. Sedan va det tyst. Samtalet bröts.  Lite komiskt att någon ringer mig och försöker sälja in deras bolag och vill hjälpa till att söka insatser, men sedan när jag förklarar svårigheterna i sambandet bara hör Hopp, hejdå.

Tror tjejen insåg att här var  det inga pengar att tjäna, att arbetet om de skulle ha oss som kunder skulle bli kostsamt och ansträngande.  Hopp, hejdå. Ett konstigt svar tänker jag.  Borde ju istället vara:  Okej men då är vi precis det företag som kan hjälpa till med problemen ni har. Vi har utbildade människor som vet och kan sitt jobb, vi är det bästa på marknaden, när vi pratar svårigheter.

Istället fick jag då höra Hopp,hejdå.  Det säger mig att när det handlar om privata alternativ så handlar det om pengar, för minsta möjliga insatts. Synd att det är så. Men hopp,hejdå företag ska man nog akta sig för.

Nu hoppas jag att hon surfar runt lite den där försäljaren och råkar hitta just det här inlägget så kanske hon lär sig ett och annat.  Om att hopp hejdå är dumt det säljer man inga kameler på.

BOK-0011-e1326972514227-191x300

Boken jag har skrivit är på upphällningen igen, finns bara några ex kvar.

Bara jag kan bestämma vart jag ska

image

Att förlora hoppet

artikeln är  några dagar gammal, sovaldi men bara fyra dagar.  När jag läste den så kom jag att tänka på hur det var när jag gick i skolan.  Hur vi var några stycken som inte passade in.

Sedan hittade åren då min son gick i låg och mellanstadiet fram, alla de där gånger som jag fick ta hand om en pojke som grät. Alla de gånger när jag som mamma ringde till skolan i ren frustration.  Alla de gånger när jag försökte få lärarna att förstå. Särskilt minns jag den gången jag gick till skolan och visade upp ett stort rött märke med rivsår i som min son hade på ryggen.

Det var den gången då jag tappade bort allt hopp,  all tro på att läraren skulle klara av att hantera situationen och hjälpa min son.  Då när allt hopp liksom försvann, av lärarens klumpiga kommentarer.  Då när läraren förklarade att han minsann hade tagit tag i konflikten. Han hade sagt till min son och försökt få honom att fatta, att han inte skulle vara där som de där pojkarna var. Det var då av dom orden mitt hopp och min tro på att läraren var en vuxen ansvarstagande vuxen försvann.

Han ville och hade alltså ambitionen att lära min son att hålla sig undan, genom att bli osynlig och vara rädd för de dumma pojkarna. Istället för att lära de dumma pojkarna att vara rädd om min son.

Av en sådan situation vad lär sig barnen då?  Vad lärde man min son?

Så som jag ser det så lärde man min son att vara rädd, acceptera att det är okej att vissa människor har faktiskt rätten att slå dig om du är där, där de slående människorna är.  Man ifrån tog honom rätten, att inte bli slagen.

Mobbning finns, och jag beundrar Clas  Jenninger i hans arbete mot mobbning. Han gör ett fantastiskt jobb, han fortsätter kampen att det är varje unges rätt att känna trygghet i skolan.

 

Balans va ska det vara bra för?

 Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor

Publicerat första gången: 2014 01 16
✍️ Av Carina Ikonen Nilsson

Arkivinlägg

Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.


Jag har kommit igång – nästan

Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.

Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:

”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”

Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.


Motorstoppet – och allt som blev viktigare

På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.

Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.


Vad ska jag ens ha på mig?

Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig?
Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos.
Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.


En liten g-känsla har flyttat in

När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in.
Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:

Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.

Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.


Sjukgymnasten sa: balans

På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.

Balans.

En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.


 Citat

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Revisorbesöket

bokföring är något som krånglar fast mina avsikter är att det ska vara okrångligt.

Har säkerligen skrivit många inlägg om papper och kvitton och sånt, medical det där med bokföring är inte min grej!  Frågan är om det någonsin kommer att va det.  Hur gör andra för att få det till att funka ? Kanske borde jag ge upp och bara sätta in papperna i en pärm och säga varsågod gör vad du vill. Börjar fundera på om det kanske inte är bästa grejen att göra så lämna in kvitto på kvitto och låta revisorn sköta allt. Inte träffa honom en gång om året och bara rätta fel? Kanske blir det dyrare men jag betalar ändå en rätt dyr peng för ett program som bara ger mig huvudbry.  Kanske bättre att lägga på de tusenlapparna till revisorn och inte ha papper hängandes över mig.

Hur får andra det att funka?

image

Sida 35 av 36

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén