Malix.se

Kategori: Malix

  • Trevlig Midsommar.

    Trevlig Midsommar.

    Tidig morgon – ja, men det är alltid härligt när dagen börjar med sol. Midsommaraftonen har anlänt, och allt är förberett: sillen och potatisen väntar i kylen, jordgubbarna likaså. Snart bär det av till Ödeborgsvallen för traditionsenligt firande.

    Midsommar – en svensk kärlekshistoria

    Midsommar är en av våra mest älskade traditioner. En hyllning till ljuset, grönskan och gemenskapen. Med blomsterkransar i håret, dans runt stången, musik, skratt och god mat skapas minnen för livet. Det är något magiskt i luften – sommarens hjärtslag.

    Familjebesök och små ögonblick

    Igår kom min brorsdotter hem till oss. Hon tillbringade mest tiden inne hos lillkillen, men några glimtar av henne fick jag allt. Jag hade packat med badkläder – bara utifall att – men badlusten fanns visst inte där i år.

    En kväll med min bror

    På eftermiddagen kom även hennes föräldrar och hämtade henne. Min lillebror är sällan här, men när han kommer uppskattas det extra mycket.
    Vi satt ute på altanen i solen, trots att vinden gjorde oss sällskap. Det blev en härlig kväll fylld med samtal, skratt och det där efterlängtade lugnet man får när man umgås med någon som alltid funnits där.
    Sådana stunder är få – vi har alla fullt upp med våra liv – men just därför känns de extra värdefulla.

    Musikpaus & återhämtning

    När kvällen sänkte sig hade jag och maken en musikkväll. Vi satt i soffan och bara lyssnade. Inget bokskrivande igår – ibland behöver man ge orden vila för att kunna hitta nya.

    Så idag firar vi inte bara midsommar- utan även de där små stunderna som betyder allt Önskar dig en Härlig Midsommar!

    Trevlig midsommar! Ta hand om dig och de dina. Njut av värmen och allt härligt som är just i den här tiden.

    Visste du att…

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Midsommar har rötter i förkristen tid?
    Den firades ursprungligen för att hylla solen och naturens krafter vid sommarsolståndet – en tid då man trodde att jorden var som mest magisk och fruktbar.

    Midsommarnatten ansågs magisk?
    Enligt gammal folktro kunde man drömma om sin framtida kärlek genom att plocka sju (eller nio) olika blomster och lägga dem under kudden.

    Midsommarstången inte är ursprungligt svensk?
    Den kom troligen till Sverige från Tyskland under medeltiden, men har blivit ett av våra mest älskade midsommarinslag.

    Älvor och väsen sades dansa i midsommardimman?
    Förr trodde man att naturväsen var extra aktiva under midsommarnatten – vissa la till och med ut små gåvor för att hålla sig på god fot med skogens makter.

    #midsommar #midsommarafton #svenskatraditioner #midsommarfirande #sommarsverige #midsummer #swedishsummer #tradition #jordgubbar #familjetid #svensksommar #midsommarstång #magisksommar #naturensmagi #midsommarnatt #sommarminnen

  • När modet skaver- en förmiddag med bad, bok och dyslexitankar.

    När modet skaver- en förmiddag med bad, bok och dyslexitankar.

    Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.

    Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat

    Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.

    Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.

    Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.

    Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.

    Skrivkvällar och bokdrömmar

    Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.

    AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.

    Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag

    Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.

    Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.

    Att våga – trots ångest och tvivel

    Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.

    Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.

    Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.

    Avslutning:

    Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.

    Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller

    Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.

    #VinghästenISkymningen #DyslexiOchMod #Författarliv #SkrivaBarnbok #VågaSkapa #Förmiddagstankar #MalixBlogg #MinaOrdMinRöst

  • Att vakna upp i Töreboda

    Att vakna upp i Töreboda

    Under markisen i Töreboda – drömmar, tält och framtidsplaner

    Inledning

    Just nu sitter jag under vår markis, med nybryggt kaffe och blå himmel över Töreboda. Livet i husbil har sin egen rytm, och i dag är en sån där morgon där allt känns stilla men fullt av förväntan. Dottern och hennes son kommer på besök, och jag ser fram emot en dag fylld av närvaro. Men innan de kommer – några rader från mig till dig.

    Morgon i Töreboda

    Natten bjöd på många drömmar, men jag har sovit gott. Kaffet är fortfarande varmt, och himlen är klar utan ett enda moln. En bättre start på dagen är svårt att få. Här sitter jag och bara njuter av stunden.

    Studentfirande och kvällsgrillning

    Igår var det studentfirande här i byn – och det märktes! Hela byn vibrerade av musik och glädje. Någon egen högtalare behövdes inte, det spelades överallt. Vi anlände lite efter 16.00, men lillkillen hann ändå med ett bad innan kvällen. Sedan grillade vi och tog en promenad längs Göta kanal. Det låg inte så många båtar och väntade på broöppning, men stämningen var lugn och somrig.

    Från tält till husbil – och kanske tillbaka igen?

    Bredvid vår husbil står två tält. Det väcker minnen. En gång ville jag så gärna tälta, och jag köpte till och med ett tält. Men maken sa bestämt nej – där går hans gräns. Så det blev husvagn i stället, och sedan husbil. Många byten har det blivit genom åren, och ännu återstår den där sista husbilen. Kanske en Bürstner eller Knaus – båda känns rätt.

    Ändå drömmer jag ibland om tält. Det ser så mysigt ut – nära naturen, enkelt och äkta. Tänk att vandra i fjällen, slå upp ett tält, sova under stjärnorna och fortsätta nästa dag. Men verkligheten knackar på: jag är 60 år med ett diskbråck som bråkar och en höft som trilskats i 20 år. Fjällvandring blir det nog inte. Men en tur till Stekenjokk kanske? Där får man ändå uppleva fjällvärlden – från förarsätet.

    Norrland – trots allt

    Vi trodde att vi lämnat Norrland för gott. Men i år blir det nog en resa dit ändå. Lillkillen har aldrig varit där, och alla som bott hos oss har fått följa med upp någon gång. Så nu är det dags även för honom. Jag tycker att alla borde se Norrland minst en gång i livet – landskapet är som ett destillat av hela Sverige.

    Planer på en helg vid havet

    Igår ringde vår kille som flyttade hemifrån för ett år sedan. Han befann sig i Halmstad, i en liten sjöbod vid havet – hans flickvän har tydligen en sån charmig plats. Han visade runt via Facetime, och det såg magiskt ut. Det finns både bad och fiske där, och vi bestämde oss för att ta husbilen dit en helg. En ny liten utflykt att se fram emot.

    Avslutning

    Nu är det dags att starta dagen på riktigt. Dottern och Alfred kommer snart. Jag önskar dig en riktigt fin dag – en sån där dag som blir precis så bra som du vill ha den. Har du varit i Norrland? Har du några egna smultronställen i vårt avlånga land?

    Tack för att du läser min blogg. Det betyder mer än du tror.

    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon Just nu gäller
  • När sorgen blir vardag

    När sorgen blir vardag

    Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
    Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

    Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

    Men jag vet att de kommer tillbaka.
    Särskilt till midsommar.
    Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
    Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

    Ett liv som rullar på ändå

    Men nu är det en ny tid.
    En tid då vi inte får vara med.
    En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

    Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
    I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

    Vi hade en vilodag i torsdags.
    Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

    Ett barnbarn på besök

    Igår kom Alfred på besök.
    Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

    Och där ramlade känslorna dit igen.
    Jag trodde de hade stillat sig.
    Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

    Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
    Göra små utflykter.

    Men Alfred kommer få komma hit ibland.
    Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

    Jag hade velat ha alla barnen här.
    Men så är läget inte just nu.
    Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

    Midsommar närmar sig

    Midsommar närmar sig med stormsteg.
    Hjälp.
    Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
    Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

    När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

    Jag undrar hur de mår?
    Vad ska de göra under midsommar?
    Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
    Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

    Sorgen – varför skriver jag om det?

    Varför skriver jag om det här?
    En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

    Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
    Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
    Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
    Men ändå fortsätter jag skriva.

    Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

    Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
    Men den är inte längre förlamande.
    När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

    Jag ser solen.
    Känner värmen.
    Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

    Jag väljer.
    Väljer att plantera.
    Att tvätta fönster.
    Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

    Sorgen finns där, men livet levs ändå.
    Jag lever. Känner. Lär mig saker.
    Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

    Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

    Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
    Kanske är det just det som är att leva.

    Hur är det för dig?

    Ömsom regn, ömsom solsken.
    Hur har du det just nu?
    Tänker du göra något nytt i midsommar – eller som du alltid brukar?

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    Relaterade inlägg från malix.se:

    Hashtags:

    #sorg #mammaliv #förloradkontakt #barnbarn #vardagssorg #trädgårdsliv #livetvidare #midsommar2025 #malixblogg #atthelaisig

  • Jag går långsamt – men jag går

    Om att återvända till livet i sin egen takt.

    Inledning:

    Det är inte de stora stegen som räknas just nu. Det viktiga är att jag alls går. Att jag reser mig varje morgon, borstar tänderna, tittar ut genom fönstret och andas. Att jag står kvar – trots allt. Livet har förändrats, och med det har tempot i mig skiftat. Jag är inte där jag en gång var, men jag är här. Och jag rör mig. Framåt, försiktigt.

    Att gå långsamt – men ändå gå

    Ibland känns det som att världen runt mig springer. Människor skyndar, planerar, skrattar högt och rör sig snabbt genom sina dagar. Själv har jag börjat gå långsamt. Inte av lathet, inte av ovilja – utan för att varje steg nu är ett medvetet val. Ett beslut att leva i harmoni och någorlunda bra känslor i kroppen, trots att sorgen fortfarande sitter med.

    Sorgen är där, som en låg ton i bakgrunden. Ett eko av det som varit. Men tillsammans med den finns något annat: ett stilla beslut att inte fastna. Jag har börjat ifrågasätta tankar. Jag försöker välja, eller åtminstone låta två olika tankar mötas – där orimligheten ibland för mig närmare sanningen.

    Jag vill leva ett liv där både sårbarhet och styrka får plats. Ett liv med både tystnad och skratt. Jag går långsamt. Men jag går.

    En stilla dag i livet

    Igår var det en sådan där stilla dag som blir ett litet guldkorn. Jag och lillkillen rensade i den där fördömda häcken mot vägen. Vi började från varsin sida och möttes i mitten. Det tog bara en och en halv timme. Under tiden lärde jag honom ett gammalt motto, ett som först var makens men blivit mitt:

    ”Det som är borta, är borta.”
    Vi tar det som försvinner först. Resten tar vi sen.

    Vad ska stå på gravstenen?

    Det där tankespråket följde med mig resten av dagen. Vad vill jag egentligen att det ska stå på min gravsten? Inte att jag höll trädgården perfekt. Nej, hellre:

    ”Hon hade tid. Hon avslutade inte alltid allt – men hon gav sin tid.”

    Jag vill inte bli ihågkommen som någon som aldrig hann. Jag vill vara någon som stannade upp, som såg, som lyssnade.

    Efter arbete kommer bad

    Efter häckröjning och lite mat åkte vi till sjön. Lillkillen var först svår att få i vattnet, men efter lite övertalning låg han där och simmade. Han var så stolt – och jag såg något jag inte visste: han kan verkligen simma.

    Han hade varit så otydlig innan – ibland ”nej jag kan inte”, ibland ”jo då”. Men nu såg jag det. Med egna ögon. Ett nytt litet steg för honom, som också blev ett steg för mig.

    Blommor, poesi och middagsmat

    På vägen hem hittade vi liljekonvaljer och några andra blommor. Han plockade en bukett, och vi pratade om vad de hette och om gamla dikter där de nämnts. Väl hemma satte han dem i en vas och sen lagade vi mat. Jag gjorde grovjobbet, han fick göra det roliga. Han var stolt när maten var klar – och det var jag med.

    Gråsuggan Kurt – ett nytt husdjur

    Under dagen hittade han även ett nytt husdjur: en gråsugga som först fick namnet Groggis. När jag berättade vad det betyder, bytte han snabbt till Kurt. Han sa:

    ”Det räcker väl med att sniglarna i trädgården dricker sig till döds.”
    (Vi har små snigelfällor fyllda med öl.)

    Kurt bor nu i en burk med sten, gräs och rivna morötter. Lillkillen googlade och lärde sig att gråsuggor hjälper till att bryta ner och skapa jord. Så nu har vi också en liten miljöhjälte i köket.

    Avslutning:

    En långsamhetsdag.
    En dag där sorgen fanns kvar i bakgrunden – men där livet också levdes.
    En dag av samtal, skratt, bad, arbete och vila.
    En dag jag plockar in i min minnesbank.
    En dag i kärlekens och närvarons tecken.

    Jag går långsamt. Men jag går. Det är det som är fokus nu.

    Ha en fin dag och ta hand om dig, tack för att du läser min blogg

    Tidigare inlägg i serien:

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #häronuhjärta #attlevamedensorg #vågaväljalivet #tillbakamintakt #malixblogg

  • Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Ett brev som aldrig kan skickas – men behövde skrivas

    Inledning:

    Det här är ett brev jag inte kan skicka. Men det behövde skrivas – för min skull. Kanske en dag också för din. I orden bor det som aldrig helt kan försvinna, även när allt annat gått sönder. Det här är min kärleksförklaring till ett barn som valt tystnad – och till den mamma som fortsätter älska.

    Ett brev till mitt barn

    Kanske kommer du aldrig att läsa det.
    Kanske kommer du en dag att undra.

    Om så är fallet, finns orden här.
    De är ett stilla vittnesmål om kärlek och smärta.
    De representerar det som aldrig riktigt går sönder.
    Inte ens när det gör ont.

    Vad jag önskar att du visste

    Att jag inte hatar, även om jag är sårad.
    Det finns inte på kartan att hata – inte när det gäller dig.

    Jag känner bara kärlek till dig.
    Du är så älskad. Varje sekund.

    Om du visste hur efterlängtad du var innan du föddes.
    Hur rädd jag var att förlora dig.

    Jag tror inte det finns något du skulle kunna göra som skulle föda hat i mig.
    Du är mitt barn, kommen ur mig. Jag bar dig under många långa månader – längtade, drömde, väntade.

    Du är fortfarande i mitt hjärta, även om vi inte ses.
    Du bor där.
    Du kommer alltid att bo där.

    När du var liten

    Det finns så många minnen från tiden du var barn.
    Dina kloka ord, nyfikna frågor, balanserade tankar – redan då.

    Jag minns hur du målade dina figurer i timmar.
    Hur du dansade vid högtalaren.
    Hur du blev överraskad av Zelda-spelet.
    Och när vi satt uppe mitt i natten med vattenkoppor och te. Jag kan fortfarande känna det varma teet, och känna av mörkret som var runt omkring oss just då

    Alla de där stunderna – de bor i mig.

    Jag kräver inget – mer än din lycka

    Jag kräver inget.
    Bara försöker förstå.

    Jag vet inte vad som rör sig i ditt huvud.
    Men jag försöker.
    Jag vet att det som gör ont, ofta ligger dolt under ytan.

    Du säger att jag är orättvis.
    Att jag älskar de andra mer.

    Jag kan inte ta ifrån dig din känsla.

    Hur jag bär sorgen

    Jag älskar dig.
    Alltid. Djupt, stilla, utan krav.

    Jag har slutat vänta – eller kanske inte.
    Jag väntar tills det inte finns några dagar kvar att vänta.

    Sorgen är stillsam nu. Ett eko.
    Men hoppet finns kvar.
    Att du står där i dörren.
    Säger ”hej”.

    Om framtiden

    Jag vet inte om du någonsin kommer att undra.
    Om du någonsin kommer att läsa detta.

    Men om du gör det – vet att här finns inga krig.
    Ingen bitterhet.
    Bara kärlek.

    Min dörr är inte låst. Den är aldrig låst för dig.

    Men jag står inte längre där.
    Jag har gått in, tänt ett ljus – och väntar.

    Det enda krav jag har

    Att du får ett gott liv.
    Att du älskar dig själv.
    Att du känner trygghet inuti.

    Att du gjorde dina avslut för att kunna leva – inte fly.
    Att du är lycklig.

    Det är min önskan.
    Det är till och med mitt enda krav.

    Kärlek rostar inte

    Jag älskar dig.
    Varje millimeter av det liv du varit i mitt liv.
    Jag älskar dig även nu.

    Det är varje mammas rättighet – att få älska sitt barn.
    Den rätten tänker jag aldrig släppa.

    /Mamma

  • När hjärtat går sönder – men livet ändå fortsätter

    Inledning:

    Det är märkligt hur livet fortsätter, även när hjärtat går sönder.
    Någonstans mellan kaffekoppen i stillhet och dagens första andetag, började något röra sig i mig. Inte en stor förändring. Bara en viskning. En känsla av att jag är här – ett ögonblick i taget. Inte lycklig. Inte hel. Men levande. Och kanske är det just det som räknas.

    Att stå kvar i stormen

    Sorgen är fortfarande här. Den har blivit som en skugga jag lärt mig leva med. I början kämpade jag emot den, ville få den att försvinna. Nu låter jag den bara vara.
    Den får finnas – men den får inte längre styra mitt liv.

    Lillkillen behöver mig närvarande. Vaken. Och det behöver jag också.

    Det är inte lätt att vara mamma – utan att få vara det fullt ut. Att älska på håll, i tystnad. Men jag har börjat förstå att kärlek inte är bortkastad bara för att den inte tas emot just nu. Den finns där. Stark. Sann. Och det räcker.

    Det lilla som bär

    I morse klev jag upp, kroppen var trött efter många steg igår. Kaffet doftade i huset. Jag satt tyst i soffan medan maken, lilltjejen, hennes kille och lillkillen fortfarande sov.
    Fåglarna hördes långt borta.

    Det var inget märkvärdigt. Men det var mitt.
    Och det var vackert på ett stilla sätt.

    När livet viskar: Fortsätt

    Jag är inte färdig. Inte hel. Men jag har börjat gå.
    Inte i stora steg – men i rörelse. Och det är något.

    Jag skriver inte för att allt är över, utan för att jag vill minnas att det går att fortsätta. Jag vill minnas känslan av fötterna mot det kalla golvet. Kaffekoppen i handen. Värmen som sprider sig inifrån.

    Det finns en kraft i det lilla. En läkedom i att diska långsamt. Att höra ett barn andas i ett annat rum. Att se ett leende, känna solen, eller bara vara.

    En mamma i rörelse

    Jag är fortfarande mamma. Alltid.
    Men på ett annat sätt nu.
    Och samtidigt – jag är också Carina.
    En kvinna som målar. Skriver. Bakar ibland. Städar pysslar och lever mitt liv. En kvinna som älskar. Som gråter. Som skrattar. Som fortsätter.

    Jag är här. Jag andas. Jag går vidare. Sakta. Men jag går.

    Monster Trucks och små mirakel

    Igår åkte vi på SM-uttagningen i Monster Trucks i byn bredvid. Jag trodde inte att det fanns så mycket folk här omkring!

    Lillkillen var med, och precis när vi kom dit kramade Alfred mig. Han var där med sin mamma och pappa, trots att de inte längre lever tillsammans. Jag tyckte det var så fint att de kunde samlas – för Alfreds skull.

    Dottern bjöd in vår lillkille att sitta hos dem. Alfred ser upp till honom, och de trivs ihop – skrattar, skojar och spelar spel. När det blev paus i körningen blev lillkillen rastlös. Ville hem. Men vi stannade en stund till. Han gick tillbaka till Alfred.

    Efteråt gick vi runt och tittade på bilarna. De stora, mullrande monsterna.
    Sen hem – maken lagade mat, lillkillen gick till sitt, och jag satt tyst i soffan, trött men tacksam.

    Nu är det inte jag som tagit bilderna. Självklart är det maken som tar de fina bilderna med sin mastodontkamera.

    Trots mörker – finns ljus

    Jo, så är det.
    Trots sorgen, trots att min son valt bort mig, så finns det ljus.
    Det finns skratt, sol, kaffe, barn som andas i ett annat rum. Det finns mirakel i vardagen – om jag vågar se dem.

    Vi går sönder ibland. Men vi lagas.
    Vi fortsätter, ibland lite snett, ibland försiktigt – men vi fortsätter.

    Slutord…

    Jag fortsätter.
    Inte med stormsteg – men med små, läkande rörelser.

    Kanske är det där läkningen bor: inte när allt är bra, utan när jag vågar känna att jag finns igen. Jag lär mig ta stegen fram. Som jag gjort förut.

    Så ha en fin dag – och ta hand om dig.
    Titta på de små mirakel som bor runt omkring dig.
    Se dig själv som ett mirakel.
    För visst är vi det?

    Tack för att du läser min blogg.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #bortvaldmamma #läkaigen #småsteg #självläkning #morgonbad #ensamärstark #livetfortsätter #malixblogg

  • När månen lyser starkt och tankarna blir många

    När månen lyser starkt och tankarna blir många

    Inledning:

    När fullmånen närmar sig är det inte bara himlen som påverkas – även vår inre värld rörs om. Sömnbrist, oro och känslor som förstärks är vanligt för många av oss. I natt låg jag vaken och lät tankarna vandra. Här är några av de tankar som kom.

    Månen och sömnens spratt

    Klockan är halv tolv på natten. Jag ligger vaken, oförmögen att somna. Den där månen – den påverkar mig varje gång. Det är som om den viskar till kroppen att något är på gång, något stort och uråldrigt. Lillflickan känner av den också. Vi är lika känsliga för fullmånens närvaro, som om våra kroppar ställs in på något slags kosmiskt undantagstillstånd.

    Det är inte ovanligt att sömnen rubbas vid fullmåne. Forskning visar att både sömnens djup och längd kan påverkas. Människor rapporterar oftare om livliga drömmar, oro eller vakna nätter när månen är som mest lysande. Kanske bär vi med oss en gammal instinkt från tiden då månens ljus var vårt enda skydd i natten – eller vårt största hot.

    Sedan är det ju inte bara vår sömn som påverkas, tidvattnet påverkas även det.

    När tankarna snurrar och kroppen vägrar vila

    Så här ligger jag. Med tankar som hoppar mellan ämnen och känslor. Jag försöker påminna mig själv: det är bara tankar, inte verklighet. Tankar är resultatet av en hjärna som just nu rör sig genom oro, sorg och en liten smula rädsla. De hjälper mig inte – inte just nu. Men kanske kan orden på skärmen göra det.

    En stund i vardagen – att välja det som känns rätt

    Tidigare idag var jag i stan med dottern och maken. Vi promenerade mellan butikerna, letade somriga kläder och andades in stadspulsen. Jag hittade flera par linnebyxor som kändes helt rätt. Sådana där som nästan ropar på en från galgen. Dottern fick kämpa lite mer – men ibland är det så. Vissa dagar hittar man det som känns, andra dagar får man vänta.

    Kloka samtal jag saknar – men kanske inte ska söka

    I nattens stillhet tänker jag också på de samtal jag haft förr. De där som gav mig klarhet när livet kändes svårt. Jag kan sakna orden, värmen, klokheten – särskilt nu, när relationer i familjen gör ont och det finns en tom plats där kontakt brukade vara.

    Men för ett tag sedan kände jag att den relationen som jag hade då var en envägsrelation där jag kände mig utnyttjad. Som att det blev samtal när behovet fanns och jag gav men fick inget tillbaka inte ens av det jag gav. Just i det läget har det också landat i att vissa relationer inte ska röras upp igen. I alla fall inte nu. För även om saknaden finns där, så vill jag inte själv börja söka stöd där balansen inte längre finns. Jag vill inte heller att det ska bli att det blir samma sak igen. Det skulle kännas som att jag var den som utnyttjade nu när livet känns svårare. Jag vill inte vara någon som utnyttjar. Jag vill vara en vän och ha vänner på lika villkor ett givande och ett tagande.

    Att sluta gräva – och börja tänka nytt

    Jag försöker tänka en ny tanke. En tanke som inte gräver djupare utan blickar uppåt. Det är lättare sagt än gjort, men kanske räcker det att börja där – i tanken. Att flertalet stunder varje dag välja att tänka på det som fungerar. Det lilla, enkla, vackra. För det finns där alltid det gäller bara att titta sig omkring. Till och med regnet som faller kan vara fyllt av vackerheter.

    Livet är som det är. Just nu är det en tid av sorg och saknad. Men också av linnebyxor, månsken och möjligheten att ta en ny väg. En tanke i taget.

    Avslutning:

    Fullmånen kanske stjäl min sömn – men den ger mig också chans att lyssna inåt. I natt valde jag att skriva, i stället för att grubbla. Och kanske, bara kanske, är det där läkningen börjar: i stillheten, i orden, och i viljan att välja nya tankar. Det är en form av egenkärlek för mig.

    Sömnlös under fullmånen? Läs om hur månen påverkar vår sömn, tankarna som snurrar i natten, och vägen tillbaka till inre lugn när relationer skaver.

    Hoppas du hade en bättre sömn än vad jag har haft. Ta hand om dig och tack för att du läser min blogg. Ha en fin dag.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #Fullmåne #SömnlösNatt #Reflektioner #SorgOchSaknad #Relationer #InreLugn #MånenOchVi #TankarIStillaNatt #VägenVidare #LivetSomDetÄr

    Fullmåne och sömn – vad säger forskningen?

    Många upplever sömnsvårigheter kring fullmåne, och flera studier har undersökt detta fenomen:

    • Sämre sömnkvalitet hos män: En studie från Uppsala universitet visade att män sover sämre under månens tillväxtfas (från halvmåne till fullmåne), med kortare och ytligare sömn samt fler uppvaknanden. Kvinnors sömn påverkades inte i samma utsträckning. forskning.se+2kollega.se+2uu.se+2
    • Biologisk klocka påverkas: Forskning från Sahlgrenska akademin indikerar att hjärnans känslighet för yttre stimuli ökar vid fullmåne, vilket kan påverka sömnen. Detta tyder på att en inbyggd biologisk klocka kan reagera på månens faser. lakartidningen.se+2svt.se+2land.se+2
    • Månens ljus och dygnsrytm: Ökat månljus under fullmåne kan påverka vår dygnsrytm, särskilt hos män vars hjärnor är mer känsliga för ljus. Detta kan leda till svårigheter att somna och ytligare sömn. forskning.se+4kollega.se+4svt.se+4
    • Psykologiska faktorer: Vissa forskare menar att förväntningar på dålig sömn vid fullmåne kan bidra till sömnproblem, snarare än månen i sig. svt.se

    Sammanfattningsvis finns det indikationer på att fullmånen kan påverka sömnen, särskilt hos vissa individer, men resultaten varierar och fler studier behövs för att förstå sambandet fullt ut.

  • En lugn dag med väder och familjeplaner

    En lugn dag med väder och familjeplaner

    Inledning:
    Idag blev det ett lite senare inlägg än vanligt. Vädret är ostadigt, tvätten fladdrar i vinden och tankarna likaså. Det är en sådan där dag där allt går i ett lugnare tempo – samtidigt som känslan av väntan och oro ligger och skvalpar i bakgrunden. Ändå finns det också stunder av små glädjeämnen, pyssel och planer som ger dagen sin egen rytm.

    Vädret, vinden och vardagstvätten

    Klockan är kanske inte så mycket ännu, men det är senare än jag brukar skriva. Idag trotsar jag vädret – men med en viss oro i magen. Kommer det börja regna, eller kommer tvätten att blåsas torr? Jag tänker att det får bli lite is i magen – någon gång torkar den.

    Medan jag var ute och fotade såg jag att torkvindan hade blåst omkull. Jag ställde upp den igen och hoppades på det bästa. Tvätten – ja, den där eviga följeslagaren – fick sig ett varv i maskinen igen. Nu är det sista maskinen för idag, och den får hänga inomhus.

    Samtalet med chefen och tankar om framtiden

    Igår pratade jag med min chef. Hon sa: ”En olycka kommer aldrig ensam.” Vi pratade om hur jag ska göra framåt. Jag berättade om mina önskningar – nu väntar jag på svar.

    Jag har bestämt mig för att inte lägga mer energi på det just nu. Vi kom överens om att jag har två månaders uppsägningstid, om det blir aktuellt. Jag fick också lite mer insyn i hur läget är på jobbet – något jag får väga in i mitt beslut. Men som sagt: först väntar jag på svar. I teorin har jag fortfarande jobbet kvar.

    Självvattnande projekt och tekniska utmaningar

    Igår köpte jag en självvattningsapparat till växthuset. Det skulle vara enkelt att installera – men oj vad många delar det var! Nu ligger hälften ute i växthuset och hälften här inne. Jag vågar inte ens försöka sätta ihop det själv. Risken är att om jag misslyckas, hamnar allt i soporna. Så nu får det bli någon annan som installerar det.

    Dagens mat: Pinsa med kalasrester

    Idag har jag inte mycket kvar att göra – förutom att laga mat. Tur det, för jag har sovit dåligt i natt. Det har varit så varmt i rummet.

    När bloggen är klar ska jag börja med middagen. Idag ska vi prova att laga Pinsa – en slags pizza med tjockare botten. Min kollega har pratat så gott om det. Vi har massor av rester kvar från kalaset, så fyllningen blir tomater och kyckling.

    Ljudbok i öronen och lugnt omkring mig

    Det har varit en långsam dag. Jag har haft ljud i öronen i form av en bok, medan jag gått här hemma och fixat. Det är något särskilt med att låta berättelser följa med i vardagen.

    High Chaparral – en liten besvikelse men nya planer

    Idag bokade jag både biljetter och boende till High Chaparral. Tre nätters boende och endagsbiljett till själva parken. Tyvärr följer inte Emilia med i år – hennes föräldrar hade andra planer. Jag tror att Hugo hade uppskattat äventyret också. Kanske kan vi ta med honom en annan gång. Det känns tråkigt att Emilia inte följer med oss, hon hade så roligt förra gången.

    Lilltjejen och lillgrabben ska i alla fall med, så Alfred blir inte ensam. Vi hade först tänkt bjuda med både barn och föräldrar, men det föll på att semestrarna inte gick att få till – de är beroende av när dagis håller öppet. Tänk så kul det hade varit om vi alla kunnat åka! Vi i husbilen och de andra i en liten stuga. Men det får bli vi som åker, och vi ska göra det bästa av det.

    Avslut:
    Det blev en stillsam dag med både eftertanke och småprojekt – precis sådana dagar som också behövs. Nu väntar matlagning, och kanske en stunds vila innan kvällen tar vid. Tack för att du ville läsa om min dag, mina tankar och små ögonblick. Vi hörs snart igen – ta hand om dig tills dess.ch tack för att du läser.

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #vardagsliv #tvättdag #växthusliv #familjeplaner #bloggreflektioner #självvattning #pinsa #middagstips #highchaparral #mammatankar #sommarplaner

  • Att Skapa Glädje Trots Grå Väder

    Att Skapa Glädje Trots Grå Väder

    Det är något visst med måndagar. Nystarten. Den där stilla känslan av att få börja om, även om molnen hänger tunga och vinden ruskar om. I det lilla ryms så mycket – ett växthus, ett barns prat, ett samtal som väntar. Här kommer några rader från just en sådan dag. En vanlig, ovanlig måndag i juni.

    Ny månad, ny vecka och en ny dag att ta vara på

    Jo, det är redan juni. Sommarmånaden. Ändå är det kyligt, blåsigt och molnen hänger tunga över himlen här hos oss. Inget regn ännu – men dagen ser misstänkt lik ut en klassisk svensk blåsig regndag. Maken sa något om att det inte skulle regna, och kanske har han rätt? Molnen har börjat ljusna.

    Att skapa en fin dag – trots vädret

    Men vädret – det kan vi ändå inte göra något åt. Så jag får skapa min dag själv, även om det får bli inomhus. Jag började dagen med en stilla stund i växthuset. Där ute bor lugnet, även om vinden viner utanför. Egentligen borde jag gå ut och rensa i slänten, men ärligt talat – vädret lockar inte.

    Kalas med familj, skratt och små samtal

    Igår firade vi maken. Ett litet kalas med hans mamma och hennes livskamrat, ett sällskap som vi inte träffar så ofta längre – särskilt inte efter pandemin. Dottern och Alfred kom också, och vår äldsta flicka dök upp. Alfred och lillgrabben lekte, byggde lego, spelade dator och lekte kurragömma. Det var full fart!

    Men det som värmde mest var att se hur Alfred pratade med makens mamma. Länge och noggrant berättade han om sina kamrater, om skolan, om flickorna som vill att han ska bli kär – och såklart hur gammal alla i släkten är. Han visste till och med att hans mormor är 60, och påpekade med ett skratt att jag alltid kommer vara äldre än maken. Undrar just vem som planterat den tanken?

    Små vardagsögonblick med kärlek och humor

    Lillgrabben och hans flickvän, som kom upp från Göteborg, höll till i köket med dottern. Äldsta dottern var mer intresserad av sin farmor – och makens dator. Själv satt jag i soffan mellan varven, vilade och betraktade. Det är något särskilt med att bara få vara mitt i allt det där enkla och fina.

    Och så fick jag mig ett leende när jag såg att lillgrabben kört igång diskmaskinen – men med pappret kvar på diskmedelstabletten. Det blev bara att köra om maskinen. Men det är ju tanken som räknas, och det där lilla misstaget värmde mer än det störde.

    En vecka av ovisshet och hopp

    Nu har en ny vecka börjat, fylld av oro och förväntan. Jag ska prata med min chef. Jag vill inte sluta jobba; jag vill stödja ungdomarna, ha samtal med dem och följa deras utveckling. Jag vill fortsätta skratta med kollegerna och jobba de helger som ger energi.

    Som det ser ut nu verkar det inte bli så. Men jag håller fast vid en liten gnutta hopp. Kanske, kanske finns det ändå en öppning. Kalla mig naiv, men jag är optimist. Jag tror på att det goda i livet alltid finns där – även när molnen hänger tunga.

    En stilla måndag i juni

    Nu ska jag ta en promenad och lämna skräp på återvinningen. Solen tittar fram, och kanske får maken rätt – kanske uteblir regnet ändå. Jag väljer att tro det.

    Ha en fin dag, du också!

    Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.
    Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

    #Juni #Vardag #Familjeliv #ArbeteMedUngdomar #Kalasglädje #Växthusliv #HoppOchOro #SvenskSommar #Måndagsreflektion

    Ibland kan livet kännas monotont och dystert. Det är grått och blåsigt, men mitt i detta finns det ändå strålar av ljus i form av små, men betydelsefulla, samtal, omtanke och en tro på framtiden. Kanske är det just i vardagens osäkerhet som hoppet finner sin plats. För det finns alltid godhet omkring oss – i växthusets livfulla växtlighet, i barnens glada skratt, och i vår vilja att hålla fast vid det vi har.