Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
Preface This post is about the late summer slowly approaching, about motorhome life, and about carrying both joy and longing at the same time. It’s about missing grandchildren, about living with distance in the family – and about love that remains even when paths separate.
When Summer Begins to Fade
Here I am again, in our motorhome. I write as I usually do, but the feeling is different now. It’s no longer the sparkling energy of spring. Summer is beginning to retreat, even if I don’t want to admit it. The truth is: we are closer to autumn than to the full bloom of summer.
Autumn can be beautiful in its own way, but I miss those warm evenings that invite quiet joy. Still, summer is not over yet. There are days left to live, and I remind myself not to give up on them too soon.
An Unexpected Visit and a Quiet Thought
We will stay here at the campsite for another day. Today I learned that my husband’s brother will visit – a little surprise. It will be nice to meet him.
Yet, other thoughts swirl quietly in the background.
On Instagram, I saw photos of my grandchildren, happy and full of life. I smiled seeing them laugh, yet my heart felt a small ache. These are the moments I long to share – but for now, I am a grandmother at a distance.
Sometimes it feels as if the world keeps moving without me. Life doesn’t always turn out as we wish, but the longing is still there. Hugo has grown taller, Emilia looks ready to conquer the world, and Alfred I sometimes get to hold close when life allows it.
What carries me is love – it remains, even when I must love from afar.
A Mother’s Love Never Ends
There is nothing I can do to change the situation right now. All I can do is keep wishing them happiness.
My greatest hope is not for life to go back to the way it was, but for everyone to be well. I hope my son has a life where he can breathe, laugh, and feel that he chose what was best for him and his children.
I am his mother, and I love him more than words can hold. That love remains, no matter the distance.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, I want to say this:
I am a mother and grandmother carrying both pain and love in the same breath. I do not shy away from what hurts, but I do not write out of bitterness. I write to understand, to remain standing, and to keep loving.
And perhaps I also write for you who recognize yourself in these words. We are more than one carrying this quiet sorrow. We carry it together – even if we carry it apart.
Reflection
Sometimes, life is about daring to stand in love, even when it is not returned. I cannot control other people’s choices, but I can choose to keep loving my grandchildren – quietly, from the heart, at a distance. And maybe, that is enough until the day our paths meet again.
Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off . But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken. To stand in love, even when you get nothing in return. It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
Would you like to support my writing?
I write to understand – and to help others feel less alone. If you’d like to support my work, you can do so here:
Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.
Solrosen som blev två – och ni som hittar hit
Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.
Unik – precis som du som läser. För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit. Det är stort för mig.
När läsarna blir som en vänkrets
Ibland funderar jag: Hur kommer det sig att ni stannar kvar? Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?
Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.
När SSL-strul blir som ett hål i luften
Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.
Men jag skrev ett inlägg ändå. Och plötsligt… var ni där igen.
Om ni visste hur glad jag blev.
Jag som trodde att det var kört – på riktigt. Lite som när sidan låg nere förra månaden. Men ni kom tillbaka.
Tack för att du läser – även det oviktiga
Tack från hjärtat. Tack för att just du kommer hit.
Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.
Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre. Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver. Och att du läser.
Just nu – här, med värk och tacksamhet
Jag sitter under markisen, utanför husbilen. Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.
Jag har inte ens doppat mig i poolen idag. Men kanske imorgon. Ett svalkande bad vore fint.
Solrosen som symbol
Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling. Kanske är det så med oss människor också. Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.
Det är så jag ser på er. Som en tyst men levande gemenskap.
Och så såg jag er…
Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit. Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra. Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.
Så tack. För att du är här.
Reflektion
Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå. Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…
Att du är här betyder mer än du anar. Kanske bär du också på något. Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?
Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal: paypal.me
This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again. It’s also a heartfelt thank you to you, the reader. And a gentle reminder of why I write.
The sunflower that became two – and those of you who find your way here
We have a sunflower at home. It has a twin. Or maybe it’s two growing from one. You decide. I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.
Unique – just like you who are reading this. Every day, I’m amazed that you keep coming back. It means the world to me.
When readers become like a circle of friends
Sometimes I wonder: Why do you stay? Why do you keep returning, day after day?
It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it. Like a warm presence.
When SSL issues feel like a silence
The blog hasn’t been secure lately. Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop. Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.
But I wrote a post anyway. And suddenly… there you were again.
If only you knew how happy that made me.
I thought it was over – for real. Just like that time last month, when the whole site went down. But you came back.
Thank you for reading – even the small things
Thank you. From the heart. Thank you for coming here.
I don’t always write about important things. Sometimes I don’t even know why I write. But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.
I used to believe you had to write about something important to be read. Now I know better. It’s not what I write that matters – it’s that I write. And that you read.
Right now – here, with pain and gratitude
I’m sitting under the awning, outside our motorhome. The air is warm, and the campground is full of people. I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.
I haven’t even dipped into the pool today. But maybe tomorrow. A cooling swim would be nice.
The sunflower as a symbol
The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos. Maybe we humans are the same. We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.
That’s how I see you. As a silent, living connection.
And then I saw you…
I only logged in to see if anyone had found their way back. And there you were – visits from Keaaudhil and many others. You made my afternoon so much better.
So thank you. For being here.
Reflection
I don’t write to know – I write to understand. And sometimes – not to feel so alone.
This blog has become my reflector. Or maybe just someone I write to…
That you are here means more than you know. Maybe you’re carrying something too. We don’t always have to know what. It’s enough that we pause – together.
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.
Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful? Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?
Support my writing
If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal: paypal.me
Det här inlägget handlar om teknikstrulet som plötsligt löste sig, om nyfikenheten som driver mig – och om campingupplevelser som förändrats. Det är ett inlägg om att lyssna på sin magkänsla, ta plats i sin egen berättelse och att ibland bara ge upp något som inte längre känns rätt.
Jag skrev det igår – men precis efter det började SSL-strulet. Här är länken om du missade det: Läs inlägget om KonMari här
Jag och min envishet – och kanske lite AI
Yes! Det fungerar igen. SSL-certifikatet är på plats och sidan är säker. Om det var Loopia som löste det eller om det var jag – med hjälp av min morgonpigghet och AI – det vet jag faktiskt inte. Jag pillade och försökte, nyfiken som jag är. Och plötsligt fungerade det.
Ingen från Loopia har ringt mig än, trots att de lovade. Men vad gör det – nu är det säkert, och jag är nöjd.
ADHD-genen som inte ger upp
Jag tror det var min ADHD-gen som kickade in. Den där envisheten. Jag ger mig inte när det känns som att något borde gå att lösa. Och ibland, ja – det går faktiskt. Tack, nyfikenheten. Tack, rastlösheten. Tack, viljan att förstå trots att jag inte riktigt vet vad jag gör.
En sista gång i Vallersvik?
I morse vaknade vi på Vallersviks camping. Vi har varit där varje år, men nu… nej. Det här var nog sista gången.
Det kändes som om husbilar inte längre är välkomna där. Vi bad om en plats vid vattnet – där vi brukar stå. Men det var tydligen bara för husvagnar numera. Vi blev hänvisade till toppen av campingen. Trångt, utan utrymme, utan charm.
Den första platsen vi fick var så liten att vi inte ens fick plats. Vi fick byta, men den nya var inte mycket bättre. Det var knappt att markisen fick plats – och hotande regnmoln låg i luften.
Höjda priser och sämre bemötande
Campingen har höjt priserna rejält. Men servicen har inte hängt med. Toaletter och duschar håller inte så värst hög standard, och personalen vi mötte igår var inte tillmötesgående. Vilket man kan tycka att de borde vara – särskilt med tanke på prisnivån.
Havet ligger där det ligger, ja. Men det är inte campingens förtjänst.
Säsongscamparna borde faktiskt stå längre upp – det är vi som kommer förbi som betalar mest. Och vill känna oss välkomna. Välkomna var inte känslan, och den fick vi höra av andra gäster med.
Hej då Vallersvik – hej Trollhättan
Vi åkte tidigt i morse. Nu är vi på Stenröset Camping i Trollhättan. Här finns gott om plats, en stor ställplats och tillgång till pool. Lillkillen gillar pool – så här blir det ett bad snart. Jag ska byta om och kasta mig i.
Igår, däremot, var havet magiskt. Vågorna skummade mot oss. Inga maneter, över 20 grader varmt – och känslan av frihet i varje andetag.
Men ibland får man välja det som fungerar bäst för alla. Och just nu är det här, med solen som lyser, poolen som väntar och plats nog att andas.
Slutord
Vissa platser förändras. Andra växer. Jag tar med mig känslan av vågornas kraft – men lämnar Vallersvik bakom mig. Kanske för gott.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter plats att stå stilla på. Och ibland betyder det att lämna något bakom sig, för att kunna hitta hem någon annanstans – i sig själv, i nuet, i ett nytt vatten.
Kanske är det just när man ger upp tanken på att allt ska vara som förr, som man hittar något nytt. Nu är inte Stenröset något nytt precis här vet man vad man får och här är servicehusen rena, fräsha och personalen trevlig. Här är det som vanligt och här känner man sig välkommen även i Husbil.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är just nu vi lever och andas. – Carina Ikonen Nilsson
This post is about a technical issue that suddenly got fixed, about the curiosity that drives me – and about camping experiences that have changed. It’s a story about listening to your gut, claiming your space in your own story, and sometimes simply letting go of what no longer feels right.
Did you read the post I wrote about the KonMari method? I shared it yesterday, but the SSL issue got in the way. Here’s the link to the post.
Me and My Stubbornness – and Maybe a Bit of AI
Yes! It’s working again. The SSL certificate is finally in place, and the site is secure. Whether it was Loopia who solved it or me – with some early morning energy and the help of AI – I honestly don’t know. I tinkered and tested, curious as I am. And suddenly… it worked.
No one from Loopia has called me back yet, even though they promised. But that doesn’t matter – now it’s secure, and I’m happy.
The ADHD Gene That Won’t Give Up
I think it was my ADHD gene kicking in. That stubbornness. I don’t give up when something feels like it should be fixable. And sometimes, yes – it actually is.
Thank you, curiosity. Thank you, restlessness. Thank you, the drive to understand even when I don’t fully know what I’m doing.
One Last Time in Vallersvik?
This morning we woke up at Vallersvik Camping. We’ve gone there every year, but now… no. I think this was the last time.
It felt like motorhomes are no longer welcome there. We asked for a spot down by the water – where we usually camp. But apparently, that’s now only for caravans. We were sent up to the top of the campsite. Tight space, no room, no charm.
The first pitch we got was so small we didn’t even fit. We had to switch, but the new one wasn’t much better. We barely had room for the awning – and the clouds above were heavy with the promise of rain.
Higher Prices and Less Hospitality
The campsite has raised its prices significantly. But the service hasn’t followed suit. The toilets and showers are far from high standard, and the staff we met yesterday were not accommodating. Which one might expect at this price level.
The sea, of course, is still there. But that’s not thanks to the campsite.
Honestly, seasonal campers should be placed higher up – it’s us short-term visitors who pay more. And we want to feel welcome. That sense of welcome was missing – and we heard the same from other guests.
Goodbye Vallersvik – Hello Trollhättan
We left early this morning. Now we’re at Stenröset Camping in Trollhättan. There’s plenty of space, a large motorhome pitch, and access to a pool. The little guy loves pools – so we’ll soon be swimming. I’m about to change and jump in.
Yesterday, though… the sea was magical. The waves crashed around us, foamy and wild. No jellyfish, over 20°C – and a feeling of freedom in every breath.
But sometimes, you choose what works best for everyone. And right now, that’s here – with sunshine, a waiting pool, and enough room to breathe.
Closing Words
Some places change. Others grow. I’m taking the memory of the waves’ power with me – but I’m leaving Vallersvik behind. Maybe for good.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to stand still. And sometimes, that means leaving something behind – to find your way home somewhere else – in yourself, in the present, in new waters.
Maybe it’s exactly when you let go of how things used to be that something new can show up. Stenröset isn’t new, really – here, you know what you get. The facilities are clean, the staff is friendly, and the welcome is real – even if you arrive with a motorhome. Here, everything is just as it should be.
Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is the moment we live and breathe in. – Carina Ikonen Nilsson
Just nu pågår ett ärende hos mitt webbhotell gällande SSL-certifikatet för min hemsida. Det gör att sidan visas som ”osäker” i webbläsaren – något som varken känns tryggt för mig eller mina besökare. Problemet har varit känt ett tag, men trots att jag har betalat extra för just den här tjänsten händer det frustrerande lite.
Igår kontaktade jag supporten tre gånger. Ändå har inget löst sig. Allt ska hänga på ett bekräftelsemejl som jag ännu inte har fått – ett mejl som tydligen krävs för att certifikatet ska aktiveras.
Det går trögt – och just nu undrar jag om det ens går framåt.
Det här inlägget handlar om att vika kläder i stillheten, om att se klart – både i ögonen och i sinnet – och om en husbil som verkligen levelat upp. Det handlar också om en Cartago som nästan ropade mitt namn, och om hur något så enkelt som ordning kan ge en känsla av frihet.
En dag av ordning, överblick – och wow, vilka glasögon!
Igår åskade det rejält här. Men där inne i husbilen satt jag i lugn och ro och vek kläder – och upplevde ett märkligt lugn. Jag tog tag i skåpen och organiserade om alla våra kläder. Det var verkligen på tiden.
Jag testade KonMari-metoden för första gången – och det blev både snyggt, luftigt och överskådligt. Kläderna står nu upp, och jag ser exakt vad vi har med oss. Det blev så tydligt, och faktiskt… väldigt rofyllt.
Och vet du – det här gjorde att jag med stolthet kan säga att LVL^2 verkligen har levlat upp. Åtminstone på insidan!
Så viker du enligt KonMari-metoden
T-shirt eller tröja:
Lägg tröjan plant med framsidan neråt.
Vik in ena sidan mot mitten, vik in ärmen.
Gör samma sak på andra sidan.
Vik tröjan på mitten nerifrån och upp, sedan en gång till till ett litet paket.
Nu kan den stå upp i lådan eller tygboxen.
Byxor:
Vik benen mot varandra.
Vik från fotänden mot midjan i tre eller fyra delar.
Resultatet: ett kompakt paket som kan stå upp.
Strumpor:
Lägg dem ovanpå varandra.
Vik dem i två eller tre delar – inte som en boll!
Enligt KonMari behöver strumpor vila. De har jobbat hela dagen och mår bäst av att ligga stilla, inte spänt ihoprullade.
Vikta strumpor tar dessutom mindre plats och är lättare att organisera.
Att vika med omsorg är ett sätt att skapa stillhet även i det lilla.
Filosofin bakom metoden
Jag erkänner – jag är inte den bästa på att rensa. Mitt hjärta är för stort för att släppa taget om saker som kanske, eventuellt, en dag kan vara bra att ha.
Men Marie Kondos filosofi handlar inte om att slänga. Den handlar om att behålla det som skapar glädje. Det som faktiskt spark joy.
Fråga dig själv: ”Ger det här plagget mig glädje?” Om ja – behåll. Om nej – tacka det och släpp taget.
Jag börjar i det lilla – med skåpen i husbilen. Nästa steg blir nog här hemma.
Fem vinster med KonMari
Mental klarhet – du rensar både ute och inne.
Självkännedom – du ser vad du verkligen gillar.
Minskad konsumtion – färre men mer meningsfulla saker.
Mer tid & lugn – inget mer letande eller stök.
Tacksamhet – du bygger en relation till dina saker.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
Husbilsdrömmar och ett nästan-köp
Efter klädfixet åkte vi in till stan. Vi kikade på husbilar – och där stod den. En Cartago, så fin och så rätt. Den hade nästan rätt pris också. Den där bilen… den ropade nästan på mig. Och oj vad jag skulle vilja ha den.
Torp och glasögon med stil
Sen vidare till Torp. Maken lyssnade äntligen på mig och gick till Synsam Outlet. Och ja, jag hade rätt – han behöver glasögon. Nu får han tre par i abonnemang till rimligt pris.
Jag själv? Jag hämtade ut mina nya brillor – och jag ser igen! De är lätta, snygga, och sitter som en smäck. Och det bästa av allt? Jag hittade ett fjärde par också. Så fräcka att jag nästan längtar efter att få hämta ut dem.
Ett bonustips till dig som ska köpa glasögon
Jag fick lära mig något nytt också: Om du vill skaffa glasögon på Synsam Outlet och säger att jag tipsat dig, får du två månader gratis – och jag får en månad gratis.
Det visste jag inte tidigare – och jag har ändå skickat dit folk i flera år!
Vill du veta hur du gör? Skicka ett mejl till mig så berättar jag. Det är enkelt – och vi tjänar båda på det. Win-win.
Callout till dig:
Hur har du det i dina lådor? Har du testat KonMari, eller lever strumporna fortfarande ihopknutna i boll?
Reflektion
Det märkliga med den här dagen var hur enkelheten i att vika kläder kunde ge ett så stort inre lugn. Att se ordningen växa fram i skåpen, att kunna andas ut och känna: här finns plats. I det lilla, i tyglådorna – och i mig.
AHA
Jag letar inte efter perfektion. Jag letar efter en plats att stå stilla på. Jag gör rum för det viktiga – inte bara i husbilen, utan i hela livet. Och jag ser det klart nu. På flera sätt.
This post is about folding clothes in stillness, about seeing clearly – both with your eyes and within – and about a campervan that has truly leveled up. It’s also about a Cartago that nearly called my name, and how something as simple as organizing can bring a sense of freedom.
A day of order, overview – and wow, what glasses!
Yesterday, thunder rolled outside. But inside our campervan, I found peace in the quiet act of folding clothes. I took on the task of reorganizing all our clothes – and it was long overdue.
I decided to try the KonMari folding method for the first time. And wow – what a difference! It turned out neat, airy, and beautifully structured. Now everything stands upright in the drawers, and I can see exactly what we’ve packed. It felt clear, calming… even grounding.
And honestly? I can now say with pride that LVL^2 really has leveled up – at least on the inside.
How to fold clothes the KonMari way
T-shirt or top:
Lay the shirt flat, front side down.
Fold one side toward the middle and tuck in the sleeve.
Do the same on the other side.
Fold the shirt upward from the bottom in two steps to make a small rectangle.
Now you can stand it upright in a box or drawer.
Trousers:
Fold one leg over the other.
Fold from the ankles toward the waistband in 3–4 parts.
Result: a compact package that can stand on its own.
Socks (yes, even socks matter):
Lay them on top of each other.
Fold in two or three parts – don’t ball them up.
According to KonMari, socks need to rest. They’ve been working all day on your feet.
Folding them gently prevents stretched-out elastic and saves space.
Folding with care is a way of creating calm in the smallest details.
More than folding – a way of living
I’ll be honest – I’m not great at letting go of things. My heart is far too soft for that scary word: decluttering.
But KonMari isn’t about throwing things away. It’s about keeping what brings joy. What truly sparks joy.
Ask yourself: “Does this item spark joy?” If yes – fold it with care. If not – thank it, and let it go.
I’m starting small – with the cupboards in our camper. The house at home will be next.
Five gifts of the KonMari method
Mental clarity – you declutter outside and inside.
Self-knowledge – you see what you genuinely love.
More conscious spending – fewer but more meaningful things.
Time and peace – no more endless searching or mess.
Gratitude – you build a relationship with what you own.
❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞ – Marie Kondo
A Cartago that whispered my name
Later in the day, we drove into town. We looked at campervans – and there it was. A Cartago, stunning and just about within reach. That vehicle almost called out to me. And oh, how I’d love to have it.
Torp & the joy of clear vision
Next stop: Torp shopping center. My husband finally listened to me and went for an eye exam at Synsam Outlet. And yes – I was right. He needs glasses. He’s now signed up for a subscription with three pairs at a very reasonable price.
As for me? I picked up my new glasses – and wow, I can see again! They’re light, comfy, and I actually think they look great. And best of all? I found a fourth pair – bold, stylish, and I can’t wait to pick them up.
A little tip if you’re planning to get glasses
I also learned something new: If you get your glasses from Synsam Outlet and mention that I recommended them, you’ll get two months free – and I’ll get one free month too.
I’ve sent so many people there over the years without knowing that!
Want to know how to do it? Just email me – I’ll walk you through it. It’s easy – and we both benefit.
Callout to you:
How do your drawers look these days? Have you tried KonMari – or are your socks still living in stress-balls?
Reflection
What struck me yesterday was how something as simple as folding clothes could bring such a deep sense of peace. Watching the order take shape in the cupboards gave me room to breathe – both in the van and inside myself.
AHA
I’m not looking for perfection. I’m looking for a place to be still. I’m making space for what truly matters – not just in the campervan, but in my whole life. And now, I see it clearly. In more ways than one.
Det här inlägget handlar om hemkomstens stillhet, om små vardagsäventyr, om att låta bären ta plats i köket och drömmar få ta plats i tanken. En doft av vinbärssaft, ett klick marmelad – och känslan av att vara precis där man ska.
Vi kom hem igår
Men innan vi rullade in på uppfarten med LVL^2 tog vi en sväng förbi Fribo i Sollebrunn. Där har vi köpt både vagnar och bilar tidigare. Nu var det bara för att titta – och det var vi tydliga med, även om den trevlige säljaren gärna ville sälja en husbil till.
Efter Fribo blev det en sväng till Dollarstore – men tyvärr var silverdukarna slut. Biltema däremot… ja, dom har allt – utom bildelar och silverdukar, verkar det som. Men jag hittade tyglådor som ska få ordning på våra kläder i husbilen. Tanken är att ha dem snyggt ihopvikta under en av sängarna. Då blir det lätt att hitta dem. Det känns mer hemma. Fast jag har inte kläderna under sängen här hemma. Det är under sängarna som skåpen är större och nästintill outnyttjade. De är mer outnyttjade och det känns som om vi bara kastat in saker där för att det finns där. Nej nu ska syndaren i mig vakna till liv och bli lite mera ordningsam.
När vardagen möter bärlycka
Väl hemma hade stora sonen plockat vinbär från vår buske. När maken lagade mat, så fixade jag i trädgården och bland blommorna här inne. Dom var väldigt törstiga. Efter maten kokade jag saft – och den blev riktigt god. Jag är ju en liten snålfia, så det som blev kvar i silduken förvandlades till marmelad, som jag tror kommer gifta sig perfekt med brieost.
Jag har även plockat in tomater från växthuset.
Recept: Svartvinbärssaft & marmelad
Ingredienser (ca 1 liter färdig saft)
1 kg svarta vinbär (jag använde 2,5 kg)
5 dl vatten
6–7 dl strösocker per liter avrunnen saft
Utrustning:
Stor kastrull
Silduk eller finmaskig sil
Flaskor/burkar med tätslutande lock
(Ev. natriumbensoat)
Så här gör du saften:
Rensa bären – plocka bort blad och dåliga bär, men snoppa behöver du inte.
Koka upp med vatten – sjud i 10–15 min tills bären spruckit.
Sila – låt rinna av genom silduk. Pressa ej om du vill ha klar saft.
Mät saften & koka med socker – ca 6–7 dl socker per liter saft.
Skumma av – ta bort skummet från ytan.
Häll upp hett – i varma, rena flaskor. På med lock direkt.
Marmelad på bärmassan:
Bärmassan silade jag av och kokade upp igen med socker tills den tjocknade till marmelad. Hällde upp i burkar – och kommer även frysa ner i småportioner. Perfekt till ostbrickan!
Tips: Behöver man konserveringsmedel?
Nej, inte om du:
Fryser saften
Häller den het på steriliserade flaskor
Pastöriserar (80°C i 20 min)
Ja, om du:
Vill förvara den i rumstemperatur länge
Inte fryser in den → Då kan du använda natriumbensoat (1 krm/liter)
Jag valde att frysa saften – jag vill undvika tillsatser i maten.
Och vardagen fortsätter…
Trots att det var underbart ute med vår lilla LVL^2, så var det också skönt att komma hem. Min egen säng. Min dusch. Maken tog tvättmaskinerna medan jag kokade bär. Idag väntar två maskiner till. Jag ska bara se väderappen. Därefter bestämmer jag om de ska hängas ute eller inne. Eller väntar självklart är dom redan på gång.
En tur till skogen ska till idag kanske vi får se om våra svampställen finns kvar och lite natur är aldrig fel.
Önskar dig en riktigt fin dag
Reflektion – mellan raderna
Det här inlägget berättar om små skiften: från husbil till hemmaliv, från tittande till kokande, från tygboxar till bärbuskar. Ibland är det så skönt att bara göra helt vanliga saker här hemma det blir som små skatter och blir möjligheter i det lilla. Jag både drömmer och gör – och hittar mening i vardagens rörelser. Mellan krukvattning och marmeladkok gömmer sig tacksamhet, mysigheter och görande som hela insidan. även om jag inte tänker på det under stunderna av görande.
Vad gör du med dina bär i år?
Har du hittat något sätt att få ordning i husbilens skåp? Tips tas tacksamt emot.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Just nu kan jag njuta av min svartvinbärssaft. -Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
