Mod handlar inte alltid om fallskärmshopp eller isvaksbad. Ibland handlar det om små steg – som att resa sig från frukostbordet, gå över en rad kullerstenar och våga säga ”Excuse me” till en granne på campingen. Just den stunden, med en amerikansk husvagn, en tysk granne och min egen skakiga engelska, blev början på ett minne som fortfarande får mitt hjärta att slå lite extra.
Det var igår morse. Här satt jag vid frukostbordet, sked efter sked med min müsli, medan jag samlade mod. Fick syn på vår camping grannes husvagn – en fräck skapelse jag bara måste fånga på bild.
När jag berättade min idé för maken såg han på mig och skakade på huvudet: “Nej, nej. Det här blir skämskudde. Jag går in i husbilen – du kommer att behöva prata engelska, och du kommer bara känna dig dum.”
Lillgrabben nickade instämmande.
Men jag slog bort deras ord. Inombords stärkte jag mitt mod: ”Det här blir en enkel match. Att prata engelska med en tysk kan väl inte vara så svårt – de är ju inte heller alltid så bra på engelska. Jag kan nog till och med språket bättre än honom.
Så där satt jag, med sista tuggan müsli i munnen, övertygad om att det här skulle gå vägen. När jag reste mig upp såg jag i ögonvrån hur maken och lillgrabben smet in i tryggheten bakom husbilens dörr.
Plötsligt stod jag ensam bredvid stolen. Hjärtat dunkade hårt, pulsen steg – ändå fanns modet där. Det var nu eller aldrig. Orden om att jag minsann pratade bättre engelska än en tysk bar mig hela vägen över tomtgränsen av små kullerstenar. Det var just där och då jag insåg: mod kan vara så enkelt som att våga kliva fram till en granne och säga de första orden.
– mötet med en amerikansk husvagn på camping och modet det krävde att våga ta steget.
Paniken och den amerikanska accenten
Excuse me. Ingen reaktion. Jag försökte igen: ‘Excuse me, Mr…’ Då tittade en farbror i min ålder ut från husvagnen och svarade med ett vänligt ‘hello’.
Självsäker och ganska nöjd med mina engelska ord kände jag tryggheten i mig själv samtidigt växte mitt mod till ett övermod… tills han öppnade munnen och ut kom flytande engelska med amerikansk accent. Först kände jag panik, dessutom insåg jag att jag stod där med öppen mun och bara ville vända på klacken och gå därifrån.
Men jag stod kvar. Han log och jag hörde hur hans röst var vänlig. Där och då när modet sjunkit ner till grunden av mig själv, då fick modet fick en ny chans.
En husvagn med historia
Han bjöd in mig i sin husvagn. Insidan var popnitad, hantverket kändes robust och genomtänkt. Han berättade med kärlek i rösten, och hans engelska var lätt att förstå trots accenten som först skrämt mig.
Han hade fått byta ut överdelen på vagnen och delade både teknik och historia. Han berättade om sitt stora intresse för amerikanska bilar. Hemma i Tyskland hade han en pärla han körde när han var där. Här i Sverige hade han en nyare bil, men reste runt för att titta på just amerikanska klassiker.
Jag berättade att i Sverige, i nästan varje liten by, finns det någon som har en amerikansk raritet. Faktum är att det finns omkring 300 000 amerikanska veteranbilar i Sverige – fler per capita än i något annat land, till och med fler än i USA på samma yta. Han log och höll med: för honom var Sverige en guldgruva för den som älskar bilar.
Mod är olika
Jag frågade om han ville vara med på bild, men där gick gränsen – det ville han inte. Men han lyste när han pratade om bilarna, ögonen glittrade och rösten bar samma entusiasm som en förälskad tonåring.
Jag erkände för honom att jag hade trott att engelskan skulle vara enkel. Han skrattade varmt och berättade att han bott i USA i tre år – därför kom hans engelska så naturligt. Sedan lade han till, vänligt: “Men vi i vår ålder, vi pratar på ett sätt som gör att vi alltid kan förstå varandra.”
Hans ord stärkte mig. Kanske vågar jag prata engelska igen.
Och husvagnen? Den var otrolig. Man kunde öppna baksidan där han hade en säng. Bäddade man upp den gick det att parkera två motorcyklar i vagnen.
När jag nu skriver på bloggen känner jag hur modigt det faktiskt var att jag vågade. Jag är glad att jag gjorde det och känner mig stolt. För någon annan hade det kanske inte alls känts modigt – men mod är olika för oss alla.
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm. Den amerikanska husvagnen på campingen var verkligen något speciellt – popnitadBakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Mellan raderna
Det här mötet blev mer än en pratstund om bilar. Det blev en påminnelse om att mod inte alltid handlar om de stora äventyren. Ibland är det bara att säga “Excuse me”, stanna kvar trots paniken – och upptäcka att världen öppnar sig när man vågar. Mötet med en amerikansk husvagn på camping, det krävdes att våga ta steget och visade sig i mod.
Courage doesn’t always mean skydiving or plunging into an ice hole. Sometimes it’s about the small steps – like standing up from the breakfast table, crossing a row of cobblestones, and daring to say “Excuse me” to a neighbor at the campsite.
That moment, with an American caravan, a German neighbor, and my own shaky English, became the beginning of a memory that still makes my heart beat a little faster.
Breakfast and the Embarrassment Pillow
It was yesterday morning. There I sat at the breakfast table, spoonful after spoonful of my muesli, while gathering my courage. My eyes landed on our neighbor’s caravan – a bold creation I just had to capture in a photo.
When I told my husband my idea, he looked at me and shook his head: “No, no. This will be embarrassing. I’m going inside the motorhome – you’ll have to speak English, and you’ll just feel silly.”
Our youngest son nodded in agreement.
But I brushed off their words. Inside, I fueled my courage: “This will be easy. Talking English with a German can’t be that hard – they’re not always fluent either. I might even speak it better than him.”
So there I sat, chewing the last bite of my muesli, convinced this would go well. When I stood up, I caught in the corner of my eye how my husband and son slipped into the safety behind the motorhome door.
Suddenly, I was left standing alone beside my chair. My heart was pounding, my pulse rising – but the courage was still there. It was now or never. The thought that I spoke better English than a German carried me all the way across the little cobblestone border. And while I crossed, I realized this could be one of those small memories you carry with you – the morning when an American caravan at a campsite required a tiny spark of courage.
Panic and the American Accent
“Excuse me.” No reaction. I tried again: “Excuse me, Mr…”
Then a man about my age peeked out of the caravan and answered with a friendly “Hello.”
I felt confident and rather pleased with my English… until he opened his mouth again. Out came fluent English with a pure American accent. My first reaction? Panic. I stood there, mouth slightly open, wanting to turn on my heel and walk away.
But I stayed. He smiled, and his voice was warm. At the very moment when my courage had sunk to the bottom of me, it found a second chance.
A Caravan with a Story
He invited me inside his caravan. The interior was riveted together, solid and well thought out. He spoke with love in his voice, and despite the accent that had frightened me at first, his English was easy to follow.
He explained how he had replaced the upper section of the caravan, sharing both technical details and history. Cars were his passion – especially American classics. At home in Germany, he owned a vintage treasure he drove whenever he was there. Here in Sweden, he had a newer car, but he traveled around to spot American beauties.
I told him that in Sweden, almost every small village has at least one American classic hidden in a garage. In fact, there are about 300,000 American vintage cars in Sweden – more per capita than anywhere else, even the USA. He smiled and agreed: for him, Sweden was a goldmine for anyone who loves cars.
Courage Looks Different
I asked if he wanted to be in the photo, but that was where his limit was – he politely declined. Yet his eyes sparkled when he talked about his cars, his voice carrying the enthusiasm of a teenager in love.
I admitted that I had thought speaking English would be easy. He laughed kindly and revealed that he had lived in the USA for three years – that’s why the language came so naturally to him. Then he added, gently: “But people our age – we speak in a way that we can always understand each other.”
His words strengthened me. Maybe next time, I’ll dare to speak English again.
And the caravan? It was truly something. The back could be opened, revealing a bed. When folded up, there was enough space for two motorcycles inside.
Now, as I write this on the blog, I realize how brave that small act actually was. I’m proud I did it. For someone else, it might not have seemed like courage at all – but courage looks different for each of us.
A First Glimpse of the American Caravan
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.
The Riveted Interior
Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm.
A Caravan with Room for Motorcycles
Bakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Between the Lines
This encounter became more than just a chat about cars. It reminded me that courage doesn’t always come in grand gestures. Sometimes, it’s just saying “Excuse me,” staying even when panic rises – and discovering that the world opens up when you dare.
En morgon vid Hanatorp Camping och ADHD-tankar om livet, Jantelagen och glädjen över Oskar-serien. Här blandas stilla stunder med spelkvällar och sjöluft.
Godmorgon – och välkommen hit, du som hittar tillbaka gång på gång och du som nyss snubblat in här för första gången. AI:n som håller koll på min statistik viskade till mig i morse: “Du har många läsare från USA, från Irland – och från lite andra hörn av världen också.” Så, välkomna till min lilla blogg från Svea rikes land. Här är det långt ifrån perfekt, men alltid ärligt och nära.
Jantelagen och jag
Vad jag kan ge er? Tja, jag är svensk, men Jantelagen har jag inte så mycket av i blodet. För dig som inte känner till den – Jantelagen är som en gammal, oskriven regelbok som säger: Tro inte att du är något. Tro inte att du vet mer än någon annan. Tro inte att du kan. Den sitter djupt i oss nordbor, som om vi vore födda med en liten inre pekpinne som säger: “Håll tillbaka.”
Men vet du? Den pekpinnen har jag lagt åt sidan. Jag kan säga vad jag är bra på – och dessutom känna stolthet över det. Skryta? Nej, det är inte min stil. Men om du kliver in på ett område jag brinner för, då berättar jag gärna, med värme och utan att ursäkta mig.
Fråga till dig som läser: Tycker du att vi i Sverige fortfarande styrs för mycket av Jantelagen – eller har vi faktiskt börjat släppa taget om den?
Morgon vid sjön
Här står kaffekoppen bredvid mig. Dörren till husbilen är på glänt, och in smyger frisk luft blandad med ljudet av fåglar som fortfarande orkar kvittra, även om de inte låter lika ivriga som i våras. Vi står på Hanatorp Camping, med sjön bara några steg bort. Badkläderna är självklart med – eftersom gårdagen bjöd på 22 grader i vattnet, berättade maken.
En stilla morgon i Hanatorp Camping och ADHD i tankarna. Kaffekoppen är nära, boken är öppen och dörren står på glänt så sjöluften kan smyga in.
Fråga till dig: Har du ett favoritställe där du alltid känner lugn och ro, även när livet annars går i full fart?
Skaldjur, Yatzy och ADHD-hjärnan vid Hanatorp Camping och ADHD
Igår åt vi skaldjur till kvällsmat. Lillkillen är inte särskilt förtjust i det, så därför fick han varma mackor från klämgrillen istället. Kvällen var stilla och solen smög ner bakom träden. Makens bror står här bakom oss med sin husbil, och dessutom utmanade de oss i Yatzy.
Yatzy och min ADHD-hjärna? Ingen bra kombo. Det är som att försöka jonglera tärningar, siffror och regler samtidigt som hjärnan redan har en kö av andra tankar som pockar på uppmärksamheten. Mitt arbetsminne protesterar högljutt. Bonus? Stege? Fyller det ens någon funktion i mitt huvud? Kortspel, kubb eller boule – ja tack. Det är enklare, och därför fungerar det mycket bättre för mig. Där kan jag vara med även om jag inte alltid vinner.
Fråga: Är du en som gillar spel med mycket strategi och regler – eller föredrar du det enkla och raka där man kan vara med direkt?
Planer framåt – och kameraväntan
Vi stannar här en dag till innan vi drar vidare mot Askim. Maken vill till Åby för att se travhästarna – fast egentligen handlar det mest om att fotografera dem. Han har köpt en ny kamera, men den ligger fortfarande någonstans på väg hem till oss. Stackaren har gått hemma hela veckan och väntat, och därför är längtan stor.
Vår plats på Hanatorp Camping och ADHD i bagaget – markisen ute, stolarna redo och kvällen som väntar fylld av skratt och kanske ett spel eller två.
Oskar-serien lever vidare
Jag ser i statistiken att Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan fortfarande lockar läsare. Det gör mig glad. Oskar är inte bara en påhittad figur – utan också många barn jag mött, både på jobbet och hemma. Barn som får kämpa med en värld som ofta kräver för mycket, men som ändå blommar när vi vuxna förstår och möter dem där de är. Det finns fler delar i serien, och kanske dyker en ny upp snart. Håll därför utkik.
Fråga: Har du läst någon del av Oskar-serien tidigare? Vilken berörde dig mest – och varför?
Jantelagen säger att jag inte ska tro att jag är något. Men här vid sjön, med kaffet i handen och solen som leker i vattnet, känner jag att jag faktiskt är något – och att det är okej. Dessutom märker jag att det är just när jag vågar strunta i de där gamla reglerna som livet smakar bäst.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Malix/ Carina Ikonen Nilsson
A morning at Hanatorp Camping and ADHD thoughts about life, the Jante Law and the joy of the Oskar Series. Quiet moments mix with game nights and fresh lake air.
Good morning – and welcome, whether you’ve been here before or just stumbled in for the first time. The AI that tracks my blog stats whispered to me this morning: “You have readers from the USA, from Ireland – and from other parts of the world too.” So, welcome to my little blog from Sweden. It’s far from perfect, but always honest and close to life.
The Jante Law and Me
What can I give you? Well, I’m Swedish, but I don’t carry much of the Jante Law in my blood. For those unfamiliar – the Jante Law is like an old, unwritten rulebook that says: Don’t think you’re special. Don’t think you know more than others. Don’t think you can. It runs deep in us Nordics, as if we were born with a small inner finger wagging at us: “Hold back.”
But you know what? I’ve set that finger aside. I can say what I’m good at – and even feel proud of it. Bragging? No, not my style. But if you step into an area I’m passionate about, I’ll happily tell you, warmly and without apology.
Question for you: Do you think the Jante Law still rules too much in Sweden – or have we begun to let it go?
Morning by the Lake at Hanatorp Camping and ADHD
My coffee cup sits beside me. The motorhome door is ajar, letting in fresh air mixed with the sound of birds still willing to sing, even if less eagerly than in spring. We’re at Hanatorp Camping, with the lake just a few steps away. Of course, swimsuits are ready – yesterday my husband told me the water was 22 degrees.
A still morning at Hanatorp Camping and ADHD on my mind. Coffee close, book open, and the door ajar so the lake air can drift in.
Question: Do you have a favourite place where you always feel calm, even when life runs fast?
Seafood, Yahtzee and the ADHD Brain at Hanatorp Camping and ADHD
Yesterday we had seafood for dinner. The little one isn’t fond of it, so he had toasted sandwiches from the grill instead. The evening was calm, the sun sliding down behind the trees. My husband’s brother is parked behind us in his motorhome, and they challenged us to Yahtzee.
Yahtzee and my ADHD brain? Not a good match. It’s like trying to juggle dice, numbers and rules while my brain already has a queue of other thoughts demanding attention. My working memory waves a red flag. Bonus? Straight? Does that even stick in my mind? Card games, kubb or pétanque – yes please. They’re simpler, and therefore work much better for me. I can join in even if I don’t always win.
Question: Are you someone who enjoys games with lots of strategy and rules – or do you prefer the simple and straightforward ones you can jump right into?
Plans Ahead – and the Camera Wait
We’ll stay here one more day before heading towards Askim. My husband wants to go to Åby to watch the trotters – though really, it’s about photographing them. He’s bought a new camera, but it’s still somewhere on its way home. Poor guy has been waiting all week, so the anticipation is high.
Our spot at Hanatorp Camping and ADHD in tow – awning out, chairs ready, and an evening ahead full of laughter and maybe a game or two.
The Oskar Series Lives On
I see in the stats that The Oskar Series – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School still draws readers. That makes me happy. Oskar is not just a fictional figure – but also many children I’ve met, both at work and at home. Children who struggle with a world that often asks too much of them, but still blossom when we adults understand and meet them where they are. There are more parts to the series, and maybe a new one will appear soon. So stay tuned.
Question: Have you read any part of the Oskar Series before? Which one touched you the most – and why?
The Jante Law says I shouldn’t think I’m anything. But here by the lake, with coffee in hand and the sun playing on the water, I feel that I am something – and that it’s okay. And I’ve noticed that it’s exactly when I dare to ignore those old rules that life tastes the sweetest.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Malix / Carina Ikonen Nilsson
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Sometimes a motorhome weekend in Sweden begins long before the engine starts. That’s the case this time – with freshly washed curtains, a living room that suddenly feels more harmonious, and a weekend waiting to be filled with both stillness and small adventures.
Even though we haven’t left the driveway yet, the motorhome weekend in Sweden really began yesterday. Not with driving away, but with those small preparations that set the tone. I put a few things into the motorhome – nothing big, but still the bits that needed to be in place.
Then I decided to buy curtains. Fresh, new curtains. And not only that – I also decided to wash them before they had even been hung. My poor husband had to help, even though he was tired after work. But now they’re up in the living room, and the whole space feels different.
New curtains – hung straight from the washing machine. Damp curtains dry neatly and let in just the right amount of light.
Grandma’s table now stands neatly with a cloth in the same fabric. No piles, no sketchpads – just a bare, beautiful table. It’s a rare feeling, as that table is usually both a dumping ground and an art desk. But today I decided: if I want to draw, I’ll go down to the basement and bring up my art supplies. This way, we won’t have corners of the house turning into workspaces whenever the mood strikes.
Clean table before the motorhome weekendGrandma’s table – for once without piles or sketchpads. Ready for a weekend with more calm than clutter.This is how the table usually looks – full of everyday life and ongoing projects.
New Curtains, New Calm
We even got new curtains in the bedroom. Freshly washed and still damp when I hung them – my trick to avoid ironing. They dry straight and smooth in place, and the room suddenly feels both lighter and fresher.
However, this post isn’t really about curtains – it’s about the fact that we’re heading off today.
Back to Hanatorp
We simply couldn’t get enough of Hanatorp, so we’re taking another trip there. My husband’s brother is there, and they wanted to spend some time together. I don’t know what “cousin vitamin” has planned for the weekend, but if they’re there, they’ll definitely get a hello.
Since this is the last weekend before school starts, it feels extra special to get away. After this, it’ll just be Fridays or Saturdays, depending on how tired everyone is.
The Weekend Plan
This weekend, I intend to enjoy myself. Relax. Blog. And, of course, keep developing the Oskar Series. Perhaps I’ll add a few lines here and there, somewhere between my coffee cup and the evening sunset.
Where do you find your stillness? By the sea, at a campsite, on the sofa with a cup of tea – or perhaps when you give yourself permission to simply be? Share in the comments; I’d love to hear from you.
Reflection
It’s strange how small things can change the feeling of an entire home. A pair of new curtains, a clear table – and suddenly it feels like I’ve made more space, not just in the room but in my mind as well. This weekend, I want to take that feeling with me on the road. To let it remind me that sometimes it only takes small changes to set life in a new direction.
Between the Lines – My Voice
This isn’t really about curtains, Hanatorp, or even the motorhome. It’s about creating space for what matters. About choosing less clutter so I can enjoy the present more. And about giving myself time – both at home and while traveling – to simply breathe.
”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.
Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats. I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.
Barnlogik och böcker som får fantasin att springa
Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?
I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.
Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.
UNO-turnering, kaffe och immiga glas
Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.
Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:
– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!
Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.
Godissmyg med morfar – och små hemligheter
Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.
Bad i sjön och sommardagar att minnas
Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.
Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av
Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.
Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.
Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?
Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.
Ett minne om Paddington och barns trygghet
Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.
Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.
Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.
När böcker hittar hem till både barn och vuxna
Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.
Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.
lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD
När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.
Jag Elton John
Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.
En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.
Callout – Vad tänker du?
Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik? Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?
Reflektion
Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton. Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson
It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.
Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold. Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.
Child Logic and Books That Make the Imagination Run
My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?
In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.
So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world. Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.
UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses
After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.
We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:
– I won eight times, and you only three!
His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.
Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets
As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret. The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.
Lake Swim and Summer Days to Remember
We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.
Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen
Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.
How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.
Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?
No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.
A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety
A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.
So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.
That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.
When Books Find Their Way to Both Children and Adults
This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.
Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.
Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD
When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.
Jag Elton John
Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.
A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.
Callout – What About You?
Do you remember a time when a child surprised you with their logic? And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?
Reflection
Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations. And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone. But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.
AHA – Between the Lines
This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.
Det här är inte ett inlägg om svar. Det är ett inlägg om väntan, om lyssnande – och om den stilla plats där orden brukar hitta mig.En Stilla lördagsreflektion, helt enkelt.
Lördag. Kaffet ryker och huset är stilla. Vilket leder mig till att jag lyssnar inåt. Här finns inget jag måste – men det finns något jag vill. Orden viskar. Ett inlägg är på väg. Jag vet inte ännu vad det handlar om. Men jag vet att det vill bli skrivet. Även att det vill bli skrivet av mig.
Stilla lördagsreflektion
Idag är en sådan där dag då jag bara lyssnar. Lyssnar till ljudet av tangentbordet, men även på katten som ligger bredvid, och på något inuti mig som rör sig långsamt, men tydligt. Det leder till att jag tänker på morgondagens inlägg som ska skrivas av mig. Samtidigt vill jag att det ska landa hos dig. Samtidigt slår det mig att jag inte vet hur det landar hos dig – eller vad du bär med dig vidare på vägen.
Jag tänker att morgondagens inlägg det som ska få växa ur just det – ur stillheten. -Ur pausen.
Ett brev?
Det kanske blir ett brev till någon jag längtar efter. Eller varför inte en tanke om varför söndagar ibland känns tomma, ibland heliga. Kanske skriver jag om kärlek, den som inte får plats i relationer längre. Eller så landar det i något helt annat. Något vardagsnära. Något du kanske känner igen dig i.
När tiden är inne.
Vi får se, men orden kommer när de är redo. Då när jag har klurat ut tankarna klart och får den där rätta känslan som ska till. Den där känslan som gör att orden bara ramlar ut mig. Då, när tiden står still och jag kliver in i min bubbla. Bubblan som leder mig till det färdiga inlägget. För det är oftast så mina inlägg blir till. Efteråt när inlägget är klart då har tiden rusat förbi och visar mig en timma eller två där jag varit i skrivartiden.
Callout
Vad brukar du känna på lördagar? Är det vila – eller bara en paus inför nästa måsten?
Reflektion/stilla lördagsreflektion
Vissa inlägg föds ur kaos. Andra ur tystnad. Det här föds ur väntan. Och väntan är också en plats.
PayPal – Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare? Du kan göra det här: -> Stöd bloggen via PayPal
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.”– Carina Ikonen Nilsson
Det gör inget att jag inte vet än. För jag skriver ändå, lyssnar på de tankar som blir till. Och det är i lyssnandet hittar jag vägen hem till mig själv.
It’s Saturday. The coffee is steaming, and the house is quiet. Because of that, I find myself listening inward. There is nothing I have to do right now – yet, there is something I want to do. The words are whispering. A post is on its way. I do not yet know what it will be about. However, I already know it wants to be written. And, of course, it wants to be written by me.
A Quiet Saturday Reflection
Today is one of those days when I simply listen. I listen to the sound of the keyboard, but also to the cat lying next to me, and to something inside me that is moving slowly – yet clearly. As a result, I begin to think about tomorrow’s post, the one that will be written by me. At the same time, I want it to land with you, the reader. Yet I also realize that I cannot know exactly how it will land with you – or what you might carry with you afterward.
I imagine that tomorrow’s post will grow out of just this – out of stillness, out of the pause.
A Letter, Perhaps?
Perhaps it will turn into a letter to someone I miss. Or, on the other hand, it might become a thought about why Sundays sometimes feel empty – and other times, sacred. Maybe I will write about love, the kind that no longer has room in relationships. Or perhaps it will end up somewhere else entirely – somewhere everyday, somewhere you might recognize yourself in.
When the Time Is Right
We will see. The words will come when they are ready. That moment arrives when I have untangled the thoughts and found the right feeling – the one that allows the words to simply spill out of me. That is when time stands still, and I step into my writing bubble. Eventually, that bubble will lead me to the finished post.
Often, that is exactly how my posts are born. Afterwards, when the piece is complete, I realize that an hour or two has passed without me noticing – and I have been living entirely in writing time.
Callout
What do Saturdays usually feel like for you? Are they a moment of rest – or just a short pause before the next demands?
Reflection – A Quiet Saturday Reflection
Some posts are born out of chaos. Others are born out of silence. This one is born out of waiting. And waiting, after all, is also a place.
PayPal – Support My Writing
If you would like to support my writing and help the blog continue to live, you can do it here: → Support the blog via PayPal
”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
It doesn’t matter that I do not know yet. I write anyway, listening to the thoughts that begin to form. And it is in that listening that I find my way home to myself.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
