Malix – personligt & bloggen-arkiv - Sida 9 av 129

Inledning:

Det här är ett brev jag inte kan skicka. Men det behövde skrivas – för min skull. Kanske en dag också för din. I orden bor det som aldrig helt kan försvinna, även när allt annat gått sönder. Det här är min kärleksförklaring till ett barn som valt tystnad – och till den mamma som fortsätter älska.

Ett brev till mitt barn

Kanske kommer du aldrig att läsa det.
Kanske kommer du en dag att undra.

Om så är fallet, finns orden här.
De är ett stilla vittnesmål om kärlek och smärta.
De representerar det som aldrig riktigt går sönder.
Inte ens när det gör ont.

Vad jag önskar att du visste

Att jag inte hatar, även om jag är sårad.
Det finns inte på kartan att hata – inte när det gäller dig.

Jag känner bara kärlek till dig.
Du är så älskad. Varje sekund.

Om du visste hur efterlängtad du var innan du föddes.
Hur rädd jag var att förlora dig.

Jag tror inte det finns något du skulle kunna göra som skulle föda hat i mig.
Du är mitt barn, kommen ur mig. Jag bar dig under många långa månader – längtade, drömde, väntade.

Du är fortfarande i mitt hjärta, även om vi inte ses.
Du bor där.
Du kommer alltid att bo där.

När du var liten

Det finns så många minnen från tiden du var barn.
Dina kloka ord, nyfikna frågor, balanserade tankar – redan då.

Jag minns hur du målade dina figurer i timmar.
Hur du dansade vid högtalaren.
Hur du blev överraskad av Zelda-spelet.
Och när vi satt uppe mitt i natten med vattenkoppor och te. Jag kan fortfarande känna det varma teet, och känna av mörkret som var runt omkring oss just då

Alla de där stunderna – de bor i mig.

Jag kräver inget – mer än din lycka

Jag kräver inget.
Bara försöker förstå.

Jag vet inte vad som rör sig i ditt huvud.
Men jag försöker.
Jag vet att det som gör ont, ofta ligger dolt under ytan.

Du säger att jag är orättvis.
Att jag älskar de andra mer.

Jag kan inte ta ifrån dig din känsla.

Hur jag bär sorgen

Jag älskar dig.
Alltid. Djupt, stilla, utan krav.

Jag har slutat vänta – eller kanske inte.
Jag väntar tills det inte finns några dagar kvar att vänta.

Sorgen är stillsam nu. Ett eko.
Men hoppet finns kvar.
Att du står där i dörren.
Säger ”hej”.

Om framtiden

Jag vet inte om du någonsin kommer att undra.
Om du någonsin kommer att läsa detta.

Men om du gör det – vet att här finns inga krig.
Ingen bitterhet.
Bara kärlek.

Min dörr är inte låst. Den är aldrig låst för dig.

Men jag står inte längre där.
Jag har gått in, tänt ett ljus – och väntar.

Det enda krav jag har

Att du får ett gott liv.
Att du älskar dig själv.
Att du känner trygghet inuti.

Att du gjorde dina avslut för att kunna leva – inte fly.
Att du är lycklig.

Det är min önskan.
Det är till och med mitt enda krav.

Kärlek rostar inte

Jag älskar dig.
Varje millimeter av det liv du varit i mitt liv.
Jag älskar dig även nu.

Det är varje mammas rättighet – att få älska sitt barn.
Den rätten tänker jag aldrig släppa.

/Mamma

När hjärtat går sönder – men livet ändå fortsätter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Inledning:

Det är märkligt hur livet fortsätter, även när hjärtat går sönder.
Någonstans mellan kaffekoppen i stillhet och dagens första andetag, började något röra sig i mig. Inte en stor förändring. Bara en viskning. En känsla av att jag är här – ett ögonblick i taget. Inte lycklig. Inte hel. Men levande. Och kanske är det just det som räknas.

Att stå kvar i stormen

Sorgen är fortfarande här. Den har blivit som en skugga jag lärt mig leva med. I början kämpade jag emot den, ville få den att försvinna. Nu låter jag den bara vara.
Den får finnas – men den får inte längre styra mitt liv.

Lillkillen behöver mig närvarande. Vaken. Och det behöver jag också.

Det är inte lätt att vara mamma – utan att få vara det fullt ut. Att älska på håll, i tystnad. Men jag har börjat förstå att kärlek inte är bortkastad bara för att den inte tas emot just nu. Den finns där. Stark. Sann. Och det räcker.

Det lilla som bär

I morse klev jag upp, kroppen var trött efter många steg igår. Kaffet doftade i huset. Jag satt tyst i soffan medan maken, lilltjejen, hennes kille och lillkillen fortfarande sov.
Fåglarna hördes långt borta.

Det var inget märkvärdigt. Men det var mitt.
Och det var vackert på ett stilla sätt.

När livet viskar: Fortsätt

Jag är inte färdig. Inte hel. Men jag har börjat gå.
Inte i stora steg – men i rörelse. Och det är något.

Jag skriver inte för att allt är över, utan för att jag vill minnas att det går att fortsätta. Jag vill minnas känslan av fötterna mot det kalla golvet. Kaffekoppen i handen. Värmen som sprider sig inifrån.

Det finns en kraft i det lilla. En läkedom i att diska långsamt. Att höra ett barn andas i ett annat rum. Att se ett leende, känna solen, eller bara vara.

En mamma i rörelse

Jag är fortfarande mamma. Alltid.
Men på ett annat sätt nu.
Och samtidigt – jag är också Carina.
En kvinna som målar. Skriver. Bakar ibland. Städar pysslar och lever mitt liv. En kvinna som älskar. Som gråter. Som skrattar. Som fortsätter.

Jag är här. Jag andas. Jag går vidare. Sakta. Men jag går.

Monster Trucks och små mirakel

Igår åkte vi på SM-uttagningen i Monster Trucks i byn bredvid. Jag trodde inte att det fanns så mycket folk här omkring!

Lillkillen var med, och precis när vi kom dit kramade Alfred mig. Han var där med sin mamma och pappa, trots att de inte längre lever tillsammans. Jag tyckte det var så fint att de kunde samlas – för Alfreds skull.

Dottern bjöd in vår lillkille att sitta hos dem. Alfred ser upp till honom, och de trivs ihop – skrattar, skojar och spelar spel. När det blev paus i körningen blev lillkillen rastlös. Ville hem. Men vi stannade en stund till. Han gick tillbaka till Alfred.

Efteråt gick vi runt och tittade på bilarna. De stora, mullrande monsterna.
Sen hem – maken lagade mat, lillkillen gick till sitt, och jag satt tyst i soffan, trött men tacksam.

Nu är det inte jag som tagit bilderna. Självklart är det maken som tar de fina bilderna med sin mastodontkamera.

Trots mörker – finns ljus

Jo, så är det.
Trots sorgen, trots att min son valt bort mig, så finns det ljus.
Det finns skratt, sol, kaffe, barn som andas i ett annat rum. Det finns mirakel i vardagen – om jag vågar se dem.

Vi går sönder ibland. Men vi lagas.
Vi fortsätter, ibland lite snett, ibland försiktigt – men vi fortsätter.

Slutord…

Jag fortsätter.
Inte med stormsteg – men med små, läkande rörelser.

Kanske är det där läkningen bor: inte när allt är bra, utan när jag vågar känna att jag finns igen. Jag lär mig ta stegen fram. Som jag gjort förut.

Så ha en fin dag – och ta hand om dig.
Titta på de små mirakel som bor runt omkring dig.
Se dig själv som ett mirakel.
För visst är vi det?

Tack för att du läser min blogg.

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

#bortvaldmamma #läkaigen #småsteg #självläkning #morgonbad #ensamärstark #livetfortsätter #malixblogg

När månen lyser starkt och tankarna blir många

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Inledning:

När fullmånen närmar sig är det inte bara himlen som påverkas – även vår inre värld rörs om. Sömnbrist, oro och känslor som förstärks är vanligt för många av oss. I natt låg jag vaken och lät tankarna vandra. Här är några av de tankar som kom.

Månen och sömnens spratt

Klockan är halv tolv på natten. Jag ligger vaken, oförmögen att somna. Den där månen – den påverkar mig varje gång. Det är som om den viskar till kroppen att något är på gång, något stort och uråldrigt. Lillflickan känner av den också. Vi är lika känsliga för fullmånens närvaro, som om våra kroppar ställs in på något slags kosmiskt undantagstillstånd.

Det är inte ovanligt att sömnen rubbas vid fullmåne. Forskning visar att både sömnens djup och längd kan påverkas. Människor rapporterar oftare om livliga drömmar, oro eller vakna nätter när månen är som mest lysande. Kanske bär vi med oss en gammal instinkt från tiden då månens ljus var vårt enda skydd i natten – eller vårt största hot.

Sedan är det ju inte bara vår sömn som påverkas, tidvattnet påverkas även det.

När tankarna snurrar och kroppen vägrar vila

Så här ligger jag. Med tankar som hoppar mellan ämnen och känslor. Jag försöker påminna mig själv: det är bara tankar, inte verklighet. Tankar är resultatet av en hjärna som just nu rör sig genom oro, sorg och en liten smula rädsla. De hjälper mig inte – inte just nu. Men kanske kan orden på skärmen göra det.

En stund i vardagen – att välja det som känns rätt

Tidigare idag var jag i stan med dottern och maken. Vi promenerade mellan butikerna, letade somriga kläder och andades in stadspulsen. Jag hittade flera par linnebyxor som kändes helt rätt. Sådana där som nästan ropar på en från galgen. Dottern fick kämpa lite mer – men ibland är det så. Vissa dagar hittar man det som känns, andra dagar får man vänta.

Kloka samtal jag saknar – men kanske inte ska söka

I nattens stillhet tänker jag också på de samtal jag haft förr. De där som gav mig klarhet när livet kändes svårt. Jag kan sakna orden, värmen, klokheten – särskilt nu, när relationer i familjen gör ont och det finns en tom plats där kontakt brukade vara.

Men för ett tag sedan kände jag att den relationen som jag hade då var en envägsrelation där jag kände mig utnyttjad. Som att det blev samtal när behovet fanns och jag gav men fick inget tillbaka inte ens av det jag gav. Just i det läget har det också landat i att vissa relationer inte ska röras upp igen. I alla fall inte nu. För även om saknaden finns där, så vill jag inte själv börja söka stöd där balansen inte längre finns. Jag vill inte heller att det ska bli att det blir samma sak igen. Det skulle kännas som att jag var den som utnyttjade nu när livet känns svårare. Jag vill inte vara någon som utnyttjar. Jag vill vara en vän och ha vänner på lika villkor ett givande och ett tagande.

Att sluta gräva – och börja tänka nytt

Jag försöker tänka en ny tanke. En tanke som inte gräver djupare utan blickar uppåt. Det är lättare sagt än gjort, men kanske räcker det att börja där – i tanken. Att flertalet stunder varje dag välja att tänka på det som fungerar. Det lilla, enkla, vackra. För det finns där alltid det gäller bara att titta sig omkring. Till och med regnet som faller kan vara fyllt av vackerheter.

Livet är som det är. Just nu är det en tid av sorg och saknad. Men också av linnebyxor, månsken och möjligheten att ta en ny väg. En tanke i taget.

Avslutning:

Fullmånen kanske stjäl min sömn – men den ger mig också chans att lyssna inåt. I natt valde jag att skriva, i stället för att grubbla. Och kanske, bara kanske, är det där läkningen börjar: i stillheten, i orden, och i viljan att välja nya tankar. Det är en form av egenkärlek för mig.

Sömnlös under fullmånen? Läs om hur månen påverkar vår sömn, tankarna som snurrar i natten, och vägen tillbaka till inre lugn när relationer skaver.

Hoppas du hade en bättre sömn än vad jag har haft. Ta hand om dig och tack för att du läser min blogg. Ha en fin dag.

#Fullmåne #SömnlösNatt #Reflektioner #SorgOchSaknad #Relationer #InreLugn #MånenOchVi #TankarIStillaNatt #VägenVidare #LivetSomDetÄr

Fullmåne och sömn – vad säger forskningen?

Många upplever sömnsvårigheter kring fullmåne, och flera studier har undersökt detta fenomen:

Sämre sömnkvalitet hos män: En studie från Uppsala universitet visade att män sover sämre under månens tillväxtfas (från halvmåne till fullmåne), med kortare och ytligare sömn samt fler uppvaknanden. Kvinnors sömn påverkades inte i samma utsträckning. forskning.se+2kollega.se+2uu.se+2
Biologisk klocka påverkas: Forskning från Sahlgrenska akademin indikerar att hjärnans känslighet för yttre stimuli ökar vid fullmåne, vilket kan påverka sömnen. Detta tyder på att en inbyggd biologisk klocka kan reagera på månens faser. lakartidningen.se+2svt.se+2land.se+2
Månens ljus och dygnsrytm: Ökat månljus under fullmåne kan påverka vår dygnsrytm, särskilt hos män vars hjärnor är mer känsliga för ljus. Detta kan leda till svårigheter att somna och ytligare sömn. forskning.se+4kollega.se+4svt.se+4
Psykologiska faktorer: Vissa forskare menar att förväntningar på dålig sömn vid fullmåne kan bidra till sömnproblem, snarare än månen i sig. svt.se

Sammanfattningsvis finns det indikationer på att fullmånen kan påverka sömnen, särskilt hos vissa individer, men resultaten varierar och fler studier behövs för att förstå sambandet fullt ut.

Att Hela Sig Efter Att Bli Bortvald Som Förälder

Av Carina Ikonen Nilsson

den 6 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Inledning:

Att bli bortvald av sitt barn är en smärta som inte går att beskriva med ord. Men ändå försöker jag. För mitt eget helandes skull. För att ge plats åt det som gör ont – men också åt det som fortfarande lever.

Att hela mig själv – trots sorgen

I dag vaknade jag med samma tomhet i bröstet. Den där som kommer när tanken slår till – att jag är bortvald som mamma. Det är som att hjärtat drar ihop sig. Det är tystnaden som gör ondast. Inte orden, inte konflikterna, utan frånvaron. Men jag är här. Jag andas. Jag försöker. Mina tankar gör ont, men jag har varit här förut. Jag har gått den här stigen innan. Men vet inte om vart den leder eller var den slutar.

Jag skriver vidare, inte för att väcka sympati. Jag skriver för att det är mitt sätt att hålla ihop mig själv. Orden blir som små stygn i ett hjärta som trasats sönder. Och varje gång jag vågar skriva, vågar känna, så läker jag lite till. Det är i alla fall så jag tänker just nu.

Att stå ut – för min skull

Jag försöker stå ut med tanken att jag kanske inte kommer att få vara med. Inte i hans liv. Inte i barnbarnens. Det känns outhärdligt vissa dagar. Men jag försöker göra det som förväntas av mig – inte av någon annan, utan av mig själv.

Jag försöker leva. Vattna i växthuset. Baka bröd. Andas. Skapa stunder där det finns liv, trots sorgen. Även om en del av mitt hjärta är tyst. Resten klappar fortfarande för de som är omkring mig och för mig själv.

Livet är till för att levas, det kommer fortsättas att levas av mig precis som det gjort innan. Men utan att jag vet vad som sker med mina barnbarn. Jag har haft tanken att jag kan sitta och titta på från utsidan. Det hade varit väldigt konstigt. Det hade även varit sorgligt. Jag hade blivit en kuf någon som är en konstig iakttagare. Just nu bor det funderingar på vad gör mina barnbarn just nu. Vet dom om att vi inte får träffas? Vet dom om att jag blivit bortvald eller tror dom att jag valt bort dom?

Kärleken finns kvar – i mig

Att vara bortvald betyder inte att min kärlek har försvunnit. Den är kvar. Den finns i varje tanke, varje bön, varje stilla önskan om försoning. Men jag lever inte i väntan. Jag lever i nuet. Jag väljer att ta hand om det liv som pågår. Här. Nu.

Min dörr står fortfarande öppen. Alltid. Men jag står inte där utanför och fryser. Jag har gått in. Tänd ett ljus. Håller mig varm. Bygger något av det som finns kvar.

En dag på stan med min dotter.

Idag till exempel ska jag och dottern åka till stan. Hon vill hitta något nytt att ta på sig. Själv tänker jag slinka in i tebutiken. Jag ska förse mig med te som kan värma min kropp och mina tankar. Allt känns lite lättare när det står en kopp varmt te framför mig. Teet som finns nu, snålar jag med för att smita undan i små stunder av lycka. Här behöver fyllas på med te lycka.

Liknande situationer.

Jag har läst mycket om andra som är i liknande situationer. Det är så många fler än jag trodde, som lever utan kontakt med barn och barnbarn. Det ger viss tröst – men hjälper ändå inte när sorgen slår till. Vad tänker barnbarnen, undrar jag ibland? Tror de att jag valde bort dem? Eller vet de hur mycket jag fortfarande älskar dem?

Oro, rädsla in för framtiden.

Ibland kommer rädslan smygande. Inte bara för min egen sorg. Även för vad det kan göra med en människa att skapa avstånd. Jag vet inte hur det känns för den andra sidan. Kanske känns det befriande, kanske bara tomt. Men min innerliga önskan är att beslutet, hur smärtsamt det än är, är något som bär. Att det vilar på någonting inifrån – inte bara på sår eller tystnad. Jag hoppas att valet som valt, är en väg fylld av känslan att stå stadigt. Att det är något som inte lämnar ett djupt eko inombords längre fram. Utan är ett val som fyller en med en känsla av egenkärlek och rättfärdigar handlingarna i sina egna tankar. Att benen är stadiga och vandrar framåt utan ånger eller skamkänslor. Känslor som landar i att jag gjorde rätt val den där gången. Jag gjorde det för min egenskull och för att jag behövde det.

Startpunkten är oftast osynlig

Ibland vandrar tankarna tillbaka till det som blev början på avståndet. Det var inte något stort. Inga hårda ord. Ingen dramatik. Snarare små händelser, missförstånd och glömska i vardagen – sådant som egentligen kunde ha varit överkomligt. Men ibland är det just det lilla som fastnar, och som växer i tystnaden. Jag minns särskilt ett tillfälle när något glömdes bort, och jag försökte rätta till det – men kanske var det redan för sent. Jag vet inte. Jag kan bara ana hur det togs emot.

Avslutning

Det här livet är mitt. Jag väljer att leva det – med sorg och kärlek, samtidigt. För de två får plats. Och kanske är det just så helande ser ut – inte i det perfekta, utan i det som ändå fortsätter.

Ett steg framåt även om steget känns bakåt så är det ett steg. Små små steg blir stora kliv till sist. Ha en fin dag och ta hand om dig, du är värd att tas hand om. Var din egna bästa vän för det är dig du ska stå ut med hela livet.

Tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar. Det betyder mycket

#föräldraskap #sorgibandet #läkaeftersorg #öppendörr #attståkvar
#bortvald #självkärlek #malixblogg #relationer #helande

När relationer brister – men dörren står öppen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Just idag önskar jag att jag hade en liten vrå som bara var min.

En plats att få vara i fred med mina tårar, mina tankar, min sorg. För just nu befinner jag mig i något av det svåraste en förälder kan uppleva – att känna sig bortvald av sitt barn.

Vi har en konflikt i familjen. Och det gör ont. Så ont att jag stundtals tappar andan. Ändå skriver jag, för det är mitt sätt att andas igen.

Att bli bortvald – en smärta som inte syns

Jag upplever ett avstånd. Ett val som inte är mitt, men som påverkar hela mitt inre. Sorgen, skammen, saknaden – de bor i mig. Tårarna rinner, och jag undrar om de någonsin kommer att ta slut.

Ord har sagts som skaver. Om att jag skulle vara orättvis, osann, och partisk. Det gör ont – särskilt när det kommer från någon jag älskar så djupt.

Tystnaden – ett sätt att skydda mig själv

Jag har valt tystnad. Inte för att ge igen. Utan för att orka. För att slippa bli sårad mer. Jag vet att jag inte kan förändra någon annan – bara mig själv.

Relationer behöver bygga på respekt och öppenhet. Inte på rädsla, inte på villkor. Kärlek behöver vara fri.

Ett namn är inte ett band – men blodet är

Jag har blivit uppmanad att jag ska ta bort mitt efternamn. Men mitt namn en del av min historia, min identitet. Jag tror inte att ett namn avgör om man är någons mamma. För det bandet sitter inte i ett papper det sitter i ens hjärta. I alla fall i mitt hjärta.

Den tysta sorgen – den jag bär men inte alltid kan visa

Jag har ägnat mitt liv åt att stötta andra, lyssna, finnas där. Nu står jag själv i en situation där jag inte får vara en del av min egen familj. Det gör ont – på ett sätt som inte syns utanpå.

Jag har fått ord riktade mot mig som inte stämmer överens med den jag upplever att jag är. Jag försöker inte vara något annat än en mamma som sörjer, älskar och försöker förstå.

Mitt ansvar – mitt liv

Jag kan inte påverka andras val. Bara mina egna. Jag har satt en gräns – inte av ilska, utan av självrespekt. Jag vill inte leva mitt liv på någon annans villkor.

Men jag står inte med ryggen vänd. Jag står med öppen famn. Min dörr kommer alltid att stå öppen – om mitt barn en dag vill kliva in.

Avslutning – Livet är för kort för att fastna i konflikt

“Ibland är det enda man kan göra att fortsätta älska – på håll.”

Livet är skört, föränderligt och alldeles för kort för att slösas bort på bråk, missförstånd och tystnader som får växa sig stora. Jag vill leva med kärlek, öppenhet och försoning – även när vägen dit känns lång.

Min dörr står öppen. Inte för att jag är svag – utan för att jag är stark nog att fortsätta älska. Men också stark nog att leva mitt liv här och nu, i det som är.

Igår var en tung dag. Men jag tände ljus – små lågor som hjälpte mig hitta tillbaka till något som ändå kändes okej. För även i sorgens mörker finns det färger kvar. Och dem vill jag se.

Mina steg idag ska vara vilsamma, jag ska vila ögon på det som är vackert, försöka hitta mig själv och skriva ord som ger mig styrka. Ska sätta mig och skriva ord som behöver synas för mig. Lyssna på hon där inne vad säger hon till mig?

Har du liknande upplevelser skriv och berätta. Vilka steg tog du? Vad gjorde du för att du skulle må bättre?

Och livet rullar vidare

I förrgår satt jag och maken ihop vattensystemet till växthuset. Hur ofta och hur mycket det ska vattnas vet vi inte riktigt – men vi provar oss fram. Det får bli som livet – ett steg i taget.

Önskar dig en fin dag. Ta hand om det som är viktigt i ditt liv. Och tack för att du läser min blogg. Lämna gärna en kommentar

#familjekonflikt #bortvald #föräldraskap #relationermedvuxnabarn #gränssättning #försoning #självrespekt #sorgbearbetning #öppendörr #livetärkort

En lugn dag med väder och familjeplaner

Av Carina Ikonen Nilsson

den 3 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Inledning:
Idag blev det ett lite senare inlägg än vanligt. Vädret är ostadigt, tvätten fladdrar i vinden och tankarna likaså. Det är en sådan där dag där allt går i ett lugnare tempo – samtidigt som känslan av väntan och oro ligger och skvalpar i bakgrunden. Ändå finns det också stunder av små glädjeämnen, pyssel och planer som ger dagen sin egen rytm.

Vädret, vinden och vardagstvätten

Klockan är kanske inte så mycket ännu, men det är senare än jag brukar skriva. Idag trotsar jag vädret – men med en viss oro i magen. Kommer det börja regna, eller kommer tvätten att blåsas torr? Jag tänker att det får bli lite is i magen – någon gång torkar den.

Medan jag var ute och fotade såg jag att torkvindan hade blåst omkull. Jag ställde upp den igen och hoppades på det bästa. Tvätten – ja, den där eviga följeslagaren – fick sig ett varv i maskinen igen. Nu är det sista maskinen för idag, och den får hänga inomhus.

Samtalet med chefen och tankar om framtiden

Igår pratade jag med min chef. Hon sa: ”En olycka kommer aldrig ensam.” Vi pratade om hur jag ska göra framåt. Jag berättade om mina önskningar – nu väntar jag på svar.

Jag har bestämt mig för att inte lägga mer energi på det just nu. Vi kom överens om att jag har två månaders uppsägningstid, om det blir aktuellt. Jag fick också lite mer insyn i hur läget är på jobbet – något jag får väga in i mitt beslut. Men som sagt: först väntar jag på svar. I teorin har jag fortfarande jobbet kvar.

Självvattnande projekt och tekniska utmaningar

Igår köpte jag en självvattningsapparat till växthuset. Det skulle vara enkelt att installera – men oj vad många delar det var! Nu ligger hälften ute i växthuset och hälften här inne. Jag vågar inte ens försöka sätta ihop det själv. Risken är att om jag misslyckas, hamnar allt i soporna. Så nu får det bli någon annan som installerar det.

Dagens mat: Pinsa med kalasrester

Idag har jag inte mycket kvar att göra – förutom att laga mat. Tur det, för jag har sovit dåligt i natt. Det har varit så varmt i rummet.

När bloggen är klar ska jag börja med middagen. Idag ska vi prova att laga Pinsa – en slags pizza med tjockare botten. Min kollega har pratat så gott om det. Vi har massor av rester kvar från kalaset, så fyllningen blir tomater och kyckling.

Ljudbok i öronen och lugnt omkring mig

Det har varit en långsam dag. Jag har haft ljud i öronen i form av en bok, medan jag gått här hemma och fixat. Det är något särskilt med att låta berättelser följa med i vardagen.

High Chaparral – en liten besvikelse men nya planer

Idag bokade jag både biljetter och boende till High Chaparral. Tre nätters boende och endagsbiljett till själva parken. Tyvärr följer inte Emilia med i år – hennes föräldrar hade andra planer. Jag tror att Hugo hade uppskattat äventyret också. Kanske kan vi ta med honom en annan gång. Det känns tråkigt att Emilia inte följer med oss, hon hade så roligt förra gången.

Lilltjejen och lillgrabben ska i alla fall med, så Alfred blir inte ensam. Vi hade först tänkt bjuda med både barn och föräldrar, men det föll på att semestrarna inte gick att få till – de är beroende av när dagis håller öppet. Tänk så kul det hade varit om vi alla kunnat åka! Vi i husbilen och de andra i en liten stuga. Men det får bli vi som åker, och vi ska göra det bästa av det.

Avslut:
Det blev en stillsam dag med både eftertanke och småprojekt – precis sådana dagar som också behövs. Nu väntar matlagning, och kanske en stunds vila innan kvällen tar vid. Tack för att du ville läsa om min dag, mina tankar och små ögonblick. Vi hörs snart igen – ta hand om dig tills dess.ch tack för att du läser.

#vardagsliv #tvättdag #växthusliv #familjeplaner #bloggreflektioner #självvattning #pinsa #middagstips #highchaparral #mammatankar #sommarplaner

Att Skapa Glädje Trots Grå Väder

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen

Det är något visst med måndagar. Nystarten. Den där stilla känslan av att få börja om, även om molnen hänger tunga och vinden ruskar om. I det lilla ryms så mycket – ett växthus, ett barns prat, ett samtal som väntar. Här kommer några rader från just en sådan dag. En vanlig, ovanlig måndag i juni.

Ny månad, ny vecka och en ny dag att ta vara på

Jo, det är redan juni. Sommarmånaden. Ändå är det kyligt, blåsigt och molnen hänger tunga över himlen här hos oss. Inget regn ännu – men dagen ser misstänkt lik ut en klassisk svensk blåsig regndag. Maken sa något om att det inte skulle regna, och kanske har han rätt? Molnen har börjat ljusna.

Att skapa en fin dag – trots vädret

Men vädret – det kan vi ändå inte göra något åt. Så jag får skapa min dag själv, även om det får bli inomhus. Jag började dagen med en stilla stund i växthuset. Där ute bor lugnet, även om vinden viner utanför. Egentligen borde jag gå ut och rensa i slänten, men ärligt talat – vädret lockar inte.

Kalas med familj, skratt och små samtal

Igår firade vi maken. Ett litet kalas med hans mamma och hennes livskamrat, ett sällskap som vi inte träffar så ofta längre – särskilt inte efter pandemin. Dottern och Alfred kom också, och vår äldsta flicka dök upp. Alfred och lillgrabben lekte, byggde lego, spelade dator och lekte kurragömma. Det var full fart!

Men det som värmde mest var att se hur Alfred pratade med makens mamma. Länge och noggrant berättade han om sina kamrater, om skolan, om flickorna som vill att han ska bli kär – och såklart hur gammal alla i släkten är. Han visste till och med att hans mormor är 60, och påpekade med ett skratt att jag alltid kommer vara äldre än maken. Undrar just vem som planterat den tanken?

Små vardagsögonblick med kärlek och humor

Lillgrabben och hans flickvän, som kom upp från Göteborg, höll till i köket med dottern. Äldsta dottern var mer intresserad av sin farmor – och makens dator. Själv satt jag i soffan mellan varven, vilade och betraktade. Det är något särskilt med att bara få vara mitt i allt det där enkla och fina.

Och så fick jag mig ett leende när jag såg att lillgrabben kört igång diskmaskinen – men med pappret kvar på diskmedelstabletten. Det blev bara att köra om maskinen. Men det är ju tanken som räknas, och det där lilla misstaget värmde mer än det störde.

En vecka av ovisshet och hopp

Nu har en ny vecka börjat, fylld av oro och förväntan. Jag ska prata med min chef. Jag vill inte sluta jobba; jag vill stödja ungdomarna, ha samtal med dem och följa deras utveckling. Jag vill fortsätta skratta med kollegerna och jobba de helger som ger energi.

Som det ser ut nu verkar det inte bli så. Men jag håller fast vid en liten gnutta hopp. Kanske, kanske finns det ändå en öppning. Kalla mig naiv, men jag är optimist. Jag tror på att det goda i livet alltid finns där – även när molnen hänger tunga.

En stilla måndag i juni

Nu ska jag ta en promenad och lämna skräp på återvinningen. Solen tittar fram, och kanske får maken rätt – kanske uteblir regnet ändå. Jag väljer att tro det.

Ha en fin dag, du också!

#Juni #Vardag #Familjeliv #ArbeteMedUngdomar #Kalasglädje #Växthusliv #HoppOchOro #SvenskSommar #Måndagsreflektion

Ibland kan livet kännas monotont och dystert. Det är grått och blåsigt, men mitt i detta finns det ändå strålar av ljus i form av små, men betydelsefulla, samtal, omtanke och en tro på framtiden. Kanske är det just i vardagens osäkerhet som hoppet finner sin plats. För det finns alltid godhet omkring oss – i växthusets livfulla växtlighet, i barnens glada skratt, och i vår vilja att hålla fast vid det vi har.

Nya Möjligheter: Att Njuta av Livets Små Stunder

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

En ny dag, nya steg – i rätt riktning

Det är något vilsamt med morgnar. När kaffet ångar och dagen fortfarande är orörd. En ny morgon, en ny chans. Möjligheten att göra om, göra rätt – eller helt enkelt göra gott. För ibland räcker det gott att bara vara. Att luta sig tillbaka, andas in stillheten och låta livet få visa vad det vill ge.

Bra saker behöver inte vara stordåd. Ibland är det just de små, stilla ögonblicken som bär mest mening. Ett steg fram eller ett steg tillbaka – så länge det känns rätt i magen. Så länge det stillar det som rör sig där inne.

Tystnaden som balsam

Jag har lärt mig att stanna upp. Åldern har gjort sitt, kroppen saktar ner, och det har öppnat rum för förundran. Jag kan sitta i tystnaden och bara se. Träden. Himlen – blå eller grå, spelar mindre roll. En skiva som snurrar på vinylspelaren. Då får jag ro. Då blir det tyst även på insidan. Det ger mig möjlighet att känna på vad som händer i mina tankar hur dom känns i kroppen. Men även att sortera tankarna och reflektera över vad som är verkligheten eller bara sådant som bor i tankarna. Jag är inte mina tankar ibland är det inte sanningen och då är det viktigt att reflektera över dom.

Skivbutik, hörlurar och en liten solcellslampa

Igår tog vi en tur till stan inför kalaset vi ska ha idag. Men innan matvarorna stod på tur, blev det ett stopp i skivaffären – ett måste för oss musikälskare. Vi kom därifrån med två nya skivor: en med Queen och en med Helloween. Små glädjestunder som glimmar till.

Lilltjejen följde med oss – hon är finurlig, den där kloka unga damen. Hon vet att följer man med, kan man ibland hitta det man ”behöver”. Igår råkade det vara ett par hörlurar. Och när maken ändå stod där med sin nya dator, råkade just de hörlurarna bli en del av inköpet. Han har ett svagt hjärta, min man – särskilt för henne.

Själv letade jag efter tillbehör till robotdammsugaren. Det gick inte så bra. Men jag fick med mig en liten solcellslykta till paviljongen. Man får glädjas åt det lilla.

ICA Bastu och kloka funderingar

När vi kom hem hjälpte lilltjejen till att bära varor – några bar hon till vår lilla ICA Bastu som vi kallar vårt förråd. Det är mysigt att hon fortfarande vill följa med på sådana turer ibland. Det händer inte ofta längre – men när det gör det, känns det extra fint.

Lillgrabben är inte där än. För honom vinner datorn alla gånger. Inte ens på husbilsturer vill han följa med in och handla. Där har vi försökt förklara: den som inte är med, får heller inte vara med och välja. Ett ansvar och en frihet, som går hand i hand.

Idag blir det kalas

Idag firar vi maken. Tyvärr ser vädret ut att bjuda på rejält regn – så det blir kalas inomhus. Igår förberedde jag tzatziki och ostkräm, maken plockade sallad från trädgården. Den är sköljd och ligger klar. Idag väntar mer fix: tomater, gurka, bröd och ägg. Kycklingsallad står på menyn. Kanske blir det en paj till efterrätt. Eller bara glass. Det får visa sig i stunden.

Morgonkaffe och växthusets visdom

Men först: en kopp kaffe till. Stillhet. Energi. Mjuka tankar.

Jag brukar tänka på vad som är mitt ansvar – och vad som inte är det. Det ger mig andrum. I växthuset lär jag mig tålamod. Där går det inte att skynda. Där har min rastlöshet inget att säga till om. Tomaterna växer i sin takt, gurkorna likaså. Och jag? Jag lär mig att följa med. Att sakta ner. Att se varje blomma, varje framsteg – och känna tacksamhet.

Slutord – Att följa sin takt

Livet springer fort ibland. Men vi får välja vår egen rytm. Steg fram, steg tillbaka – det viktigaste är att stegen känns rätt i hjärtat. Att vi ibland stannar upp, lyssnar på en skiva, tittar på en växande tomat och bara är.

Idag är en sådan dag. I alla fall nu innan vi satt igång med att bereda för det som ska göras.

Hur ser din dag ut? Vad står på din lista idag? Jag vill oavsett önska dig en fin dag. Tack återigen för att du kikar in här och läser på min blogg malix.se.

#Vardagsglädje #Familjeliv #LugnLivsstil #Växthusliv #TystnadensKraft #Kalasdags #Reflektioner #Musikglädje #LångsamtLiv #Vinylskivor #Stillhet

Eftertanke:
Ibland är det i de små ögonblicken vi hittar det stora. En kopp kaffe i stillhet, ett barns leende i bilen, eller ett växthus som viskar om tidens gång. Det är där jag samlar kraft – i det enkla, det närvarande. Kanske hittar du ditt lugn just där du är, om du stannar upp en stund.

En bröllopsdag i regnets rytm – med kaffet, kärleken och de fyra elementen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 maj 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser.

Inledning:
Regnet smattrade på husbilstaket hela natten. Det var som om naturen själv ville tvätta bort det gamla och ge plats för en ny dag – vår bröllopsdag. Att vakna upp i husbilen med kaffekoppen i handen och datorn i knät är en speciell känsla. Det är att vakna i stillhet, i närvaro – och i harmoni med elementen runt omkring.

Morgonkaffe, regn och stillhet

Jag har vaknat flera gånger i natt, varje gång regnet tog ett nytt andetag över taket. Dagen kommer vara som ett töcken – men ändå vilsam. Kaffet smakar inte riktigt som hemma, men det är något meditativt i att sitta här, ensam i husbilen, med mitt nybryggda kaffe och låta tankarna vandra.

Promenader, bangolf och glutenfria pizzor

Gårdagen bjöd på promenader runt området. Vi hamnade till slut vid receptionen, men bangolfen hade redan stängt för dagen. Dottern berättade att pizzan på campingen ska vara riktigt god – men eftersom glutenfria pizzor sällan smakar som man önskar, avstod vi.

19 år av kärlek på en lunchrast

Idag fyller min make år – och vi firar även vår 19:e bröllopsdag. Vi gifte oss under hans lunchrast. Jag hade jobbat jour, och efter ett snabbt ombyte åkte vi till rådhuset i Uddevalla. Efter ceremonin åt vi vår bröllopsmiddag på ett köpcenter – något som senare blev en tradition, år efter år. Nu har restaurangen tyvärr stängt, men minnet lever vidare.

Innan vi gifte oss smet jag in i en blomsterbutik för att köpa en bukett. Expediten blev nästan förtvivlad – inga blommor hade levererats ännu. Hon gjorde sitt bästa med vad som fanns, knipsade från krukväxter och skapade en enkel bukett. Jag sparade den länge.

Feng shui och de fyra elementen i hemmet

Men när jag började feng shuia vårt hem fick buketten lämna oss. Inom feng shui bör inget dött finnas kvar – som torkade blommor. Hemmet ska flöda av liv, rörelse och balans mellan de fyra elementen: jord, eld, vatten och luft.

I vår husbil känner jag alla dessa element:
– Jord i marken vi står på.
– Vatten i regnet som smattrar.
– Eld i värmen från kaffet och kärleken.
– Luft i stillheten omkring mig.

Det är kanske därför jag trivs så bra här – i närheten av allt det där som får livet att kännas levande.

Det kanske inte blev något stort bröllop, men vi fick något ännu bättre – ett minne som bär kärlekens kärna. Enkelhet, närvaro och ett skratt åt det oväntade. Och det är det som gör en dag minnesvärd, oavsett om man firar med pizza, regn eller en bukett från krukväxterna.

Önskar dig en härlig dag och tack för att du läser min blogg.

#FengShui #FyraElementen #Bröllopsdag #Husbilsliv #RegnigMorgon #Kaffestund #Enkelhet #Närvaro #Malixblogg

Ett annat inlägg från just den 30 maj

Tråkigaste sällskapet – men mysigaste platsen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 29 maj 2025

i År inlägg 2025, Malix – personligt & bloggen

Campingliv i Ed, besök från familjen och gröna kryp i överflöd

Sällskapet fast i skärmar – jag fastnade i bloggen

Både lillkillen och maken är grymt tråkiga. De sitter med sina mobiler och glor. Det gjorde att jag bestämde mig för att ägna lite tid åt bloggen istället.

Vi har landat i Ed – Grönebacke, tror jag att campingen heter. Här är lummigt, grönt och riktigt mysigt. Förutom… ja, de där vidrigt vidriga gröna krypen. Små, äckliga, gröna spindelliknande saker som verkar ha haft någon form av explosion i förökning just här. Står man still för länge blir kläderna fulla av dem, och just nu känns det som om hela kroppen är täckt. Vidriga små gröna kryp. Men det hör väl sommaren till – särskilt så här i början när allt grönskar och frodas.

Besök, grill och ett bad med kläderna på

Idag kom dottern, hennes sambo och lilla Alfred på besök. Vi grillade och njöt av solen. Bara några hundra meter från vår plats finns en liten badvik, så vi gick ner för att känna på vattnet.

Alfred, lilla funderaren, frågade först om han fick doppa ett finger. Det fick han. Sedan undrade han om två fingrar gick bra. Det gick också an. Sen kom frågan om hela handen – och då visste jag, det kommer inte att stanna där…

Och mycket riktigt. Väl där nere traskade han först ut i vattnet – med kläderna på. Efter en liten stund åkte kläderna av, och han badade med hela kroppen. Tre eller fyra dopp blev det innan han kom upp. Det var en sån där fin stund man sparar i hjärtat.

Efter att de åkt hem tog jag och maken en liten promenad här på campingen. Den är verkligen mysig – ja, förutom de där gröna marodörerna då.

Imorgon blir det Halden och Römmesås

Planen för morgondagen är att åka till Halden, som ligger ungefär fem mil härifrån. Där ska vi köpa fiskekakor – de där goda som bara finns över gränsen. Och viktigast av allt: Römmesåsen!

Förra året köpte jag två stora flaskor innan vi åkte hem. De tog slut på två veckor. Den såsen passar till precis allt – sallader, fiskrätter, ja till och med som dipp.