Friskola -ADHD-DIAGNOSER
Vi har inte kommit långt, for sale vi har ett område som behöver göras mera med. Jag pratar om skolan, illness hur man bemöter elever som är särskilda behov.
Jag vet vad jag pratar om. Jag skulle kunna skriva att när jag var liten för 30 år sen.
Tyvärr så kan jag skriva samma meningar idag, tadalafil om ungdomar i dagens skola. De är utsatta för samma saker, som jag var, när jag gick i skolan. Det är beklagligt, vilket slöseri, att inte samhället inom skolan, inte lyckas ta tillvara på de förmågor som växer upp och utvecklas där.
När man har ADHD, ADD, You name it m.m. Så har man svårigheter med att vara fokuserad, lite svårstartad, saknar förmågan att bli klar med saker, man har svårigheter med att ta ansvar över att utföra, man har även svårigheter att komma ihåg. Min son har dessa problem.
Igår var vi i skolan, det kunde varit ett bra och trevligt möte. Där vi vuxna var fokuserade på att lotsa, stödja en ung kille som ska ut i livet.
Det skulle kunna varit så att vi kunde suttit där, sagt att detta har vi prövat, jag som vuxen behöver nu hjälp för jag tycker inte att det jag gjort har funkat.
Jag kan inte hjälpa dig på rätt sätt, kan du berätta vad du vill eller kan du ge mig tips om hur jag ska hjälpa dig. För jag ser att det jag gör är inget bra sätt att hjälpa dig.
Istället säger man till en kille som just har problem med koncentration, fokus, komma igång komma ihåg. Här säger man istället: – du nu har jag sagt till dig, jag puffar på dig och du gör inte som jag säger att du ska göra. Man säger även att du är lat, det är ditt ansvar ta dig i kragen det måste du göra själv.
Jag som mamma sa då att: – Jag blir ledsen och jag ser och hör att ni inte har den kunskap som jag trodde ni hade. Jag ser att ni förstår inte var problemet är, hur det funkar.
Där efter pratade jag, kanske dumt av mig, men ut ifrån mig själv. Om hur det är att ha ADHD på insidan. Att den kragen och det ansvaret som skolan kräver, är inte bara att göra. För det är det som är så svårt, det är det som är det omöjliga.
Ändå får man höra:
Skolan säger: När man går här så måste man ta eget ansvar,
Eleven: Hjälp jag behöver hjälp med det för jag saknar kragen.
Elevens mamma säger. Det är just sådant som jag hjälper honom med.
Skolan säger: Men är man 16 år så måste man kunna ta ansvar för sina studier.
Eleven säger: Jag skulle vilja ha någon som hjälper mig med det. Någon som berättar för mig hur jag ska göra, någon som jag träffar som hjälper mig att ha koll, som drar i snöret innan det är IG prognos. För då det är IG, blir klivet så stort att det känns som jag står inför ett stup.
Skolan svarar: att varje lärare har 4 minuter på varje elev i klassrummet. I nästa andetag säger skolan: att vi har kunskap om dessa särskilda behov, alla med dessa behov är inte lika, man kan inte jämföra för individer med dessa svårigheter för de har olika svårigheter.
Slutfrasen på detta, är den underbara slutklämmen som jag hänger upp mig på. För skolans personal lägger till det där lilla extra och säger: – Vi har haft andra elever här med samma behov som din son, de har klarat att ta ansvar och göra det dom ska.
(Ja, för mig är detta en helt underbar-oförstånds-meningsuppfattning som jag om jag hade den, så hade jag trotts att jag är impulsiv och o-eftertänksam inte uttalat detta i samma stycke. För mig talar den om att de inte har kunskap, de ser inte individen bakom bokstavskombinationen, de vill egentligen inte lära sig, de vill inte ha dessa elever på sin skola.
De har inte fattat vad en sådan diagnos handlar om och de har inte fattat att de arbetar med individer som har olika behov och är väldigt olika som individer.
Jag tänker, men vågar inte säga det högt.
”Jag bryr mig inte om hur lite minuter du har på varje elev. Jag bryr mig om att min son behöver lite extra stöd. Jag tycker inte att det ska bli min sons problem, utan det är de vuxnas problem. Även tänker jag att ADHD eller inte, spelar ingen roll hur många som har haft diagnos som har lyckats, i er skola innan. Utan min son ber om hjälp med detta. Även om tusen ADHD-are innan inte behövt något extra med just detta, så behöver han hjälp med det. Han ber om det, han börjar nästan gråta, då han inser att han inte kommer få hjälpen med det, utan han står inför den stora uppgiften helt själv. Vuxna människor skall vara stöd till barn, vi ska stödja, hjälpa och vägleda barnen till ansvarstagande vuxna.
Jag kan bara säga att, det gör man inte i denna skola.
Här lägger man problemet en människa har, hos den människan. Människans funktionshinder som hon inte kan hjälpa, att hon har är inget man skall hjälpa henne med, utan det får hon sköta själv.
Vi har inte kommit långt. Jag trodde det i min villfarelse, jag trodde att vi idag hade kunskap om bokstavskombinationer. Jag trodde att man inom skolans värld var för utbildning och kunskap. Men all kunskap om funktionshindren ADHD, AS och alla de andra diagnoserna, den Kunskapen saknar man, eller så vill man inte se. Man vill inte ta ansvar och hjälpa.
Denna friskola, är ingen friskola om du har osynliga funktionshinder, denna friskola är inget för dig, om du behöver hjälp, du kan be om hjälpen och förklara på ett utförligt sätt hur du vill bli hjälpt. Men förvänta dig inte att du får hjälpen!
Idag med facit i handen kan jag istället säga, har du ett funktionshinder som ADHD mm sök dig till kommunala skolor, du kanske inte får all den hjälp du behöver men, du får i alla fall hjälp.
Jag skulle inte kunna gå förbi någon som ligger på marken i hjärtinfarkt, utan att hjälpa, eller i alla fall fråga, se till att rätt person hjälper den som behöver hjälp.
Så är inte livet, för människor med Diagnoser.
Jag har inte fått min diagnos, för att jag vill ha den, Jag valde inte att ha de problem som de ställer till. Tyvärr syns det endast på mig att jag har vissa problem, under vissa omständigheter.
Tyvärr så är det under dessa omständigheter där man inte ska ha dessa problem, som mina problem visar sig, det är då jag behöver hjälp, förståelse, och omtanke.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
