Small steps that make a difference. A smile from a neighbor, Ocean laundry detergent in everyday life, or a solid shampoo bar instead of plastic bottles. Here I share how small choices in everyday life can matter – for the environment and for ourselves.
Hello and welcome! How lovely that you’ve found your way to my blog today. I want to share a quiet morning, a flower that lit up my day, and my small steps toward a more sustainable lifestyle.
A Quiet Morning
It’s just after five. The cat has been let out, my coffee is beside me, and the only light in the room comes from the computer screen. I love this early morning moment when everyone else is still asleep. It gives me the chance to enjoy the silence, to be here on the blog, and to rest in my own thoughts.
Today I only have one planned meeting on the schedule. The rest of the day is open – and that feels good.
My cat, always the first one out at dawn, starting the day with me.
A Flower That Lit Up the Day
Yesterday I went to the flower shop. My neighbor across the street had a birthday, and I wanted to surprise her with a small flower. When I knocked on her door and handed it over, her smile changed everything about my day.
It’s strange how small gestures can create big ripples. A flower, a smile – and suddenly the day feels brighter. We should all do more of those little things for each other. They give as much to the giver as to the receiver.
Nature around us always brings surprises – sometimes all it takes is to look up. Photo by my husband Tommy Nilsson.
Memories from the Swedish Fair
On the same trip, I stopped by our small local pet and nature shop in the village. They sell the laundry detergent my sister and I once discovered at the Swedish Household Fair many years ago.
Back then it was new – environmentally friendly from the start and especially good for people with allergies. As far as I know, the company is still based in Kungsbacka, and their products remain sustainable and safe. Perhaps a little more expensive, but so worth it.
Ocean Products – Eco-Friendly Laundry Detergent from Sweden
Ocean is a Swedish brand producing environmentally friendly products for laundry, cleaning, and hygiene. They are biodegradable, made in Sweden, and free from phosphates, zeolites, and animal testing. Many of their products are labeled Bra Miljöval (Good Environmental Choice) and Svanen (the Nordic Swan), and recommended by the Asthma and Allergy Association.
One example is Ocean Dubbeldryg, one of the most concentrated detergents in the world. It lasts for over 600 washes and reduces climate impact by up to 80% compared to regular detergents. For me, it feels good to know that something as ordinary as laundry can also be an active environmental choice.
Small Steps That Make a Difference
Those of you who have followed me for a while know that I often carry an environmental mindset with me. I may not contribute much in the bigger picture, but I do what I can.
A long time ago, I stopped buying disposable napkins and sewed our own cloth napkins to use at home. We walk – we don’t drive – regularly down to the recycling station in our village to drop off our waste. And this summer, we collected rainwater in barrels and buckets to water the greenhouse through a solar-powered drip system.
Ocean laundry detergent is part of that. It gives me a smile – not only because it’s good for the environment, but also because it reminds me of that day with my sister at the fair, when we tasted samples, discovered new products, and enjoyed ourselves.
Even what looks wild and simple has its place in nature’s balance. Photo by Tommy Nilsson.
Solid Shampoo Bars Instead of Plastic Bottles
Another small step I’ve taken is using solid shampoo bars. At first, I bought them simply to avoid all the plastic bottles. But I’ve discovered that my hair actually feels cleaner when I wash it with these bars.
And I can promise you – there are truly fewer plastic bottles when you stop buying liquid shampoo. A shampoo bar lasts for several months, around 90 washes. My hair also stays clean longer, so I only wash it twice a week.
It’s not a huge thing, but it’s something. And it’s exactly in these small steps that I find a way to contribute – right here at home.
Reflection
It’s easy to underestimate small steps. But perhaps that’s exactly where we can begin – with a smile, a cloth napkin, or an eco-friendly laundry detergent. When we see the value in the small, we also feel part of something bigger.
Between the Lines – My Voice
Between the lines is my longing for simplicity. I want to live close to what feels genuine – nature, care, and the stillness of early mornings. For me, these small choices are a way to create meaning in daily life, both for myself and for the people around me.
AHA – Between the Lines
AHA! What seems small – a flower, an eco-friendly choice – can actually be big steps. Not only for the environment, but also for your own inner well-being.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting ahead. But right now – in my small choices for the environment and everyday life – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Tidigt i morse väckte katten mig. Febern höll sig kvar, men tankarna vandrade till månen och förmörkelsen 2025 som igår kastade sin skugga över himlen. Jag blev väckt av katten. Han hoppade upp och påminde mig både om sin existens och om sin hunger. När jag gav honom mat rynkade han bara på nosen och meddelade att han kunde fixa något bättre ute. Själv satt jag kvar och smuttade på kaffet.
Samtidigt bar kroppen fortfarande på feber. Natten hade varit fylld av oroliga drömmar, och kanske var det inte bara febern som talade. Igår skuggades månen i en förmörkelse. Kanske var det därför både drömmar och känslor blev så starka.
Katten och den tidiga morgonen
Katten visade tydligt vad han ville. Mat fick han, men det passade honom inte. Han valde friheten istället, och jag satt kvar med kaffet. Det slog mig att det ofta är så i livet – vi möter vardagen på vårt sätt, men universum rör sig ändå där ute, helt oberoende av vår lilla värld.
Febern och drömmarna
Jag är fortfarande sjuk. Igår låg jag i soffan större delen av dagen, kollade film mellan varven och tog mig bara upp när det var mat. Febern gav mig märkliga drömmar under natten. Det var som om kroppen brann medan tankarna försökte förstå.
Kanske var det också månen. Den delvisa månförmörkelsen svepte sin skugga över himlen och förde med sig en känsla av oro, men också något nytt.
Jakten på Månen och förmörkelsen 2025
Maken, som älskar att fotografera, hade väntat hela kvällen på månen. När han insåg att den snart skulle gå förlorad i skuggorna bestämde vi oss för att ge oss ut. Till en början såg vi ingenting. Himlen var stilla och mörk. Men precis när vi nästan var hemma igen, där bröt den fram – blek men tydlig. Vi vände om för att han skulle hinna fånga den på bild.
Månen och förmörkelsen 2025. Månen som blev magi
När jag såg månen och förmörkelsen 2025 igår kväll kände jag något större. Jag satt i bilen och såg hur månen förändrades minut för minut. Ljuset blev till en tunn strimma, som ett lysrör på himlen. Maken fotograferade, men för mig var det stunden som grep tag.
Det var något mer än bara en måne i skugga. Något hände inom mig. En känsla av att stunden bar på något viktigt. Jag kan inte beskriva det, bara säga att det stannade kvar. Det sägs att månen och förmörkelsen 2025 kan symbolisera förändring och avslut. Än idag, här med kaffekoppen, finns känslan kvar – som om månen lämnat ett spår i mig.
Här är en av makens bilder från kvällen:
Månen och förmörkelsen 2025
Månens förmörkelse den 7 september 2025 – fångad i ögonblicket.
Fakta och magi kring Månen och förmörkelsen 2025
En månförmörkelse uppstår när jorden hamnar mellan solen och månen, och skuggan sveper över månens yta. Ibland blir månen blodröd, ibland delvis dold. Gårdagens händelse var en delvis förmörkelse, där ljuset bara delvis släcktes.
Men för människor förr var det mer än astronomi. Det var magi.
I olika kulturer slog man i grytor för att skrämma bort demoner som “åt upp” månen.
I Norden trodde man att vargarna Skoll och Hati jagade solen och månen. När de hann ikapp blev det förmörkelse.
För andra var det en tid för ritualer, avslut och nystart – en chans att lämna något bakom sig.
Kanske är det därför jag kände det jag kände. Att månen fortfarande bär på något större, något som berör oss människor på djupet.
Reflektion
Ibland händer saker som inte går att förklara. En katt som väcker mig. En feber som drömmer vidare i natten. En måne som täcks av skuggor men ändå sprider ljus.För mig blev månen och förmörkelsen 2025 en stund som satte spår.
Kanske är det så här livet vill tala: genom det vardagliga och det kosmiska, tillsammans.
Mellan raderna – min röst
Den här texten handlar inte bara om katt, feber och måne. Den handlar om min förmåga att fortfarande låta mig beröras. Trots sjukdom, trots oro, så finns där något som når in. Jag vill bära med mig den känslan – som en påminnelse om att jag fortfarande är mottaglig för magi.
AHA – mellan raderna
Månen igår visade mig att ljuset alltid finns, även när det nästan försvinner. Febern kommer att klinga av, oron likaså. Det som består är förmågan att bli berörd, att låta något större än oss själva tala till hjärtat.
Frågor till dig som läser
Minns du senaste gången månen grep tag i dig? Har du någonsin sett en förmörkelse och känt att den påverkade dig på ett särskilt sätt? Tror du att vi fortfarande bär på rester av de gamla ritualerna och tron på månen?
I morgon kommer ett nytt inlägg från Oskar serien. Förra veckans inlägg om Oskar hittar du här.
Early this morning, the cat woke me up. The fever still lingered, but my thoughts drifted to the Moon and the Eclipse 2025, which yesterday cast its shadow across the sky. The cat reminded me of both his presence and his hunger. When I gave him food, he wrinkled his nose and made it clear he could find something better outside. I stayed inside, sipping my coffee slowly.
The cat knew exactly what he wanted. He got food, but it didn’t please him. He chose freedom instead, while I stayed behind with my coffee. In that moment, I thought about how life often works this way – we face everyday moments in our own way, but the universe keeps moving out there, entirely beyond our control.
Fever and Dreams
I am still sick. Yesterday I spent most of the day on the couch, watching movies and only getting up for food. The fever haunted the night with strange dreams. It felt like my body was burning while my mind struggled to understand.
Maybe it wasn’t just the fever. Perhaps it was also the moon, which was partially hidden in the eclipse. The Moon and the Eclipse 2025 brought with it both unease and something new.
Chasing the Moon and the Eclipse 2025
My husband, who loves photography, had waited all evening for the moon. When he realized it would soon be lost to the shadows, we decided to go out. At first, we saw nothing. The sky was quiet and dark. But just as we were almost home again, there it appeared – pale yet clear. We turned around so he could capture it properly.
The Moon and the Eclipse 2025 – When the Moon Became Magic
When I saw the Moon and the Eclipse 2025 last night, I felt something greater. I sat in the car and watched the moon change from minute to minute. The light became a thin line, like a glowing tube across the sky. My husband photographed it, but for me, it was the moment itself that mattered.
It was more than a moon in shadow. Something happened inside me, a sense that the moment carried importance. I cannot explain it, only say that it stayed with me. They say that the Moon and the Eclipse 2025 can symbolize endings and transformation. Even today, sitting here with my coffee, the feeling remains – as if the moon left its mark on me.
Here is one of my husband’s photos from that night:
Partial lunar eclipse 2025 – the moon glowing red in the night sky
Facts and Magic Around the Moon and the Eclipse 2025
A lunar eclipse happens when Earth passes between the sun and the moon, and Earth’s shadow moves across the moon’s surface. Sometimes the moon turns blood red, sometimes it is only partly hidden. Yesterday’s event was a partial eclipse, where the light was only partly dimmed.
But for people in the past, it was more than astronomy. It was magic.
In some cultures, people banged pots and pans to scare away demons believed to be “eating” the moon.
In Norse mythology, the wolves Skoll and Hati chased the sun and the moon. When they caught them, an eclipse occurred.
In many traditions, an eclipse marked a time of ritual, closure, and new beginnings.
Perhaps that is why I felt what I felt. The moon still carries something larger, something that touches us deeply.
Sometimes things happen that cannot be explained. A cat waking me. A fever that dreams on through the night. A moon covered in shadow but still glowing with light. For me, the Moon and the Eclipse 2025 became a moment that left its trace.
Maybe this is how life speaks to us – through the everyday and the cosmic, woven together.
Between the Lines – My Voice
This is not just a story about a cat, fever, and the moon. It is about my ability to still be moved. Despite illness, despite worry, something greater reached me. I want to carry that feeling with me – as a reminder that I am still open to magic.
AHA – Between the Lines
The moon last night showed me that light always exists, even when it almost disappears. Fever will fade, worry will pass. What remains is the ability to be touched, to let something greater than ourselves speak to the heart.
Questions for You
Do you remember the last time the moon truly moved you? Have you ever seen an eclipse and felt that it affected you in a special way? Do you believe we still carry traces of the old rituals and beliefs about the moon?
Ibland blir det vardagen som överraskar. Ett telefonsamtal från dottern inför resan till Grekland blev startskottet för timmar i köket, mängder av mat – och en påminnelse om ADHD i vardagen, familj, matlagning och känslor.
Här sitter jag nu, med datorn i knät och en kopp kaffe bredvid mig. Orden får komma medan morgonen långsamt vaknar. Jag vill börja med att säga tack – tack till dig som just nu valt att stanna upp här och läsa. Att du finns här betyder mer än du anar.
När dottern ringde
Igår satt jag hemma när dottern ringde. De skulle åka till Grekland dagen därpå och undrade om de kunde komma förbi på middag innan resan. Självklart, tänkte jag, och sa ja på en gång. Jag och dottern är båda ganska spontana, så det blev snabbt bestämt: vi gör det.
Matlagningen drar igång
När maken påpekade att vi nog behövde mer mat åkte jag iväg till affären. Som vanligt blev det mycket – jag ville vara säker på att allt skulle räcka.
Tillbaka i köket satte jag igång:
Tzatziki under beredning.
På en plåt låg rotfrukter och potatis, kryddade med timjan, chili och annat gott. Samtidigt fick kycklingfiléerna marinera i bränd chili, olivolja, vitlök och salt. Till det gjorde jag en klassisk tzatziki och en röra på bränd chili, vitlök och turkisk yoghurt. Under tiden stod en soppa och puttrade på spisen.
Soppan var mest för äldsta sonens skull. Eftersom han äter ganska selektivt fungerar inte helt kött – det måste ligga i en sås för att han ska smaka. Att servera hel kyckling går helt bort. Däremot fungerar soppa, och därför får det alltid finnas med som ett alternativ till honom.
Plastlådor i kylskåpet med soppor och rätter anpassade för selektivt ätande
Selektivt ätande och ADHD i vardagen
Vi har ofta lagat mycket mat utifrån just de rätter som han äter. Därför är kylskåpet nästan alltid fyllt med plastlådor: köttfärssås, tacoköttfärs och kycklinggryta – de tryggaste smakerna för honom. Nu är han vuxen, men det selektiva ätandet består.
Det här med selektivt ätande är inget ovanligt, särskilt inte hos barn och unga med NPF. För en del följer det också med upp i vuxen ålder. Det kan handla om konsistens, doft eller känslan i munnen. För min son blir soppa en trygg väg – där smakerna blandas men konsistensen är jämn. Att förstå det, och anpassa maten därefter, gör vardagen lite enklare och måltiderna mindre laddade.
Köket fylldes av dofter, grytor och rörelse. Det var mycket som hände på samma gång.
ADHD i vardagen – när känslan går före logiken
Mitt i allt kom tanken: lillkillen hade ju varit sjuk i feber nyligen, och han var fortfarande snorig. Skulle de verkligen komma hit och riskera att bli smittade innan en resa utomlands?
Här kunde jag inte ta beslut själv. Jag lämnade det till dottern och hennes sambo – och de bestämde att stanna hemma. Jag vet inte om det var dotterns beslut eller hennes sambos, men jag är glad över att jag kom på det innan de kom. Jag skulle inte vilja vara orsaken till att de blev sjuka och fick en förstörd semester i Grekland.
Och där smög sig ADHD in, som så ofta. Jag får en idé, går all in och kör på. Först när allt nästan är klart stannar jag upp: vänta nu, hur blev det här egentligen?
Det är inte brist på omtanke. Tvärtom. Det är bara att känslorna alltid kommer först, logiken senare. Resultatet blir ofta ett kök fullt av mat, rörelse och kryddiga dofter.
Ibland är det kaos, ibland ordning. Men någonstans i skarven däremellan finns också något vackert.
Reflektion
Den här middagen blev aldrig av – men den blev ändå viktig. För i köket fick jag både en påminnelse om min egen impulsivitet och en känsla av att faktiskt ha gjort rätt. Jag hann stoppa i tid. Och kanske är det just så livet är – fullt av snubbeltrådar och ändå med utrymme för omsorg.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar inte bara om mat eller en middag som aldrig blev av. Mellan raderna berättar det om kärlek till familjen, om viljan att ge och skydda, och om hur ADHD formar vardagen. Det visar också att selektivt ätande inte alltid växer bort i barndomen, utan kan följa med upp i vuxenlivet – och att förståelse och anpassning kan skapa lugnare stunder runt bordet.
I grunden är det här en berättelse om omsorg: att rusa iväg med hjärtat och känslorna först, och låta logiken hinna ifatt senare.
AHA – mellan raderna
Även när jag springer på känslan kan jag landa i något gott. Det viktiga är inte alltid att det blev perfekt, utan att jag stannade upp i tid.
Sometimes everyday life takes unexpected turns. A phone call from my daughter before her trip to Greece turned into hours in the kitchen, lots of food – and a reminder of how ADHD in everyday life, family and cooking often means that feelings run ahead of logic.
Right now, I’m sitting here with my laptop on my lap and a cup of coffee beside me. Words arrive as the morning slowly wakes. Let me start by saying thank you – thank you for stopping by and reading this. Your presence here means more than you might realize.
When my daughter called
Yesterday, as I was sitting at home, my daughter called. They were leaving for Greece the next day and wondered if they could stop by for dinner before the trip. Of course, I said yes without hesitation. Both she and I are quite spontaneous, so the decision was made: let’s do it.
The cooking begins
When my husband reminded me that we probably needed more food, I went off to the store. As usual, I went all in – I wanted to make sure there would be more than enough.
Back in the kitchen, I started preparing:
Tzatziki in preparation – yogurt, garlic and cucumber in a bowl
On one tray, I placed root vegetables and potatoes, seasoned with thyme, chili and other spices.
Meanwhile, the chicken fillets were marinated in charred chili, garlic, olive oil and salt.
In addition, I made a classic tzatziki and a yogurt-based dip with garlic and chili. I’ve made tzatziki many times before, for example in this post about everyday cooking (in Swedish) – sorry, it’s only available in Swedish right now, but I might translate it later. Meanwhile, a soup was simmering on the stove.
Selective eating and ADHD in everyday life
The soup was mostly for my oldest son. Because he eats quite selectively, whole pieces of meat are out of the question – they have to be in a sauce for him to try. Serving a whole chicken is therefore never an option. However, soup works well, which is why it’s always there as an alternative for him.
Plastic containers in the fridge with soups and meals adapted for selective eating
Over the years, we have often cooked large batches of the few dishes he prefers. Therefore, the fridge is almost always filled with plastic containers: Bolognese, taco mince and chicken stew – his safest flavors. Now he is an adult, soon 29, but the selective eating remains.
Selective eating is not unusual, especially among children and young people with neurodivergence. For some, it continues into adulthood. It may be about texture, smell or the feeling in the mouth. For my son, soup is a safe way – flavors mix but the consistency stays smooth. Understanding that, and adjusting meals accordingly, makes everyday life easier and mealtimes less stressful.
The kitchen was filled with aromas, pots and movement. So much was happening all at once.
ADHD in everyday life – when feelings run ahead of logic
In the middle of it all, the thought struck me: my youngest had recently had a fever and was still sniffling. Could they really come here and risk getting sick just before leaving for Greece?
This was not a decision I could make on my own. I left it to my daughter and her partner – and they decided to stay at home. I don’t know if it was her decision or his, but I was grateful that I realized it in time. I would never want to be the reason they spent their vacation sick.
And that’s where ADHD makes itself known, as it often does. Often, I get an idea, go all in and keep going. Only when everything is nearly finished do I stop and think: wait a minute, how did this actually turn out?
It’s not a lack of care – quite the opposite. It’s just that feelings always come first, logic later. The result is often a kitchen full of food, movement and strong aromas.
Sometimes chaos, sometimes order. But somewhere in between there is also beauty.
Reflection
That dinner never happened – but it still became important. In the kitchen I was reminded of my own impulsivity, and I also felt that I had done the right thing. I managed to stop in time. Maybe that’s what life is – full of tripwires, but with space for care.
Between the Lines
This post isn’t just about food or a dinner that never happened. Between the lines, it tells about love for family, about the wish to give and protect, and about how ADHD shapes everyday life. It also shows that selective eating isn’t something children always grow out of, but something that can follow into adulthood – and that understanding and adapting can create calmer moments for everyone around the table.
At its core, this is a story about care: rushing ahead with heart and feelings first, and only afterwards letting logic catch up.
AHA – Between the Lines
Even when I run on feelings, I can still land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.ll land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.
”Yesterday has already come to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.
Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.
Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.
Prestationsångesten som knackar på
När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.
Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra? Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.
Badminnen från husbil i Kungshamn
Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.
Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.
Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.
Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.
Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.
Kvällen vid havet
Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.
Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.
Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.
Min röst: Mellan raderna
Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.
Minnena som bär
Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.
Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.
Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.
När farmorsrollen förändras
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.
Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.
För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.
När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.
Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.
När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner
Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.
I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.
I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.
Frågor till dig som läsare
Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?
FAQ – Att vara farmor
Vad innebär det att vara farmor idag? Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.
Är farmorsrollen alltid självklar? Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.
Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära? Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.
Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.
AHA – mellan raderna
Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.
Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.
Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.
These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.
When the grandmother role changes
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.
But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.
To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.
Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.
The birthday and the hug that meant everything
When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.
I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.
When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.
A love that never disappears
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.
In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.
Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.
In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e
FAQ – Being a Grandmother
What does it mean to be a grandmother today? Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.
Is the grandmother role always certain? No, it can be fragile. But love remains – through everything.
How can you be a grandmother when you are not allowed to be close? Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.
Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.
AHA – Between the Lines
Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.
Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
ADHD i vardagen är inte bara en diagnos – det är en livserfarenhet. Den rymmer styrkor, kaos, känslor och intuition, allt på en gång. Här delar jag med mig av mina egna erfarenheter om hur det är att leva i mellanrummet – där det ibland gör ont, men också spirar glädje och närvaro.
ADHD i vardagen kan ibland kännas som en berg-och-dalbana.. Ena dagen finns all energi och idéer sprutar fram, medan nästa dag är det trögt att komma igång. Därför kan det kännas svårt att hålla fokus även på det mest vardagliga.
Jag har lärt mig att båda delarna är en del av mig. Å ena sidan finns styrkan i det kreativa tänkandet och förmågan att hitta nya vägar. Å andra sidan innebär det också en svårighet med struktur och känslan av att inte alltid räcka till.
Att känna känslorna – allt på en gång
Att känna känslorna på en och samma gång är en del av min vardag. I mig bor känslorna i kroppen hela tiden, på vinst och förlust. Ibland gör de ont på riktigt, medan andra gånger är de härligt härliga, när glädjen sprudlar av små saker.
När känslorna tar plats får de ofta en väg ut i skapandet
Ledsenheten kan göra ont, men när jag gråtit klart är tårarna verkligen torra. Ångest, kaos, sorg och osäkerhet blandas med magkänsla, förmågan att upptäcka när någon inte talar sanning eller menar något helt annat än de säger. Allt det där bor i min ADHD – på gott och ont.
Ibland förbannar jag det, men samtidigt är jag ofta tacksam. För när känslorna berättar för mig något, då brukar de vara sanna. Min intuition bor i stunden, och därför visar det sig ofta att den är helt rätt. Det bor något i luften – och jag känner det, långt innan det syns.
När det inte blir som det var tänkt
Något som verkligen ställer till det är när saker inte blir som jag hade tänkt mig. Om jag till exempel går till revisorn som jag haft i många år och plötsligt möts av någon annan, då blir det kaos på riktigt. Precis det hände i våras.
Revisorn som byttes ut
Jag hade en tid bokad och satt lugnt och väntade på att han skulle ropa upp mig. När tiden var inne kommer istället en kvinna ut och säger mitt namn. Just där och då kastades jag tillbaka flera år i tiden. Det har tagit mig väldigt lång tid att släppa ångesten över de där besöken. Genom många år, och med hjälp av en väldigt bra revisor som förstått både mig och min ångest, har jag lärt mig att inte jaga upp mig.
Men den här gången, när det inte var han utan hans dotter, då klev ångesten in med full kraft – precis som förr. Jag skrek rätt ut: “Men nej, vad är det här, jag brukar ha Christer!” Min revisor kom snabbt ut och lugnade mig. Han berättade att han redan hade förklarat för sin dotter hur mina besök brukar gå till och att jag har lite svårt för just revisorbesöken. Hon var alltså väl förberedd, men för mig spelade det ingen roll. I stunden var jag helt i min ADHD – tid och rum försvann, och reaktionen kom utan att jag hann tänka.
När jobbet ändrar planerna
Samma sak kunde hända på jobbet. Om jag hade tänkt att jag skulle vara på avdelningen och chefen plötsligt sa: “Nej, du måste vara med på mötet,” då gjorde det ont i kroppen. Förändringen blev så mycket svårare än det kanske såg ut utifrån. Alla känslorna väcktes och tog så mycket energi.
(Idag jobbar jag inte längre kvar, men när jag fortfarande arbetade var det här en stor del av min vardag.)
Små verktyg som gör skillnad
Genom åren har jag hittat små knep som faktiskt hjälper. För det första gör jag listor – men de är alltid enkla och korta. För det andra håller jag fast vid rutiner, eftersom samma morgonritual varje dag minskar stress. Dessutom försöker jag skapa mellanrum, alltså små pauser mellan aktiviteter. Slutligen använder jag påminnelser i mobilen, istället för att bära allt i huvudet.
Google Kalender och en kopp kaffe – små verktyg som skapar struktur i vardagen.
Förr skrev jag listor på allt, in i minsta detalj. Men även jag har blivit vuxen och lärt mig att klara mig ganska bra med små, enkla stöd. Idag vet jag att de viktiga sakerna måste göras först – även om de känns som de tråkigaste i världen. De roliga får vänta tills det där andra är klart. Fast nu talar jag inte riktigt sant… för bloggen, den har alltid första plats.
Här på bloggen är allt bara roligt – även om SEO, nyckelord och optimering ibland kan kännas svåra. Men där har jag ju min SEO-expert, AI:n, med mig. Han (eller kanske hon, eller bara en maskin?) hjälper mig på vägen. Och även om jag får styra och rätta till ibland, så är det en hjälp med sådana saker – för mig är det bara baksidetext. AI:n har läst boken och baksidan, och där gör han nytta.
FAQ – vanliga frågor om ADHD i vardagen
Hur känns ADHD i vardagen? För mig är det en blandning av kreativitet, impulsivitet, glädje och frustration. Ena stunden full fart, nästa stund tvärstopp.
Vilka styrkor finns med ADHD? Kreativt tänkande, förmågan att vara spontan, uthållighet i det som verkligen engagerar och en stark känslomässig närvaro.
Hur kan man skapa balans? Små rutiner, struktur och förståelse från omgivningen gör stor skillnad. Att acceptera både styrkorna och svårigheterna är en viktig del.
Slutord
ADHD i vardagen är inte något jag vill bli av med. Det är en del av mig – både det vilda och det stilla, styrkan och sårbarheten. Genom att acceptera hela spektrumet kan jag också hitta vägar till balans.
Styrkan i mötet med ungdomar
Dessutom har det gett mig många fördelar i min yrkesroll. När jag mött ungdomar med liknande svårigheter har jag på riktigt förstått vad som händer på insidan.
Jag minns en gång för länge sedan när jag var ny på ett jobb och vi hade ett samtal i personalrummet. Några kollegor diskuterade en tjej och sa: “Vi har sagt till henne hela tiden, men ändå gör hon så.”
Jag lade mig i och frågade: “Vad tror ni det beror på?”
De svarade att de inte visste – att hon struntade i vad de sa.
Jag sa då att hon faktiskt inte visste vad de menade, och att hon dessutom inte visste vad hon skulle göra istället.
Kollegorna svarade: “Men vi har ju sagt åt henne.”
Jag upprepade: “Ja, ni har sagt vad hon inte ska göra, men hon förstår inte varför – och hon vet inte vad hon ska göra när det kryper i kroppen på henne.”
Det samtalet ledde inte någonstans just då. Jag var ny, och mina ord bar kanske inte någon tyngd. Men för mig var det tydligt. Det är i just de situationerna som min ADHD är en styrka – för jag ser, känner och förstår på ett sätt som inte alltid syns utifrån.
När orden tar en annan väg
Och egentligen skulle jag idag ha skrivit om något helt annat – om att vara farmor. Men orden som kom just nu hittade sin egen väg. De ville bli skrivna, och ibland är det så – stunden bestämmer vad som behöver få ta plats.
Kanske känner du igen dig? Eller lever nära någon som har ADHD? Dela gärna dina tankar i kommentarsfältet – det gör skillnad när vi delar våra berättelser.
Reflektion
Mellan raderna i den här texten bor både styrka och skörhet. Jag skriver inte om perfekta lösningar, utan om verklighetens vardag – där misslyckanden och framgångar går hand i hand.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
