Kategori: Reflektion & självläkning Sida 6 av 37

Även idag var artikeln intressant och mitt hjärta började slå fortare, pilule blev glad fick förlåtande tankar inom mig. Alingsås skolan skall ha all heder för att alla barn får en plats. Alla barn blir sedda och bekräftade i sina tillgångar. I alla fall är det, capsule det jag får ut av artikeln. För mig blir det vackert, det glimrar om skolans namn framför mig. Inget barn vill misslyckas läste jag vidare och kände, så förbannat rätt. Ingen inte ens vuxna människor går runt i livet och vill vara så djävliga och misslyckade som möjligt. Så varför skulle barn göra det, jag bemöter människor så som jag själv blivit bemött och har jag fått armbåga mig fram så gör det mindre ont om jag slår först. Blir tanken just nu, och möts jag med ett leende så möter jag andra med ett leende.

Fingertoppskänslan som tas upp är viktig, tanken om att barn med NPF likt alla andra också har bra och dåliga dagar. För så är det, det jag kunde igår finns kanske inte idag. Att jag orkade sitta ner hela dagen i går säger inte att det funkar lika bra idag. Då är fingertoppskänslan det viktig. Om alla skolor arbetade som denna skola hade inte diagnosen varit viktig, mera än till individen själv som behöver kunskapen för att förstå och ta hand om sig själv. För mig är min diagnos viktig för att jag skall sluta gå upp i boxningsrinken där jag Brottas med världsmästare i boxning . Jag borde ju varit i brottar ringen inte i boxningsringen.

Då jag får kunskap om mina till och o-tillgångar så har jag förmågan, att välja i vilka sammanhang jag skall vara på ett annat sätt. Det funkar kanske inte för mig att ha ett vanligt 7- 4 jobb där jag gör samma sak alltid. Kanske ska jag inte hålla i alla trådar i ett projekt och jag måste för att överleva, tydligt veta var mitt uppdrag börjar och var det tar slut. Ofta så behöver jag hjälp här, eftersom jag alltid lyckas ta tag i allt samtidigt för att därefter, veta att det blev så igen, ännu en gång sitter jag här med alla trådar på en gång.

Ann-Christin Pinola, rektor sedan tio år på Gustav Adolfsskolan, som ligger i centrala Alingsås och har 300 elever i årskurs 7–9. Är kvinnan med personal som idag kan sträcka på sig och känna att de gör skillnad. Skillnaden som borde vara en självklarhet för alla skolor. Hade jag nu bott i Alingsås, haft barn i den skolan så hade kanske denna text inte blivit till för då hade det även varit en självklarhet även för mig. Istället vet jag att skolan här hemma har en lång, lång väg att vandra. Vår kommunskola ligger långt ner på skolor som är bra, bland de sämsta faktiskt. Här handlar det inte heller om att barn inte ska bli mobbade, utan här är mobbing en rent ekonomisk fråga. Mobbing kostar pengar vilket kommunen här fått erfara.

//Malix.

Även idag är ämnet intressant om NPF och skola i SvD. Äntligen ser jag även en annan infallsvinkel på spektaklet. Skolan, search resurser och diagnoser. I våran kommun räcker det inte med diagnos, utan här skall barnet helst vara familjehem, en annan kommun som betalar, där till krävande diagnos. Den krävande diagnosen är till för att slippa ta ansvar. Här blir det inte att jag misslyckats utan det är ju för att pojken/ flickan har ”SÅ svåra problem´´. Det gör ju att jag som vuxen slipper känna av och lägga skulden på mig själv. Dessutom blir det ett sätt att äska pengar för att hjälpa eleven. Eleven som kanske inte ens fått lyckas med att klara av att sitta still i skolan. Snacka om värdelösaheter och skuld. Hos en liten pojke eller flicka som bara skall skärpa sig. Sedan kanske det blir tal om talböcker eller andra saker då har skolan inte råd om det inte finns en diagnos att rycka i. Fy F….. är det att möta eleverna där de befinner sig om jag först måste bli stämplad. Jag som liten flicka stämplade mig hela tiden, med saker som du duger inte, du är minsann inget bra. Du kan ju inte ens läsa, hur värdelös är inte du. Jo ännu i dag tror jag det finns dessa tankar i många av ” bråkighetsbarnen” där till men vad sa du då? Vad var det som gjorde att dom sa så? Skolan är till för alla?!? Är skolan till för alla?!? Är det så att skolan är till för alla?

Skolan skall vara till för alla! Och jo visst vissa av eleverna går ut ur skolan och inbillar sig att det är deras fel att de inte kan läsa, Här ser jag att läraren och skolan hade ett visst ansvar över att lära eleven läsa. Att motivera, inspirera eleven till att uppskatta ordets verkan. Inte trycka ner killen i skorna och skratta åt hans dröm om att bli psykolog bara för att du som vuxen ser det orimliga i pojkens önskan.

Inget är orimligt i den pojkens önskan. Utan en önskan kanske om att andra små pojkar skall få träffa på en vuxen som ser deras värde istället, önskan om att ingen skall behöva prova på att gå i hans egna moccasiner. Skolan är till för alla men bara några få som går ut ur den med hedern i behåll. Bara några få vet om att det är inte så att jag är värdelös, det är de vuxna omkring mig som inte sett vad jag har behövt. De vuxna har inte haft förmågan att tyda eller förstå mina frågor om (H)jälp.

Utan utifrån sina egna konstruktionsteorier bara sett mig som en odåga, bångstyrig och lat.

Men vem kallar en kille eller tjej lat som har så fullt upp med att härbärgera sin hyperaktivitet eller oförmåga att vara fokuserad, så att när han eller hon kommer hem. Låser in sig på toaletter och tics-ar i flera timmar. Eller ligger i sängen och knappt orkar andas längre för all kraft gick åt för att se klok ut i skolan. Nej det är inte lathet, det är inte ens dumt utan en överlevnadsstrategi som den lilla pojken eller flickan kommer att ha som spöke ganska många gånger.

Hur blev det här inlägget? Jo i orden ligger mycket frustrationer och en massa ork, eld, och kraft. Samtidigt en förhoppning om att vi snart slipper möta barn, som tror på omvärldens uppfattningar om dom. För dessa är ju inte sanna eller?

Jag skulle vilja att barn ska slippa behöva gå omkring med uppfattningar om: jo, jag har light varianten, eller men det här borde jag ju kunna för det kan ju alla.

Jo, det är sant ett av mina barn berättade det för mig i veckan, att läraren tyckte så. Att det ska du inte behöva skriva upp, det ska du komma ihåg ändå. Då har jag liksom inte fattat, att vissa kan ha problem, med arbetsminnet och för att slippa misslyckas så skriver jag upp mattetalet. Då slipper trådarna flyga runt i berg och dal bana i huvudet .

Min huvudräkning tar ju lite längre tid eftersom mitt arbetsminne är borta efter det första steget.

//Malix

Dagens artikel i SvD visar på Viktorias historia. Hennes historia gör ont men, healing tanken blir: de visste inte bättre i skolan då. Synd, troche känner jag för det var inte så länge sedan hon gick i skolan, hon är 22 år. Det hade varit mera korrekt och lättare att förlåta, om hon varit lika gammal som jag. För då fanns inte kunskapen.

Jag förmodar att då hon fick sin diagnos så fanns kunskapen men då, var det även en starkare uppfattning om det som jag skrev om igår. Där vi mera trodde att adhd handlade uppfostran. Att vi hade ganska många föräldrar, som led av gränssättnings oförmågan.

Dessutom vet jag att vissa lärare trott om mina egna barn att de faktiskt är ouppfostrade, och gör saker i klassrummet bara för att djävlas. Där till den där latheten och att föräldrar curlar sina barn.

Har jag adhd, så vet vuxna omkring mig att jag har vissa svårigheter med att sitta still kanske, koncentrera mig längre stunder och andra saker som tid, instruktions stycken som kanske är för långa med mera. Inte är det så att jag varje gång jag tar mig an en uppgift vill att det ska misslyckas, inte handlar det om att jag skrapar med stolen eller kladdar på bänken blir arg med mera bara för att djävlas. Självklart vill jag som elev, trots att jag har adhd lyckas i skolan. Inte går jag till skolan varje dag med tankar om att ställa till det. Utan varje dag är en ny dag, varje dag har jag kanske i timmar innan sagt till mig att idag ska jag verkligen skärpa till mig. Idag ska jag klura ut läsningskonsten. Det är här som jag menar att vi vuxna har ett ansvar, över barn med ADHD. Så som Viktorias första fröken visade henne och bekräftade hennes behov av att röra sig. Lät henne gå ut och springa ett varv. Jag vet min sons lärare i högstadiet, som frågade om det kändes som han var tvungen att röra sig. Min son svarade att jo, det var lite svårt, att sitta still för länge. Läraren tillät då min son att röra sig, gå ett varv i rummet eller gå ifrån bara ett kort ögonblick, det hjälpte honom att orka lite till.

Viktorias IG i grundskolan är inte Viktorias misslyckanden, utan det är en ren projektion. Där läraren projicerat ut sin okunskap, att möta Viktoria på hennes nivå och i hennes värld. Inte var det så att Viktoria var ett Icke Godkänt barn! Nej, jag ser det mera som att hon råkade träffa på lärare, som inte hade kunskaper om ADHD. Inte heller visste dessa lärare hur de skulle kunna hjälpa Viktoria, med att slippa känna utanförskap. Tyvärr, så är det så att det var Viktoria, som fick betala dyrt för okunskapen och fick diagnosen Icke godkänd i grundskolan. Men triumferade med att ta en revansch, visa att felet inte var hennes.

Tanken här blir vad händer med alla de barn som inte har Viktorias styrka.

Borde det inte vara så, att vi nu (H)jälps åt att ställa till rätta, så att vissa av oss slipper att ställas utanför, att vi slipper uppleva utanförskapet.

Projektet (H)järnkoll där jag är en av ambassadörerna, är till för att vi ska förändra attityder, våga släppa våra fördomar och få mera kunskap. Där är jag som ambassadör viktig, där är du som orkade läsa enda hit, viktig för vi sprider ringar, ringar har en förmåga att vidare sprida sig och förändra….

Låt oss sprida ringar ….

Tack// Malix

idag var jag med i Dalslänningen. Hittade inte någon fil att länka till och hoppas att det är oki att göra så här men är ju inte säker att man får göra så. fast jag inser att det inte går att läsa artikeln men sånt e livet alla tidningar finns ju inte på nätet.

http://www.dalslanningen.se/

här är två andra tidningsartiklar  andra tidnings artiklar där jag varit med innan.

http://bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.621382-skrev-bok-trots-sin-dyslexi

http://bohuslaningen.se/nyheter/dalsland/1.984105–jag-vill-bli-bemott-som-alla-andra-