Mod handlar inte alltid om fallskärmshopp eller isvaksbad. Ibland handlar det om små steg – som att resa sig från frukostbordet, gå över en rad kullerstenar och våga säga ”Excuse me” till en granne på campingen. Just den stunden, med en amerikansk husvagn, en tysk granne och min egen skakiga engelska, blev början på ett minne som fortfarande får mitt hjärta att slå lite extra.
Det var igår morse. Här satt jag vid frukostbordet, sked efter sked med min müsli, medan jag samlade mod. Fick syn på vår camping grannes husvagn – en fräck skapelse jag bara måste fånga på bild.
När jag berättade min idé för maken såg han på mig och skakade på huvudet: “Nej, nej. Det här blir skämskudde. Jag går in i husbilen – du kommer att behöva prata engelska, och du kommer bara känna dig dum.”
Lillgrabben nickade instämmande.
Men jag slog bort deras ord. Inombords stärkte jag mitt mod: ”Det här blir en enkel match. Att prata engelska med en tysk kan väl inte vara så svårt – de är ju inte heller alltid så bra på engelska. Jag kan nog till och med språket bättre än honom.
Så där satt jag, med sista tuggan müsli i munnen, övertygad om att det här skulle gå vägen. När jag reste mig upp såg jag i ögonvrån hur maken och lillgrabben smet in i tryggheten bakom husbilens dörr.
Plötsligt stod jag ensam bredvid stolen. Hjärtat dunkade hårt, pulsen steg – ändå fanns modet där. Det var nu eller aldrig. Orden om att jag minsann pratade bättre engelska än en tysk bar mig hela vägen över tomtgränsen av små kullerstenar. Det var just där och då jag insåg: mod kan vara så enkelt som att våga kliva fram till en granne och säga de första orden.
– mötet med en amerikansk husvagn på camping och modet det krävde att våga ta steget.
Paniken och den amerikanska accenten
Excuse me. Ingen reaktion. Jag försökte igen: ‘Excuse me, Mr…’ Då tittade en farbror i min ålder ut från husvagnen och svarade med ett vänligt ‘hello’.
Självsäker och ganska nöjd med mina engelska ord kände jag tryggheten i mig själv samtidigt växte mitt mod till ett övermod… tills han öppnade munnen och ut kom flytande engelska med amerikansk accent. Först kände jag panik, dessutom insåg jag att jag stod där med öppen mun och bara ville vända på klacken och gå därifrån.
Men jag stod kvar. Han log och jag hörde hur hans röst var vänlig. Där och då när modet sjunkit ner till grunden av mig själv, då fick modet fick en ny chans.
En husvagn med historia
Han bjöd in mig i sin husvagn. Insidan var popnitad, hantverket kändes robust och genomtänkt. Han berättade med kärlek i rösten, och hans engelska var lätt att förstå trots accenten som först skrämt mig.
Han hade fått byta ut överdelen på vagnen och delade både teknik och historia. Han berättade om sitt stora intresse för amerikanska bilar. Hemma i Tyskland hade han en pärla han körde när han var där. Här i Sverige hade han en nyare bil, men reste runt för att titta på just amerikanska klassiker.
Jag berättade att i Sverige, i nästan varje liten by, finns det någon som har en amerikansk raritet. Faktum är att det finns omkring 300 000 amerikanska veteranbilar i Sverige – fler per capita än i något annat land, till och med fler än i USA på samma yta. Han log och höll med: för honom var Sverige en guldgruva för den som älskar bilar.
Mod är olika
Jag frågade om han ville vara med på bild, men där gick gränsen – det ville han inte. Men han lyste när han pratade om bilarna, ögonen glittrade och rösten bar samma entusiasm som en förälskad tonåring.
Jag erkände för honom att jag hade trott att engelskan skulle vara enkel. Han skrattade varmt och berättade att han bott i USA i tre år – därför kom hans engelska så naturligt. Sedan lade han till, vänligt: “Men vi i vår ålder, vi pratar på ett sätt som gör att vi alltid kan förstå varandra.”
Hans ord stärkte mig. Kanske vågar jag prata engelska igen.
Och husvagnen? Den var otrolig. Man kunde öppna baksidan där han hade en säng. Bäddade man upp den gick det att parkera två motorcyklar i vagnen.
När jag nu skriver på bloggen känner jag hur modigt det faktiskt var att jag vågade. Jag är glad att jag gjorde det och känner mig stolt. För någon annan hade det kanske inte alls känts modigt – men mod är olika för oss alla.
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm. Den amerikanska husvagnen på campingen var verkligen något speciellt – popnitadBakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Mellan raderna
Det här mötet blev mer än en pratstund om bilar. Det blev en påminnelse om att mod inte alltid handlar om de stora äventyren. Ibland är det bara att säga “Excuse me”, stanna kvar trots paniken – och upptäcka att världen öppnar sig när man vågar. Mötet med en amerikansk husvagn på camping, det krävdes att våga ta steget och visade sig i mod.
Courage doesn’t always mean skydiving or plunging into an ice hole. Sometimes it’s about the small steps – like standing up from the breakfast table, crossing a row of cobblestones, and daring to say “Excuse me” to a neighbor at the campsite.
That moment, with an American caravan, a German neighbor, and my own shaky English, became the beginning of a memory that still makes my heart beat a little faster.
Breakfast and the Embarrassment Pillow
It was yesterday morning. There I sat at the breakfast table, spoonful after spoonful of my muesli, while gathering my courage. My eyes landed on our neighbor’s caravan – a bold creation I just had to capture in a photo.
When I told my husband my idea, he looked at me and shook his head: “No, no. This will be embarrassing. I’m going inside the motorhome – you’ll have to speak English, and you’ll just feel silly.”
Our youngest son nodded in agreement.
But I brushed off their words. Inside, I fueled my courage: “This will be easy. Talking English with a German can’t be that hard – they’re not always fluent either. I might even speak it better than him.”
So there I sat, chewing the last bite of my muesli, convinced this would go well. When I stood up, I caught in the corner of my eye how my husband and son slipped into the safety behind the motorhome door.
Suddenly, I was left standing alone beside my chair. My heart was pounding, my pulse rising – but the courage was still there. It was now or never. The thought that I spoke better English than a German carried me all the way across the little cobblestone border. And while I crossed, I realized this could be one of those small memories you carry with you – the morning when an American caravan at a campsite required a tiny spark of courage.
Panic and the American Accent
“Excuse me.” No reaction. I tried again: “Excuse me, Mr…”
Then a man about my age peeked out of the caravan and answered with a friendly “Hello.”
I felt confident and rather pleased with my English… until he opened his mouth again. Out came fluent English with a pure American accent. My first reaction? Panic. I stood there, mouth slightly open, wanting to turn on my heel and walk away.
But I stayed. He smiled, and his voice was warm. At the very moment when my courage had sunk to the bottom of me, it found a second chance.
A Caravan with a Story
He invited me inside his caravan. The interior was riveted together, solid and well thought out. He spoke with love in his voice, and despite the accent that had frightened me at first, his English was easy to follow.
He explained how he had replaced the upper section of the caravan, sharing both technical details and history. Cars were his passion – especially American classics. At home in Germany, he owned a vintage treasure he drove whenever he was there. Here in Sweden, he had a newer car, but he traveled around to spot American beauties.
I told him that in Sweden, almost every small village has at least one American classic hidden in a garage. In fact, there are about 300,000 American vintage cars in Sweden – more per capita than anywhere else, even the USA. He smiled and agreed: for him, Sweden was a goldmine for anyone who loves cars.
Courage Looks Different
I asked if he wanted to be in the photo, but that was where his limit was – he politely declined. Yet his eyes sparkled when he talked about his cars, his voice carrying the enthusiasm of a teenager in love.
I admitted that I had thought speaking English would be easy. He laughed kindly and revealed that he had lived in the USA for three years – that’s why the language came so naturally to him. Then he added, gently: “But people our age – we speak in a way that we can always understand each other.”
His words strengthened me. Maybe next time, I’ll dare to speak English again.
And the caravan? It was truly something. The back could be opened, revealing a bed. When folded up, there was enough space for two motorcycles inside.
Now, as I write this on the blog, I realize how brave that small act actually was. I’m proud I did it. For someone else, it might not have seemed like courage at all – but courage looks different for each of us.
A First Glimpse of the American Caravan
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.
The Riveted Interior
Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm.
A Caravan with Room for Motorcycles
Bakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Between the Lines
This encounter became more than just a chat about cars. It reminded me that courage doesn’t always come in grand gestures. Sometimes, it’s just saying “Excuse me,” staying even when panic rises – and discovering that the world opens up when you dare.
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Det här är inte ett inlägg om svar. Det är ett inlägg om väntan, om lyssnande – och om den stilla plats där orden brukar hitta mig.En Stilla lördagsreflektion, helt enkelt.
Lördag. Kaffet ryker och huset är stilla. Vilket leder mig till att jag lyssnar inåt. Här finns inget jag måste – men det finns något jag vill. Orden viskar. Ett inlägg är på väg. Jag vet inte ännu vad det handlar om. Men jag vet att det vill bli skrivet. Även att det vill bli skrivet av mig.
Stilla lördagsreflektion
Idag är en sådan där dag då jag bara lyssnar. Lyssnar till ljudet av tangentbordet, men även på katten som ligger bredvid, och på något inuti mig som rör sig långsamt, men tydligt. Det leder till att jag tänker på morgondagens inlägg som ska skrivas av mig. Samtidigt vill jag att det ska landa hos dig. Samtidigt slår det mig att jag inte vet hur det landar hos dig – eller vad du bär med dig vidare på vägen.
Jag tänker att morgondagens inlägg det som ska få växa ur just det – ur stillheten. -Ur pausen.
Ett brev?
Det kanske blir ett brev till någon jag längtar efter. Eller varför inte en tanke om varför söndagar ibland känns tomma, ibland heliga. Kanske skriver jag om kärlek, den som inte får plats i relationer längre. Eller så landar det i något helt annat. Något vardagsnära. Något du kanske känner igen dig i.
När tiden är inne.
Vi får se, men orden kommer när de är redo. Då när jag har klurat ut tankarna klart och får den där rätta känslan som ska till. Den där känslan som gör att orden bara ramlar ut mig. Då, när tiden står still och jag kliver in i min bubbla. Bubblan som leder mig till det färdiga inlägget. För det är oftast så mina inlägg blir till. Efteråt när inlägget är klart då har tiden rusat förbi och visar mig en timma eller två där jag varit i skrivartiden.
Callout
Vad brukar du känna på lördagar? Är det vila – eller bara en paus inför nästa måsten?
Reflektion/stilla lördagsreflektion
Vissa inlägg föds ur kaos. Andra ur tystnad. Det här föds ur väntan. Och väntan är också en plats.
PayPal – Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare? Du kan göra det här: -> Stöd bloggen via PayPal
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.”– Carina Ikonen Nilsson
Det gör inget att jag inte vet än. För jag skriver ändå, lyssnar på de tankar som blir till. Och det är i lyssnandet hittar jag vägen hem till mig själv.
It’s Saturday. The coffee is steaming, and the house is quiet. Because of that, I find myself listening inward. There is nothing I have to do right now – yet, there is something I want to do. The words are whispering. A post is on its way. I do not yet know what it will be about. However, I already know it wants to be written. And, of course, it wants to be written by me.
A Quiet Saturday Reflection
Today is one of those days when I simply listen. I listen to the sound of the keyboard, but also to the cat lying next to me, and to something inside me that is moving slowly – yet clearly. As a result, I begin to think about tomorrow’s post, the one that will be written by me. At the same time, I want it to land with you, the reader. Yet I also realize that I cannot know exactly how it will land with you – or what you might carry with you afterward.
I imagine that tomorrow’s post will grow out of just this – out of stillness, out of the pause.
A Letter, Perhaps?
Perhaps it will turn into a letter to someone I miss. Or, on the other hand, it might become a thought about why Sundays sometimes feel empty – and other times, sacred. Maybe I will write about love, the kind that no longer has room in relationships. Or perhaps it will end up somewhere else entirely – somewhere everyday, somewhere you might recognize yourself in.
When the Time Is Right
We will see. The words will come when they are ready. That moment arrives when I have untangled the thoughts and found the right feeling – the one that allows the words to simply spill out of me. That is when time stands still, and I step into my writing bubble. Eventually, that bubble will lead me to the finished post.
Often, that is exactly how my posts are born. Afterwards, when the piece is complete, I realize that an hour or two has passed without me noticing – and I have been living entirely in writing time.
Callout
What do Saturdays usually feel like for you? Are they a moment of rest – or just a short pause before the next demands?
Reflection – A Quiet Saturday Reflection
Some posts are born out of chaos. Others are born out of silence. This one is born out of waiting. And waiting, after all, is also a place.
PayPal – Support My Writing
If you would like to support my writing and help the blog continue to live, you can do it here: → Support the blog via PayPal
”Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
It doesn’t matter that I do not know yet. I write anyway, listening to the thoughts that begin to form. And it is in that listening that I find my way home to myself.
Det är märkligt hur dagarna kan rinna iväg mellan regnskurar och små glimtar av solsken. Här sitter jag. Datorn är i mitt knä med tända ljus omkring mig. Ljudet av regn mot rutan får mig att fundera på hur mina vanor förändras.
Hej – eller ska vi säga godmorgon? Du väljer, för det är du som är här på besök. Jag vill att du ska veta att det gör mig varm om hjärtat. Det känns som om vi skapar ringar tillsammans – ringar på vattnet. Sommaren har sakta börjat luta sig mot hösten. Tomaterna i växthuset väntar på att plockas in. Vardagen knackar på dörren igen. Kanske är det just nu, i de här stilla stunderna, som livet känns som mest levande.
En ny vana ska till
Just nu har jag suttit i soffan ett par dagar. Det här inlägget har jag omformulerat och skrivit om flera gånger. Regnet har kommit och gått, gråa moln har hängt tunga – men ibland har solen tittat fram.
Att skapa en ny vana är inte lätt. Min gamla vana var att skriva varje morgon, om allt och om inget. Nu vill jag utveckla mig själv och bloggen:
Skriva färre inlägg, men med mer känsla
Låta orden ta mindre tid, men ge mer
Du är värdefull
Kanske är det därför jag skriver om och om igen. För att du som läser ska få något med dig härifrån. Vad det blir vet jag inte än – kanske visar tiden det.
Dagarna har gått åt till familjen. Sorgen finns kvar, men den blir lättare för varje dag. Jag hittar ljus i mörkret, och kan må bra i de små vardagsgörorna.
Nyplockade tomater och små stunder
En tur till växthuset. Plocka mogna tomater. Ta med en gurka in till middagen eller leverpastejmackan.
Lite tomater och en gurka från växthuset.
De stunderna räcker för mig. Att bara vara i nuet, just då. Hur har du det – är du här och nu, eller ofta i framtid eller baktid?
Det kommer att bli många tomater att äta när de är klaraTorkar lite kryddor i köksfönstret.
Kunskaper som blivit till
Just nu öser regnet ner. Jag har tänt ljus och en rökelse. Lillkillen sitter i rummet bredvid och mumlar framför datorn.
Det är en behaglig stund, och jag inser att jag lärt mig något under den här tiden. Tiden då jag blivit bortvald. Jag fastnar inte längre lika länge i tankeloopen av sorg och katastroftankar. Jag kan inte göra något åt det – så jag vilar i det som fortfarande finns kvar här, i mina cirklar.
Små helger och nya rutiner
Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen.
Små helger och nya rutiner Semestern är slut för den här gången. Maken har börjat jobba igen, och nu väntar korta helgturer med husbilen. Den står redo utanför nu – städad, ordnad och packad för helger. I den vilar sommarens minnen stilla, nästan som om de inte vill göra sig påminda. En liten sorg bor där, men också hoppet om små weekendresor, när känslan av ledighet smyger sig på ändå.
Lite tom är den kanske nu vår lilla LVL^2
Jag vet inte just nu om vi kommer att åka ut med vår husbil i helgen. Vädret och stormen som kommer smygande nu får utvisa hur det blir till helgen.
Vi får se om det är här vi sover i helgen.
När skolan börjar om två veckor ska jag skapa rutiner för mig själv. Jag vill:
Börja simma i badhuset på veckorna
Lägga tid på mig själv, inte bara hus och hem
Det är lätt att annars bo i köket – laga mat bara för att jag har tid. Men att leva livet är mer än så. Det är att leva för sig själv, inte bara för andra.
Hösten väntar
I våras fick jag dalior av min granne. Jag har varit lite rädd att misslyckas med dem, men nu börjar knopparna visa sig. Snart blommar de för fullt – och jag känner nästan en barnslig stolthet.
”Små tecken på att hösten smyger sig på i trädgården.”
Snart är det dags att plocka in det sista från växthuset, fixa bland dynor och förbereda inför nästa vår. Hösten väntar med födelsedagar, höstlov, lucia och till sist jul.
Men just nu nöjer jag mig med: – Plocka in tomater och gurkor – Åka till sjön för ett bad – Laga mat och njuta av att det fortfarande är sommar – om än på sluttampen.
Så det är så här framtiden får se ut, i små, stilla stunder.den ska se ut framöver.
Ibland är livet som en tyst viskning som påminner oss om att det enkla ofta är det viktigaste. En röd tomat i handen, ett ljus som brinner när regnet faller, ett mummel från rummet intill – det är stunderna som håller oss kvar i nuet. När jag stannar upp i dem, känner jag att jag faktiskt lever.
AHA – mellan raderna
Aha… livet behöver inte alltid vara stort för att kännas levande. Det bor i de små stunderna – en tomat i handen, ett ljus som brinner, ett mummel från ett rum intill. Sorgen finns kvar, men den har tystnat nog för att låta vardagen bära. Det är här och nu som håller mig uppe – och kanske är det just det som är att leva.
Det är i just nu vi lever och kan smaka på nyplockade tomater. Igår är historia och morgondagen är dagens tomat en dag gammal. Just nu lever vi och andas vi i.
It’s strange how the days can slip away between rain showers and small glimpses of sunshine. Here I sit, laptop in my lap, surrounded by candlelight. The sound of rain against the window makes me reflect on how my habits are changing.
Hello – or maybe I should say good morning? You get to choose, because you’re the one visiting me here. I want you to know that it warms my heart. It feels as if we are creating ripples together – ripples on the water.
Summer has slowly started leaning toward autumn. The tomatoes in the greenhouse are waiting to be picked. Everyday life is knocking at the door again. Maybe it is right now, in these quiet moments, that life feels the most alive.
A New Habit to Build
These past few days, I’ve just been sitting on the couch. I’ve rewritten this post several times. The rain has come and gone, heavy gray clouds hanging low – but sometimes the sun has peeked through.
Creating a new habit is not easy. My old habit was writing every morning, about everything and nothing. Now I want to grow – both myself and this blog:
– Write fewer posts, but with more feeling – Let the words take less time, but give more
You are valuable.
Maybe that’s why I rewrite, again and again. Because I want you, the one reading this, to take something with you from here. I don’t know what that will be yet – maybe time will tell.
The past days have been spent with family. The sorrow is still there, but it feels lighter each day. I find light in the darkness and feel good in the small everyday chores.
Fresh Tomatoes and Small Moments
A quick walk to the greenhouse. Pick ripe tomatoes. Bring in a cucumber for dinner or a sandwich.
En liten men glad skörd från växthuset
A few tomatoes and a cucumber from the greenhouse.
Those little moments are enough for me. Just being present, right then and there. How about you – are you here and now, or often in the future or the past?
There will be plenty of tomatoes to enjoy once they all ripen.
Små dofter av sommar som får följa med in i hösten
I’m drying some herbs in the kitchen window.
Lessons Learned
Right now, the rain is pouring down. I’ve lit candles and an incense stick. The little one is in the next room, mumbling in front of the computer.
It’s a peaceful moment, and I realize I’ve learned something during this time. The time of being left out. I no longer get stuck as long in the looping thoughts of sorrow and what-ifs. I can’t do anything about it – so I rest in what is still here, in my own circles.
Small Weekends and New Routines
The summer vacation is over for now. My husband is back at work, and now short weekend trips with the motorhome await.
It’s parked outside now – cleaned, organized, and packed for weekends. Inside, the memories of summer rest quietly, almost as if they don’t want to remind me of themselves. There’s a small sadness there, but also the hope of short getaways, when the feeling of freedom sneaks back in.
Our little LVL² feels a bit empty now.
I don’t know yet if we’ll take it out this weekend. The weather – and the storm rolling in – will decide.
Maybe this is where we’ll sleep this weekend.
When school starts in two weeks, I want to create new routines for myself. I want to:
– Start swimming at the indoor pool during the week – Spend more time on myself, not just the house and home
It’s so easy to just live in the kitchen – cooking simply because I have the time. But living life is more than that. It’s about living for yourself, not only for others.
Autumn Awaits
Last spring, my neighbor gave me dahlias. I was a little afraid I might fail, but now the buds are appearing, and soon they’ll be in full bloom – and I feel almost childishly proud.
”Little signs that autumn is quietly arriving in the garden.”
Soon it will be time to bring in the last from the greenhouse, tidy up the cushions, and prepare for next spring. Autumn waits with birthdays, fall break, Lucia, and finally Christmas.
But for now, I’m content with: – Picking tomatoes and cucumbers – Driving to the lake for a swim – Cooking and savoring that it’s still summer – even if it’s on its last stretch
So this is how the future will look – in small, quiet moments.
Internal Links
Here’s another post about being present in the moment: Konmari Method
Sometimes life is like a quiet whisper, reminding us that the simplest things are often the most important. A red tomato in your hand, a candle burning as the rain falls, a soft mumble from the room next door – these are the moments that keep us grounded in the now. When I pause in them, I feel that I truly live.
AHA – Between the Lines
Aha… life doesn’t always have to be big to feel alive. It lives in the small moments – a tomato in your hand, a candle burning, a mumble from the next room. The sorrow is still there, but quiet enough now to let everyday life carry me. It is the here and now that keeps me standing – and maybe that’s exactly what it means to live.
We live right now, tasting fresh-picked tomatoes. Yesterday is history, and tomorrow is just today’s tomato one day older. Right now – this is where we live and breathe.
Hej och varmt välkommen, både till dig som hittat hit för första gången och till dig som redan återkommer! Jag blir lika förvånad som glad över att se läsare från hela världen – från Irland, USA och många fler platser som jag knappt vågat drömma om. Tänk att mitt lilla hörn av Sverige kan hitta hela vägen till ditt hjärta, på andra sidan jorden.
Tack, allra ödmjukast, för att du läser här hos mig. Det betyder mer än du anar.
När högarna får eget liv
Idag vill jag skriva om något helt annat än internationella läsare – nämligen de där högarna vi alla samlar på oss hemma.
Jag har en sådan hög. Den började med en skrivare. Jag och skrivaren hade redan en skakig relation, och till slut tröttnade maken på att höra mig prata med den. Han sa att han visste var det fanns nya sådana där makapärer som faktiskt fungerar.
Jag muttrade lite om att den gamla inte var så gammal, och att den varit dyr nog för att borde fungera. Men till slut åkte vi till NetOnNet och köpte en ny skrivare. Den gamla ställdes i källaren mitt på golvet. Vi skulle ju slänga den “sen”.
Kökskran i Lvl^2
Sedan hände det som alltid händer. Vi åkte ut med LVL² i våras och då gick kranen i köket sönder. Det blev ett nytt inköp, och den trasiga kranen fick flytta ner till källaren. Inte en stor hög, men en hög ändå.
Spruckna krukor
Förra året köpte vi ett nytt batteri till husbilen. Det gamla fick en plats i trädgården, för vi skulle ju ta med det till återvinningen när vi hade mer skräp. Och den där plastlådan jag odlade purjolök i – den sprack av solen och fick stå kvar. Spruckna krukor, en gammal trädgårdspall, och allt det andra fick också sin plats i högen.
När vi gick förbi såg vi högen. Den började nästan kännas levande. Maken tyckte det såg tråkigt ut när man kom på gatan och såg vår skräphög. Så vi flyttade den till andra sidan altanen, så att den inte syntes lika väl.
Från hög till lättnad
Igår hade återvinningsstationen i byn öppet. Det ösregnade. Högen blev kvar. Jag gav upp hoppet om att vi någonsin skulle ta tag i det.
Men idag hände ett mirakel. Maken sa:
“Nu tar vi tag i det här.”
Jag var inte jättepigg på det, men när han hade lusten ville inte jag vara sämre. Vi började med återvinningen: mjölkkartonger, plast, glas. Krukorna av plast åkte iväg, liksom min trasiga trädgårdsstol.
Elgiganten
Skrivaren lämnade vi in till Elgigantens återvinning, och kranen fick bo bland metallskrotet. När vi ändå var i Uddevalla passade vi på att panta sommarens burkar – två stora sopsäckar som blev 230 kronor tillbaka.
Lättnaden som följer ordning och glädje
När vi kom hem igen var det som att luften var lättare. Högen var borta. Trädgården kändes större. Och jag fick en sådan energikick att jag tog fram grästrimmern och kantklippte.
Gräset som hade vuxit runt högen klipptes bort – som om den aldrig funnits. Maken hörde mig på håll och kom ut och klippte gräset. Till och med lillfia fick feeling och frågade om hon skulle hjälpa till.
Reflektion: Varför väntar vi alltid?
Nu sitter jag här under paviljongen och skriver. Kroppen känns lättare, sinnet likaså. Och ändå undrar jag: Varför väntar vi alltid på “sen”?
För mig ser det ut så här:
Först säger jag “vi tar det sedan”
Sedan växer högen
Sedan kommer skammen och ångesten
Till slut gör vi det – och då känns det som julaftonsmorgon
Det finns en vinst i den känslan – lättnaden och energin när allt är klart. Men jag vet inte om det är värt allt gnagande innan. Kanske är det bara så här livet är ibland. Och kanske är vi fler som fungerar likadant.
Mellan raderna – Min röst
Mellan raderna handlar det här inte bara om skräp. Det handlar om att bära på saker längre än man behöver, och om den frihet som kommer när man äntligen släpper taget.
Jag skriver för att påminna mig själv – och kanske dig – om att det är i de små handlingarna som lättnaden och glädjen bor. När högen är borta, känns livet lite större.
Frågor till dig som läser
Har du också en hög som väntar på att bli omhändertagen?
Hur känns det när du äntligen gör klart något du skjutit upp länge?
Tror du lättnaden blir större just för att vi väntade för länge?
Ger igen en påminnelse om min väns Youtube och hennes filmer hon gör till små barn i utbildningssyfte.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen av högar, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Kanske blir det nya högar – men det avgör vad vi gör i nuet. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
– Carina Ikonen Nilsson
AHA – Mellan raderna
Bakom mina ord finns ofta något mer än själva berättelsen. Det handlar om livet i sin enkelhet, om det vi bär på och om friheten som kommer när vi vågar släppa taget. Små vardagshandlingar kan skapa stora andetag av lättnad och glädje – och påminner mig om att det är här och nu livet verkligen händer.
Hello and a warm welcome, both to those of you visiting for the first time and to those who return again and again! I am always both surprised and happy to see readers from all over the world – from Ireland, the USA, and so many places I hardly dared to dream of. Imagine that my small corner of Sweden can reach your heart across the globe.
Thank you, most humbly, for reading here with me. It means more than you know.
When Piles Come to Life
Today I want to write about something completely different than international readers – those piles we all gather at home.
I have one of those piles. It started with a printer. The printer and I already had a shaky relationship, and eventually my husband grew tired of hearing me talk to it. He said he knew where to find one of those new machines that actually worked.
Although I muttered that the old one wasn’t that old, and that it had been expensive enough that it should work, we went to NetOnNet and bought a new printer. The old printer ended up in the basement, right on the floor. We were going to throw it away “later.”
The Kitchen Faucet in LVL²
Then, as always, more things joined the pile. In the spring, when we took our motorhome LVL² out, the kitchen faucet broke. We bought a new one, and the broken faucet also moved to the basement. Not a big pile yet – but still, a pile.
Broken Pots and Forgotten Things
Last year we bought a new battery for our motorhome. The old one got a spot in the garden, waiting for recycling. And that plastic box where I tried to grow leeks? The sun cracked it, and it stayed where it was.
Broken pots, an old garden stool, and everything else slowly joined the pile. Eventually, when we walked past, it felt almost alive.
My husband thought it looked sad when you came down the street and saw our pile of junk. So we moved it to the other side of the patio, so it wouldn’t be as visible.
From Pile to Relief
Yesterday, the recycling station in the village was open. It rained heavily. The pile stayed put, and I gave up hope that we would ever deal with it.
However, today a small miracle happened. My husband said:
“Let’s take care of this now.”
At first, I wasn’t very eager. However, because he had the energy, I didn’t want to be the one to hold back.
First, we took the usual recycling: milk cartons, plastic, and glass. Then, the plastic pots went, along with my broken garden chair. After that, the printer went to Elgiganten’s electronics recycling, and the faucet joined the scrap metal. Finally, since we were in Uddevalla anyway, we returned our summer cans and bottles – two large bags, which gave us 230 kronor back.
The Joy of Order and Lightness
When we came home again, it was as if the air was lighter. The pile was gone. The garden felt bigger. And I got such an energy boost that I took out the grass trimmer and tidied all the edges where the pile had been.
The grass that had grown around the pile was trimmed away – as if it had never existed. My husband heard me from the basement, came up, and mowed the lawn. Even Lillfia caught the feeling and asked if she could help.
Reflection: Why Do We Always Wait?
Now I’m sitting under the pavilion, writing. My body feels lighter, and so does my mind. And yet, I wonder: Why do we always wait until “later”?
For me, it looks like this:
First, I say, “We’ll do it later.”
Then, the pile grows.
Then comes the shame and the quiet anxiety.
Finally, we do it – and then it feels like Christmas morning.
There is a certain reward in that final feeling – the relief and the energy when it’s all done. But I don’t know if it’s worth all the quiet nagging before. Maybe that’s just how life works sometimes. And maybe, I’m not the only one.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, this isn’t just about trash or a pile in the garden. It’s about holding on to things – and feelings – longer than we need to, and about the freedom that comes when we finally let go.
I write this to remind myself – and maybe you – that it is in the small actions that the greatest relief and joy can be found. When the pile is gone, life feels a little bigger.
Questions for You
Do you also have a pile waiting for attention?
How does it feel when you finally finish something you’ve postponed for too long?
Do you think the relief is stronger because we waited too long?
Here’s a reminder of my friend’s YouTube channel – her sweet educational videos for children about animals, nature, and the small things that spark curiosity.
Live today, right now. Yesterday is among the memories of old piles, and tomorrow waits in the distance. Maybe new piles will come – but it all depends on what we do in the present. Right now is where life unfolds and where we can finally breathe. – Carina Ikonen Nilsson
AHA – Between the Lines
Behind this story of a disappearing pile lives a lesson about life itself. It is about the weight of what we hold on to, and the unexpected freedom that comes when we let go – of things, of clutter, and sometimes of the emotions that keep us stuck. I share this because life is often lighter than we dare to believe, and because even a cleared pile can make room for new energy, hope, and a deep breath in the present moment.
Det här inlägget är en liten vardagsresa. Från en grå augustimorgon med stilla regn, till ordning i lådorna och ett kalas som fyllde hjärtat med glädje. Det är också en berättelse om hur små handlingar – som att vika en strumpa, dricka en kopp kaffe eller se ett barn skratta – kan bli till stunder av stillhet och lycka. Kanske påminner det dig, liksom mig, om att livet bor i det enkla.
Hösten gör sig påmind.
Igår gjorde sig hösten påmind, trots att det bara var den 2 augusti. Regnet föll tungt och grått, nästan som om himlen drog ett täcke över sommaren för en stund. Perfekt väder för stilla sysslor inomhus – sådana som ger ro både i hemmet och i själen.
Jag tog fram lådorna med kläder och började vika enligt Marie Kondo-metoden. Underkläder, strumpor, tröjor och pyjamaser fick varsamt sin plats. De plagg jag inte längre behövde tackade jag för sin tid och la åt sidan – några att skänka bort, några att slänga.
När jag öppnade lådan efteråt kändes det nästan magiskt. Allt låg i fina rader, strumporna i färgordning. Det var som om själva lådan drog ett lättnadens andetag. Och jag också.
Varför vika på det här viset?
Jag har insett att KonMari-metoden inte bara handlar om ordning. Det handlar om att visa tacksamhet och skapa lugn i vardagen. När varje sak har sin plats, blir sinnet också lite klarare. Man slipper leta, man slipper sucka över kaos – och plötsligt känns hemmet som en plats där man kan andas.
Det är också något meditativt i själva vikningen. Att stå där i tystnaden, känna tyget under händerna, bestämma vad som får stanna och vad som får gå vidare. Det är som att skapa små öar av stillhet mitt i vardagens ström av måsten.
KonMari och vardagsglädje, jo det kändes som det när jag stod där och vek mina kläder. Även om maken bara skakade på huvudet och sa att det tog tid. Men för mig var det värdefull tid av harmoni, omsorg över mig själv och mina kläder.
Kalas med små glädjestunder
På eftermiddagen var vi på kalas. Det bjöds på smashad potatis med köttfärs och smält ost, med sallad, rödlök och jalapeños till. Efterrätten var en glassbuffé med massor av tillbehör – enkel men så god.
Vi träffade dotterns sambos familj och deras två små pojkar. De var blyga i början, som små pojkar ofta är bland nya människor, men efter en stund kom leken och skratten. Jag log för mig själv när jag såg hur snabbt blyghet kan förvandlas till bus. Barn är fantastiska på det viset – de hittar alltid vägen till glädjen.
Vi hade med oss en kaffebryggare som present. Det kändes fint att ge något som kommer till nytta – nu blir det äntligen bryggkaffe hemma hos dem.
Små djur och små hälsningar
Senast vi var och handlade kunde jag inte låta bli att köpa små söta gosedjur. De hade både namn och egna födelsedagar – alldeles oemotståndliga.
Vi köpte dem till våra barnbarn. Ett av djuren stannade kvar hemma hos dottern, medan de andra två fick en liten resa. Vi la dem i brevlådan hos sonen, tillsammans med en lapp där jag skrivit att djuren har födelsedagar som kan firas. En liten hälsning i det tysta – från oss till dem – med hopp om små leenden i vardagen.
Kvällsro och en eftertanke
När vi kom hem satte jag mig i soffan och såg en film om slaveriet i USA, om en kvinna som hjälpte människor till frihet. Jag somnade en stund, som jag ofta gör när jag ser på film, men kände ändå ett lugn när kvällen rundades av.
Igår kväll tänkte jag på hur små handlingar kan skapa stort välbefinnande. En låda med ordning. Ett barn som vågar skratta efter blyghet. En kopp nybryggt kaffe. Och vetskapen om att det är i de små stunderna som livet pågår – här och nu.
Mellan raderna – min röst
Jag söker lugn i det enkla: ordning i en låda, doften av kaffe, regnet mot rutan. Jag skriver för att minnas de små ögonblicken som ger ro, inte för att peka ut någon. Det här är min plats för reflektion, tacksamhet och små glimtar av vardagslycka.
Har du testat KonMari-metoden? Hur skapar du lugn i din vardag? Och vilka små stunder minns du extra tydligt när dagen är slut?
Ett tips – min grannes YouTube-kanal
Om du vill ha en liten stund av inspiration, kolla in min väns filmer på YouTube. Hon delar små glimtar av livet, med sin egen stilla värme. Små utbildnings filmer till små barn där dom lär sig om djur, natur och allt annat små barn kan fundera på.
Lev idag just nu. Igår är bland minnen, och framtiden ligger där borta redan i morgon. Just nu är det vi lever i och verkar i. Det är här och nu det går att uppleva och andas i.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
