Reflektion & självläkning-arkiv - Sida 8 av 43

Foreword

This post is about folding clothes in stillness, about seeing clearly – both with your eyes and within – and about a campervan that has truly leveled up. It’s also about a Cartago that nearly called my name, and how something as simple as organizing can bring a sense of freedom.

A day of order, overview – and wow, what glasses!

Yesterday, thunder rolled outside. But inside our campervan, I found peace in the quiet act of folding clothes. I took on the task of reorganizing all our clothes – and it was long overdue.

I decided to try the KonMari folding method for the first time. And wow – what a difference! It turned out neat, airy, and beautifully structured. Now everything stands upright in the drawers, and I can see exactly what we’ve packed. It felt clear, calming… even grounding.

And honestly? I can now say with pride that LVL^2 really has leveled up – at least on the inside.

How to fold clothes the KonMari way

T-shirt or top:

Lay the shirt flat, front side down.
Fold one side toward the middle and tuck in the sleeve.
Do the same on the other side.
Fold the shirt upward from the bottom in two steps to make a small rectangle.
Now you can stand it upright in a box or drawer.

Trousers:

Fold one leg over the other.
Fold from the ankles toward the waistband in 3–4 parts.
Result: a compact package that can stand on its own.

Socks (yes, even socks matter):

Lay them on top of each other.
Fold in two or three parts – don’t ball them up.
According to KonMari, socks need to rest. They’ve been working all day on your feet.
Folding them gently prevents stretched-out elastic and saves space.

Folding with care is a way of creating calm in the smallest details.

More than folding – a way of living

I’ll be honest – I’m not great at letting go of things. My heart is far too soft for that scary word: decluttering.

But KonMari isn’t about throwing things away. It’s about keeping what brings joy. What truly sparks joy.

Ask yourself:
“Does this item spark joy?”
If yes – fold it with care.
If not – thank it, and let it go.

I’m starting small – with the cupboards in our camper. The house at home will be next.

Five gifts of the KonMari method

Mental clarity – you declutter outside and inside.
Self-knowledge – you see what you genuinely love.
More conscious spending – fewer but more meaningful things.
Time and peace – no more endless searching or mess.
Gratitude – you build a relationship with what you own.

❝When you put your house in order, you put your affairs and your past in order, too.❞
– Marie Kondo

A Cartago that whispered my name

Later in the day, we drove into town. We looked at campervans – and there it was. A Cartago, stunning and just about within reach. That vehicle almost called out to me. And oh, how I’d love to have it.

Torp & the joy of clear vision

Next stop: Torp shopping center. My husband finally listened to me and went for an eye exam at Synsam Outlet. And yes – I was right. He needs glasses. He’s now signed up for a subscription with three pairs at a very reasonable price.

As for me? I picked up my new glasses – and wow, I can see again!
They’re light, comfy, and I actually think they look great.
And best of all? I found a fourth pair – bold, stylish, and I can’t wait to pick them up.

A little tip if you’re planning to get glasses

I also learned something new:
If you get your glasses from Synsam Outlet and mention that I recommended them, you’ll get two months free – and I’ll get one free month too.

I’ve sent so many people there over the years without knowing that!

Want to know how to do it? Just email me – I’ll walk you through it.
It’s easy – and we both benefit.

Callout to you:

How do your drawers look these days? Have you tried KonMari – or are your socks still living in stress-balls?

Reflection

What struck me yesterday was how something as simple as folding clothes could bring such a deep sense of peace. Watching the order take shape in the cupboards gave me room to breathe – both in the van and inside myself.

AHA

I’m not looking for perfection.
I’m looking for a place to be still.
I’m making space for what truly matters – not just in the campervan, but in my whole life.
And now, I see it clearly. In more ways than one.

Support my writing

paypal me

Closing quote:

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further down the road. But right now – this is where life happens.

Äkta vänskap och kärlek i husbilslivets stillhet

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

English post here.

Förord

Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.

I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet

Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.

Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.

Mer än bara släkt – vi är vänner

Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.

Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.

När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.

Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.

Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken

Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.

Min kloka kusin sa något jag burit med mig:

”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”

Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.

Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.

Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar

Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.

I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.

Hemåt – eller dröja sig kvar?

Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.

Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.

Vad tror du?

Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?

Viktigt för mig

Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.

Reflektion

Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden.
Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid.
Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.

I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.

Stöd gärna mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack!
paypal.com

#vänskap #kärlekpåriktigt #husbilsliv #campinghelg #reflektion #livetnu #familjeband #sorgochtröst #vardagskärlek #marksboende

True friendship and love in the quiet life of motorhome living

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Read this post in Swedish »

Introduction

This is a post about closeness – the real kind. About conversations that deepen, love that matures, and the people who carry us when life hurts. A weekend filled with coffee, lake views, and a full heart.

In the motorhome, with coffee, memories – and a heart full of gratitude

I’m sitting in the motorhome, writing. Not out in the open air as I usually do, but even this is cozy. The coffee is warm and right beside me. This past weekend has been so lovely. I got to see my dear cousin – and the bond between us is still just as strong.

There has always been an invisible thread between us. We don’t see each other often, but when we do, it’s as if no time has passed. It’s so easy. So natural. We just pick up where we left off. No excuses, no explanations. Just conversation, laughter, and stillness.

More than family – we are friends

I appreciate him so much. Yes, we’re cousins – but it feels like more than that. We are friends, the way true friends are. The kind that just know, without needing to say anything.

And his wife… She’s the kind of person who softens a room just by being there. Wise, thoughtful, always welcoming. I actually believe she’s always happy – or at least carries something bright within her.

When my mother passed away – after all the visits to the funeral home and the heavy things that come with death – there’s one moment from the funeral that still lives close to my heart. It was when my cousin’s wife hugged me. She held me for a long time and spoke words that carried weight. It was as if she took over a piece of my sorrow, just by being there with me in it. She said she understood how much it hurt. And I truly felt that she did.

Sometimes, when the memories come close, I still hold on to her words. They became a comfort I carry with me. That hug, her presence – it made a painful moment just a little easier to stand in. Because she understood. And sometimes, that’s all it takes.

Forty years together – and real love

Yesterday, we talked about relationships. I asked them what has made their love last so long. Forty years is a long time. They married young, and still they stand – side by side.

My wise cousin said something I’ve carried with me:

“We share common interests. And when the infatuation faded, a friendship grew – stronger than anything else.”

And I believe that is exactly what love is. Finding your very best friend. Someone who sees you. Someone who hears you. Someone who knows what you need – even before you realize it yourself. I believe true love is an invisible language we’re born with. It only begins to speak when we meet the right person.

And in my own relationship, we’ve come to notice something we believe is key to making it work. Even when we disagree or are a little grumpy with each other – we never say hurtful or ugly things. We just don’t. That kind of language doesn’t belong in a mature, loving relationship. Respect should remain, even when we’re irritated. It’s like we protect what we have – even in silence, in the small choices, in the tone we use.

Camping life, burgers bigger than heads – and a lakeside view that stays with you

This weekend in Marks Municipality has been absolutely beautiful. The campground is perfect for me. Close to the water, close to nature – and just a stone’s throw from my cousin’s seasonal caravan.

On Friday, we had dinner at the campground restaurant. The little one ordered a burger that might’ve been the biggest I’ve ever seen. I chose the entrecôte. And sure, the food was good – but that wasn’t what made the evening. It was the company. And the lake. We sat outside, looking out over the water. And in that moment, everything was just… good.

Homeward bound – or should we linger?

Today, we’re packing up. I don’t really know yet if we’ll head home or take another route. My husband wants to go home and edit his photos, and I can feel the pull of my own bed, my own shower, and coffee in my favorite cup at home.

The greenhouse might need a little care too. The harvest has truly begun. The tomatoes are waiting to be picked. And I’m craving a movie night – doing laundry, hanging clothes to dry, settling into the rhythm of home and just breathing on the patio.

What about you?

Do you have someone in your life who knows exactly what you need – even before you do? Do you believe, like I do, that love sometimes shows itself as friendship – and that it’s that form of love that lasts the longest?

Important to me

Writing feels important to me. I’ve started to see the thread that runs through my texts. This post highlights the importance of moving between sorrow and warmth in the moments we share. Life often reveals itself in the spaces between conversation and silence. The small things carry those moments. It might be a hug, a conversation – or simply a swim.

Reflection

We protect what we love – not just with grand gestures, but in the way we speak to each other, in how we listen, and in the choice to stay.
True love is heard in the silence between words.
Some people remain within us – not because we speak often, but because they held us when we needed it. That kind of closeness stays. Quiet. Steady. Forever.
Sometimes you are that person – even if you don’t realize it yourself.

Wisdom rests in what has been. The future holds its mysteries. But right here, in this moment – with everything we carry, everything we love – this is where truth lives.

Support my writing

If you enjoy my words and want to support my writing, feel free to contribute. Thank you!
paypal.com

Hashtags

#friendship #truelove #motorhomelife #campingweekend #reflection #livingnow #familybonds #griefandcomfort #everydaylove #markskommun

Våga vara vuxen – barns behov av gränser och närvaro

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning

Förord

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord

Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget.
Kanske kände någon sig träffad.
Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.

Och kanske var det just det, det behövde vara.

Jag skriver inte för att döma

Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar.
Det kom ur kärlek till barn.
Och ur en sorg som samlat sig genom åren.

För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.

Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.

När barnens blickar blir tomma

Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont.
Då måste jag skriva.

Det är inte syndabockar vi behöver

Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.

Vuxenvärldens ansvar

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt.
Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker.
Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.

Jag har själv varit där.

Men samtidigt:
Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse.
Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.

Och ansvaret?
Det är vårt. Vi vuxnas.
Tillsammans.

Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går

Vi kanske tänker att det redan är för sent.
Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg.
Men det är sällan för sent.

Små förändringar kan göra stor skillnad.
Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.

Det handlar inte om att ha perfekta lösningar.
Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till.
Att stå kvar en kväll till.
Att be någon om hjälp.
Att våga säga till en annan förälder:
“Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”

För det går.
Det går att göra mer än vi tror.
Det börjar ofta med att någon vågar tro.
Och ibland – är det du som behöver vara den någon.

Ett rop på närvaro och mod

Det jag skrev förra gången var ett rop.
På närvaro. På engagemang.
Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.

Ett rop på mod.
Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.

För trygghet bor ofta där det är tråkigt.
I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.

Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar

Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.

Till dig som kände något

Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:

Jag är inte emot dig.
Jag är för dig.
Jag står med dig.

När du vågar säga:
”Nej. Det här är inte okej.”

Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans.
Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.

Att säga nej – och ändå stå kvar

Barn behöver inte bara kärlek.
De behöver riktning.
De behöver någon som säger nej – och menar det.

Någon som orkar stå kvar.
Någon som säger:

“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”

Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.

Reflektion:

Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen.
Ibland skriver vi för att förändra något utanför den.
Och ibland – gör vi båda.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen:
Stöd mig via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#parentingtruth #boundariesmatter #adultresponsibility #childhoodmatters #supportouryouth #standfirmwithlove

adult-responsibility-child-needs

Av Carina Ikonen Nilsson

den 26 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning

Read this post in Swedish

Läs det här inlägget på svenska

Foreword

I’ve been thinking a lot since I wrote my last post.
Maybe someone felt exposed.
Maybe it was too much, too direct, too uncomfortable.

And maybe that’s exactly what it needed to be.

I don’t write to judge

What I wrote – it didn’t come from anger at parents.
It came from love for children.
And from a sorrow that has grown over the years.

Because I’ve seen things.
I’ve worked with young people for many years – in treatment centers, institutions, therapy rooms, and out on the streets. I’ve listened to stories that still hurt in my chest today.

Like the time I asked a young person to describe what a real friend is – and realized they had never had one. When I explained what friendship meant to me, they looked at me like I was telling a fairytale. That’s how far away it was from their reality.

When children’s eyes lose their light

So when I see young kids – because they are kids – hanging around late at night, with eyes that have already lost their trust… it hurts.
And then I have to write.

What we don’t need is scapegoats

What we need is presence. Connection. Courage.

The responsibility of the adult world

I know parenting isn’t easy.
We’re tired. We’re overwhelmed. We try our best.
The laundry piles up. The fridge is empty. The clock never stops.

I’ve been there too.

But still:
We have to see that some kids are getting lost.
Running straight off a cliff – thinking that’s where they’ll be seen.

And the responsibility?
It’s ours. The adults.
Together.

We can do more – even when it feels impossible

Maybe we think it’s too late.
That we’ve lost control. That the child has chosen their path.
But most of the time – it’s not too late.

Small actions can create big changes.
A conversation. A clear boundary. A “I see you, and I care.”

It’s not about perfect solutions.
It’s about trying. About taking one more step.
Staying present one more night.
Asking for help.
Daring to say to another parent:
“Hey, I’m worried – how do we handle this together?”

Because it’s possible.
We can do more than we think.
And often, it starts with someone believing it’s possible.
Sometimes – that someone is you.

A cry for presence and courage

What I wrote last time was a cry.
A cry for attention.
A cry for involvement.
And a cry to be an adult – not your child’s best friend.

A cry for courage.
And the courage it takes to ask for help.

Because safety often lives in what seems boring.
In routine. In boundaries. In predictability.

We’re not supposed to be our children’s best friends

We’re supposed to be their direction. Their compass. Their grounded hand.

To you who felt something

If you felt anger, guilt, sorrow – or just exhaustion – when reading my last post, I want you to know:

I’m not against you.
I’m for you.
I stand with you.

When you dare to say:
“No. This is not okay.”

I want your children to thrive. I want us to see – together.
It’s time to raise the blinds. To look out. To stop pretending we don’t see.

Saying no – and still staying close

Children don’t only need love.
They need direction.
They need someone who says no – and explains why.

Someone who dares to see.
Who stays when the child tests every boundary.
Who says:

“I see what you’re doing. I won’t allow it. But I’m not leaving – because I know you need me.”

Sometimes the greatest love isn’t the one that says yes –
but the one that says no, and still refuses to let go.

Reflection:

Sometimes we write to release something from within.
Sometimes we write to change something outside ourselves.
And sometimes – we do both.

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead.
But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Support my writing

If you appreciate what I write and want to support the blog:
Support me via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#adultresponsibility #boundariesmatter #parentingtruth #supportouryouth #standfirmwithlove

Under markisen i Borås – när verkligheten gör sig påmind

Av Carina Ikonen Nilsson

den 25 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

English version Here

Förord
Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås.
Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken.
Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.

Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över

Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det.
Och ja, jag har alltid delade meningar om det där.
Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet.
Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.

De här djuren… de hör inte hemma här.
En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad.
Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.

Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks.
Men ändå.
Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.

För varmt för både djur och människor

Det var för varmt. Riktigt för varmt.
Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången.
Kanske var det för varmt.
Kanske var det för mycket folk.
Kanske har vi sett tillräckligt nu.
Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.

Men det fanns ändå fina stunder.
Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade.
Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.

50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel

Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng.
Det var en lisa. För kropp och själ.
Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.

När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga.
Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.

Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.

@carinaikonennilsson
#movits #malix #viral #music #lvl #mobilhome
♬ originalljud – carina

Men det var även då det började skava… det andra började skava.

När kvällen kommer – och barnen inte är hemma

Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse.
Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra.
Men så såg jag dem.

Ungarna.

Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13.
Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon.
Och jag visste. Jag visste vad jag såg.

Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten.
Det där är barn som håller på att gå vilse.
Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick.
Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.

Och det enda jag kunde tänka var:
Var är ni, föräldrar?

Vad är det som gör att ni inte ser?
Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig?
Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!

Ni måste vakna. Inte sen. Nu.
Det är redan sent.

Det är inte en väg man råkar hamna på.
Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.

Och jag blev så arg. Och så sorgsen.
Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.

Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.”
Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.

Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen?
Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar.
Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.

Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.

Förstår ni inte att det är rädda barn?
De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.

Det är inte gulligt.
Det är farligt.

Och det är vårt ansvar.

Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer

Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal.
Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet.
Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.

100 % till sina barn på dagen.
100 % till andras barn om kvällen.

Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?

Eller – är det där hon gör det?
I skapandet. I berättandet.
Precis som jag gör det här – i mina texter.

Det kanske är så vi räddar oss.
En mening i taget.

Avslut

Det här var ett inlägg om mycket.
Om djur som inte borde hållas fångna.
Om barn som inte borde vandra ensamma på stan.
Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar.
Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.

Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen.
Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.

Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.

Citat för dagen:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Stöd mitt skrivande

Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här:
paypal.me

`#ParentingReality #KidsInTheStreets #SwedishCamping #EverydayAwareness #ChildrenAndSafety`
`#Föräldraskap #UngarPåStan #DjurparkBorås #Vardagsreflektion #TrygghetFörBarn`

Tack för allt, Ozz – du bor kvar i mitt soundtrack

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord:
Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.

Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt

Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.

Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.

Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.

Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden.
Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar.
Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack

Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom.
Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.

Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.

Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.

En levande legend – som aldrig skulle leva

Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.

När våra hjältar faller

De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.

Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort.
Rest in peace, OZZY.
Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.

Musik som minnen – och minnen som musik

Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.

Men jag bor i musiken.
Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.

Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek.
De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet:
– En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert.
– En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen.
– En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.

Tack Ozz, för allt du gett.
För allt du varit.
För att du sjöng dig in, i oss.

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.

Extrainfo

I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
Mer om Ozzy Osbourne – hans liv, karriär och arv

Callouts – till läsaren

Vem är ditt livs soundtrack?
Har du någon artist du vill tacka – innan det är för sent?
Hur påverkar musik ditt minne och dina känslor?

Stöd mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig:
Stöd via PayPal

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackIMittLiv #MusikSomBerör #FarvälOzzy #Rockikon #MinnenOchMusik #PrinceOfDarkness

Thank You, Ozz – You Still Live in My Soundtrack

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Read this post in English

Read the original post in Swedish here

Foreword:

This isn’t a post about a dead artist.
It’s a love letter to a voice that followed me through life.
A voice that still lives in my ears — and in my heart.

With Ozzy in My Ears and a Full Heart

With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow.
It’s as if the night told a story about everything that once was.

Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits.
When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.

I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy.
Love his voice. I love his madness. I love his music.

A Void on Earth – But the Music Remains

Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore.
Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth.
There is no more Ozz here.
You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack

I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him.
I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed.
It felt like the whole world blinked for a moment and said:
We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.

I’m glad we still have all the records and all the music.
And I feel grateful that he got to do that final concert.
That he was celebrated by his fans while still alive.
It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it.
He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.

A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live

Ozzy is a miracle.
With all the drugs, the booze, the madness… he still lived.
And not just lived – he lived fully.
He did it his way.
And we got to come along for the ride.

When Our Heroes Begin to Fall

They’re starting to fall now, one by one.
It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack.
But The Prince of Darkness was so much more.

So no, I won’t write more about his death.
I’ve already done that.
Rest in peace, OZZY.
I hope your body has found rest.
And that we who remain…
…can breathe. Can remember. Can keep on living.

Music as Memories – and Memories as Music

It will feel empty here on earth.
An icon, a prince of music, has thrown in the towel.
Laid down for his final rest.

But I live in the music.
The soundtrack of my life is filled with him.

Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.

Most of the songs he made carry images in me — scenes from life:
– A beach. – A lonely night. – A party. – A concert.
– A road trip. – A summer night outside the camper.
– A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.

Thank you, Ozz, for all you gave.
For all you were.
For singing yourself into us.

Extra info

– I Am Ozzy – Ozzy Osbourne’s own book, a celebrated autobiography
– More about Ozzy Osbourne – his life, career, and legacy

Callouts – for you, dear reader

– Who is the soundtrack of your life?
– Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late?
– How does music affect your memory and emotions?

Support my writing

If you enjoy my writing and want to support me:
Support via PayPal

“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackOfMyLife #MusicThatMatters #FarewellOzzy #RockIcon #MemoriesAndMusic #PrinceOfDarkness

När platser blir laddade – men livet fortsätter

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 juli 2025

i Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Av Carina Ikonen Nilsson – malix.se

read this in English

Inledning

”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”

Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.

Att lära sig simma – och våga närma sig

Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.

Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.

En annan sjö, en annan känsla

Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö.
Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.

Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont.
Jag valde det av respekt.

Respekt för min son, om han skulle vara där.
För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt.
Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.

Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft.
Och jag saknade det.

När minnen färgar en plats

Det är märkligt hur platser kan förvandlas.
Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det.
Från trygghet till vaksamhet.
Från frihet till försiktighet.

Den där sjön är min plats.
Men idag fick den stå tom – av hänsyn.
Och kanske av rädsla också.
Rädsla för att riva upp något.
För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.

Att ta tillbaka något – varsamt

Men jag vill tillbaka.
Inte genom konfrontation.
Utan genom stillhet.
Genom att bara vara där, igen. I min takt.

Kanske i gryningen.
Kanske en annan dag.
Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.

Hemma, i långsam rörelse

Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen.
Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna.
Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.

Och vet du vad?
Jag sa till mig själv: Nu räcker det.
Det som blev gjort var tillräckligt.
Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.

Det är något nytt.
Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.

Reflektion:

Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek.
Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats.
Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft

Fråga till dig som läser:

Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker?
Hur gör du för att ta tillbaka den?
Och hur vet du när det är dags att försöka?

Carina Ikonen Nilsson

Citat att ta med dig:

”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”

Stöd gärna mitt skrivande

Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal.
Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.

Stöd bloggen via PayPal

Hashtags (svenska):

#självomsorg #relationer #respekt #simskola #barn #badglädje #läkandekraft #familjeband #vardagsreflektion #levjustnu

Hashtags (english):

#selfcare #healingjourney #familyties #swimlessons #boundaries #respect #everydayreflection #rightnowmatters #griefhealing #mindfulmoments

Första doppet efter sjukdom – packa badväskan för vintern

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 september 2024

i Recept & matglädje, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv

Förord:

Första doppet efter sjukdom. Efter en tid av sjukdom var det äntligen dags för mitt första dopp efter sjukdom. Vattnet var kyligt, men känslan av att vara tillbaka i rutinen av kallbad var oslagbar. I det här inlägget delar jag med mig av upplevelsen, tips för vinterbad och hur jag gör mina morgnar till den bästa starten på dagen. Häng med när jag packar badväskan och gör mig redo för hösten och vintern!

Första doppet efter sjukdom så värt det.

Första höstdoppet efter sjukdomstiden – en uppfriskande start på dagen. Efter en tid av sjukdom tog jag äntligen mitt första dopp idag. Vattnet var 15,9 grader, vilket kanske låter kallt, men det var inte kylan som begränsade simtagen. Det handlade mer om att jag ville vara försiktig med att inte kyla ner kroppen för länge, då jag nyligen varit sjuk. Just nu sitter jag uppkrupen i soffan med min mysiga lammullsdress på. Den kanske inte är min snyggaste outfit, men det spelar ingen roll – huvudsaken är att den värmer gott.

De här två satt och väntade på mig och mina basystrar.

Packa badväskan för vintern

Att ta det första badet efter ett uppehåll är alltid lite speciellt. Det är svårare att ta sig ner i vattnet när det gått en tid än om man badar varje dag. Men nu är det gjort, och känslan var helt underbar! Dock upptäckte jag att jag glömt mina badskor hemma. De hängde kvar på tork, så idag fick jag bada barfota. Det var första gången på flera år, och även om det gick bra, så saknade jag den bekväma känslan av badskorna. Fötterna blev lite kalla, men nu har jag börjat förbereda badväskan för de kyligare vinterbaden. Raggstumpor och badvantar är packade, och snart lägger jag till varma kläder att dra på efter badet. På vintern blir det nog bättre med extra varma strumpor och en rejäl tröja istället för bara morgonrocken.

Frukosten

När jag kom hem från badet, innan jag ens hade bytt om, satte jag igång med att baka mina favorit-kesobröd. Receptet finns länkat i ett tidigare inlägg. De där bröden är så otroligt goda och dessutom superenkla att göra! Medan bullarna gräddades, klädde jag på mig och satte på en kopp te. Frukosten blev en macka med ost, och en av de goda kesobullarna. De är dessutom viktväktarvänliga, endast 3 poäng per bulle, och en räcker för att bli mätt. Jag lärde mig det igår när jag försökte äta två – det var definitivt en för mycket!

Dagens jobb

Idag väntar ett sent arbetspass, men först ska jag ha ett lönesamtal. Tyvärr hann jag inte förbereda mig, då jag var sjuk och de viktiga pappren ligger kvar på jobbet. Men hur svårt kan det vara? Jag har gjort dessa samtal tidigare, och lönen är säkert redan fastställd. Det blir nog som det blir, och små bäckar av extra slantar blir till slut en hel å.

TikTok och dagens video

Jag lade också upp en ny video på TikTok idag, där jag visar den vackra vägen till och från badet. Kika gärna in och följ mig om du har TikTok! Här är länken till videon:
Se min TikTok-video här!

Hur ser din morgon ut?

@carinaikonennilsson
♬ originalljud – carina

Så här ser en perfekt morgon ut för mig: Ett uppfriskande bad, en stund med kaffe i soffan och känslan av att ha hela dagen framför mig. Innan badet borstar jag tänderna, tar på mig morgonrocken och packar badväskan. Hinner jag med en morgonpromenad också, då kan dagen inte bli bättre!

Hur börjar du din morgon? Vad gör du för att skapa en bra start på dagen?

Tack för att du läser min blogg, och ha en underbar dag!

Hur har din morgon sett ut. Vad har du för morgonrutiner? Hur gör du för att skapa dig en bra dag?

Slutord:

Att ta mitt första dopp efter sjukdom var inte bara ett steg tillbaka till hälsan, utan också en påminnelse om hur viktiga de små ritualerna är för välbefinnandet. Nu är jag redo för vinterns kalla dopp och ser fram emot fler friska morgnar. Tack för att du följer med på min resa – jag hoppas att du också hittar ditt sätt att skapa en bra start på dagen!