Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
This was supposed to be a post about slowing down. About seeing how a single blade of grass can whisper something about life. But sometimes, the words take their own path. And when they do, I try to follow. So here we are.
Monday under the awning – coffee, calm and everything in motion
Once again, I’m sitting outside under the awning of LVL^2, writing today’s post. My coffee cup is faithfully by my side, as always. The sky holds more clouds than yesterday, but the warmth is still there – soft, enveloping, comforting against my sleepy body.
Traffic is heavier today. It’s Monday. People heading to work. And I’m just sitting here, a little too comfortably, almost feeling guilty for having this much peace. But that’s what I have – and I’m grateful.
Painting with the wrong medium – but the right feeling
Yesterday moved in a slow rhythm. Swimming, shade, a short moment in the sun. In that shade, I brought out my watercolors. And right there it becomes obvious: I’m not a watercolor painter. I’m oil. I’m texture and reshaping. I’m mistakes that turn into masterpieces.
But I painted anyway. A girl’s face, drawn freehand. The eyes turned out too big – almost cartoonish – but still, there was something there. A glow, a kind of motion. It wasn’t detailed, but it had feeling. And sometimes that’s enough. When you’re new at something, it doesn’t have to be perfect. It can look childlike. What matters is that I dared to try. Watercolors feel risky to me, almost threatening in the way they settle and stay – no second chances.
I also painted a landscape, and there it was even clearer that this wasn’t my strength. Watercolor requires discipline. It doesn’t forgive. It stays where you put it, whether gentle or unforgiving.
I like paint that moves. That lets itself be shaped. That’s why I love oil. With oil, you can make mistakes – and still end up with something better than you imagined. Like life, sometimes. You think you’ve ruined it, but the mistake becomes the part that makes it whole.
Callout: What happens when you try something you’re not good at – but do it anyway? Can you be brave enough to be a beginner?
The calm in every brushstroke
Painting quiets my body completely. Just like writing. Something releases. Everything else fades away. It’s like coming home to something inside myself. A space with no pressure, no expectations. Just being. Stillness in color.
Mandys Diner – when the spark disappears
After painting and a few dips in the way-too-warm pool, we headed to Mandys Diner for dinner. It’s usually a highlight. A place where the food and the vintage décor create a sort of time-travel back to the 1950s and 60s. I’ve always loved the atmosphere – the pictures, the details, the vibe. It feels like an experience.
But yesterday… no. Something was off. Maybe it was just me. But I don’t think so.
We were greeted by a waitress who hadn’t bothered to iron her shirt. That might sound petty, but it sets the tone. It says something. That it doesn’t matter anymore.
We waited. Too long. For drinks. For food. And drinks should come quickly – it encourages you to finish and order again. It’s a win for the restaurant, really.
I ordered a burger with coleslaw. What I got was a few limp strips of cabbage and carrot – no mayo, no seasoning, nothing to hold it together. The meat was dry. Tasteless.
And the milkshake, usually a highlight – cold, creamy, dreamy – was gritty. Not even cold. The whipped cream tasted like it had been sitting out too long. Disappointing. And when even the milkshake disappoints – something’s wrong.
The whole thing cost 1400 SEK. And it stung. Not because it was expensive – but because it was a lot of money for food that didn’t bring joy. I wanted to feel satisfied. Instead, I felt tired.
Callout: When does the magic fade from a place you once loved? Can you feel the shift when passion turns into routine?
ADHD – when the mind sees more than it wants
I often think my brain works like oil paint – it wants to revise, reshape, go back and try again. That doesn’t fit well with watercolor. And it doesn’t fit well with a restaurant visit that misses the mark.
With ADHD, I notice everything. A wrinkled shirt. The too-long wait. A milkshake that isn’t cold. Maybe others don’t see it – but my body feels it. Sounds, smells, small signals. They all hit me deep.
At the same time, that’s what gives me the ability to really see. To sense when something’s lost its spark. To know when something’s off. It’s both a challenge and a strength. And maybe that’s why I need painting and writing – because those are the spaces where I can breathe in my own rhythm, without other people’s noise or forgotten details pressing in.
The words took a different turn
I had planned to write about slowing down. About a blade of grass moving in the wind. About the beauty in small things. But instead, this became a post about watercolor, disappointment, and quiet realizations.
And maybe that’s what I needed to write all along. Because sometimes, stillness isn’t what we plan – it’s what happens when we allow life to be what it is.
Thank you, wherever you are
I also want to say thank you. This blog has visitors from all over – Ireland shows up every week (hello from me to you!), and I’ve seen readers from the USA, Australia, Germany, Denmark and of course Norway. Norway has been with me for years – you feel like family now.
Callout: Where are you reading from? Leave a comment – it makes the world smaller and this blog a little bigger.
Quote to carry with you
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Final words
This post became what it became – not what I planned. And maybe that’s the beauty of it. Letting what wants to be written find its place. Just like in painting – sometimes the mistake is what brings the whole picture to life.
Reflection
There’s peace in simply being honest. In not dressing it up. In saying: I wanted something else, but this is what came. And that’s enough.
Support this blog
If you appreciate my words, reflections and raw honesty – feel free to support this blog with a small contribution. Thank you for reading, and for being here.
Att vakna i husbilen i ett väder som är mera än obeskrivligt vackert. Ett väder där himlen är skimmrande i blått och en sol som redan nu värmer så mycket att jag var tvungen att ändra vår silverduk till sidan där solen är. Tystnaden, doften av kaffe och en camping som håller på att vakna till.
Grannen i husvagnen bredvid har precis gått ut på en morgonpromenad med sin lilla hund. Jag har längtat redan igår efter att få sitta här ute och skriva mitt blogginlägg. Kände på känslan redan igår kväll när jag och maken satt här ute och njöt av kvällen.
En vacker kväll precis där vi bor
När kärleken viskar genom en sång
Då, utan att han själv förstod det, förklarade han sin kärlek till mig. Han som är så sparsmakad med just ord om kärlek i den bemärkelsen, sa att just den här låten – (just då spelades det Tycker om när du tar på mig, sjungen av Gessle) – ”den låten är min,” sa han. ”Den är skriven med mina ord och känslan om dig.”
Nu är inte maken någon diktare och inte heller någon som skriver. Men då, just i den stunden, kände jag kärleken han kände för mig.
Han som egentligen bara lyssnar på lite tuffare musik, eller ganska så mycket tuffare musik än så – hade i alla fall en låt skriven av Per Gessle där han bodde i orden som blev hans.
Alltså, jag blir igen rörd av detta minne från igår. Kvällen blev ännu vackrare än innan, och stunden blev vackrare, mysigare och kändes på något sätt hel. Kanske är det så det känns när man känner sig älskad.
Citat ur hjärtat: ”Han glömmer inte av mig – han älskar mig tyst, men så innerligt.”
När kärleken bor i handlingarna
Nu känner jag det oftare än igår, men det var något magiskt. Mera än vanligt. Maken är den bästa maken man kan ha, och lilla jag har lyckats hitta honom. Varför? För han glömmer inte av mig.
Hans handlingar i vardagen är ofta, till och med nästan alltid, till fördel för mig. Han vill att jag ska vara lycklig. Han vill saker bara för att han vet att jag tycker om just det.
Havet, till exempel. Att vi bor nära vatten när vi är ute och campar. Att jag får tid för att skriva mina inlägg. Att jag får tid för mig själv – och han ser alltid till att jag mår bra.
Men ändå var det fina ord han sa igår, utan att han ens förstod att det bodde kärlek i just de orden.
Morgonen vid husbilen
Oj, vad många ord om maken och kärlek det blev idag då. Beror det på denna magiska morgon, där man ibland i bakgrunden hör hur en stackars bil kör på vägen lite längre bort, en stackars hund som skäller väldigt långt bort och fåglar som kör lite morgonsång – fast en och annan skata vräker till ibland.
Gräset är daggvått och det är en ljummen, härligt sommarmorgon. Jag har förmånen att sitta under min markis utanför LVL^2 och blogga. Just precis så som jag satt och längtade efter igår.
Töreboda igen – och Mandys Diner väntar
Vi åkte igen till Töreboda camping denna helg. Vi var här för några veckor sedan. Nu åkte vi hit för att det är en bra camping för barn – även om de inte har hoppkudde, så har de pool. Det är i närheten av stan och vi har lovat lillkillen ett besök på Mandy’s Diner.
Där har maken beställt bord till i kväll. Lillkillen måste få äta hamburgare som verkligen är en klass för sig. Jag som inte ens gillar hamburgare – gillar deras hamburgare. Det vill vi att lillkillen ska få uppleva.
Poolbad och glass i värmen
Igår var jag och lillkillen och badade i poolen. Det var mycket folk och väldigt varmt i vattnet. Inte ens svalkande, men lillkillen ville bada – och eftersom det är jag som gillar att bada fick det bli jag som baddade med honom.
Efter badet tog vi en mjukglass som färdkost till husbilen. Perfekt att ha plånboken inlagd i min Garminklocka – bara klicka på och sedan betala.
Ny klocka – och barn som lär sig allt
Jag har förresten köpt mig en ny Garminklocka. Den jag hade innan var även den en Garmin, men jag var lite trött på att den behövde laddas var femte dag. Nu har jag en som klarar sig i elva dagar.
Lilltjejen fick min gamla klocka och lillkillen fick den som hon fick när maken köpte ny för några år sedan. Hon har aldrig använt den – kanske för att den såg för killig ut.
Lillkillen, han är glad i sin klocka och har redan efter bara några dagar klurat ut alla finesser på den. Varje morgon ger han mig rapport om hur han sovit, visar mig att han har ficklampa på klockan och säger att det är klokt.
Han berättar att han kan koppla in någon digital röst som berättar för honom att han är coolare än en pingvin och lite fantastisk som en katt som ligger i solen på gräset.
Vad man nu ska med allt sådant till? Fast där kanske jag har fel. Bor just inte de känslorna inom en, så kanske man behöver öva sig på att ta till sig just dem innan man förstår själv att man faktiskt duger som man är.
Reflekterande citat: ”Kanske behöver man höra det – innan man kan tro på det själv.”
Callout – Vad tänker du?
Har du varit med om en sån morgon där allt bara känns rätt?
Har någon sagt något utan att förstå hur mycket det betydde för dig?
Vad har du hört – eller sagt – som känts som kärlek utan att det var menat som det?
Slutord
Vad blev det här för inlägg? Många tankar i morgonen. Kaffet har blivit kallt som det brukar och jag känner att jag skulle kunna skriva tiotusen ord till – men vem orkar läsa alla dem?
Tack för att du orkade läsa allt mina ord idag. Det gör dig magisk.
Reflektion
Ibland är det inte storheten i det som sägs – utan i hur det känns. En låt på radion, en kommentar i förbifarten, en klocka som säger att du är coolare än en pingvin. Livet ger oss små ledtrådar till att vi är älskade – om vi bara lyssnar.
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta bloggande, så får du gärna bidra en slant via PayPal. Det betyder mycket – tack för att du läser, delar och finns här.
Waking up in the camper on a morning more than just beautifully indescribable. The sky shimmering blue, and the sun already warm enough that I had to move our silver cover to the sunny side. The silence, the smell of coffee, and a campground slowly waking up.
The neighbor in the caravan next to us just went out for a morning walk with their little dog. I had already longed since yesterday to sit out here and write my blog post. I could feel the moment coming already last night as my husband and I sat outside and enjoyed the evening.
A beautiful evening right where we live
When love hides in a song
Then, without even realizing it, he expressed his love for me. He, who’s usually so sparing with words about love in that sense, said: “This song – this one is mine,” as “Tycker om när du tar på mig” ( ”Love when you touch me”) by Per Gessle played. “It’s written with my words and the feeling I have for you.”
He’s not a poet. He doesn’t write. But in that moment, I truly felt his love.
He usually listens to much harder music, but somehow a Gessle song had become his. I’m moved again by the memory. The evening grew even more beautiful. The moment became warmer, softer, whole. Maybe that’s what love feels like – when you know it’s real.
Quote from the heart: ”He never forgets me – he loves me quietly, but deeply.”
When love lives in the small things
I feel it more often now than I used to – but there was something magical about yesterday. My husband is the best kind of husband, and little me… somehow I found him.
He never forgets me. His daily actions are often – nearly always – for my benefit. He wants me to be happy. He does things simply because he knows I like them.
The sea, for example. Making sure we camp near water. Giving me time to write. Letting me be with myself. Making sure I’m okay.
And still, those simple words yesterday – he had no idea how much love lived inside them.
A magical morning in front of the camper
So many words about my husband and love today. Maybe it’s this magical morning. Sometimes in the background I hear a lonely car far away, a dog barking in the distance, birds singing – and the occasional magpie screeching.
The grass is damp with dew, and the summer morning is warm and gentle. I’m lucky enough to sit under the awning outside LVL² and blog – just like I was longing for last night.
Back at Töreboda Camping
We returned to Töreboda Camping this weekend. We were here a few weeks ago. It’s a great place for kids – no jumping pillow, but there’s a pool. It’s close to town, and we’ve promised the little one a visit to Mandy’s Diner.
My husband made a reservation for tonight. The little one has to try their hamburgers – they’re in a class of their own. I don’t even like burgers usually, but I love theirs. We want our boy to have that experience.
Swimming and soft ice cream
Yesterday, I took the little one to the pool. It was crowded and the water was warm – not even cooling. But he wanted to swim, and since I’m the one who loves water, it was me who went in with him.
Afterward, we had soft ice cream on the way back to the camper. So convenient to have my wallet loaded into my Garmin watch – just tap and pay.
A new watch – and kids who figure everything out
Speaking of which, I bought myself a new Garmin watch. My old one – also a Garmin – needed charging every five days, and I got tired of that. This one lasts eleven.
The girl got my old watch, and the boy got the one she received years ago but never used – maybe because it looked “too boyish.”
The little one loves his watch. After just a few days, he’s already figured out all its functions. Every morning he gives me a sleep report, shows me the flashlight feature, and tells me it’s “smart.”
He’s even activated a digital voice that tells him he’s cooler than a penguin and as fantastic as a cat lying in the sun on the grass.
Who even needs things like that? But maybe I’m wrong. If you don’t already carry those feelings inside, maybe you need help practicing them – until you believe them yourself.
Reflective quote: ”Maybe you need to hear it – before you can believe it.”
Callout – What do you think?
Have you ever experienced a morning where everything just felt right?
Has someone said something to you that meant more than they realized?
Do you believe a few kind, silly digital words could actually build self-worth?
Closing words
So what kind of post is this? A jumble of morning thoughts. The coffee’s gone cold – as it usually does when my fingers start writing. I could write ten thousand more words, but who would read them?
Thank you for staying with me all the way to the end. That makes you magical.
Reflection
Sometimes love doesn’t shout – it whispers. It’s not in grand gestures, but in the song that reminds someone of you, the coffee left to grow cold, or the way someone makes space for your joy. And maybe, in a little watch that tells you: “You’re wonderful, just as you are.”
Support this blog
If you enjoy what I write and want to support my blogging, you can leave a small contribution via PayPal. Every little bit helps and is deeply appreciated.
Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.
Snart semester – och jag längtar
Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.
Trötthet, värme och en sväng via Torslanda
När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.
Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.
Den vita färgen på fönsterbrädan
Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.
”Inget”, sa han.
Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.
När sanningen kom fram
När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.
Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.
Ett samtal om gränser och ansvar
Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.
Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.
Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.
Konsekvenser – inte straff
Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen. Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.
Det som hände igår var just det: en konsekvens.
Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.
Och färgen fastnade. Överallt.
Det blev hans att hantera
Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.
Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera. Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.
Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.
Jag valde att stå kvar
Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort. Och där fanns lärandet. I själva görandet. Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.
Vad tänker du?
Hur tänker du kring konsekvenser och straff? Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse? Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.
Bloggverktyg jag använder – Complianz
Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.
Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.
Vill du stötta mitt bloggande? Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.
Reflektion
Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.
Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv. Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson
My husband’s vacation is just around the corner, and I’m longing for it like I never have before. But before we get there, life offered a small lesson – about responsibility, boundaries, and a disassembled pen. The heat after our trip was heavy, but that wasn’t what made me sigh the most that evening.
Soon vacation – and I’m longing
Soon, soon, my husband will be on vacation again. I’m longing in a way I can’t recall feeling before. Not because we have big plans, but because the days will be unplanned again. I won’t have to carry the full load alone – we’ll be two sharing the doing. Even if all we do is just be, it’s more fun to just be together. A strange sentence, perhaps, but it’ll do.
Tiredness, heat and a detour through Torslanda
When we got back from Gothenburg yesterday, we were exhausted. The heat that hit us as we stepped out of the car was stifling. The little one headed straight to his room, and I sat for a while on the patio. Then I made my way down to the basement where it was cooler. I lay down on the couch and fell asleep. I had exerted myself more than I realized.
We made it home, though – even if we took a little detour through Torslanda. I missed the turnoff for the Lundby tunnel. One of those small mishaps that just happen. A consequence of missing the exit, which led to a few extra miles.
The white paint on the windowsill
Last night, my husband noticed some white paint on one of the windowsills, and it had dripped down the outside wall. I called in the one I suspected – since it was their room – and asked what he had poured out.
”Nothing,” he said.
I explained that it had to have been him – because the white paint had clearly come from his window, and no one else pours things out from there. I also told him that it didn’t really matter how it got there. What mattered was that it had to be cleaned – and he would be the one to clean it.
When the truth came out
Later, when I went into his room – and then over to my art pens in the living room – I saw where the paint had come from. One of my drawing pens was in his trash can, taken apart. And one was missing from my collection.
Another conversation followed – about how my art pens are just that: mine. That they’re expensive, and they’re for drawing – not for pulling apart.
I told him this would be costly. That particular pen he had taken apart costs close to 300 SEK. And if all you have is a weekly allowance… well, then it stings.
A conversation about boundaries and responsibility
We had another talk. I asked him if I had ever gone into his room and broken something that was his. Of course, he said no – because that has never happened.
I told him I expected an apology. And that I was disappointed. I probably shouldn’t have said that last part – but it slipped out. Still, I won’t just let this pass without consequence.
Maybe he won’t have to cover the full cost of the pen, but he’ll feel it. He’ll have less money than usual. He’ll also go to the store and buy the exact same pen – with his own money. Maybe I’ll chip in half.
He also had to scrub the windowsill to remove the paint, and he’ll repaint the outside wall where the color still lingers.
Consequences – not punishment
At work, we often talk about consequences. But many times, those ”consequences” resemble punishments – and that’s where I object. I don’t want to punish. I want to teach. A consequence should be connected to the action.
Like when a child spills a glass of milk – then they wipe it up. That’s not punishment, it’s a natural outcome.
What happened yesterday was exactly that: a consequence.
He took one of my pens, broke it apart – maybe out of curiosity – and tried to hide it by pouring the ink out the window. But he didn’t know how much those pens mean to me. And he didn’t know the ink would stick.
And the ink did stick. Everywhere.
It became his to handle
The ink didn’t disappear the way he thought it would. It disappeared because he cleaned it up. With rags. With patience. And maybe with a lump in his stomach.
At the same time, I wonder if the real consequence wasn’t the cleaning. Maybe it was the feeling – when the pen broke, when the ink spread and couldn’t be undone. That’s where the learning began. Maybe the unease, that little sting of worry, is what made it stick.
And had I added more – anger, raised voice, punishment – maybe all that would’ve remained was shame.
I chose to stay
Chose not to punish. I chose to show what had been broken – the pen, and my trust. But I also let him be part of the repair. Take responsibility. Try to clean up. And the learning was found there – in the doing. Not in a corner of shame. Not in harsh words.
What do you think?
How do you feel about consequences versus punishment? Have you ever been punished when you really needed understanding instead?
Share your thoughts in the comments – I read everything and always respond from the heart.
A little blog tool I use – Complianz
I had actually planned to write about a plugin I use – one that makes life easier as a blogger. But this post took a different turn. So I’m adding it here instead.
If you also want to simplify things on your blog or website, this might be useful to you. And if you buy it through my link, you’ll even get a discount – and I’ll get a small thank-you in return. Win-win, I’d say!
En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
We’re on our way to Gothenburg. My little boy is off on an adventure, and I’m sitting here in the car, writing my daily post – a small hello from me to you who read my blog.
As usual, I was up before six. Coffee and silence – the best way to start my day. But the morning disappeared quickly, and soon we were in the car. The stress levels were high before we left. We were headed to Gothenburg, and I was driving myself to Majvallen.
Which, if you ask me, I handled just fine.
One wrong turn, but I fixed it smoothly. Right now, the rain is tapping on the car roof, and thunder is rumbling all around. A bit unsettling, but I’m proud that I managed this – and that we got here on time.
It has thundered before, and it doesn’t look too dangerous. But the rain is no longer tapping – it’s pouring. A proper downpour. Too bad, since the little one had outdoor plans for these hours. As I write this, the rain turns biblical. It’s not a drizzle – it’s a full-on flood. Still, it feels oddly comforting to sit here and write. The rhythm of the keys echoes the rhythm of the rain.
Bravery in the water – without the little one
Yesterday, I went swimming with my neighbor, her eight-year-old son, and her baby daughter. My little guy stayed home and played computer games instead – and that’s okay too.
So it was just the rest of us who headed down to the water. The boy was a bit scared of the deep end, but he still dared to try. I think that’s huge – being scared and doing it anyway. At first, he clung tightly to me, but after a while, he began to trust himself more. When I let go and he floated on his own – I don’t think he even noticed.
Afterward, we stopped by the sign with all the swim badges. We talked about what it takes to earn each one. He wanted to put his badge on his shirt, but I suggested a shield to hang on his wall instead – something to collect them on. I ordered one last night. Maybe it’ll arrive before the week is over. Maybe it’ll be a little motivation for next time.
Hammock, sunshine – and a little sunstroke
Later that afternoon, I lay down in our hammock out front. I fell asleep in the sun – not smart. When I woke up, I had a headache, felt dizzy and a bit nauseous. My body felt strange, like the heat had crept under my skin.
I remember they used to call it sunstroke – I’m not sure if that’s still the term, but the feeling lingered.
What is sunstroke?
Sunstroke (or heatstroke) happens when you spend too long in direct sunlight without enough water or cooling down. The body struggles to regulate its temperature, and it can become serious.
Common symptoms:
Headache
Dizziness or nausea
Dry, hot skin
Fast heart rate
Confusion or fatigue
Sometimes a fever
What should you do? Find shade, drink water, rest – and sometimes medical care is needed. Yesterday, water, shade, and rest were enough. But it reminded me: the body needs protection, especially in summer heat. Maybe it’s an age thing – maybe I just can’t handle the sun like I used to. Then again, I never really could. After a few hours in the sun, I always looked like a cooked lobster.
Wrap-up – for today
That’s it for today’s post. The rest of the waiting time, I’m planning to spend working on The Winged Horse at Dusk.
Reflection
Being brave can take many forms. Sometimes it’s daring to swim. Sometimes it’s admitting you need shade and rest. And sometimes, it’s simply showing up – with a cup of coffee and an open heart.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
What do you think?
Have you ever had sunstroke? How do you take care of yourself in the summer heat? What does bravery mean to you?
Förord Det är något särskilt med att vakna hemma efter en helg i husbilen. Lakanen känns nya trots att de är gamla, kaffet smakar annorlunda och ljudet från tvättmaskinen påminner om att vardagen är här igen. Den här gången väcktes jag av vår lilla katt – med full kraft mot mina ben. Välkommen tillbaka till vardagen!
Idag blev jag brutalt väckt. Katten anföll mina ben som råkade sticka ut under täcket. Fullt anfall innan klockan ens hunnit slå fem. Klart jag vaknade! Kattskrälle. Han vet exakt vad han gör när han vill ha mat – och han får som han vill.
Att vakna hemma efter en helg i husbilen är ändå något speciellt. Jag älskar våra turer med LVL^2, men det är också något tryggt i att komma hem, packa upp och återgå till sina vanliga rutiner.
Snabb uppackning och odlingsrunda
Vi är ett bra team när det gäller att packa ur husbilen. Jag plockar ut, maken bär in och fyller kylen. Det hela är klart på en kvart. Efter det brukar jag landa en stund – gärna med en tur för att se hur det står till i växthuset och bland odlingarna. Igår behövde det vattnas rejält, men det fick vänta till kvällen.
Födelsedagsfirande i Göteborg
Efter uppackning och snabbdusch var det dags för kalas. Svärmor fyllde 81 år och vi styrde bilen mot Göteborg. Vi stannade till på Torp för att köpa sista presenten – en lång varm kofta som kompletterade de två knivarna vi redan köpt. Hon fryser ofta, så vi tänkte att koftan kunde bli en favorit.
Vi firade med smörgåstårta, landgångar till oss som inte äter gluten, och som avslutning: Budapestlängd och Schwarzwaldtårta. Ett härligt firande med tolv samlade – inte illa, med tanke på avstånden som annars skiljer oss åt.
En kväll hemma med vattenkannor och nyheter
Vi var hemma igen strax efter sju. Trötta, men ändå fyllda av intryck. Vi vattnade i trädgården, satt på altanen och bara landade. Under bilresan hem fick jag ett meddelande från min granne – hennes YouTube-kanal har fått fler tittare. Och hennes son saknade mig. De hade varit och badat, men han ville inte gå ut på det djupa – inte utan mig. Jag tror vi kommer att fixa det. Innan vintern ska han nog våga.
Lillflickan berättade också att han troligen knackat på när vi inte var hemma. Hon tycker det är obehagligt när någon knackar utan att vi väntar besök, så hon öppnade inte. Men hon såg honom gå hem igen.
Tips: Film om känslor för små barn
Grannen har lagt upp en ny film på sin YouTube-kanal – en utbildningsfilm om känslor för små barn. Den är riktigt fin, pedagogisk och varm. Filmerna hon gör är perfekta för förskolor eller för dig som vill prata med barn om känslor på ett enkelt sätt.
Tvättmaskinerna jobbar för fullt här hemma. Redan innan klockan slagit sex har jag tvättat två maskiner – mest från helgens campingliv. Även badkläderna är tvättade. De behöver torka, för idag blir det nog ett dopp.
Avslutning Tack för att du ville ta del av min måndag. Kanske blev du väckt lika brutalt som jag – eller så fick du snooza lite längre. Oavsett hoppas jag att du får en dag med plats för både vardagsrörelse och stilla stunder.
Reflektion: Det är i kontrasterna vi märker vad vi tycker om. Vardagen blir inte tråkig när helgen varit äventyrlig – den blir en plats att landa i. Och kanske är det just där, i det enkla, som vi andas ut på riktigt.
1. Känner du igen det där med att packa ur husbilen i raketfart? Berätta gärna hur ni gör när ni kommer hem från en resa!
2. Har du en katt som väcker dig på kreativa sätt? Dela din bästa (eller värsta) kattmorgon i kommentarsfältet!
3. Har du firat någon nyligen? Vad är din favoritpresent att ge till någon som fyller år?
4. Har du sett grannens film om känslor? Ge gärna feedback – hon blir så glad när barn och vuxna uppskattar hennes arbete.
”Lev idag, just nu. Igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande? Om du tycker om det jag delar här och vill bidra till att bloggen får fortsätta leva – då får du gärna lämna ett litet bidrag via länken nedan. Tack för att du läser!
Introduction There’s something special about waking up at home after a weekend away. The sheets feel different, the coffee hits differently, and the sound of the washing machine humming reminds me that everyday life is back. Today, I got an especially dramatic start – courtesy of our cat.
This morning, our cat launched a full attack on my feet sticking out from under the blanket. Before 5:00 AM. Of course I woke up immediately. That little rascal knows exactly how to get me out of bed – just to get his breakfast.
Still, waking up at home after being in the motorhome is a lovely feeling. I do enjoy our trips in LVL^2, but there’s a comfort in coming home, unpacking, and slipping back into the rhythm of regular life.
Unpacking the Motorhome – Our Routine
We’re a good team when it comes to unpacking the motorhome. I gather everything from inside, and my husband carries it all into the house and puts things in the fridge. The whole process takes maybe fifteen minutes. After that, I usually settle into the sofa for a bit – but not before checking on our greenhouse and garden.
Yesterday, everything needed a good watering, but I left it until the evening.
Birthday Celebration for My Mother-in-law
Once the unpacking was done, we shifted gears – my mother-in-law turned 81, and we had a little party planned. Showers, getting ready, and picking up our eldest daughter before heading off to Gothenburg.
We made a quick stop at Torp to buy the final gift – a warm, long cardigan to go with the two knives we had already bought (a bread knife and another one she had mentioned needing). She often feels cold, so a cozy, knee-length cardigan seemed perfect.
The party was lovely. She served Swedish sandwich cake and gluten-free options for us, along with Budapest roll and Schwarzwald cake. We were twelve people gathered – a rare occasion due to the distance between us.
Home Again – and a Message from the Neighbor
We got back home around 7:00 PM. Everyone was tired. We watered the garden and sat out on the patio. Just being.
On the drive home, my neighbor messaged me. Her YouTube channel had gained more views, and she mentioned that her son missed me. They had gone swimming, but he didn’t want to go into the deep water without me there. I think we’ll sort that out – he’ll be ready for deep-water swimming before winter arrives. I know he can learn.
My our little girl also mentioned that he had probably knocked on our door while we were away. She finds it unsettling when someone knocks unexpectedly, so she waited. Eventually, she saw him return to his house across the street.
A New Children’s Video About Emotions
Speaking of my neighbor – she recently uploaded a new video to her YouTube channel. She makes short educational films for young children, and they’re truly lovely. The latest one is about emotions: what feelings exist, how they feel, and how they affect us. It’s not every emotion, of course – but it’s perfect for young kids.
The washing machines are calling again. It’s not even 6:00 AM, and I’ve already done two loads of laundry – mostly from the weekend trip. I also washed our swimwear, because we’re probably going swimming today.
Closing Words Thanks for joining me on this Monday morning. Maybe you were woken gently, maybe not. However your day started, I hope it gives you both energy and space to just be.
Reflection: It’s in the contrast that we notice what we truly enjoy. A quiet Monday isn’t boring after an adventurous weekend – it’s a soft landing. And maybe that’s what everyday life is really about.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
Do you also have a furry friend who “helps” you wake up? Share your best or worst pet alarm moment in the comments!
Have you celebrated someone recently? What’s your favorite gift to give a loved one?
Have you seen my neighbor’s new children’s video? Let us know what you think – she loves hearing from viewers!
Support This Blog
Would you like to support my writing? If you enjoy what I share here and want to help keep the blog going, feel free to leave a small contribution using the link below. Thank you for reading!
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.