Krabbornas stormöte i Kungshamn blev helgens höjdpunkt. Mellan klippor, havsbad och vardagliga stunder i vår LVL² fick vi uppleva naturens små mirakler. Det är just de ögonblicken som blir till minnen att bära med sig.
Det här skrev jag igår, men jag sparade det till idag. Orden fick vila en stund och under morgonen fyllde jag på med ännu fler upplevelser. Ibland växer en dag i efterhand och blir större när man får se den både från insidan och med lite distans.
Krabbornas stormöte i Kungshamn – en halvtimma av mirakel
Dagen började spännande. Nere i havet vid båtarna hade krabborna storsammanträde. Kanske var det ett årsmöte, eller kanske bara en kamp om revir.
När en krabba närmade sig en annan reste de sig och bröstade upp sig. Till slut backade ofta den ena i sidled, som om den mött sin överman. Det såg både roligt och fascinerande ut.
Att sitta still och iaktta blev ett mirakel i sig. Vi tre satt där i över en halvtimma och följde krabbornas små dramer.
En av krabborna fick komma upp på land en kort stund. Ingen av oss vågade röra den, så maken fick lägga tillbaka den i havet.
Promenad bland kala berg och måsungar
Vid strandkanten låg många maneter, därför blev det inget bad just då. Istället tog jag och maken en promenad, medan lillkillen stannade kvar på campingen.
Vi gick över en vik och vidare uppför en lång trappa. Den ledde till kala berg där utsikten var både storslagen och krävande. På toppen såg vi båtar segla förbi, medan måsarna skyddade sina ungar.
De kala bergen där höstens färger redan börjat ta plats.
Fiskespö, balans och omtanke
Jag hade tagit med fiskespö och kastade några gånger. Ingen fisk nappade, men det spelade mindre roll. Själva kastet och indraget gav mig ro, nästan meditativt.
Fiskestunden gav ro, även utan fisk. Bilden är tagen av maken med hans nya kamera.
När vi fortsatte över klipporna blev terrängen svår. Maken höll min hand när det blev farligt, och ibland fick jag ta omvägar. Han sa, med både rädsla och förvåning i rösten, att jag blivit gammal. Jag tog inte illa upp, för han hade rätt.
Trots det klarade vi det, och bergsklättringen blev ett redigt träningspass.
Badet vid stegen
Till slut fann vi en badstege. Vi tittade noga, och inga maneter syntes. Jag var varm och trött, men också glad. Så jag tog av mig kläderna och klev ner i vattnet. Svalkan var ljuvlig. Några bränntrådar kändes, men det gjorde inget. För man ångrar inte ett bad – bara de bad man inte tar.
Fåglarnas närvaro
Dagen fylldes av fåglar som gjorde oss sällskap.
En liten fågel som stod stadigt på sin sten.
Ett helt gäng småfåglar samlade för en måltid.
En gås som sträckte ut vingarna i vattnet. Fotograferad av maken.
Eftermiddagen och grilldoften
Senare på eftermiddagen tittade solen fram. Jag lade mig i solen och somnade, för att vakna av att jag snarkade.
Maken grillade, men själv kände jag mig färdig med grillandet för i år. Han däremot, och lillgrabben, njöt av maten. Vi satt ute vid vår LVL² – jag fixade med bloggen, medan maken kollade sina hästar.
Garaget, krabbfisket och kvällen
Jag tog tag i husbilens garage och fixade lite ordning. Där hittade jag ett krabbfiskespö.
Vi gick ner till bryggan där krabborna haft stormöte tidigare. Med kycklingbitar och hamburgare som bete lyckades vi locka fram hungriga krabbor. En fick komma upp på land, men maken fick lägga tillbaka den i havet.
Hemfärden och höstens närhet
Idag packar vi ihop och styr hemåt. Ännu en helg med LVL² är gjord. Fler minnen har samlats, och dem ska jag bära med mig genom vintern.
Snart är det tid för levande ljus och eldar i kaminen i källaren. De stunderna är också vackra – att se lågorna sluka vedträden och känna värmen.
Kanske blir det bad även i vinter. Det återstår att se.
Frågor till dig som läser
Har du själv upplevt naturens små mirakler på en camping eller vid havet?
Är du en sådan som tvekar inför ett bad – eller hoppar du i direkt?
När blir dina små stunder stora i dig? Vad eller vilka påverkar dig?
Slutord
Helgen fylldes av små mirakler: krabbornas möte, måsarnas vakande, fiskespöets rytm, makens hand, svalkan i havet, solens värme, grilldoften och kvällens krabbfiske. Livet visar sig i det lilla, i ögonblicken som blir till minnen.
Reflektion
Jag ser att jag fortfarande väljer att delta. Även när stegen vinglar finns det så mycket att uppleva. Miraklerna bor i det enkla – som att våga bada, eller bara ligga still i solen och snarka lite.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna visar texten att jag ser mirakler i det lilla. En krabba, en fågel eller ett bad blir stora upplevelser när jag väljer att stanna upp. Jag är ärlig med min sårbarhet – att balansen sviktar och att åldern gör sig påmind – men jag låter det inte stoppa mig. Istället väljer jag att delta, att leva fullt ut.
Det här säger också att jag bär en livslust som fortfarande vill framåt. Jag vill påminna både mig själv och den som läser att livet aldrig är för litet för att rymma mirakel.
AHA – Mellan raderna
Trots svajigheter och balans som inte alltid bär, väljer jag ändå. Jag väljer att leva livet fullt ut, fortfarande och ännu. Livet är inte slut – det behöver upplevas, och det är jag som ska leva det.
”Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.”
The crab meeting in Kungshamn became the highlight of the weekend. Between cliffs, sea swimming and everyday moments in our LVL², we experienced nature’s small miracles. These are the moments that turn into memories to carry with us.
I wrote this yesterday, but saved it for today. Sometimes words need to rest, and when they do, they often grow bigger in the morning light.
The Crab Meeting in Kungshamn – Half an Hour of Miracles
The day started with excitement. Down by the boats, the crabs were having a big gathering. Maybe it was their annual meeting, or maybe just a matter of defending their territory.
When one crab approached another, they raised themselves, showing off their size. In the end, one usually backed away sideways, as if realizing it had met its match. It was funny and fascinating at the same time.
Simply sitting still and watching became a miracle in itself. The three of us watched the crabs for over half an hour.
One of the crabs came up on land for a moment. None of us dared touch it, so my husband put it back into the sea.
Walking Up the Cliffs
Along the shore, jellyfish floated, so swimming was not an option just then. Instead, my husband and I went for a walk, while our youngest stayed behind.
The bare cliffs, already touched by the colors of autumn.
We crossed a bay and climbed a long staircase up to the bare cliffs. The view was both demanding and breathtaking. From the top, we saw sailboats and motorboats passing by, while seagulls guarded their young.
Fishing Rod, Balance and Care
I had brought a fishing rod and cast a few times. I didn’t catch any fish, but that didn’t matter. The important thing was the movement – the throw and the reel-in – a rhythm that gave peace, almost meditative.
Fishing gave peace, even without a catch. Photo by my husband with his new camera.
The rocky path was difficult. My husband held my hand through the dangerous parts, and sometimes I had to take a detour. With a mix of fear and surprise in his voice, he said that I had become older. I didn’t get upset, because he was right.
Even so, I made it through, and the climb became a proper workout.
Swimming at the Ladder
Eventually we found a ladder down into the sea. We looked carefully: no jellyfish in sight. I was warm, tired, but happy. So I took off my clothes and stepped into the water.
The coolness surrounded me. A few jellyfish threads brushed against me, but that didn’t matter. Because you never regret the swims you take – only the ones you don’t.
The Presence of Birds
The day was filled with birds keeping us company. A small bird stood firmly on its rock. A flock of sparrows picked at the ground. And a goose stretched its wings, almost dancing across the water.
A small bird that kept us company by the water.A flock of sparrows gathered for a meal.A goose stretching its wings, almost dancing across the water.
Afternoon Sun and the Smell of Barbecue
Later in the afternoon, the sun broke through. I laid down, enjoying its warmth, and fell asleep – only to wake up from my own snoring.
My husband grilled, but I felt finished with barbecuing for the year. He wasn’t done, and our youngest enjoyed it too. We sat outside by our LVL² – I worked on the blog while my husband checked his horses.
Garage Order and New Crab Adventures
I organized a bit in the motorhome’s garage and found a crab fishing rod. With some leftover chicken and hamburgers, we went back down to the pier. The crabs happily accepted our offerings. One came up on land, but my husband had to put it back into the water.
Going Home and the Nearness of Autumn
Today we pack up and head home. Another weekend with LVL² is done. More memories gathered – ones I’ll lean on during winter.
Soon it will be time for candlelight and the fire in the basement stove. Those moments are also beautiful – to watch the flames consume the wood and feel the warmth.
Maybe I’ll keep swimming during winter. I haven’t decided yet.
Closing Words
The weekend was filled with small miracles: the crab meeting, the seagulls watching, the rhythm of the fishing rod, my husband’s steady hand, the sea’s coolness, the warmth of the sun, the barbecue smell, and the evening crabbing. Life shows itself in the small things, in the moments that turn into memories.
Reflection
I see that I still choose to participate. Even when my steps are shaky, there is so much to experience. Miracles live in the simple – like daring to swim, or just lying in the sun and snoring a little.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, the text shows that I carry an eye for the small that becomes big. A crab, a bird, or a swim grow into miracles when I choose to see them that way. Even my vulnerability – shaky balance and an aging body – is part of the story. But it also shows that I refuse to let it stop me. I still choose to live, fully present.
AHA – Between the Lines
Life doesn’t end just because it sways. On the contrary – it needs to be lived, still and yet again. AHA – it’s in the experiences, not in perfection, that life becomes whole.
”Yesterday has already gone to rest in history, tomorrow is still waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”
/ Carina Ikonen Nilsson
Questions to You, Dear Reader
Have you ever experienced nature’s small miracles at a campsite or by the sea?
Are you the kind of person who hesitates before a swim – or do you just jump in?
When do your small moments turn big within you? What or who influences you?
Support & Subscribe
Do you want to read more posts about everyday life, motorhome adventures and reflections? Subscribe here – and get new posts straight to your inbox.
Here in our motorhome in Kungshamn, the countdown has begun. Not for all our motorhome trips, but perhaps for the last time we come here to Kungshamn this season. In our LVL² I meet silence, my thoughts, and everyday moments that turn into memories – with the coffee cup by my side, the sea outside, and the words that always follow.
This morning I woke up in Kungshamn. The coffee was, as always, by my side while the rest of the family in the motorhome was still asleep. I love these moments when I’m awake all by myself in the motorhome and nothing, or no one, disturbs me while my fingers move across the keyboard.
It fills me with peace. Solitude is not loneliness – it’s a moment with myself and all that lives inside me: my thoughts, my feelings, and the stillness of waking up together with the words. Just me, the coffee – and you, reading this. It warms my heart that so many of you stop by here. Imagine, little me, writing things that others actually want to read.
Performance anxiety knocking on the door
When I only wrote in Swedish, there weren’t that many visitors. Now you are more, mostly from the USA but also from other parts of the world. It brings me joy – but also a small fear. An anxiety. The struggle to perform sneaks in.
What do you want to read about? Do I write well enough? And then I realize – those are not the right thoughts. Because I am me, and I write best when I write with my own words. Performance anxiety only makes me worse. Therefore, I lean back and choose instead to feel grateful that so many of you read, even in English.
Bath memories from the motorhome in Kungshamn
We usually come here a few times a year. At Wiggersvik I have gone swimming late into autumn and very early in spring. One year, the water was only 4.8 degrees Celsius. A man sitting in a boat shouted that he thought I was brave. Maybe brave, but when you do it often it just feels natural.
Yesterday, as we walked down to the jetties, I saw that there would be no swim for me. The water was full of red jellyfish glowing angrily. I’m scared of them. If I were to swim among those stinging creatures, then I would truly test my courage. At the same time, I admit – here I’m a coward. A swim would have been refreshing and wonderful, but I didn’t dare.
Last night my husband and I sat outside. We set the table with crayfish, prawns, toasted bread and mayonnaise. For me, crayfish – I admit I’m a bit lazy, I don’t have the patience to peel small prawns. The prawns went to my husband, who has that patience.
We bought pre-packaged prawns and crayfish at Citygross. Usually, we’ve always gone to the fresh counter to order over the counter. I admit, I had a prejudice. I thought those pre-packed paper bags contained the seafood that wasn’t good enough for the counter. That the prawns wouldn’t be as fresh.
But I was proven wrong. I got a lesson. Because my prejudiced thoughts turned out to be false. Moreover, the prawns and crayfish were of excellent quality. One or two crayfish may have been overcooked, but most were firm and delicious. A small reminder to myself not to judge too quickly.
Evening by the sea
It was colder than the evenings before this weekend in the motorhome. I sat wrapped in a blanket and wished I had been wise enough to take a picture of the sea. The water rocked in long, soft movements – almost like a meditation. Clouds, rays of sunlight and seagulls turned the surroundings into a living painting.
Here in Kungshamn, autumn is already more visible than at home. The leaves glow in yellow and red, and the trees are bathing in color. I think it has all gone far too quickly. Still, it is beautiful. Summer already feels far away.
Read more about our travels in the category Motorhome Life
Reflection
Kungshamn became yet another journey that stayed with me. A place where I had to face both my fear of jellyfish and my prejudice about prawns in a paper bag. The sea swaying, autumn coloring the trees, and in the motorhome I found my moment with words. It is precisely these moments that make me want to keep writing, even when performance anxiety tries to sneak in.
AHA – between the lines
It’s not always the sea or the place itself that matters. It’s the meeting with myself that happens there. When the crayfish surprised me with their quality, when I chickened out in front of the jellyfish, or when the coffee tasted extra good in solitude – that was what mattered. It was never just Kungshamn, it was always me in the meeting with Kungshamn.
My voice – between the lines
I see myself here in the motorhome, with my coffee, my keyboard and the sea outside. I worry about not writing well enough, but at the same time I know that words carry best when they are my own. Between the lines I hear a pride that I dare to be myself, even in the small words. I doubt, but I don’t give up. And maybe that is why I keep going.
Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already rested in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Här i husbilen i Kungshamn har nedräkningen börjat. Inte för alla våra husbilsturer, men kanske för den sista gången hit till Kungshamn för denna säsong. Här i vår LVL^2 möter jag tystnaden, tankarna och en vardag som blir till minnen – med kaffekoppen bredvid mig, havet utanför och orden som följer med.
Idag vaknade jag i Kungshamn. Kaffet står som vanligt bredvid mig och de övriga i vår bil sover. Jag älskar de här stunderna när jag är vaken helt själv i husbilen och inget eller ingen stör mig när tangenterna trycks ner.
Det fyller mig med ro. Ensamheten är inte ensamhet – det är en stund med mig och de som bor inom mig: mina tankar, känslor och stillheten i att få vakna upp tillsammans med orden. Bara jag, kaffet och du som läser. Det gör mig varm i hjärtat att ni blivit så många som tittar in här. Tänk att lilla jag skriver saker som andra vill läsa.
Prestationsångesten som knackar på
När jag skrev bara på svenska var det inte så många som kikade in här. Nu är ni fler, mest från USA men också från andra delar av världen. Det är en glädje – men också en liten rädsla. En ångest. Svårigheten att prestera smyger sig på.
Vad vill ni läsa om? Skriver jag tillräckligt bra? Där någonstans inser jag att det är fel tankar. För jag är jag, och jag skriver bäst när jag skriver mina ord. Prestationsångesten gör mig bara sämre. Därför lutar jag mig tillbaka och väljer istället att känna tacksamhet över att det är så många som läser, också på engelska.
Badminnen från husbil i Kungshamn
Vi brukar åka hit några gånger om året. Här i Wiggersvik har jag badat långt in på hösten och väldigt tidigt på våren. Ett år var det 4,8 grader i vattnet. En kille som satt i en båt ropade att han tyckte jag var modig. Modigt kanske, men när man gör det ofta känns det mest naturligt.
Igår när vi gick ner mot bryggorna såg jag att det inte skulle bli något dopp för mig. Vattnet var fullt av röda maneter som lyste ilsket. Jag är rädd för dem. Skulle jag bada bland de där brännande små sakerna, då hade jag verkligen prövat mitt mod. Samtidigt måste jag erkänna att här är jag feg – ett bad hade varit uppfriskande och härligt, men jag vågade inte.
Igår kväll satt jag och maken ute. Vi dukade upp med kräftor, räkor, rostat bröd och majonnäs. Till mig blev det kräftor, här vill jag erkänna att jag är lite lat. För jag orkar inte sitta och skala små räkor. Räkorna gick till maken, eftersom han har tålamodet.
Vi köpte färdigförpackade räkor och kräftor på Citygross. Annars har vi alltid stått vid charken och beställt över disk. Jag erkänner, här hade jag en förutfattad mening. Jag tänkte att de där färdigförpackade påsarna var det som inte dög till disken. Att räkorna inte skulle vara så fina.
Men här fick jag en näsbränna. För mina förutfattade tankar visade sig vara fel. Dessutom var räkorna och kräftorna fantastiskt fina. Någon enstaka överkokt kräfta, men de flesta var spänstiga och goda. En liten påminnelse till mig själv om att inte döma för snabbt.
Kvällen vid havet
Det var lite kyligare än kvällarna som varit innan denna helg i husbilen. Jag satt med filt om mig och önskade att jag varit klok nog att ta en bild på vattnet. Havet gungade i långa, mjuka rörelser – nästan som en meditation. Molnen, solglimtarna och fiskmåsarna gjorde omgivningen till ett levande konstverk.
Här i Kungshamn är hösten redan tydligare än hemma. Löven glöder i gult och rött, vilket gör att träden badar i färger. Jag tycker att det gått på tok för fort. Ändå är det vackert. Sommaren känns redan långt borta.
Kungshamn blev ännu en resa som stannade kvar i mig. En plats där jag både fick möta min rädsla för maneter och min förutfattade mening om räkor i en papperspåse. Havet som gungade, hösten färgade träden, och i husbilen fick jag min stund med orden. Det är just de här ögonblicken som gör att jag vill fortsätta skriva, även när prestationsångesten försöker smyga sig in.
AHA – mellan raderna
Det är inte alltid havet eller platsen som är det viktiga. Det är mötet med mig själv som sker där. När kräftorna överraskade med sin kvalitet, när jag fegade ur inför maneterna eller när kaffet smakade extra gott i ensamheten – där fanns det viktiga. Det var aldrig bara Kungshamn, det var alltid jag i mötet med Kungshamn.
Min röst: Mellan raderna
Jag ser mig själv här i husbilen, med kaffet, tangenterna och havet utanför. Jag oroar mig för att inte skriva bra nog, men samtidigt vet jag att orden bär bäst när de är mina. Mellan raderna hör jag en stolthet över att jag vågar vara mig själv, även i de små orden. Jag tvivlar, men jag ger inte upp. Och kanske är det just därför jag fortsätter.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
I dag fick det bli vila i stället för måsten. Kroppen säger ifrån, men tacksamheten över att vara hemma och kunna skriva är större. I morgon väntar en ny resa med husbilen – till Kungshamn Wiggersvik.
Just nu sitter jag ute på altanen under vår lilla paviljong och påbörjar morgondagens inlägg. Jag hade tänkt tvätta fönster och fixa hemma, men efter att ha pratat med maken insåg jag att det klokaste är att vila.
Jag har blivit sjuk. Inte farligt sjuk, men lite trött, hostig och med feber. Nätterna är dessutom fyllda av avbruten sömn och sömnlöshet i största allmänhet.
Ändå känner jag mig innerligt tacksam över att mitt jobb är här hemma och inte på mitt före detta jobb. Numera är det ingen som blir lidande för att jag inte orkar. På mitt gamla jobb hade jag troligen gått dit ändå, jobbat på som vanligt, för att sedan bli så sjuk att jag hamnat i sängen.
Här bor det en stor tacksamhet över att jag är hemma. Att jag kan sitta här och skriva blogginlägg mitt på dagen och sedan laga mat. Så mycket tacksamhet, faktiskt, att det inte går att beskriva på något annat sätt än just tacksamhet och lugn – även om kroppen känns i olag.
En dag för vila
Ett enkelt glas med isvatten – vila i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att detta får bli en lugn dag. En dag där jag kan sitta och skriva, vila och dricka massor med isvatten. Katten ligger här bredvid mig och ser ut att ha det ganska så gott.
Det börjar dessutom synas i träden att hösten tar sig framåt. Små gula löv spricker fram i björkarna och i skogen framför mig. Det känns som om sommaren är klar för att somna, medan höstens alla färger sakta vaknar till liv. Lite sorg över att sommaren var kort, men samtidigt förväntan inför den prakt som hösten snart ska ge oss.
Hur känns höstens första tecken där du bor? Har björkarna börjat skifta färg även hos dig?
Förberedelser inför resan
Här ute skriver jag – med frisk luft, dator och isvatten som sällskap.
Trots tröttheten finns det saker som behöver göras. I dag blir det att förbereda husbilen, för i morgon ska vi åka iväg. Här hemma ska det packas, och maken stannar till och handlar när han åker hem från jobbet.
Kanske blir det till och med en liten kräftfest där utanför husbilen i morgon kväll. Vi har bokat plats på Kungshamn Wiggersvik. Kanske blir det sista husbilsresan till Kungshamn för i år. Det blir inte sista husbilsfärden, men kanske de sista nätterna just där för säsongen.
Det är ju det fina med husbilslivet – man behöver inte bestämma så mycket i förväg. I stället blir det som det blir, och man åker dit näsan pekar.
Varför Kungshamn lockar
En helg i Kungshamn till ville jag ha. Vi har varit lite sparsmakade med våra besök där i år. Jag tror faktiskt att vi bara gjort en enda resa dit tidigare under sommaren, och det känns lite för lite.
För Kungshamn är gemytligt. Byn är trevlig och campingen är perfekt för oss. Därför känns det fint att få ännu en helg där – även om det kanske blir den sista för året.
Här hemma ska kläder, mat och dator packas in. Maken tar dessutom med sig sin nyinköpta kamera, som han fick förra veckan. Det blir spännande att se vad han fångar genom linsen.
Hav, vila och campingliv
Det ska bli skönt med en helg vid havet. Kanske blir det några teckningar, kanske lite fiske om lillkillen vill. Eller så blir det, mot alla mina viljor, att jag blir sjuk på riktigt och mest sitter och vilar.
Men jag tänker göra mitt bästa i dag för att vila, så att jag är pigg till i morgon. För en helg ska få bli en helg i husbilen igen.
Lillkillen – ett campingproffs
Det har blivit många helger i husbilen den här sommaren. Faktum är att vi kom fram till, sist vi var ute på tur, att lillkillen faktiskt har kvalat in till elitserien i camping och husbilsliv.
Han vet hur man gör, hur allt ska vara – han är ett proffs efter den här sommaren. Vem vet, kanske blir han en campare själv när han blir stor, med fru och barn. Det får tiden utvisa.
Reflektion
Att vara sjuk är aldrig roligt. Men när kroppen säger ifrån finns det ändå något vackert i att kunna lyssna. Tacksamheten bär mig genom dagen – och havet väntar på mig i morgon.
Här finns envishet, men också klokskap. Jag håller fast vid glädjen inför resan och släpper inte taget, trots att kroppen vill annat. Balansen mellan vila och längtan blir mitt ankare.
Slutord
Tack för att du tog dig tid att läsa Nu vilar jag en stund till, dricker mitt isvatten och laddar inför vår husbilsresa till Kungshamn Wiggersvik.
“Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
Today became a day of rest instead of chores. My body says stop, but the gratitude of being home and able to write is greater. Tomorrow a new motorhome trip awaits – to Wiggersvik in Kungshamn.
Sometimes the body decides for us. I had planned to clean the windows and do chores around the house, but after talking with my husband, I realized the wisest choice was rest.
I’m not seriously ill, but I feel weak, with a cough, a bit of fever, and broken nights filled with restless sleep. Still, I feel deeply grateful that my work is now here at home, where nobody suffers if I don’t manage to keep going. In my former job, I would probably have gone in anyway, pushing myself until I ended up in bed for days.
Now, gratitude is the word that stays with me. Gratitude for being able to sit here on the patio, writing in the middle of the day, with nothing more pressing than preparing dinner later.
A Simple Day of Rest
A glass of ice water – rest in its purest form.
I have decided that today will be a quiet day. A day for writing, resting, and drinking plenty of ice water. Our cat is lying beside me, enjoying the late summer calm.
The trees are starting to change as well. Yellow leaves are peeking out among the birches, and the forest in front of me has a new glow. Summer feels ready to fall asleep, while autumn slowly awakens with its brilliant colors. There is a little sadness that summer was so short, but also an eager expectation of autumn’s beauty.
How does autumn show itself where you live? Have the trees started changing colors yet?
Preparing for the Journey
Even with tiredness in my body, preparations need to be made. Tomorrow we leave with the motorhome, and today will be about packing. My husband will stop for groceries on his way home from work.
We have booked a spot at Kungshamn Wiggersvik. Maybe there will even be a little crayfish feast outside the motorhome tomorrow night. This might be our last trip to Kungshamn this year, even if it won’t be our last motorhome adventure overall. That is the beauty of motorhome life – you don’t need to plan everything in advance. You simply go where the road leads you.
Why Kungshamn Draws Us Back
I wanted one more weekend in Kungshamn. We’ve only been there once this summer, which feels too little. The village is charming, and the campsite fits us perfectly.
So it feels good to return once more – to spend a weekend by the sea, to pack clothes, food, and of course my laptop. My husband also brings his new camera, and I’m curious to see what he captures through the lens.
Sea, Rest, and Camping Life
It will be lovely to spend a weekend by the ocean. Perhaps I’ll draw, perhaps there will be some fishing if our little boy wants to. Or maybe, against my will, I’ll simply rest and recover.
Either way, I’ll do my best today to regain energy so that tomorrow I can enjoy our time at Wiggersvik.
Our Camping Pro
This summer has been full of motorhome weekends. During our last trip, we realized that our little boy has practically become an expert in camping life. He knows how everything works, how to set things up – he is a true pro now.
Who knows, maybe one day he’ll become a camper himself, with his own family and motorhome. Time will tell.
Reflection
Being sick is never pleasant. Yet when the body says stop, there is a quiet beauty in listening. Gratitude carries me through today – and tomorrow, the sea awaits me.
There is determination here, but also wisdom. I hold on to the joy of the journey, even as my body wants something else. The balance between rest and longing becomes my anchor.
Closing Words
Thank you for taking the time to read. Now I will rest a little longer, sip my ice water, and gather strength for our motorhome trip to Kungshamn Wiggersvik.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
Support & Subscribe
Want to read more posts about everyday life, motorhome adventures, and reflections? Subscribe here
Mod handlar inte alltid om fallskärmshopp eller isvaksbad. Ibland handlar det om små steg – som att resa sig från frukostbordet, gå över en rad kullerstenar och våga säga ”Excuse me” till en granne på campingen. Just den stunden, med en amerikansk husvagn, en tysk granne och min egen skakiga engelska, blev början på ett minne som fortfarande får mitt hjärta att slå lite extra.
Det var igår morse. Här satt jag vid frukostbordet, sked efter sked med min müsli, medan jag samlade mod. Fick syn på vår camping grannes husvagn – en fräck skapelse jag bara måste fånga på bild.
När jag berättade min idé för maken såg han på mig och skakade på huvudet: “Nej, nej. Det här blir skämskudde. Jag går in i husbilen – du kommer att behöva prata engelska, och du kommer bara känna dig dum.”
Lillgrabben nickade instämmande.
Men jag slog bort deras ord. Inombords stärkte jag mitt mod: ”Det här blir en enkel match. Att prata engelska med en tysk kan väl inte vara så svårt – de är ju inte heller alltid så bra på engelska. Jag kan nog till och med språket bättre än honom.
Så där satt jag, med sista tuggan müsli i munnen, övertygad om att det här skulle gå vägen. När jag reste mig upp såg jag i ögonvrån hur maken och lillgrabben smet in i tryggheten bakom husbilens dörr.
Plötsligt stod jag ensam bredvid stolen. Hjärtat dunkade hårt, pulsen steg – ändå fanns modet där. Det var nu eller aldrig. Orden om att jag minsann pratade bättre engelska än en tysk bar mig hela vägen över tomtgränsen av små kullerstenar. Det var just där och då jag insåg: mod kan vara så enkelt som att våga kliva fram till en granne och säga de första orden.
– mötet med en amerikansk husvagn på camping och modet det krävde att våga ta steget.
Paniken och den amerikanska accenten
Excuse me. Ingen reaktion. Jag försökte igen: ‘Excuse me, Mr…’ Då tittade en farbror i min ålder ut från husvagnen och svarade med ett vänligt ‘hello’.
Självsäker och ganska nöjd med mina engelska ord kände jag tryggheten i mig själv samtidigt växte mitt mod till ett övermod… tills han öppnade munnen och ut kom flytande engelska med amerikansk accent. Först kände jag panik, dessutom insåg jag att jag stod där med öppen mun och bara ville vända på klacken och gå därifrån.
Men jag stod kvar. Han log och jag hörde hur hans röst var vänlig. Där och då när modet sjunkit ner till grunden av mig själv, då fick modet fick en ny chans.
En husvagn med historia
Han bjöd in mig i sin husvagn. Insidan var popnitad, hantverket kändes robust och genomtänkt. Han berättade med kärlek i rösten, och hans engelska var lätt att förstå trots accenten som först skrämt mig.
Han hade fått byta ut överdelen på vagnen och delade både teknik och historia. Han berättade om sitt stora intresse för amerikanska bilar. Hemma i Tyskland hade han en pärla han körde när han var där. Här i Sverige hade han en nyare bil, men reste runt för att titta på just amerikanska klassiker.
Jag berättade att i Sverige, i nästan varje liten by, finns det någon som har en amerikansk raritet. Faktum är att det finns omkring 300 000 amerikanska veteranbilar i Sverige – fler per capita än i något annat land, till och med fler än i USA på samma yta. Han log och höll med: för honom var Sverige en guldgruva för den som älskar bilar.
Mod är olika
Jag frågade om han ville vara med på bild, men där gick gränsen – det ville han inte. Men han lyste när han pratade om bilarna, ögonen glittrade och rösten bar samma entusiasm som en förälskad tonåring.
Jag erkände för honom att jag hade trott att engelskan skulle vara enkel. Han skrattade varmt och berättade att han bott i USA i tre år – därför kom hans engelska så naturligt. Sedan lade han till, vänligt: “Men vi i vår ålder, vi pratar på ett sätt som gör att vi alltid kan förstå varandra.”
Hans ord stärkte mig. Kanske vågar jag prata engelska igen.
Och husvagnen? Den var otrolig. Man kunde öppna baksidan där han hade en säng. Bäddade man upp den gick det att parkera två motorcyklar i vagnen.
När jag nu skriver på bloggen känner jag hur modigt det faktiskt var att jag vågade. Jag är glad att jag gjorde det och känner mig stolt. För någon annan hade det kanske inte alls känts modigt – men mod är olika för oss alla.
En första glimt av den amerikanska husvagnen på campingen – ståtlig och fylld av karaktär.Popnitad insida – hantverk som ger husvagnen sin speciella charm. Den amerikanska husvagnen på campingen var verkligen något speciellt – popnitadBakluckan som rymmer både säng och plats för motorcyklar.
Mellan raderna
Det här mötet blev mer än en pratstund om bilar. Det blev en påminnelse om att mod inte alltid handlar om de stora äventyren. Ibland är det bara att säga “Excuse me”, stanna kvar trots paniken – och upptäcka att världen öppnar sig när man vågar. Mötet med en amerikansk husvagn på camping, det krävdes att våga ta steget och visade sig i mod.
En morgon vid Hanatorp Camping och ADHD-tankar om livet, Jantelagen och glädjen över Oskar-serien. Här blandas stilla stunder med spelkvällar och sjöluft.
Godmorgon – och välkommen hit, du som hittar tillbaka gång på gång och du som nyss snubblat in här för första gången. AI:n som håller koll på min statistik viskade till mig i morse: “Du har många läsare från USA, från Irland – och från lite andra hörn av världen också.” Så, välkomna till min lilla blogg från Svea rikes land. Här är det långt ifrån perfekt, men alltid ärligt och nära.
Jantelagen och jag
Vad jag kan ge er? Tja, jag är svensk, men Jantelagen har jag inte så mycket av i blodet. För dig som inte känner till den – Jantelagen är som en gammal, oskriven regelbok som säger: Tro inte att du är något. Tro inte att du vet mer än någon annan. Tro inte att du kan. Den sitter djupt i oss nordbor, som om vi vore födda med en liten inre pekpinne som säger: “Håll tillbaka.”
Men vet du? Den pekpinnen har jag lagt åt sidan. Jag kan säga vad jag är bra på – och dessutom känna stolthet över det. Skryta? Nej, det är inte min stil. Men om du kliver in på ett område jag brinner för, då berättar jag gärna, med värme och utan att ursäkta mig.
Fråga till dig som läser: Tycker du att vi i Sverige fortfarande styrs för mycket av Jantelagen – eller har vi faktiskt börjat släppa taget om den?
Morgon vid sjön
Här står kaffekoppen bredvid mig. Dörren till husbilen är på glänt, och in smyger frisk luft blandad med ljudet av fåglar som fortfarande orkar kvittra, även om de inte låter lika ivriga som i våras. Vi står på Hanatorp Camping, med sjön bara några steg bort. Badkläderna är självklart med – eftersom gårdagen bjöd på 22 grader i vattnet, berättade maken.
En stilla morgon i Hanatorp Camping och ADHD i tankarna. Kaffekoppen är nära, boken är öppen och dörren står på glänt så sjöluften kan smyga in.
Fråga till dig: Har du ett favoritställe där du alltid känner lugn och ro, även när livet annars går i full fart?
Skaldjur, Yatzy och ADHD-hjärnan vid Hanatorp Camping och ADHD
Igår åt vi skaldjur till kvällsmat. Lillkillen är inte särskilt förtjust i det, så därför fick han varma mackor från klämgrillen istället. Kvällen var stilla och solen smög ner bakom träden. Makens bror står här bakom oss med sin husbil, och dessutom utmanade de oss i Yatzy.
Yatzy och min ADHD-hjärna? Ingen bra kombo. Det är som att försöka jonglera tärningar, siffror och regler samtidigt som hjärnan redan har en kö av andra tankar som pockar på uppmärksamheten. Mitt arbetsminne protesterar högljutt. Bonus? Stege? Fyller det ens någon funktion i mitt huvud? Kortspel, kubb eller boule – ja tack. Det är enklare, och därför fungerar det mycket bättre för mig. Där kan jag vara med även om jag inte alltid vinner.
Fråga: Är du en som gillar spel med mycket strategi och regler – eller föredrar du det enkla och raka där man kan vara med direkt?
Planer framåt – och kameraväntan
Vi stannar här en dag till innan vi drar vidare mot Askim. Maken vill till Åby för att se travhästarna – fast egentligen handlar det mest om att fotografera dem. Han har köpt en ny kamera, men den ligger fortfarande någonstans på väg hem till oss. Stackaren har gått hemma hela veckan och väntat, och därför är längtan stor.
Vår plats på Hanatorp Camping och ADHD i bagaget – markisen ute, stolarna redo och kvällen som väntar fylld av skratt och kanske ett spel eller två.
Oskar-serien lever vidare
Jag ser i statistiken att Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan fortfarande lockar läsare. Det gör mig glad. Oskar är inte bara en påhittad figur – utan också många barn jag mött, både på jobbet och hemma. Barn som får kämpa med en värld som ofta kräver för mycket, men som ändå blommar när vi vuxna förstår och möter dem där de är. Det finns fler delar i serien, och kanske dyker en ny upp snart. Håll därför utkik.
Fråga: Har du läst någon del av Oskar-serien tidigare? Vilken berörde dig mest – och varför?
Jantelagen säger att jag inte ska tro att jag är något. Men här vid sjön, med kaffet i handen och solen som leker i vattnet, känner jag att jag faktiskt är något – och att det är okej. Dessutom märker jag att det är just när jag vågar strunta i de där gamla reglerna som livet smakar bäst.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Malix/ Carina Ikonen Nilsson
A morning at Hanatorp Camping and ADHD thoughts about life, the Jante Law and the joy of the Oskar Series. Quiet moments mix with game nights and fresh lake air.
Good morning – and welcome, whether you’ve been here before or just stumbled in for the first time. The AI that tracks my blog stats whispered to me this morning: “You have readers from the USA, from Ireland – and from other parts of the world too.” So, welcome to my little blog from Sweden. It’s far from perfect, but always honest and close to life.
The Jante Law and Me
What can I give you? Well, I’m Swedish, but I don’t carry much of the Jante Law in my blood. For those unfamiliar – the Jante Law is like an old, unwritten rulebook that says: Don’t think you’re special. Don’t think you know more than others. Don’t think you can. It runs deep in us Nordics, as if we were born with a small inner finger wagging at us: “Hold back.”
But you know what? I’ve set that finger aside. I can say what I’m good at – and even feel proud of it. Bragging? No, not my style. But if you step into an area I’m passionate about, I’ll happily tell you, warmly and without apology.
Question for you: Do you think the Jante Law still rules too much in Sweden – or have we begun to let it go?
Morning by the Lake at Hanatorp Camping and ADHD
My coffee cup sits beside me. The motorhome door is ajar, letting in fresh air mixed with the sound of birds still willing to sing, even if less eagerly than in spring. We’re at Hanatorp Camping, with the lake just a few steps away. Of course, swimsuits are ready – yesterday my husband told me the water was 22 degrees.
A still morning at Hanatorp Camping and ADHD on my mind. Coffee close, book open, and the door ajar so the lake air can drift in.
Question: Do you have a favourite place where you always feel calm, even when life runs fast?
Seafood, Yahtzee and the ADHD Brain at Hanatorp Camping and ADHD
Yesterday we had seafood for dinner. The little one isn’t fond of it, so he had toasted sandwiches from the grill instead. The evening was calm, the sun sliding down behind the trees. My husband’s brother is parked behind us in his motorhome, and they challenged us to Yahtzee.
Yahtzee and my ADHD brain? Not a good match. It’s like trying to juggle dice, numbers and rules while my brain already has a queue of other thoughts demanding attention. My working memory waves a red flag. Bonus? Straight? Does that even stick in my mind? Card games, kubb or pétanque – yes please. They’re simpler, and therefore work much better for me. I can join in even if I don’t always win.
Question: Are you someone who enjoys games with lots of strategy and rules – or do you prefer the simple and straightforward ones you can jump right into?
Plans Ahead – and the Camera Wait
We’ll stay here one more day before heading towards Askim. My husband wants to go to Åby to watch the trotters – though really, it’s about photographing them. He’s bought a new camera, but it’s still somewhere on its way home. Poor guy has been waiting all week, so the anticipation is high.
Our spot at Hanatorp Camping and ADHD in tow – awning out, chairs ready, and an evening ahead full of laughter and maybe a game or two.
The Oskar Series Lives On
I see in the stats that The Oskar Series – Meeting Children with Neurodevelopmental Differences in School still draws readers. That makes me happy. Oskar is not just a fictional figure – but also many children I’ve met, both at work and at home. Children who struggle with a world that often asks too much of them, but still blossom when we adults understand and meet them where they are. There are more parts to the series, and maybe a new one will appear soon. So stay tuned.
Question: Have you read any part of the Oskar Series before? Which one touched you the most – and why?
The Jante Law says I shouldn’t think I’m anything. But here by the lake, with coffee in hand and the sun playing on the water, I feel that I am something – and that it’s okay. And I’ve noticed that it’s exactly when I dare to ignore those old rules that life tastes the sweetest.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Malix / Carina Ikonen Nilsson
Ibland börjar en husbilshelg i Sverige långt innan motorn startar. Så är det den här gången. Gardinerna är nytvättade. Vardagsrummet känns plötsligt mer harmoniskt. En helg väntar på att fyllas med både stillhet och små äventyr.
Fast vi inte ens lämnat uppfarten ännu, började resan redan igår. Inte med att köra iväg, utan med de små förberedelserna som sätter stämningen. Jag plockade in lite saker i husbilen – inget stort, men sådant som ändå behövde komma på plats.
Sedan fick jag för mig att köpa gardiner. Nya, fräscha gardiner. Och inte bara det – jag fick också för mig att tvätta dem innan de ens hunnit hängas upp. Stackars maken fick hjälpa till, trots att han var trött efter jobbet. Men nu hänger de där, i vardagsrummet, och hela rummet känns annorlunda.
Nya gardiner – upphängda direkt från tvättmaskinen. Våta gardiner torkar rakt och släpper in precis lagom med ljus.
Farmors bord står prydligt med en duk i samma tyg. Inga högar, inga ritblock – bara ett tomt, vackert bord. Det är en säregen känsla, eftersom bordet oftast är både avlastningsyta och ritplats. Men idag bestämde jag mig: ska jag rita, får jag gå ner i källaren och hämta upp ritsakerna. På så sätt slipper vi hörn i hela huset som förvandlas till arbetsplatser när andan faller på.
Farmors bord – för en gångs skull utan högar och ritblock. Klart för en helg med mer stillhet än stök.
Så här brukar det se ut fast värre. Så här ser bordet oftast ut – fullt av vardagsliv och pågående projekt
Nya gardiner, nytt lugn
Det blev nya gardiner även i sovrummet. Helt nytvättade och fortfarande våta när jag hängde upp dem – mitt knep för att slippa stryka. De torkar rakt och fint på plats, och rummet känns plötsligt både luftigare och fräschare.
Men det här var egentligen inte ett inlägg om gardiner, utan om att vi redan idag ska iväg.
Tillbaka till Hanatorp
Vi fick nämligen inte nog av Hanatorp, så vi tar en sväng dit igen. Makens bror är där, och de ville hänga lite. Jag vet inte vad kusin vitamin har för planer i helgen, men om de är där kommer de definitivt få ett hej.
Eftersom det här blir sista helgen innan skolan börjar, känns det extra fint att åka ut. Därefter blir det bara fredagar eller lördagar, beroende på hur trötta alla är.
Helgens plan
Den här helgen tänker jag därför njuta. Mysa. Blogga. Och såklart fortsätta utveckla Oskar-serien. Kanske blir det några rader till där, mellan kaffekoppen och kvällens solnedgång.
Just nu läser många också…
Mitt i den här helgen, mellan kaffekoppar och små äventyr, tänker jag fortsätta skriva på Oskar-serien – om en pojke vars skolvardag berättar mer än ord kan säga om livet med NPF. Kanske vill du läsa den, eller upptäcka några av de andra populära inläggen just nu:
Var hittar du din stillhet? Är det vid havet, på en camping, i soffan med en kopp te – eller kanske när du ger dig själv tid att bara vara? Skriv gärna en kommentar och berätta.
Reflektion
Det är märkligt hur små saker kan ändra känslan i ett helt hem. Ett par nya gardiner, ett tomt bord, och plötsligt känns det som att jag skapat mer plats – inte bara i rummet utan också i huvudet. Den här helgen vill jag ta med den känslan ut på vägen. Låta den påminna mig om att ibland räcker det med små förändringar för att ge livet en ny riktning.
Mellan raderna – min röst
Det här handlar egentligen inte om gardiner, Hanatorp eller ens husbilen. Det handlar om att skapa utrymme för det som betyder något. Om att välja bort lite stök för att kunna njuta mer av nuet. Och om att ge sig själv tid – både hemma och på resa – att bara andas.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.