Det här inlägget handlar om en solros med tvillingsjäl, en bloggare med värk – och en stilla glädje över att bli hittad igen. Det är också ett tack, från hjärtat, till dig som läser. Och en påminnelse om varför jag skriver.
Solrosen som blev två – och ni som hittar hit
Vi har en solros hemma. Den har en tvilling. Eller så är det två som växer ur en. Du bestämmer. Jag har aldrig sett något liknande, och jag gillar den där solrosen. För mig är den unik.
Unik – precis som du som läser. För varje dag som går, förundras jag över att ni hittar hit. Det är stort för mig.
När läsarna blir som en vänkrets
Ibland funderar jag: Hur kommer det sig att ni stannar kvar? Att ni hittar tillbaka, dag efter dag?
Det känns som om antalet läsare har blivit som en vänkrets. En gemenskap – fast jag inte känner era namn eller vet vilka ni är. Ändå känns det. Som en varm närvaro.
När SSL-strul blir som ett hål i luften
Bloggen har inte varit säker. SSL-strulet gjorde att sidan visade varningar – och jag såg hur statistiken sjönk. Igår var det få som vågade klicka in, och fram till 15.00 idag likaså.
Men jag skrev ett inlägg ändå. Och plötsligt… var ni där igen.
Om ni visste hur glad jag blev.
Jag som trodde att det var kört – på riktigt. Lite som när sidan låg nere förra månaden. Men ni kom tillbaka.
Tack för att du läser – även det oviktiga
Tack från hjärtat. Tack för att just du kommer hit.
Jag skriver inte alltid om viktiga saker. Ibland vet jag inte ens varför jag skriver. Men jag fortsätter. För att det hjälper mig att känna. För att jag inte alltid vet vad jag tycker förrän jag har skrivit det.
Förr i tiden trodde jag att man behövde skriva om något viktigt för att bli läst. Nu vet jag bättre. Det viktiga är inte vad jag skriver – utan att jag skriver. Och att du läser.
Just nu – här, med värk och tacksamhet
Jag sitter under markisen, utanför husbilen. Vädret är ljummet och det är fullt med campare runtomkring. Jag har inte rört mig så mycket idag. Min artros gör sig påmind och värken är rejäl. Det blir bara korta promenader – till toaletten, till servicehuset, för att fylla på vattenflaskor.
Jag har inte ens doppat mig i poolen idag. Men kanske imorgon. Ett svalkande bad vore fint.
Solrosen som symbol
Solrosen sträcker sig mot ljuset – oavsett om den är ensam eller har en tvilling. Kanske är det så med oss människor också. Vi växer bäst när vi får vara unika, men ändå får stå bredvid någon.
Det är så jag ser på er. Som en tyst men levande gemenskap.
Och så såg jag er…
Jag loggade bara in för att se om någon hittat hit. Och så ser jag besök från Keaaudhil och många av er andra. Det gjorde min eftermiddag ännu trevligare.
Så tack. För att du är här.
Reflektion
Jag skriver inte för att veta, utan för att förstå. Och ibland – för att inte känna mig ensam. Min blogg har blivit min reflektor eller någon som jag bara skriver till…
Att du är här betyder mer än du anar. Kanske bär du också på något. Vi behöver inte alltid veta vad. Det räcker att vi stannar till – tillsammans.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Har du också något i vardagen som får dig att stanna upp och känna tacksamhet? Känner du dig också ibland som en solros med tvillingsjäl?
Stöd mitt skrivande
Vill du stödja mitt skrivande och mitt arbete på bloggen kan du göra det via PayPal: paypal.me
This post is about a sunflower with a twin soul, a blogger in pain – and the quiet joy of being found again. It’s also a heartfelt thank you to you, the reader. And a gentle reminder of why I write.
The sunflower that became two – and those of you who find your way here
We have a sunflower at home. It has a twin. Or maybe it’s two growing from one. You decide. I’ve never seen anything like it, and I love that sunflower. To me, it’s unique.
Unique – just like you who are reading this. Every day, I’m amazed that you keep coming back. It means the world to me.
When readers become like a circle of friends
Sometimes I wonder: Why do you stay? Why do you keep returning, day after day?
It feels like the number of readers has become a kind of friendship circle. A quiet community – even though I don’t know your names or who you are. Still, I feel it. Like a warm presence.
When SSL issues feel like a silence
The blog hasn’t been secure lately. Because of SSL issues, the site showed warnings – and I saw the numbers drop. Yesterday, barely anyone clicked in. And today, nothing much until 3 PM.
But I wrote a post anyway. And suddenly… there you were again.
If only you knew how happy that made me.
I thought it was over – for real. Just like that time last month, when the whole site went down. But you came back.
Thank you for reading – even the small things
Thank you. From the heart. Thank you for coming here.
I don’t always write about important things. Sometimes I don’t even know why I write. But I keep going. Because it helps me feel. Because I often don’t know what I think until I’ve written it down.
I used to believe you had to write about something important to be read. Now I know better. It’s not what I write that matters – it’s that I write. And that you read.
Right now – here, with pain and gratitude
I’m sitting under the awning, outside our motorhome. The air is warm, and the campground is full of people. I haven’t moved around much today – my osteoarthritis is flaring up, and the pain is intense. Just short walks – to the bathroom, to refill water bottles.
I haven’t even dipped into the pool today. But maybe tomorrow. A cooling swim would be nice.
The sunflower as a symbol
The sunflower stretches toward the light – whether it stands alone or grows in twos. Maybe we humans are the same. We grow best when we’re allowed to be unique – and still stand beside someone.
That’s how I see you. As a silent, living connection.
And then I saw you…
I only logged in to see if anyone had found their way back. And there you were – visits from Keaaudhil and many others. You made my afternoon so much better.
So thank you. For being here.
Reflection
I don’t write to know – I write to understand. And sometimes – not to feel so alone.
This blog has become my reflector. Or maybe just someone I write to…
That you are here means more than you know. Maybe you’re carrying something too. We don’t always have to know what. It’s enough that we pause – together.
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening. – Carina Ikonen Nilsson
Yesterday has already gone to rest in history. Tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life is happening.
Do you also have something in your everyday life that makes you pause and feel grateful? Do you ever feel like a sunflower with a twin soul?
Support my writing
If you’d like to support my writing and this blog, you can do so via PayPal: paypal.me
Förord: Att skriva är mitt sätt att andas. Och idag andas jag tacksamhet – för natten, för morgonen och för resan som varit. Här kommer några rader från vår stund i Vilhelmina, innan vi styr hemåt igen.
Tacksamhet som livsstil
Ny dag att leva. Ny dag att andas i. Jag känner ofta tacksamhet över att få vakna – bara det att få slå upp ögonen och börja om, är något jag inte längre tar för givet. Ju fler år som går, desto oftare tänker jag just i tacksamhetens tankar. Det är som att åldrandet skalar bort bruset och gör plats för det som faktiskt betyder något.
Morgon i Vilhelmina och en fulladdad start
Just idag bor jag i mina tacksamheter. Tacksam över en god natts sömn. Tacksam för att vi landat här i Vilhelmina. Och tacksam för att vi idag påbörjar färden hemåt.
Jag vet inte hur långt vi kommer åka – kanske hela vägen till Mora, eller så stannar vi i Östersund. Det är många mil hem, men vi tar det i vår egen takt.
Alla mil vi lagt bakom oss
Vilken resa vi har gjort! Så många upplevelser, så många mil – och framför allt: så mycket vi har delat. Jag, maken och lillkillen. Igår när vi kom fram hit var det dags att ladda – både teknik och kropp. Dammsugare, tandborste, datorer – allt behövde fyllas på inför en ny dag.
Vi campar mest för att få duscha varmt och ladda våra grejer. Andra på campingen sitter ute, umgås, grillar och lever campingliv. Vi gör det där andra – fixar mat, duschar, plockar i ordning. Sedan kryper vi ner med våra mobiler eller datorer en stund, innan sömnen tar oss. Tror inte vi varit uppe sent en enda kväll. Alla upplevelser och mil gör oss kvällströtta.
En trötthet som känns i kroppen
Igår kväll satt jag och skrev mitt inlägg, och jäspade i kapp med mina egna ord. Tårarna rann längs kinderna av trötthet, och så fort huvudet landade på kudden var jag borta.
Långfil – norrländsk frukostkärlek
På vårt stopp vid Blåsjön hittade jag något jag längtat efter – långfil!
Långfil är en klassisk norrländsk syrad mjölkprodukt, tjockare än vanlig filmjölk och med en lite syrlig, mjuk smak. Den har långa trådar när man rör i den – därav namnet. Långfil är en barndomsfavorit för många, och en symbol för norrländsk frukostkultur. Ibland kan man smaksätta den med lite kanel, ingefära eller socker – då blir det rena njutningen.
Så idag blir det lyxfrukost med långfil. Och ett litet leende, bara för att det blev så norrländskt som det ska.
Stekenjokk – ett fjällandskap att bära med sig
Under vår resa passerade vi Stekenjokk, ett område som inte går att beskriva utan att andas in lite extra.
Stekenjokk är en av Sveriges högst belägna vägar, och sträcker sig över fjällplatån i gränslandet mellan Jämtland och Lappland. Här öppnar sig landskapet som ett oändligt tak mot himlen. Karga fjäll, porlande smältvatten och snöfläckar som ligger kvar även mitt i sommaren. Naturen är mäktig – vild och vindpinad, men ändå rofylld.
För lillkillen var det kanske mest snön i juni som var spännande. För oss andra – tystnaden, vidderna och känslan av att vara en liten prick i något mycket större.
En resa för minnenas skull
Lillkillen har kanske mest suttit med sin mobil eller dator, men han har ändå fått uppleva Norrland och Norge. Nu kan han säga ”Där har jag varit” – och faktiskt veta hur det ser ut. Han vet nu att vädret här kan slå om på ett ögonblick – från sol till regn, från lugnt till storm. Han kan berätta om vinden i fjällen, som ibland blåser så kraftigt att det knappt går att ta sig fram.
Och just vindarnas kraft har vi fått känna av – inte bara en gång utan två. Då när luften känns som ett hinder i sig själv. En kraft att både respektera och minnas.
Hemåt – med hjärtat fullt
Nu packar vi ihop, laddar upp det sista och styr sakta hemåt. En resa är aldrig bara vägar och stopp – det är minnen, känslor, lärdomar. Och jag känner mig tacksam över varje steg.
Skrivtid bland fjäll och filer
Något annat jag burit med mig under den här resan är orden. Jag har fått tid att skriva – och kanske ännu viktigare, jag har fått tid att lyssna. Till mina egna tankar. Till vinden i fjällen. Till tystnaden.
Det är också här, mitt i resan, som en ny titel till en framtida saga dök upp. Den ligger än så länge bara i sin början. Men Vinghästen – den sagan fortsätter att växa.
Just nu arbetar jag aktivt med att skriva klart sagan omVinghästen, Alfred och Tom. Det är en berättelse som vuxit fram under lång tid – bit för bit, bild för bild – och nu håller på att ta form som en riktig bok. En bok jag kommer att ge ut när den är färdig.
Bilderna i boken skapas med hjälp av AI, men berättelsen, känslan och rösten är min. Det är min saga – född i en husbil, buren av skogar, tystnad och fantasi. Och kanske har fjällvindarna viskat några extra rader längs vägen.
Vill du läsa mera om hur jag jobbar med boken. Det finns här på bloggen under taggen Vinghästen.
”Vill du få ett meddelande när boken är klar? Lämna gärna en kommentar eller skicka ett mejl.” …så gör jag gärna det! Vill du det?
Tack för att du läser. Vill du följa fler inlägg från våra resor och min vardag? Lämna gärna en kommentar eller dela med dig av egna reseminnen. Och om du vill stötta mitt skrivande – skänk en slant via PayPal.
Lev väl. Och glöm inte att andas. /Carina – malix.se
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Writing is my way of breathing. And today, I breathe gratitude – for the night, the morning, and the journey we’ve been on. Here are a few words from our moment in Vilhelmina, before we begin our way home again.
Gratitude as a Way of Life
A new day to live. A new day to breathe. I often feel gratitude just for waking up – simply opening my eyes and starting over is something I no longer take for granted. The more years that pass, the more I live in thoughts of thankfulness. It’s as if growing older peels away the noise and makes space for what truly matters.
Morning in Vilhelmina – Fully Charged
Today, I live inside my gratitudes. Grateful for a good night’s sleep. Grateful that we arrived here in Vilhelmina. And grateful that we begin our journey home today.
I don’t know how far we’ll go – maybe all the way to Mora, or perhaps we’ll stop in Östersund for the night. There are many miles to travel, but we’ll take them at our own pace.
All the Miles Behind Us
What a journey we’ve had! So many experiences, so many miles – and most of all: so much we’ve shared. Me, my husband, and the little one. Yesterday, when we arrived here, it was time to recharge – both body and devices. Vacuum cleaner, toothbrush, laptops – everything needed a boost before the new day.
We mostly camp to enjoy a warm shower and recharge everything. Others at the campgrounds sit outside, socialize, grill, and enjoy the camping life. We do the other things – prepare food, shower, tidy up for the night. Then we curl up with our phones or computers for a little while, before sleep takes us. I don’t think we’ve stayed up late even once. All those miles and moments make us tired by nightfall.
A Tiredness You Feel in Your Bones
Last night, I was writing a blog post, yawning through every sentence. Tears streamed down my cheeks from all the yawning. And the moment my head hit the pillow, I was gone.
Långfil – A Northern Breakfast Love
At our stop in Blåsjön, I found something I’d been longing for – långfil!
Långfil is a traditional northern Swedish fermented milk product – thicker than regular yogurt and with a soft, tangy taste. It forms long, silky threads when stirred – hence the name. For many, it’s a childhood favorite and a true symbol of northern Swedish breakfast culture. Sometimes, you can sprinkle a little cinnamon, ginger, or sugar on top – and it becomes pure delight.
So today, I’m treating myself to a proper northern breakfast with långfil. And a quiet smile – because this morning feels exactly as it should.
Stekenjokk – A Mountain Landscape to Carry with You
During our journey, we passed Stekenjokk, a place you can’t describe without pausing to take a deeper breath.
Stekenjokk is one of Sweden’s highest roads, stretching across a mountain plateau in the borderlands between Jämtland and Lapland. The landscape opens like a skyward roof. Rugged mountains, melting snow streams, and patches of snow that linger well into summer. The nature here is powerful – wild and wind-worn, yet calming.
For the little one, it was the snow in June that stood out. For us, it was the silence, the vastness, and the feeling of being just a tiny dot in something so much greater.
A Journey for the Memory Bank
The little one may have spent a lot of time with his phone or laptop, but he still got to experience the landscapes of Norway and northern Sweden. Now he can say “I’ve been there” – and truly know what it looks like. He knows now how quickly the weather changes here – from sun to storm in a snap.
He can say, “Yes, I remember – the wind up there really can blow!” And we’ve felt that – not once, but twice. Winds so strong you could barely walk forward. A force you have to both respect and remember.
Heading Home – With a Heart Full
Now we’re packing up, charging the last devices, and slowly heading home. A journey is never just roads and rest stops – it’s memories, emotions, and lessons. And I’m truly grateful for every step.
Writing Time Among Fjäll and Fil
Something else I’ve carried with me on this trip is words. I’ve had time to write – and more importantly, time to listen. To my own thoughts. To the wind in the mountains. To the silence.
It was here, during this journey, that a new title for a future story arrived. It’s still just a seed. But The Winged Horse – that tale is growing.
Right now, I’m actively working on writing the full story of The Winged Horse, Alfred, and Tom. It’s a tale that has grown slowly over time – piece by piece, image by image – and now it’s taking shape as a real book. A book I plan to publish when it’s ready.
The illustrations are created with help from AI, but the story, the voice, the emotion – that’s all mine. It’s my story – born in a camper van, carried by forest stillness, silence, and imagination. And maybe the mountain winds have whispered a few extra lines along the way.
Would you like to follow the journey as I work on the book? You can read more here on my blog, under the tag The Winged Horse.
Would you like to get a message when the book is ready? Feel free to leave a comment or send me an email – I’d love that.
Thank you for reading. If you’d like to follow more of our travels and everyday moments, feel free to comment or share your own stories. And if you’d like to support my writing – donate a small gift via PayPal.
Live well. And don’t forget to breathe. /Carina – malix.se
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Förord Det här är en morgon i husbilen, där kaffet fortfarande är varmt och kroppen sakta vaknar till liv efter en natt med lite mer sömn än tidigare. Tankarna snurrar, längtan blandas med tacksamhet – och allt rör sig i mig medan världen utanför fortfarande är tyst.
Vi är ute på vägarna igen
Vi har bara varit borta i tre dagar – ändå känns det som en evighet sedan vi var hemma. Nu är vi nästan 100 mil bort, och i dag ska vi vidare mot Gäddede, Stekenjokk och Vilhelmina. De där platserna som jag inte längre minns hur många gånger vi besökt. Men varje gång är ändå en egen resa.
Den här gången handlar det inte bara om vår egen längtan norrut. Det handlar om Lillkillen. Han ska få veta hur vårt land ser ut – och hur grannlandet ser ut. Han ska kunna säga:
”Där har jag varit. Jag minns. Jag vet hur det ser ut.”
Och kanske är det här sista gången vi gör den här resan, just hit upp. För det här är också sista ungdomen vi kommer ha boende hos oss. Det är stort. Och lite vemodigt.
ADHD, sömn och bilens lugnande rytm
I natt fick jag sova. Inte hela natten, men ändå – sex och en halv timmar. De senaste nätterna har det varit max fyra timmar, och det känns i hela kroppen när sömnen inte kommer. Jag tror många med ADHD kan känna igen sig i det.
Sömnen är ofta en kamp. Tankarna snurrar, kroppen vill inte stilla sig, och även när man är trött så är det som att kroppen inte lyssnar.
Men här i husbilen händer något. Kanske är det rytmen i bilen, kanske är det luften – klar och frisk, lätt att andas. Lillkillen, som hemma säger att han inte kan sova, somnar på under en halvtimme här. Fast vi mest sitter still i bilen på dagarna, så sover han gott. Det är något med att vara på väg som gör det lättare att landa.
Det är något läkande i rörelse, särskilt för en ADHD-kropp. Intrycken rör sig snabbare ute, och då blir det kanske lite lättare att vila inuti.
Vegset, vägarbeten och gamla minnen
Just nu är vi i Vegset, på en liten camping där vi varit förr. Utanför pågår vägarbete – precis som för tre år sedan. Vägen stängs av varje kväll mellan 19.00 och 07.00. Det är kanske irriterande för många, men för campingen är det nog ett guldläge. Hit kommer folk och stannar – eftersom de ändå inte kan köra vidare.
De bygger bredare väg och sätter upp stängsel längs berget. Skydd mot nedfall från skogen. Det känns tryggt. Minnet av att vi varit här förr smyger sig på. Det finns något fint i att komma tillbaka till platser som bär ens historia.
Hemlängtan och växthusfunderingar
Trots att vi nyss kommit iväg känner jag hur hemlängtan smyger sig på. Jag undrar hur det ser ut i växthuset. – Har gurkorna vuxit? – Har tomaterna börjat få färg? – Har det regnat, eller är tunnan tom?
Växthuset är självbevattnat, men utan vatten i tunnan blir det ingenting. Och duschen hemma – den längtar jag också efter. Här på campingen tar duschen slut när pengarna i automaten gör det. Hemma är det bara att stå där en stund till.
Tacksamhet och tillrättavisning
Mitt i den där längtan känner jag mig nästan skamsen. För vi har husbil, vi har råd att resa. Vi har möjligheten att visa barnen världen. Och ändå sitter jag här och längtar hem.
Men jag vet ju – det kommer dagar när jag sitter hemma och längtar bort. Det går i vågor. Så jag påminner mig själv:
Carina, du har det bra. Var tacksam.
Skrivandet rör sig med mig
Jag försöker fortsätta med min bok. ”Vinghästen i skymningen.” Det är trångt i husbilen, svårt att få ro, men jag skriver någon sida varje kväll. Det som skulle bli en liten saga har vuxit. För känslor tar plats. Och ibland kräver de många sidor för att få landa.
Slutord – och ett hej från LVL²
Orden tar slut för denna gång. Tack för att du är här, tack för att du läser.
Vill du höra av dig? Skriv en rad i kommentarerna – eller mejla mig direkt på carina@malix.se. Jag läser allt.
Lång resa, stark sol och ett bad jag aldrig tagit i Sverige
Förord Det här är ett sådant där inlägg som bär spår av resans puls – från timmar i bilen till kvällssol vid älven. Jag skriver det med sand mellan tårna och bilder i huvudet som fortfarande doftar fjälluft.
Från Sverige till Norge – med handlingsstopp och dieselprat
Igår blev det många timmar i bilen. Vi körde från ett regnigt Sverige, passerade Charlottenberg där norrmännen fyllde kundvagnarna och dieselpumparna, och rullade vidare in i Norge. Här är diesel dyrare – men tack vare vår starkare krona blev campingen, som kostade 420 norska kronor, bara 399 i svenska pengar. Kanske är dieseln ändå ungefär lika dyr som hemma, men ärligt talat är det för tidigt för att tänka matte.
Regn, räkning av husbilar och skrivdrömmar
Hela vägen fram till Kongsvinger följde regnet oss. Jag försökte räkna husbilar – en syssla jag gör med glädje – och samtidigt arbeta lite med Vinghästen. Men det gick sådär. Boken får vänta till vi är hemma. Ett manus tar tid, och det ska bli vackert. Men bilderna, de växer fram ur sagan om pojkarna och deras prövningar tillsammans med hästen.
En pastagratäng i kvällssolens magi
När vi till slut anlände till campingen vid Glomma, värmde vi på pastagratängen vi hade med oss. Vi satt ute och åt i kvällssolen, som sken på oss som genom ett mirakel. Runt omkring – kolsvarta moln. Men just över oss: strålande sol. Det blåste, men vinden var varm, nästan välsignande. Maken brände sig på axlarna i solskenet. Det gjorde ont, men det var också ett bevis på hur stark solen var.
Ett bad jag aldrig skulle ta i Sverige
Jag frågade campingvärden om man kunde bada i älven – det kunde man. Men när jag väl gick ner dit, möttes jag av stora stenblock, och där det var sand, sjönk jag ner i dyn. Fötterna fastnade. Men jag hade bestämt mig. Det blev ett bad ändå – ett sådant där där man mest flyter, snarare än simmar. Vattnet var strömt, och ett vattenfall hördes längre bort.
Efteråt satt jag i solen och lät fötterna torka. Badskorna, däremot, är nu fulla av sand. Jag har blivit ännu mer övertygad: norrmän vet inte hur en riktig badsjö ska kännas. Jag skulle aldrig bada i sånt vatten hemma i Sverige. Redan förra året blev det tydligt – badkulturen här skiljer sig rejält.
Vyerna – så vackra att man blir tyst
Men – och det är ett stort men – vyerna här är magiska. Höga berg, djupa dalar, små pittoreska byar. Ögonen får sitt, och det med råge. Det är ett landskap som får en att känna sig liten, på ett vackert sätt.
Dagens funderingar – vilken väg ska vi ta?
Idag vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Kanske kör vi tillbaka in i Sverige, mot Vilhelmina och Stekenjokk – för att verkligen få den där wow-känslan av fjällen. Kör man genom Norge först, kan just Stekenjokk kännas lite… futtigt. Men om vi tar det från svenska sidan är det något annat.
Det blir många mil i bilen oavsett. Kanske blir det ett stopp i Strömsund, där det finns camping och pool. Eller så drar vi vidare mot Trondheim och letar camping i Oppdal eller uppe på fjället bland bisonoxarna. Oavsett var vi landar, så fortsätter resan.
Slutord
Det är så här det är – husbilslivet på vägarna, med sol, sand, vyer och oplanerade beslut. Vi följer känslan, vädret och vägen. Och jag följer orden som vill skrivas.
Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.
Det blev inte riktigt som jag tänkt mig i morse. Planen var frukost ute med ungdomarna, men deras intresse var minst sagt svalt. Så jag satt här hemma, med en tallrik müsli och lät tankarna vandra vidare till boken jag skriver på. Vinghästen i skymningen – ett sagoprojekt som just nu fyller mina kvällar, mitt hjärta och mitt mod.
Skriva med dyslexi – när orden vill något men fingrarna gör annat
Att leva med dyslexi innebär inte att man saknar ord – tvärtom. Orden finns ofta i överflöd, men vägen från tanke till text är krokig. För mig handlar det om att hela tiden brottas med stavning, meningsbyggnad, och ett språk som inte alltid vill samarbeta.
Det kan vara frustrerande. Tröttsamt. Ibland får jag läsa om en mening tio gånger innan jag vet om den blev rätt. Eller så vet jag vad jag vill säga – men vet inte hur det stavas, hur orden ska sitta ihop. Bokstäverna byter plats. Orden hoppar. Tankarna springer före.
Jag har aldrig låtit det hindra mig från att skriva, men jag har behövt mycket stöd. Första gången jag gav ut en bok hade jag hjälp av en vän i Stockholm och en granne här i byn – de hjälpte mig rätta. Idag hjälper AI mig. Det är inte samma känsla, men det fungerar. Och viktigast av allt: det gör det möjligt för mig att fortsätta skapa.
Att skriva med dyslexi är som att springa ett maraton i gummistövlar – men jag springer ändå.
Skrivkvällar och bokdrömmar
Kvällarna ser helt annorlunda ut numera. När andra kanske slår på en serie eller lägger sig tidigt, sitter jag framför datorn och jobbar med sagan. Vinghästen i skymningen har blivit en följeslagare. En historia som handlar om mod, känslor och att våga möta sig själv – även när det känns svårt.
AI hjälper mig att sätta ordning på texten – lägger till punkter, rättar stavningen och skapar bilder utifrån mina beskrivningar. Det är ett verktyg, men berättelsen är min. Min röst, mina ord, min känsla.
Ett bad före lunch – med kalla tår och glada simtag
Igår blev det ett bad – inte ett kvällsbad utan ett innan lunch. Jag och lillgrabben åkte iväg. Eller, det var mest jag som badade. Han doppade fötterna, men tyckte vattnet var kallt. Jag simmade 500 meter och flöt en stund i stillheten. Det var ljuvligt.
Morgonbaden med badsystrarna är satta på paus just nu – tiden räcker inte. Men saknaden finns där. Det där stilla, tysta, kloka vid bryggan. En dag kanske det blir morgondopp igen.
Att våga – trots ångest och tvivel
Nu när boken nästan är färdig, kommer den där gamla ångesten krypande. Vem är jag att ge ut en bok? Är den ens tillräckligt bra? Vad ska folk tycka? Precis som förra gången när jag publicerade Jag föredrar att kalla mig impulsiv, känns det som om världen kliver in i mitt vardagsrum. Den känslan av att bli granskad är inte lätt.
Men det är också något vackert i att dela en berättelse. Och även om Vinghästen inte är min livshistoria, så bär den mitt hjärta. Den är för barn – kanske i åldern 6–10 år – men jag tror också att den talar till den vuxna som behöver lite sagokraft.
Så trots skavet, tänker jag: Jag ska publicera. Jag vågar.
Avslutning:
Tack för att du läser. Tack för att du följer med i både de modiga och de mer skälvande stegen. Och du – om du själv bär på en berättelse, men tänker att du inte kan skriva ”på riktigt” – gör det ändå. Vi har alla olika vägar. Och ibland hittar man orden, även med dyslexi.
Ta hand om dig och ha en riktigt fin dag!
Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
Du har väl inte missat min nya sida där jag publicerar E-böcker just nu finns där bara en liten kort en men det kommer att komma flera i framtiden. E-Böcker för livets stunder och känslor.
Ibland föds berättelser där vi minst anar det. Den här texten handlar om en sådan stund – en saga som växte fram i en husbil, under ett täcke, medan ett barn grät och saknade sin mamma. Det blev början på något större än jag först förstod. En saga, men också en resa tillbaka till skrivandet, till modet – och till mig själv.
Morgon med kaffe och kattskrället
Då var det morgon igen. Kaffet står bredvid mig och katten är ute på äventyr. Himlen är klarblå, och något i mig säger att det kan bli en riktigt fin dag idag.
En seg start – men sen tog det fart
Igår började dagen segt. Jag gick mest och skrotade här hemma. Klippte lite i tomatplantorna – sådär som man sett folk göra på TikTok. Men sen, plötsligt, hände något. Jag tog tag i Vinghästen i skymningen på riktigt.
Sagans födelse i husbilen
Ni vet den där sagan jag berättade för Alfred när han sov över i husbilen? Han var ledsen och hade svårt att somna. Det var då vinghästen föddes. En saga som viskade sig fram mellan godnattsånger och mormortrygghet. Sedan i lördags har jag skrivit massor. Redan på söndag morgon satt jag med datorn i knät och skrev vidare. Och igår var det omöjligt att låta bli.
Sju kullar, två pojkar och en bevingad häst
Jag håller på att ge liv åt en barnbok. En berättelse om Alfred och Tom som färdas över sju kullar – på en gammal, klok häst med vingar. Där träd gråter och tystnaden är mjuk. AI ska få hjälpa till med bilderna, men jag tänker också rita några illustrationer själv. Det här är ett hjärteprojekt.
Drömmen som fortsätter i vaket tillstånd
Inatt drömde jag om sagan, och det var också det första jag tänkte på när jag vaknade. Just nu är jag mitt i skapandet av bok två – inte alls som jag först tänkt mig. Den tar en ny riktning, som jag inte riktigt såg komma. Och det är spännande.
En profetia från förr
För många år sedan var det en kvinna som sa till mig: ”Du ska inte göra det du gör. Jag ser dig skriva barnböcker.” Då arbetade jag med flickor i en behandlingsmetod och kunde inte alls se det framför mig. Men här är jag nu. Med bokidéer, bildtankar och en saga som bär mig.
Bokdrömmar – i fysisk form eller digitalt?
Jag har ännu inte bestämt mig om Vinghästen i skymningen ska tryckas som fysisk bok, eller bara finnas som e-bok och talbok. Oavsett form – det blir en bok. En bok som föddes i husbilen när Alfred var ledsen och ville hem till mamma.
Orden jag aldrig glömmer
De här känslorna som bor i kroppen just nu – de har varit här förr. Jag minns när jag kom hem till maken efter en sen kväll i Göteborg. Jag sa: ”Nu ska jag skriva en bok.” Han svarade lite halvt på skämt: ”Ja ja, vi får se hur det blir med det.” Men jag glömmer inte hans ögon i det ögonblicket. Där och då bestämde jag mig för att visa att jag kan – trots ADHD och dyslexi.
Det har inte alltid varit enkelt. Med ADHD kommer tusen idéer, men svårt att fånga en i taget. Och dyslexin – den gör att bokstäverna ibland springer åt olika håll. Men vet du? Jag skriver ändå. Med känsla, envishet och ett hjärta som vill berätta. Det kanske inte blir perfekt, men det blir äkta. Det blir mitt.
ADHD och dyslexi – det är också en del av mig
ADHD handlar inte bara om att ”inte kunna sitta still”. För mig innebär det ofta att hjärnan är som ett fyrverkeri – fullt av idéer, känslor och projekt. Det är kreativt, men också utmattande. Fokus kan vara svårt att hålla, särskilt när allt känns lika viktigt. Men när jag fastnar för något, som sagan om vinghästen, då finns det inget som stoppar mig.
Dyslexi betyder inte att man är dålig på att läsa eller skriva – det betyder bara att man bearbetar språk på ett annat sätt. Ibland springer orden iväg, ibland blir stavningen ett litet äventyr i sig. Men berättelserna? De bor där ändå. De växer och vill bli skrivna. Och jag har lärt mig att min väg får vara krokig, så länge den leder framåt.
Jag skriver alltså inte trots mina diagnoser – jag skriver med dem. De är en del av mig, och kanske är det just därför berättelserna känns som de gör.
En annan klang
Men igår, när jag visade honom arbetet med sagan, hörde jag en annan ton i hans röst. Något i honom insåg att jag menar allvar. Den där klangen i rösten – den värmde.
En bok för barn – men också för oss vuxna
Boken riktar sig till barn mellan 6 och 10 år. Hästen är gammal och klok. Alfred och Tom är två nyfikna barn som lär sig om livet. Mormor är med – men som en biroll, den berättande rösten.
Allt är ord. Allt är bilder.
Det var länge sedan jag kände mig så fylld av ord och bilder. Allt snurrar kring Vinghästen i skymningen. Varje tanke tycks vilja bli en del av berättelsen.
Och oj – nu blev det visst ett helt inlägg om bara detta!
Nu ska jag lämna bloggen för en stund och fortsätta skriva på boken. Tack för att du läste. Jag önskar dig en fin dag – och ta hand om dig.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Det är i nuet just nu vi lever i.
Fakta: ADHD och Dyslexi
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som påverkar förmågan att koncentrera sig, reglera känslor och hantera impulser. Många med ADHD är kreativa, nyfikna och snabbtänkta – men har också svårt att sortera bland alla intryck.
Dyslexi är en språklig funktionsnedsättning som innebär svårigheter att automatisera läsning och stavning. Det påverkar inte intelligens – tvärtom har många med dyslexi ett starkt bildtänkande, god berättarförmåga och hög kreativitet.
Cirka 5–7 % av befolkningen har ADHD. Dyslexi förekommer hos ungefär 5–8 %.
Att skapa med ADHD och dyslexi är ibland utmanande – men också full av möjligheter.
undrar varför?? Ännu en morgon i tidig otta, try kvart över fyra i morse trodde jag det var dags för kaffet. Då jag tittade på klockan, buy gick jag till sängen igen. Kunde inte somna om, clinic låg och tänkte på marmonias texter på skrivpuffen. Tänkte så intensivt på det att jag i tanken skrev den mest fantastiska marmonias text i fantasin. Ett tåg i somalia. Nu så här när jag tänker på det, kanske det var så att jag egentligen somnade och drömde att jag just satt och skrev.
Vid frukost bordet idag blev det sura miner. Sonen vaknade inte av sig själv, utan av att jag ropade på honom, dottern satt vid frukost bordet när han kom upp. Tyvärr så hade hon på sig en t-tröja som tydligen var hans.
Sonen har börjat träna på gym, något hos honom är förändrat. Efter dessa byggtimmar. Hans humör, och hans kropp. Idag är han stolt över sina muskler, men vill gärna utöva musklerna på sin syster. Testostoronet i kroppen börjar visa sig, hans ögon nästan svartnar. Nu skapar detta lite oroliga tankar i mig, och frenetisk börjar jag tänka tankar och leta tecken. Tyvärr vet jag inte riktigt vilka tecken jag ska leta efter. Hur jag ska forska fram de som jag letar efter eller är det bara så att det är humöret som får sig ett spel, för att han inte vaknade själv?
Han har inte varit sådan innan att han bröstar upp sig, han är stolt över sina muskler och att han faktiskt har kommit igång. Det kan jag förstå, och jag har berättat för honom att jag tycker att han är duktig. Men nu börjar jag känna oro, trots att det kanske är en del av hans utveckling, föräldrar och små syskon ska ju vara ett irriterande moment i vissa stadier.
Idag tror jag att jag ska ge mig ut till skrivpuffen igen. Har inte haft någon kraft till det innan men idag ska jag i alla fall läsa lite marmonia texter.
ska jag göra det svårt eller ska jag göra det lätt för mig vad är det som jag vinner på i längden. inom mig skriker det gör det för det nu va fan har du inte gjort det för men snälla spring och gör det nu.
I mitt bröst skuttar känslorna omkring så att jag nästan mår illa, viagra min bok min bok är klar för att tryckas. Men idag är jag inte längre säker på vilken väg jag ska gå. Igår var jag helt på det klara med att jag tar en bunt med pengar fixar allt själ. Ännu enklare är ju att ta en av de olika net bolagen som kan trycka upp min bok. Eller ska jag vända mig till ett bokförlag. Det här är ett dilemma så jag får dåndamp, purchase Jag vill ju gärna att boken skall vara tryckt gärna igår och jag vill ju gärna att jag redan har bestämt mig. Jag har inte det inte alls, den bestämdhet som bodde i mig igår finns inte här idag. Den flyttade ut den försvann. Vid min själv vad jag nu vill ha svaren, lättas är att skicka via vulkan eller nått av de andra men jag vet inte längre vilket som är rätt går jag till ett tryckeri och fixar det så blir det som jag vill men skulle nog behöva trycka upp ganska många böcker för att i alla fall tjäna in det jag lagt ut. skulle jag göra så har jag även massor att göra sen om jag inte vill ha tre hundra böcker här hemma. ska snart sticka iväg till jobbet så tankarna om boken för vila
Jag
behöver vila mina tankar om min lilla undrbara grymt bra bok som nu är klar för att bara tryckas ut€¦.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
