Att vara farmor är både glädje och saknad. Jag har fått uppleva många stunder av närhet tillsammans med Emilia och Hugo – från Emilias sovstunder hos oss och våra turer i husbilen, till de gånger jag fått passa lille Hugo eller när han varit på besök. Idag ser det annorlunda ut. Saknaden är stor, men kärleken bor kvar, lika stark som förr.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, I vågor får man stå stadigt.
Minnena som bär
Att vara farmor är att samla på små ögonblick som växer till stora minnen. När Emilia var mindre fick jag ofta möjligheten att passa både henne och hennes lillebror Hugo. Emilia kunde följa med oss ut i husbilen, hon sov över hemma hos oss och jag kunde åka dit efter mina morgondopp och känna mig välkommen.
Hugo är fortfarande liten, men även med honom har jag fått värdefulla stunder. Jag har fått passa honom några gånger och han har varit på besök. De tillfällena fyllde mig med lycka – att få hålla honom nära, se hans blick och veta att jag också är en del av hans början i livet.
Det är dessa dagar av vardaglig magi jag håller fast vid. Pannkakor vid köksbordet, sagor och skratt med Emilia och små ögonblick med Hugo. De är som skatter jag bär i hjärtat.
När farmorsrollen förändras
Den tomma stolen får symbolisera saknaden i farmorshjärtat.
Men idag ser det annorlunda ut. Jag är inte längre en självklar del av deras vardag. Saknaden efter Emilia och Hugo gör ont, ibland så ont att den tar plats i kroppen. Att vara farmor innebär därför också att orka stå kvar i känslan av att vara utanför.
För att klara sorgen går jag nu i samtal med en terapeut. Det ger mig styrka, hjälper mig att hitta hoppet och påminner mig om att relationer faktiskt kan förändras med tiden. Samtidigt är det svårt. Att vara farmor på avstånd kräver både tålamod och mod, och ibland känns väntan oändlig.
När Emilia fyllde år ville jag visa att jag inte hade glömt henne. Jag ville att hon skulle känna att hon fortfarande är min prinsessa, att jag fortfarande är hennes farmor – även om jag inte är mitt i hennes vardag.
Jag minns hur jag stod på trappan med presenterna i händerna. Hjärtat slog hårt. Skulle hon bli glad? Hade även hon tagit avstånd, eller skulle hon möta mig med den där glimten jag längtade efter? Det var en stund fylld av oro, hopp och kärlek.
När dörren öppnades och hon såg presenterna blev hon så glad. En lättnad spred sig i mig, som om hjärtat kunde andas igen. Och när vi skulle gå och hon gav mig en kram, höll jag kvar en extra liten stund. Bara för att känna henne nära, visa henne att jag fortfarande finns och att jag älskar henne – så mycket att det nästan gjorde ont.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner
Att vara farmor betyder att älska utan villkor. Även när närheten inte längre är självklar, finns bandet kvar. Saknaden är ibland överväldigande, men kärleken är större än avståndet.
I mitt hjärta finns alltid Emilia och Hugo. Farmorshjärtat ger aldrig upp. Det älskar, bär och hoppas – varje dag.
Att vara farmor är att bära en kärlek som aldrig försvinner.
I vårt hem finns min farmors sideboard – en möbel som följt med genom livet och som bär på hennes minne. På det står nu bilder av mina egna barnbarn. Det blir som en bro mellan generationer, från min farmor till mig som farmor, och vidare till Emilia och Hugo. En påminnelse om att kärleken går vidare, även när livet förändras.
Frågor till dig som läsare
Vad betyder farmors- eller mormorsrollen för dig?
Har du någon gång fått älska ett barnbarn eller barn på avstånd?
Vad tror du är viktigast för ett barnbarn att få känna från sina mor- eller farföräldrar?
FAQ – Att vara farmor
Vad innebär det att vara farmor idag? Att vara farmor idag är både glädje och prövning. Det kan vara att finnas nära i vardagen, men ibland också att älska på avstånd.
Är farmorsrollen alltid självklar? Nej, den kan vara skör. Ibland får man inte så mycket plats som man önskar. Men kärleken är alltid lika stark och består genom allt.
Hur kan man vara farmor när man inte får vara nära? Genom minnen, omtanke på de sätt som är möjliga – och genom att aldrig sluta älska. Att vara farmor lever kvar i hjärtat, oavsett avstånd.
Mellan raderna bär jag både minnen och längtan. Jag ser tillbaka på allt det fina vi hade, och jag försöker hålla fast vid hoppet att nya stunder kan komma. Saknaden gör ont, men kärleken gör mig hel.
AHA – mellan raderna
Här blir det tydligt att farmorskapet är sammanflätat med mammarollen. När en relation förändras till det egna barnet, påverkas också vägen till barnbarnen. Smärtan blir dubbel. Men kärleken visar sin styrka – den lever kvar i mig, både som mamma och som farmor, även när jag är bortvald.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Being a grandmother is both joy and longing. I have experienced many moments of closeness with Emilia and Hugo – from Emilia’s naps at our house and our trips in the motorhome, to the times I got to look after little Hugo or when he came to visit. Today, things look different. The longing is strong, but the love remains, just as powerful as before.
Being a grandmother sometimes means standing steady, even when the waves are high.
Being a grandmother is to gather small moments that grow into big memories. When Emilia was younger, I often had the opportunity to care for both her and her little brother Hugo. Emilia could join us in the motorhome, she slept over at our place, and I could go there after my morning swims and feel welcome.
Hugo is still small, but even with him I’ve had precious moments. I’ve cared for him a few times and he has been visiting. Those occasions filled me with joy – holding him close, seeing his eyes, and knowing that I too am part of his beginning in life.
These days of everyday magic are what I hold on to: pancakes at the kitchen table, stories and laughter with Emilia, and little moments with Hugo. They are treasures I keep in my heart.
When the grandmother role changes
The empty chair symbolizes the longing in a grandmother’s heart.
But today, things look different. I am no longer a natural part of their everyday life. The longing for Emilia and Hugo hurts – sometimes so much it takes place in my body. Being a grandmother therefore also means enduring the feeling of being outside.
To cope with the grief, I now see a therapist. It gives me strength, helps me find hope, and reminds me that relationships can change over time. At the same time, it is difficult. Being a grandmother from a distance requires both patience and courage – and sometimes the waiting feels endless.
Being a grandmother also means carrying the sorrow of not being part of your grandchildren’s lives, even though you once were a present mother. I have previously written about this process in the post “Healing after being set aside as a parent – when grief and love live together,” where I describe my process of healing.
The birthday and the hug that meant everything
When Emilia had her birthday, I wanted to show that I had not forgotten her. I wanted her to feel that she is still my princess, that I am still her grandmother – even if I am no longer in her everyday life.
I remember standing on the steps with the presents in my hands. My heart was beating fast. Would she be happy? Had she also taken distance, or would she meet me with the sparkle I longed for? It was a moment filled with worry, hope, and love.
When the door opened and she saw the presents, she became so happy. A relief spread within me, as if my heart could breathe again. And when we were leaving and she gave me a hug, I held on for just a little longer. Just to feel her close, to show her that I am still here, that I love her – so much it almost hurt.
A love that never disappears
The photos and keepsakes remind me of the love that endures.
In our home there is my grandmother’s sideboard – a piece of furniture that has followed me through life and carries her memory. On it now stand photos of my own grandchildren. It feels like a bridge between generations, from my grandmother to me as a grandmother, and further on to Emilia and Hugo. A reminder that love continues, even as life changes.
Being a grandmother means loving unconditionally. Even when closeness is no longer certain, the bond remains. The longing is sometimes overwhelming, but love is stronger than distance.
In my heart, Emilia and Hugo will always be there. A grandmother’s heart never gives up. It loves, carries, and hopes – every single day.e
FAQ – Being a Grandmother
What does it mean to be a grandmother today? Both joy and challenge. Sometimes you are close in everyday life, sometimes you love from a distance.
Is the grandmother role always certain? No, it can be fragile. But love remains – through everything.
How can you be a grandmother when you are not allowed to be close? Through memories, small gestures of care – and by never stopping to love.
Between the lines I carry both memories and longing. I look back at all the beauty we shared, and I try to hold on to the hope that new moments may come. The longing hurts, but love makes me whole.
AHA – Between the Lines
Here it becomes clear that being a grandmother is intertwined with being a mother. When the relationship with one’s own child changes, the path to the grandchildren is also affected. The pain becomes double. Yet love shows its strength – it remains within me, both as a mother and as a grandmother, even when I am set aside.
Yesterday has already laid itself to rest in history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.
Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform.Läs del 3 här
Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.
Inledning
Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.
Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.
Måste alla kunna knyta skor?
I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Oskars styrkor – och skolans syn på dem
Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?
Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?
Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.
När skolan formar i stället för att möta
En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:
”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”
Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.
Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?
Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.
Se barnens tillgångar
Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.
Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.
Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma. Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.
Mellan raderna om mig Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.
Frågor till dig som läser
Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?
Reflektion
Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.
Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
FAQ
Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav
Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter? Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.
Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor? För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.
Vad kan skolan göra för att underlätta? Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.
Det här inlägget är en stilla hälsning från husbilen, med varmt kaffe i handen och sommarens sista dagar i blickfånget. Det är en text om syskonbarn som påminner om livets lekfullhet, om en sommar som rundas av – och om att hitta små glädjeämnen även när saknaden bor kvar i hjärtat.
Då sitter jag här igen. Kaffet är varmt och kroppen nyvaken efter nattens regn. Det öste ner, inte ett behagligt smatter på taket, utan mer som om spikar föll från himlen. Men jag är vaken nu, kaffet värmer händerna, och kroppen vaknar sakta, centimeter för centimeter.
Två små töser och en påminnelse om livet
Makens bror bor längre ner på campingen och har med sig två urgulliga tjejer. De är både Paw Patrol och – som den ena sa – mäktiga.
Dom visade oss sina konster och hur snabba dom är. Två härliga små töser som i all sin charm visade oss hur livet är när man är barn: oövervinnerligt, lekfullt och fullt av fantasi.
“Jag är mäktig!” – ibland räcker det som livsfilosofi.
Sommaren börjar runda av
Idag ska vi åka hem. Packa ur bilen. Semestern är slut för den här gången – lite sorgligt, men också okej. Det är 1 augusti, sluttampen på sommaren.
En fin sommar har det varit, om än blåsig och lite kylig, förutom de sista veckorna. Många resor med LVL^2, många bad, många sköna kvällar här i husbilen. Annorlunda än tidigare somrar, men roliga och lärorika. Minnen av sommaren 2025
Hösten får bli min
Nu väntar hösten. Och jag har bestämt mig:
Simma tre dagar i veckan i Uddevalla
Skapa en vardag med rutiner som ger energi
Och skriva färdigt Vinghästen, så sagan äntligen blir klar
Kanske kan jag börja med morgondoppen igen också, beroende på hur dagarna blir.
Saknaden som vilar stilla
Sorgen som bodde i kroppen igår har lagt sig till ro. Den vilar där, men känns inte lika tung idag. Det går att hitta till glädje, trots saknaden efter sonen och barnbarnen.
Snart fyller lilla Emilia år. Förra året fick hon ritgrejer – hon är så duktig på att rita. I år vet jag inte riktigt vad hon tycker om. Idag ska vi också köpa present till dotterns sambo – den har jag redan klurat ut.
Små vardagsglädjor väger mer än man tror.
Mellan raderna
Morgonen är stilla. Kaffet är varmt. Det är här jag landar – i det enkla, i nuet, mitt i sommaren som just håller på att bli höst.
Slutord
Så avslutas denna sommar, med kaffet som sällskap och hösten som nästa kapitel. Livet fortsätter i sin stilla rytm, med simtag, skrivtid och små vardagsglädjor som får hjärtat att slå lite mjukare.
Citat: Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, den går inte längre att upplevas bara minnas, morgondagen väntar längre fram. Där borta i framtiden Men just nu – det är här som andetagen ta och livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
Stöd mitt skrivande
Om du vill stötta mig i mitt skrivande och mitt arbete med bloggen, kan du göra det här: PayPal – stöd bloggen här
Förord: Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.
Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt
Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.
Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.
Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.
Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden. Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar. Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack
Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom. Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.
Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.
Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.
En levande legend – som aldrig skulle leva
Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.
När våra hjältar faller
De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.
Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort. Rest in peace, OZZY. Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.
Musik som minnen – och minnen som musik
Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.
Men jag bor i musiken. Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.
Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek. De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet: – En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert. – En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen. – En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.
Tack Ozz, för allt du gett. För allt du varit. För att du sjöng dig in, i oss.
Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.
Extrainfo
I Am Ozzy – Ozzy Osbournes egen bok, en hyllad självbiografi
This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död. Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont. Ozzy Osbourne är död.
Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.
Den där rösten som skar igenom allt. Som bar både smärta, styrka och galenskap. Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.
Och nu är det tyst. Fast ändå inte.
För Ozzy är inte en sån man glömmer. Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.
Jag sörjer honom som om han var min. Kanske var han det, lite. En del av min ungdom. En del av mig.
Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här. Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
Vad betyder Ozzy för dig?
Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?
Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.
Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst. Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
Första doppet efter sjukdom. Efter en tid av sjukdom var det äntligen dags för mitt första dopp efter sjukdom. Vattnet var kyligt, men känslan av att vara tillbaka i rutinen av kallbad var oslagbar. I det här inlägget delar jag med mig av upplevelsen, tips för vinterbad och hur jag gör mina morgnar till den bästa starten på dagen. Häng med när jag packar badväskan och gör mig redo för hösten och vintern!
Första doppet efter sjukdom så värt det.
Första höstdoppet efter sjukdomstiden – en uppfriskande start på dagen. Efter en tid av sjukdom tog jag äntligen mitt första dopp idag. Vattnet var 15,9 grader, vilket kanske låter kallt, men det var inte kylan som begränsade simtagen. Det handlade mer om att jag ville vara försiktig med att inte kyla ner kroppen för länge, då jag nyligen varit sjuk. Just nu sitter jag uppkrupen i soffan med min mysiga lammullsdress på. Den kanske inte är min snyggaste outfit, men det spelar ingen roll – huvudsaken är att den värmer gott.
De här två satt och väntade på mig och mina basystrar.
Packa badväskan för vintern
Att ta det första badet efter ett uppehåll är alltid lite speciellt. Det är svårare att ta sig ner i vattnet när det gått en tid än om man badar varje dag. Men nu är det gjort, och känslan var helt underbar! Dock upptäckte jag att jag glömt mina badskor hemma. De hängde kvar på tork, så idag fick jag bada barfota. Det var första gången på flera år, och även om det gick bra, så saknade jag den bekväma känslan av badskorna. Fötterna blev lite kalla, men nu har jag börjat förbereda badväskan för de kyligare vinterbaden. Raggstumpor och badvantar är packade, och snart lägger jag till varma kläder att dra på efter badet. På vintern blir det nog bättre med extra varma strumpor och en rejäl tröja istället för bara morgonrocken.
Frukosten
När jag kom hem från badet, innan jag ens hade bytt om, satte jag igång med att baka mina favorit-kesobröd. Receptet finns länkat i ett tidigare inlägg. De där bröden är så otroligt goda och dessutom superenkla att göra! Medan bullarna gräddades, klädde jag på mig och satte på en kopp te. Frukosten blev en macka med ost, och en av de goda kesobullarna. De är dessutom viktväktarvänliga, endast 3 poäng per bulle, och en räcker för att bli mätt. Jag lärde mig det igår när jag försökte äta två – det var definitivt en för mycket!
Dagens jobb
Idag väntar ett sent arbetspass, men först ska jag ha ett lönesamtal. Tyvärr hann jag inte förbereda mig, då jag var sjuk och de viktiga pappren ligger kvar på jobbet. Men hur svårt kan det vara? Jag har gjort dessa samtal tidigare, och lönen är säkert redan fastställd. Det blir nog som det blir, och små bäckar av extra slantar blir till slut en hel å.
TikTok och dagens video
Jag lade också upp en ny video på TikTok idag, där jag visar den vackra vägen till och från badet. Kika gärna in och följ mig om du har TikTok! Här är länken till videon: Se min TikTok-video här!
Så här ser en perfekt morgon ut för mig: Ett uppfriskande bad, en stund med kaffe i soffan och känslan av att ha hela dagen framför mig. Innan badet borstar jag tänderna, tar på mig morgonrocken och packar badväskan. Hinner jag med en morgonpromenad också, då kan dagen inte bli bättre!
Hur börjar du din morgon? Vad gör du för att skapa en bra start på dagen?
Tack för att du läser min blogg, och ha en underbar dag!
Hur har din morgon sett ut. Vad har du för morgonrutiner? Hur gör du för att skapa dig en bra dag?
Slutord:
Att ta mitt första dopp efter sjukdom var inte bara ett steg tillbaka till hälsan, utan också en påminnelse om hur viktiga de små ritualerna är för välbefinnandet. Nu är jag redo för vinterns kalla dopp och ser fram emot fler friska morgnar. Tack för att du följer med på min resa – jag hoppas att du också hittar ditt sätt att skapa en bra start på dagen!
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.
Halv åtta på morgonen hoppade jag och mina badsystrar i sjön, och det kändes som att stiga ner i en bunke med isbitar. ”Bara doppa mig,” tänkte jag. Men när jag väl var under vattnet och simmade lite på rygg, vågade jag ta de första simtagen. Det blev hela tvåhundra meter i det 15,6 gradiga vattnet! När simmandet var klart, tog jag fram tvålen och skrubbade min frusna kropp.
Nu sitter jag ute under vår paviljong, iförd yllekläder, och försöker tina upp. Morgonen kan verkligen inte börja på ett bättre sätt än att åka till sjön med Judas nya låtar i högtalarna.
Vägen till Sjön: En Naturskön Upplevelse
Vägen till sjön är underbar, när jag svänger in på grusvägen, mitt i skogen, är det som att stiga in i ett konstverk. Varje årstid förändrar omgivningen, och jag har blivit en sann naturdyrkare. Det är bara att titta sig omkring och se skönheten i naturen – allt är så vackert och storslaget.
Efter Badet: Värmande Kaffe och Dags för Jobb
Väl hemma igen blev det på med kläder, en kopp kaffe, och datorn i knät. Ett pass av tre återstår innan semestern. Dagarna känns långa, men jag har några timmar innan jobbet börjar kl 15.00. Jag funderar på att sola lite innan jobbet, så det blir att åka iväg innan två.
Blommor till Arbetsplatsen: En Färgsprakande Uppgift
Jag tänker inhandla blommor till utsidan av våra ingångar på jobbet. Det blir trevligt för alla som går in eller ut. En före detta kollega, som var en mästare på blommor, hade varit perfekt för detta, men jag ska nog klara det ändå!
Stödstrumpornas Mirakel
På tal om något helt annat, har jag haft problem med ett svullet ben det senaste året. När jag har på mig långbyxor, brukar jag ha stödstrumpor på, men oftast går jag med kortbyxor. Nu har jag hittat ett företag som säljer stödstrumpor med dragkedja – de låter mycket enklare att ta på än de jag köpte på Amazon. Jag tänker ge detta ett nytt försök och verkligen använda mina nya stödstrumpor. En av mina kolleger tycker att jag är lite galen som inte går till doktorn med problemet, men jag hoppas de här stödstrumporna ska hjälpa.
Så, där har ni det – en morgon full av kalla dopp, naturskönhet, och en nyfikenhet på nya stödstrumpor. Det är vad jag kallar en inspirerande och lösbar start på dagen!
Nej nog för nu ha en fin dag.
Carina Ikonen Nilsson
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
