Jag är en kvinna på 60 år, gift med min kloka och eftertänksamma man Tommy. Våra fyra tonårsbarn har flugit ut och bildar egna liv, men vi har också fått förtroendet att vara familjehem för barn och ungdomar som inte haft det så lätt. Det är en uppgift som kräver både hjärta och närvaro, och det är en viktig del av vilka vi är.

Vår yngste son bor fortfarande hemma – men snart fyller han 29, så liten är han kanske inte längre. Det är märkligt hur samhället ser 18 år som en slags vuxen ålder, när det egentligen bara är en siffra. Livet är så mycket mer komplext än så.

En av de modigaste sakerna jag gjort är att ge ut min bok: ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”. Där berättar jag öppet om hur det är att leva som kvinna med ADHD. Jag var 42 år när jag fick diagnosen. Innan dess hade jag levt ett helt liv i ovetskap, men med en stark känsla av att vara lite annorlunda. Idag är jag stolt över vem jag är och över att jag vågade dela min berättelse.

Jag föreläser och utbildar om NPF (neuropsykiatriska funktionsvariationer) ur ett inifrånperspektiv – både som mamma och som person med egen erfarenhet. Jag brinner särskilt för ungdomar med liknande tillgångar som jag själv. För jag ser det som just tillgångar – även om det ibland blir missförstått. Skolan kan vara den plats där det gör mest ont att inte passa in, och därför behövs mer förståelse, mer värme och mer respekt.

Jag är lite som jag är: spontan, ärlig, kreativ, ibland för ärlig. Men hellre det. Jag gillar att tänka fritt, pyssla, skapa, skriva – och bada. Gärna varje morgon, året runt. Det är mitt sätt att börja dagen i stillhet och kärlek.

“Det vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.”
– Nelson Mandela (och ett citat som bor i mig)

Välkommen till min värld.