Varje morgon är en chans att börja om. I den stilla stunden med kaffe och tystnad växer tanken om att välja lycka – en lärdom från Kay Pollak som bär mig genom både vardagens glädje och sorgen över det som inte blev.
Jag tänker fortsätta att skriva om Kay Pollak, för ämnet känns inte färdigt i mig. Eftersom hans budskap är så viktigt: Kay Pollak välja lycka just det blir mitt dagliga val. Hans ord om att vi kan välja vårt förhållningssätt stannar kvar och väcker tankar. Varje morgon känner jag en djup tacksamhet över att ha fått en dag till – eller i alla fall en morgon till. Det är just morgonen jag uppskattar mest under dygnet.
När hela huset sover, hemma eller i husbilen, uppstår en tystnad som är bara min. Kaffet är nybryggt, datorn ligger i knät och fingrarna dansar över tangentbordet. Nästan som musik. Då vandrar tankarna fram och tillbaka, och orden vill ut. Ofta landar de i tacksamheten över att just i dag är den första dagen på resten av mitt liv.
Första dagen på resten av mitt liv
Jag vill bjuda in dig att tänka samma tanke. Just nu är ett unikt nu – en helt ny dag i resten av ditt liv. Känner du hur stunden växer i värde när du ser på den så?
På jobbet samtalade jag ofta med ungdomar om det där stora. Vi lekte med idén att varje dag kan vara den första på resten av deras liv. I början visste de inte vad som gjorde dagen speciell. Då la jag fram nästa tanke på ett silverfat:
Bara det att du vaknat just i dag gör dagen speciell.
Kay Pollak välja lycka mitt dagliga val
Vi pratade också om att vi själva har ansvar för våra känslor – att vi faktiskt kan välja att känna lycka, även om vi ofta väljer att känna olycka i olika former. Det var inte allas favoritämne, men några tog det till sig.
När man väl börjar se att man faktiskt kan vara herre – eller kvinna – över sina tankar, och vågar fundera på kan jag välja lycka nu, blir det kanske inte enkelt. Men ibland lyckas man ändå vända tanken och faktiskt välja lycka.
Vi säger att du är trött och något händer. Du kan tänka det här händer bara för att jag är trött eller det här händer alltid mig. Men vänd tanken: Jaha, nu hände det här – spännande, vad ska jag lära mig av det? Hur hade någon annan agerat i den här stunden? Eller varför inte: Om jag just nu skulle välja lycka – hur skulle jag agera då?
Jag brukade berätta att varje människa jag möter är utsänd för att lära mig något. En del ungdomar skrattade och frågade vad de skulle kunna lära mig – vill du bli kriminell eller vad? Jag log och svarade att jag tränar på att vara helt sann mot mig själv. Det är något jag önskar att även de vågar längre fram.
Många av dem levde bakom masker, skapade för att överleva. Jag ville visa att livet är mer än att bara överleva. Vi är skyldiga själva livet att verkligen leva. Det var kanske inte en del av min arbetsbeskrivning, men det kändes viktigt.
Jag är inte den som följer regler bara för reglers skull, ändå gör jag min del av det vi kollegor kommit överens om. För mig var det avgörande att de här ungdomarna fick möta en vuxen som visade sitt verkliga jag – och som trodde på att de också duger som de är.
Våga leva orden
Det finns så mycket viktigt i alla de ord som Kay Pollak presenterar. De blir stora först när vi vågar försöka leva efter dem.
Livet blir så mycket enklare när vi sätter oss själva i det rum där vi verkligen hör hemma. När vi vågar vara ärliga, tydliga och sätta våra egna gränser.
Ibland måste vi välja – och se möjligheten i att hoppa av. Att stå på sig. Att vara den vi är. För mig handlar Kay Pollak välja lycka om att påminna mig varje morgon om att livet alltid kan börja på nytt
Det här med att blogga är för mig att välja lycka, så som Kay Pollak säger att vi ska välja lycka.
Sorg och bortvaldhet
Sorgen och händelsen med min son — känslan av att vara bortvald — bor i min vardag. Det är en fruktansvärd sorg och jag är ledsen för att det ser ut som det gör. Men här finns också ett viktigt men: jag kan inte sluta leva bara för att jag har ont. Jag kan inte sluta älska. Jag måste gå framåt och våga välja lycka, trots allt.
För mig är det en lärdom: jag behöver inte bara överleva — jag måste leva, uppleva och våga känna glädje även när något i livet gör ont. Det finns andra människor som behöver se mig le. Jag har många skäl att fortsätta söka och uppleva lycka. Jag är skyldig mig själv det.
Självklart är det svårt att välja lycka nu när sorgen är som mest påtaglig. Ändå ställer jag mig den frågan: kan jag välja lycka nu? Kanske är själva frågan en väg in i något nytt. Kanske finns här något jag behöver lära mig om tillit, mod och självkärlek. Jag tror att sorgen också bär en undervisning – om att sätta gränser, värna det som är gott och ge plats åt både smärta och hopp.
Den får finnas, men den får inte bli allt. Jag är skyldig mig själv att fortsätta söka de ögonblick av lycka som gör livet levande.
Reflektion
När jag ser tillbaka inser jag hur djupt Kay Pollaks tankar har format min vardag. Hans ord om att välja lycka är inte bara fina fraser – de är ett sätt att leva. Varje morgon är en ny chans att börja om, en möjlighet att medvetet välja riktning.
Mellan raderna – mina ord
Historien går inte att uppleva – den har redan passerat och vi kan inte göra något åt den. Jag lever med den kunskapen varje dag, i varje inlägg. Det är en lärdom jag bär med mig från Kay Pollak:
Lev i dag, just nu. Igår finns inte längre här. Det är nu vi sår de frön som vi kanske får möjlighet att skörda i framtiden. -Carina Ikonen Nilsson
Det är här, i detta nu, vi väljer vår riktning och planterar det som en dag kan blomma.
AHA – mellan raderna
Det här är mer än en text om tacksamhet. Det är ett levt förhållningssätt – att möta dagen utan att hålla fast vid gårdagens misslyckanden eller oro. Att se varje människa som en möjlighet till växande. Och att modet att vara sann är själva grunden till glädjen.
FAQ – Frågor jag ofta får kring Kay Pollak och att välja lycka
Vad betyder det att “välja lycka”? För mig handlar det inte om att alltid vara glad. Det är ett förhållningssätt – att medvetet välja tankar och handlingar som öppnar för glädje, även i svåra stunder.
Hur kan man börja leva mer i nuet? Jag börjar med morgonens stillhet. Några minuter med kaffe och tystnad kan bli en daglig påminnelse om att just nu är första dagen på resten av ditt liv.
Hur påverkar sorgen mitt val att leva så här? Sorgen efter bortvaldhet finns alltid kvar, men den får inte ta allt utrymme. Jag ser den som en läromästare som påminner mig om att fortsätta leva och älska – inte bara överleva.
Kan man verkligen välja sina känslor? Vi kan inte styra allt vi känner, men vi kan välja vilket förhållningssätt vi ger näring. Det är där friheten och kraften finns.
Every morning is a chance to begin again. In the quiet moment with coffee and silence, the thought of choosing happiness grows – a lesson from Kay Pollak that carries me through both everyday joys and the sorrow of what never became.
I keep writing about Kay Pollak because the subject isn’t finished within me. His message is essential: Kay Pollak choosing happiness is my daily choice. His words – that we can choose our attitude – stay with me and awaken new thoughts. Each morning I feel deep gratitude for one more day, or at least one more morning. It is truly the morning I value most.
When the house is still, whether at home or in the motorhome, there’s a silence that belongs only to me. Fresh coffee in my cup, the laptop on my lap, fingers dancing across the keyboard like music. Thoughts wander back and forth until the words must come. Again and again I land in gratitude that today is the first day of the rest of my life.
The First Day of the Rest of My Life
I invite you to think the same thought. This very moment is a unique now – a brand-new day in the rest of your life. Do you feel how the moment expands when you see it this way?
At work I often shared this idea with young people. We imagined that every day could be the first day of the rest of their lives. At first, they didn’t know what could make a day special. Then I served the next thought on a silver platter:
Simply waking up today makes this day special.
Kay Pollak Choosing Happiness – My Daily Choice
We also talked about our own responsibility for feelings – that we can actually choose to feel happiness, even though we often choose to feel unhappiness in different forms. It wasn’t everyone’s favorite subject, but a few embraced it.
When you begin to see that you can truly be master – or mistress – of your thoughts, and dare to ask can I choose happiness now, it may not be easy. But sometimes you succeed in changing the thought and actually choosing happiness.
Imagine you are tired and something happens. You might think this only happens because I’m tired or this always happens to me. But turn the thought: Oh, this happened – interesting, what can I learn from it? How would someone else react in this moment? Or even better: If I were to choose happiness right now, how would I act?
People as Teachers
I often told the youth I met that every person crossing my path is sent to teach me something. Some laughed and asked what they could possibly teach me – do you want to become a criminal or what? I smiled and said that I am practicing being completely true to myself. That is something I hope they too will dare to do one day.
Many of them lived behind masks created to survive. I wanted to show that life is more than survival. We owe it to life itself to live. This may not have been part of my formal job description, but it felt essential.
I am not someone who follows rules just for the sake of rules. Yet I respect the agreements we make as colleagues. What mattered to me was that these young people met an adult who showed her true self – and believed that they, too, were enough as they are.
Daring to Live the Words
There is so much power in the words Kay Pollak shares. They become truly great only when we dare to live them.
Life grows simpler when we put ourselves where we truly belong – when we dare to be honest, clear, and to set our own boundaries.
Sometimes we must choose to step away, to stand firm, to be exactly who we are. For me, Kay Pollak choosing happiness is a daily reminder that life can always start anew.
Even blogging itself is, for me, an act of choosing happiness – just as Kay Pollak encourages.
Sorrow and Being Rejected
The sorrow and the situation with my son – the feeling of being rejected – live in my everyday life. It is a deep pain, and I grieve that it is this way. Yet here is an important but: I cannot stop living because I hurt. I cannot stop loving. I must move forward and dare to choose happiness, despite everything.
For me, this is a life lesson: I must not merely survive — I must live, experience, and dare to feel joy even when something in life is painful. Other people need to see me smile. I have many reasons to keep seeking and experiencing happiness. I owe myself that.
Of course, it is difficult to choose happiness now when sorrow is at its strongest. Yet I keep asking myself: can I choose happiness now? Perhaps the question itself opens something new. Perhaps there is something here I need to learn about trust, courage, and self-love. I believe sorrow itself carries a teaching – about setting boundaries, protecting what is good, and giving space to both pain and hope.
The sorrow may remain, but it must not become everything. I am responsible for continuing to seek the moments of happiness that make life alive.
Reflection
Looking back, I see how deeply Kay Pollak’s thoughts have shaped my everyday life. His words about choosing happiness are not just beautiful phrases – they are a way of living. Every morning is a new chance to begin again, a chance to consciously choose direction.
Between the Lines – My Words
The past cannot be relived – it has already passed and we cannot change it. I live with that insight every day, in every post. It is a lesson I carry from Kay Pollak:
Live today, right now. Yesterday no longer exists. Right now we sow the seeds that we may harvest in the future. – Carina Ikonen Nilsson
It is here, in this very now, that we choose our path and plant what can one day bloom.
AHA – Between the Lines
This is more than a text about gratitude. It is a lived approach – to meet each day without clinging to yesterday’s failures or worries. To see every person as an opportunity for growth. And to discover that the courage to be true is the very ground of joy.
Support & Subscription
Would you like to read more posts about everyday life, RV travels and reflections? Subscribe here.
FAQ – Questions I’m Often Asked About Kay Pollak and Choosing Happiness
What does “choosing happiness” really mean? For me it doesn’t mean being happy all the time. It’s an attitude – consciously choosing thoughts and actions that open a path to joy, even in hard times.
How can someone begin to live more in the present? I start with morning stillness. A few minutes with coffee and silence become a daily reminder that today is the first day of the rest of your life.
How does sorrow affect this choice? The sorrow of rejection never disappears, but it doesn’t have to fill all space. I see it as a teacher reminding me to keep living and loving – not just surviving.
Can we really choose our feelings? We can’t control every feeling, but we can choose which perspective we feed. That is where freedom and power lie.
Kay Pollak välja lycka – två ord som blivit viktiga i mitt liv. Här berättar jag hur hans tankar om eget ansvar har hjälpt mig i vardagen, från stökiga frukostmorgnar till den djupare sorgen över avståndet till min son och barnbarnen. En text om att stanna upp, välja sitt förhållningssätt och skapa sin egen glädje.
Här hemma har vi lagt ner Storytel ett tag. Vilket betyder att det blivit poddar i stället. Poddar är inte som en bok som långsamt målar upp bilder – men de ger något annat. De ger andras ord och erfarenheter, och ibland är det just det jag behöver.
Igår valde jag min favorit. Nämligen Kay Pollak. Jag skriver hans namn även om maken skakar på huvudet om han skulle råka läsa: Kay Pollak. Han har fått uppleva många ord från just Kay.
Vem är Kay Pollak?
För dig som inte känner till honom: Kay Pollak är en svensk författare, föreläsare och filmregissör. Han är känd för sina tankar om självledarskap, glädje och inre frihet, bland annat i böckerna Att välja glädje och Att växa genom möten, men även flera böcker än så. Här i inlägget har jag lagt till en länk längst ner där du kan besöka hans hemsida. Han har också regisserat filmer som Så som i himmelen, som berörde människor över hela världen.
I föreläsningar och böcker återkommer han till samma kärna:
Vi kan inte bestämma vad som händer oss – men vi kan välja hur vi reagerar.
Det låter enkelt. Men för mig har det varit livsavgörande.
Kay Pollak välja lycka i vardagen
När jag först började lyssna på Kay Pollak lärde jag mig stanna upp i stunden.
Tänk en vardagsmorgon: jag kommer hem från jobbet och hittar diskbänken full av kladd, ett smörpaket kvar på bordet. Förr blev jag galet arg och tog det personligt – som om jag var städtant i mitt eget hem.
Men de gånger jag lät Kay Pollaks ord tala hann jag tänka: De måste haft en stressig morgon. Vad fint att ungarna i alla fall hann äta. Maken var kanske helt slut igår och orkade inte mer.
Och vet du, det var mycket enklare att känna lycka de morgnar jag tänkte snällare tankar.
Samma sak med dottern, de morgnar hon vaknade på fel sida och tryckte på alla mina triggers. Förut gick jag igång direkt. Men när jag såg tröttheten bakom surheten kunde jag välja ett annat förhållningssätt. Precis det hon behövde – en mamma som såg bakom beteendet.
Kay Pollak välja lycka i vardagen.Det största provet – min son och barnbarnen
Det här gäller förstås större saker också. Avståndet till min son gör ont. Jag saknar barnbarnen. Ibland vill en del av mig lägga skuld. Men jag vet att jag inte vill skuldbelägga. Jag vill älska honom – och jag gör det. Jag önskar honom all lycka, även om jag inte får vara en del i hans barns liv.
Jag kan inte styra över hans val. Jag kan bara välja mitt eget förhållningssätt. Välja att leva. Välja att vara lycklig – även med saknaden i hjärtat.
Lycka som ett aktivt val
Det kanske låter ovant att säga, men jag tror helt och fullt att jag kan välja om jag vill vara lycklig eller olycklig. Lycka är inte en känsla som bara händer. Eftersom det är ett val jag gör om och om igen, i stort och smått.
Jag kan fylla mitt liv med det som ger mening – skrivandet, måleriet, gemenskapen med dem som finns här. Just det här Det är mitt ansvar.
Jag kan inte ta ansvar för andras reaktioner, men jag kan ta ansvar för hur jag förhåller mig till dem.
Frågor till dig som läser
Hur tänker du kring att välja lycka?
Har du upplevt att ett annat förhållningssätt helt ändrade en svår situation?
Finns det någon person vars ord har flyttat in i ditt liv på samma sätt som Kay Pollaks ord gjort i mitt?
Skriv gärna en kommentar – dina ord kan bli en ny tanke för någon annan.
Mellan raderna – min röst
Bakom orden finns en stilla tacksamhet. Jag ser hur mina mönster formats av både arv och val, men även att friheten kan börja i en enda tanke. Att ta ansvar för sitt liv är inte att bära allt ensam, utan att välja hur man möter det som händer.
Reflektion
I varje val av tanke finns en liten frihet. Det är att stanna upp, att andas innan ordet eller reaktionen kommer, för är just i det att stanna upp kan förändra hela dagen. Det är inte att förneka sorgen utan att bära den med mildare händer. Jag ser hur Kay Pollaks ord blivit en påminnelse om att livet faktiskt kan kännas lättare när jag väljer ett mjukare svar.
AHA – mellan raderna
Lycka är inte något som någon annan kan ge. Det är mitt eget skapande – i disken som får stå, i barn som ibland slår ifrån sig, i den stora saknaden efter dem jag älskar. Jag kan sörja men ändå välja glädje och lycka. Där, mitt i spänningen mellan smärta och vilja att leva, det är där Friheten uppstår.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vanliga frågor – om Kay Pollak och att välja lycka
Vad menar Kay Pollak med att ”välja lycka”? Han menar att vi inte alltid kan styra vad som händer, men vi kan välja hur vi reagerar. Genom att stanna upp, tolka situationen annorlunda och se möjligheter kan vi skapa mer glädje i våra liv.
Hur har du själv använt hans tankar? Jag har lärt mig att stanna upp i vardagliga situationer – som en stökig diskbänk eller ett barns dåliga morgonhumör – och välja ett förhållningssätt som skapar lugn och glädje istället för konflikt.
Kan man verkligen välja lycka när livet gör ont? Ja, det betyder inte att smärtan försvinner. Det handlar om att erkänna sorgen men ändå välja att inte fastna där. Jag bär sorgen över avståndet till min son, men jag väljer att leva och hitta glädje.
Var kan jag läsa mer om Kay Pollak? Du kan hitta hans böcker, till exempel Att välja glädje och Att växa genom möten, i bokhandeln eller som ljudböcker och poddar.
Kay Pollak choose happiness – two words that have become important in my life. Here I share how his ideas on personal responsibility help me in everyday life: from messy breakfast mornings to the deeper pain of distance from my son and grandchildren. It’s a story about pausing, choosing your response, and creating your own joy.
At home we have paused our Storytel subscription for a while, which means I now listen to podcasts instead. Podcasts don’t paint long, poetic pictures like a book, but they give me something else – other people’s words and experiences. And sometimes that is exactly what I need.
Yesterday I chose my all-time favorite. I’ll write his name even though my husband might shake his head if he happened to read this: Kay Pollak. His voice has followed me for many years, and my husband has heard plenty of quotes from him.
Who Is Kay Pollak?
For those who don’t know: Kay Pollak is a Swedish author, lecturer and film director. He is known for his thoughts on self-leadership, joy and inner freedom, expressed in books like Att välja glädje (Choose Joy) and Att växa genom möten (To Grow Through Encounters). He also directed the internationally acclaimed film As It Is in Heaven.
In his talks and books, he returns again and again to the same core insight:
We cannot decide what happens to us – but we can choose how we react.
It sounds simple. But for me, it has been life-changing.
Kay Pollak Choose Happiness in Everyday Life
When I first started listening to Kay Pollak, I learned to pause in the moment.
Take a normal morning: I come home from work and find the kitchen counter full of crumbs, a butter pack left out. I used to get furious and take it personally – as if I were just the cleaning lady in my own home.
But when I let Kay Pollak’s words settle in, I could stop and think: They must have had a stressful morning. How wonderful that the kids still had time for breakfast. Maybe my husband was simply exhausted last night.
And you know what? It was so much easier to feel happy on the mornings when I thought kinder thoughts.
The same with my daughter on those days when she woke up in a storm and pressed every trigger I had. In the past I would react immediately. But when I saw the tiredness behind her frustration, I could choose another way to respond – exactly what she needed: a mother who looked beyond the behavior.
The Greatest Test – My Son and Grandchildren
This insight reaches far beyond morning routines. The distance from my adult son hurts. I miss my grandchildren. Sometimes part of me wants to put blame somewhere. But deep down I know I never want to give him guilt. I want to love him – and I do. I wish him every happiness, even if I’m not part of his children’s lives.
I cannot control his choices. I can only choose my own attitude. Choose to live. Choose to be happy – even with longing in my heart.
Happiness as an Active Choice
It may sound unusual, but I truly believe I can choose whether to be happy or unhappy. Happiness is not just a feeling that happens to us. It is a choice I make again and again, in big and small things.
I can fill my life with what gives meaning – writing, painting, morning swims, and the community of those who are here. That is my responsibility.
I cannot take responsibility for other people’s reactions, but I can take responsibility for how I relate to them.
Questions for You
How do you think about choosing happiness in your own life?
Have you experienced how a different response completely changed a tough situation?
Is there someone whose words have moved into your life the way Kay Pollak’s words have into mine?
Feel free to share in the comments – your words might spark new thoughts for someone else.
Between the Lines – My Voice
Behind these words lies a quiet gratitude. I see how my patterns have been shaped by both inheritance and choice – and how freedom can begin in a single thought. Taking responsibility for your own life is not about carrying everything alone, but about choosing how to meet what happens.
Reflection
In every choice of thought there is a small freedom. To pause, to breathe before the word or reaction comes, can change an entire day. This is not denying grief but carrying it with gentler hands. Kay Pollak’s words remind me that life can indeed feel lighter when I choose a softer response.
AHA – Between the Lines
Happiness is not something someone else can give. It is my own creation – in dishes left on the counter, in children who sometimes push away, in the deep longing for those I love. I can grieve and still choose joy. In that tension between pain and the will to live, freedom arises.
Yesterday has already laid itself to rest in history, and tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
What does Kay Pollak mean by “choose happiness”? He teaches that while we cannot control what happens, we can choose our response. By pausing and seeing situations differently, we can create more joy.
How have you applied his thoughts? By pausing in everyday moments – like facing a messy kitchen or a child’s bad morning mood – and choosing a calmer response that leads to peace instead of conflict.
Can you really choose happiness when life hurts? Yes. It doesn’t mean pain disappears. It means acknowledging grief without getting stuck. I carry the sorrow of distance from my son, but I choose to live and find joy.
Where can I learn more about Kay Pollak? Check out his books such as Choose Joy (Att välja glädje) and To Grow Through Encounters (Att växa genom möten), available in bookstores, audiobooks and podcasts. You can also visit Kay Pollak’s official website for more inspiration.
Den här veckostatistik malix.se musik-rapporten blev en varm överraskning. Jag log när jag såg att Thåström i Karlstad inte bara blivit en läsarsuccé – den har också lockat nya vänner från andra sidan Atlanten. Musik och ord reser längre än jag kunnat tänka.
Bakom varje kurva i statistiken finns människor. Någon stannade upp mitt i sin dag för att läsa, någon annan kanske delade en länk eller skickade ett sms till en vän. Det är mer än diagram och grafer – det är möten som sker tyst, mellan mina ord och deras tankar.
Veckostatistik malix.se musik – inlägg som sjunger vidare
Musik och familjeband är som två sidor av samma mynt – båda berättar om hjärtslag som aldrig slutar.
Världen på besök
Det som började vid mitt köksbord hittar nu vägar långt utanför Sverige. Fler läsare än tidigare kommer från USA, och fler återkommer genom sparade länkar och prenumerationer. Det känns som om orden bygger en bro, från Karlstad till Kalifornien, från mina minnen till någon annans vardag.
Små steg som räknas
Även de minsta tecken på annonsintäkter känns viktiga. De visar att de långsamma stegen, de små förbättringarna i varje inlägg, gör skillnad. Det handlar inte om summorna, utan om riktningen.
AHA – mellan raderna
Musiken blev en bro. Jag skrev om Thåström för att minnas en kväll, men texten hittade människor jag aldrig mött. AHA: När jag skriver från hjärtat, utan att jaga resultat, öppnas dörrar långt bortom min egen karta.
Min lärdom
Det är i de ärliga, levande orden som kraften bor. Statistiken visar riktning – men det är känslan i texterna som bär dem vidare.
Callout till dig som läser
Vad i mina texter får dig att stanna? Är det musiken, vardagen, resorna eller kanske de små reflektionerna? Skriv gärna en rad i kommentarerna.
This week’s insights felt like a warm surprise. Seeing Thåström in Karlstad resonate so widely – and draw readers from across the Atlantic – shows how music and words travel beyond what I could picture.
Behind every curve in the stats are people pausing in their day to read, maybe share, maybe quietly reflect. It’s more than graphs – it’s silent meetings between my words and their lives.
Music and family ties tell the same deep story: rhythms that never stop.
A Global Audience
What started at my kitchen table now travels far beyond Sweden. More readers return, and many come from the United States. It feels like words build a bridge from Karlstad to California, from my memories to someone else’s everyday life.
Tiny Steps that Matter
Even small signs of ad income carry meaning. They show that steady, patient work on each post creates real movement. It’s about direction, not amounts.
AHA – Between the Lines
Music built a bridge. I wrote about Thåström to remember one evening, but the post found people I’ve never met. AHA: Writing from the heart opens doors no plan can draw.
What I Learn
True growth isn’t in numbers but in the pulse of genuine words. Stats guide me, but feelings carry the stories farther.
Callout to Readers
What keeps you coming back – music, everyday reflections, travels, or something else? Share your thoughts in a comment.
Det är fortfarande mörkt ute när kaffedoften sprider sig i vardagsrummet. Orden kändes först slut, men medan ljusen brinner vaknar tankarna till liv. Här delar jag en stilla höstmorgon, trädgårdens sista sysslor och reflektioner om hur känslor och tankar ibland lurar oss.
Det är fortfarande mörkt ute, klockan är inte mycket ännu. Kaffet doftar från koppen och jag har tänt både en lampa och två små ljus här i vardagsrummet. Jag har varit uppe en stund men först nu tog jag fram datorn. Det känns som om orden tagit slut, som om jag skriver de sista raderna här på bloggen för ett tag. Höstens suck har dragits fram och jag tror att höstens gula löv även sprider sig här på bloggen.
Men kanske är det bara en känsla. Som om tiden stannat och luften i rummet står stilla.
Tankar som går i långsam takt
Dagarna flyter på. Jag gör helt vanliga saker. Mina ambitioner innan hösten blev total har simmat ut i att inte göra. Jag känner mig fast här hemma. Morgondoppen har fått vila, promenaderna blir bara av de kvällar jag orkar gå ut med maken – och inte ens varje gång. Kanske är det sjukdomen som bromsar, eller så är det helt enkelt tid för vila.
Växthuset och trädgårdens vila
Idag lovar vädret sol, och jag har tänkt städa i växthuset. Alla tomater ska plockas, plantorna klippas ner och jorden i krukorna läggas på odlingsbäddarna som förberedelse inför nästa år. Krukor ska tvättas, tunnan tömmas och hela växthuset få sin vintervila.
gurkor som gror i växthuset
Jag undrar om jag är för tidigt ute. När gör andra trädgårdsmänniskor detta? Ändå vill jag bli klar nu, för att inte stå där i januari och inse att något blev ogjort.
Höstsysslor i trädgården
När hösten kommer finns det några enkla saker som hjälper trädgården att må bra inför nästa säsong:
Plocka in sista skörden – tomater, bönor, äpplen och rotfrukter.
Klipp ner och rensa – ta bort gamla plantor och ogräs så att jorden får vila.
Lägg på löv och kompost – ger näring och skyddar jorden under vintern.
Plantera vitlök och vårblommande lökar – vitlök sätts ofta i september/oktober och ger fin skörd nästa sommar.
Skydda känsliga växter – täck rosor, dahlia och andra känsliga plantor med löv eller granris.
Töm vattenbehållare – undvik att tunnor fryser och spricker.
Det är små, lugna steg som gör stor skillnad till våren.
Den här sommaren gav mig glädjen i att odla. Tomaterna smakade tomater, gurkorna var en fröjd att plocka och salladen fanns i överflöd – kanske lite väl mycket. Nästa år ska jag planera smartare och förså i rätt tid. Vitlök ska jag sätta snart, och lök vill jag förodla. Potatisen gav inte många knölar, men de var desto godare.
Vi planterade två äppelträd: Ingrid Marie, för den underbara smaken, och Astrakan, för att den bär minnen från filmen Utvandrarna. Jag hoppas att de klarar vintern.
Tankar och känslor som spelar spratt
Oj, det här blev många ord för någon som nyss kände att orden hade tunnats ut. Kanske var det bara en av de där tillfälliga känslorna som smyger sig in när mörkret ännu ligger kvar utanför fönstret. Tankarna kan vara så luriga. De kommer som små viskningar, får oss att tro att allt har stannat och att luften står still. Men det är ju inte alltid sant.
Ofta är de bara skuggor av oro eller trötthet, en spegel av en natt utan ro. Ibland spelar de spratt, blandar ihop en stilla stund med en slutpunkt. Kanske är det just där kraften finns – i att se att varje tanke inte behöver bli en sanning. Det kan vara just i det utrymmet, där man andas och låter tanken passera, som nya ord, nya steg och nya dagar tar sin början.
Reflektion
Den här morgonen påminner mig om att stillhet inte är slut. Att även en trög start kan bära frön till något nytt. Kanske är det just i pausen som nästa kapitel får sin form.
Mellan raderna – min röst
Under orden bor en längtan efter balans. En vila som inte är flykt utan förberedelse. En påminnelse om att naturen vet när det är tid att samla kraft.
AHA – mellan raderna
Kanske är det här egentligen en berättelse om mer än växthus och höst. När jag trodde att orden hade tystnat fortsatte de ändå att andas där inne, som en stilla rytm. Det är som om naturen och skrivandet påminner mig om att allt får gå i sin egen takt. Pauser är inte slut, de är också en del av skapandet.
The morning is still dark as the smell of coffee fills the living room. At first, I felt the words had dried up, but as the candles flicker, thoughts begin to move again. In this post I share a quiet autumn morning, the final garden chores, and reflections on how feelings and thoughts sometimes play tricks on us.
It is still dark outside, the clock barely past dawn. Coffee steams in my cup while one lamp and two small candles light the room. I’ve been up for a while, but only now opened my laptop. It feels as if the words have run out, as if I am writing the last lines here for a while. Autumn has sighed its first breath, and I imagine its yellow leaves drifting even onto this blog.
But maybe that’s only a feeling. As if time has paused and the air itself stands still.
Thoughts Moving at a Slow Pace
The days go by. I do ordinary things. The ambitions I had before autumn quietly slid into a slower rhythm of not-doing. I feel stuck at home. Morning swims have paused, evening walks happen only on nights when I have the strength to join my husband – and not even every time. Perhaps illness is slowing me down, or maybe it’s simply time for rest.
The Greenhouse and the Garden’s Rest
Today promises sunshine, and I plan to tidy the greenhouse. I’ll pick the last ripe tomatoes, cut down the plants and spread the soil from the pots onto my garden beds as preparation for next year. Pots will be washed, the rain barrel emptied, and the greenhouse allowed to rest through winter.
young cucumbers sprouting in the greenhouse
I wonder if I am starting too soon. When do seasoned gardeners do this? Still, I want it done now, to avoid standing in January realizing something was left undone.
Tips: Autumn Tasks for Your Garden
As autumn settles in, a few small steps help your garden thrive next year:
Harvest the last crops – tomatoes, beans, apples, and root vegetables.
Cut back and clean – remove old plants and weeds so the soil can rest.
Cover with leaves or compost – to nourish and protect the soil.
Plant garlic and spring bulbs – garlic planted in September or October will reward you next summer.
Protect sensitive plants – cover roses, dahlias and others with leaves or spruce branches.
Empty rain barrels – so they don’t freeze and crack.
This summer brought the quiet joy of growing things. Tomatoes tasted of pure summer, cucumbers were a delight to pick, and lettuce grew in abundance – maybe too much. Next year I’ll plan better and start seedlings at the right time. Soon I’ll plant garlic and pre-sprout onions. Our potatoes weren’t many, but they were delicious.
We also planted two apple trees: Ingrid Marie for its wonderful flavor, and Astrakan, which carries memories from the film The Emigrants. I hope both trees survive the winter.
Thoughts and Feelings That Play Tricks
Quite a lot of words for someone who just felt empty of them. Maybe it was only one of those fleeting feelings that sneak in when darkness still rests outside the window. Thoughts can be tricky. They whisper that everything has stopped and that the air stands still. But it isn’t always true.
Often they are just shadows of worry or tiredness, echoes of a restless night. Sometimes they play pranks, mixing up a quiet pause with an ending. Perhaps the real strength lies in seeing that not every thought has to become a truth. In that space—where you breathe and let the thought pass—new words, new steps and new days can quietly begin.
Reflection
This morning reminds me that stillness is not an end. Even a slow start can hold seeds of something new. Maybe it is in the pause that the next chapter quietly forms.
Between the Lines – My Voice
Beneath the words lives a longing for balance. A rest that is not escape but preparation. A reminder that nature knows when it’s time to gather strength.
AHA – Between the Lines
Perhaps this is really a story about more than greenhouses and autumn. When I thought my words had gone silent, they were still breathing inside me like a quiet rhythm. It’s as if nature and writing remind me that everything can move at its own pace. Pauses are not endings; they too are part of creation.
I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det
På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.
Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?
För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”
Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården
På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.
Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.
För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.
Hjärtat slår snabbare. Huvudet gör ont. Axlarna drar ihop sig.
Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.
Rasterna och de osynliga reglerna
Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.
Vem bestämmer lagen? Vem får börja? Vem är med?
För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.
När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.
För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.
Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”
Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.
Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över
För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.
Han sparkar lite i gruset. Går runt ensam. Pillar i fickan.
Men inuti ropar han på att få vara med.
Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.
Nycklar till delaktighet
Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:
Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.
Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu
Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.
Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.
Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.
Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.
Lekledare och nutidens skolor
I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.
På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.
Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.
Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.
Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna
Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.
På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.
Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.
Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?
När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.
Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.
Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.
För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.
Ett större perspektiv
Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.
Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.
För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.
Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.
Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.
Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.
Mellan raderna
Det här handlar inte om att ta bort rasterna.
Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.
Reflektion
För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.
Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.
Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.
Varför kan raster vara svåra för barn med NPF? För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.
Vad kan en rastvakt göra? Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.
Hur kan vi skapa struktur på rasterna? Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.
Är det bra med vuxenledda aktiviteter? Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.
Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund. Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna. När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Breaktime can be the highlight of the school day for many children: freedom, play, and friendship.
But for Oskar, it’s often the opposite – a place where the social codes are hidden, the sounds too loud, and loneliness quietly grows.
Oskar series breaktime. From Small Demands to Big Obstacles
In earlier parts of this series, we’ve seen how small demands can become huge hurdles (Part 2), how daily energy levels set the pace (Part 3), and how the safety of home creates balance (Part 4). Last week we talked about circle time. Now we step outside – to the schoolyard.
When Free Time Feels Like an Obstacle Course
During recess, children are expected to find their own place in the games. But what happens if you don’t know how to join the soccer match, or if the noise and crowding feel overwhelming?
For Oskar, breaktime can feel like another obstacle course. Where others see rest, he sees a wall of questions: “Who should I be with? What should I do? What happens if I do it wrong?”
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Body Reacts on the Schoolyard
Outside, there are no walls to soften the sounds.
Shouts. Whistles. The bumps of a football game. Chairs scraping inside the lunchroom – all mixing into a storm of impressions.
For Oskar it isn’t just annoying – his body reacts.
His heart races.
His head aches.
His shoulders tighten.
Sometimes he tries to shut down completely, just to survive the minutes until the bell rings.
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Hidden Code
The schoolyard runs on an unwritten code.
Who picks the teams? Who starts the game? Who is included?
For Oskar, it feels like everyone else already knows the rules – but no one explains them.
When he tries to join, he guesses what’s right. Maybe he runs the wrong way in the game or joins at the wrong moment. To him it’s an effort to belong. To others it may look like he’s ruining the fun.
Soon the words come: “Teacher, Oskar is messing it up!”
Each time it happens another stone drops into Oskar’s backpack. Instead of rest and friendship, breaktime becomes a reminder of being left out.
Breaktime and the Invisible Rules / When Loneliness Takes Over
From a distance, Oskar might look like he wants to be alone. Inside, he’s calling out to be included.
He kicks the gravel. Walks in circles. Fidgets with something in his pocket.
But inside he is shouting, “Please let me play.”
The difference between what adults see and what Oskar feels is huge – and the loneliness adds yet another weight to his backpack.
Keys to Participation
Recess doesn’t have to mean chaos. Small adjustments can make all the difference:
An adult nearby to step in when things get overwhelming.
Safe zones – a bench or corner where an adult is always present.
A plan for recess so choices don’t feel endless and stressful.
Breaktime and the Invisible Rules / Play Then and Now
When I went to school in the 1970s, recess monitors often led the games.
Teachers gathered children and played classics like “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget” or “Bro bro bränna”. Sometimes they helped with long ropes or started games where everyone could join.
We also created our own games, like marbles. We lined up, aimed carefully, and tried to knock over a small target to win more marbles – often staying after school to keep playing.
Play Leaders in Today’s Schools
Today, many schools still have recess monitors, but they often just watch.
Some schools are now training play leaders – older children who start games for the younger ones. It’s a beautiful idea, especially when supported by adults. Play leaders feel seen, learn responsibility, and become role models, while younger children gain a natural way into play.
Relationships Are Born in Play
I think of my own work with teenagers. On the residential unit we often joined whatever the youths were doing – card games, drawing, baking, talking in the moment.
It wasn’t about controlling, but about creating community. Everyone could join if they wanted, even those aged 14–19.
If that worked there, why not on a schoolyard?
When adults are part of the play or conversation, the risk of bullying and exclusion shrinks. Community grows, and children like Oskar naturally find a place.
Most important of all: shared play builds relationships – bridges of trust between children and adults.
A Bigger Perspective
It may sound idealistic, but imagine if we invested more resources early – in preschool and the first school years.
If children like Oskar were supported before loneliness became a habit.
Because children who don’t find belonging often drift toward others who also stand outside. When isolation meets isolation, the road can bend sharply – toward social services, investigations, even placements in secure youth care.
I’m not saying secure care is wrong; I’ve worked there. It can be necessary. But so many of the youths I’ve met might never have needed that path if, early on, adults had played with them and built relationships right there on the schoolyard.
Between the Lines
This isn’t about removing recess. It’s about making it accessible – so freedom doesn’t turn into chaos, but becomes a real chance for every child to recover and connect.
Reflection
For Oskar, recess can mean loneliness and anxiety. But with clear structures, adult presence, and small keys to inclusion, it can instead become a breathing space – a place where belonging grows.
Every time it works, a feather is added to his backpack instead of a stone.
Why can recess be difficult for children with neurodivergence? Because the rules are often invisible. A child may feel excluded when everyone else already knows how to join in.
What can a recess monitor do? Start a game, gather children, or step in when conflicts arise. That can be the difference between loneliness and belonging.
How can we create structure during recess? With visual supports, a recess plan, or a reliable safe place to go.
Are adult-led activities helpful? Yes, sometimes a guided game gives children a natural way to join, creating both safety and joyful movement.
After six parts, Oskar’s story will rest for a while. All previous chapters remain here on malix.se for you to revisit anytime. When new ideas and energy return, the journey will go on – but for now, I let the words breathe.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. — Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
