Skorstens-mannen.

den 25 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

Det skulle kunna vara en titel på en film eller bok. Men just i det här inlägget är det bara en enkel skorstensman. Idag för en stund sedan, blev det bad i 14,1 gradigt vatten. Simmade 200 meter i dimma. Idag var vi bara 4 bastystrar som badade. Vattnet kändes kallt till en början men när kroppen vant sig, vart det skönt att simma dom där metrarna. Den täta dimman kändes som den var tagen ur en film. Man skulle kunna förvänta sig att vad som helst hade kunnat komma fram ur dimman. Nästan lite skrämmande, om man tittat på många hemska filmer, vilket jag inte gör sedan min tonårstid. Förutom några få gånger som jag trott mig, klara sådant.

När dom kollat sådana där filmer på jobbet, går jag ifrån tv och gör annat. De tider är bra tider, för att dokumentera, låta den personal som tål sådant sitta med ungdomarna. Skulle jag gjort det, har jag mardrömmar i flera dagar efter. Ungdomarna tyckte det var roligt, att jag inte vågade titta på sådana filmer.

När jag kom hem från badet gjorde jag frukost, maken valde att ta bort en garderob i hallen. Den satt fast rejält i väggen, när den eller inte den. Maken hade tänkt sig, att han skulle kunna sätta dit samma garderob. Men den ligger nu på utsidan i smådelar och ska till tippen. När en ny garderob ska in lär det bli att spackla lite på väggen. Vi behövde ändå en ny färg i hallen, det kan vara bra att det blev lite si och så, där garderoben satt. Vi är tvungna att ta bort garderoben, för att dom ska fixa skorstenen, till vår snart insatta kamin. Folk har skakat på huvudet och tyckt vi är dumma, som gick på att vi skulle vara tvungna att sätta in en ny skorsten. Jag tycker i stället att det är försvarbart.

Då vet vi att den är till för kaminen och att den är ny. Skulle vi sälja huset så kan vi stolt säga att jo skorstenen, är gjord då och då. Den gjordes samtidigt som vi satt in vår lilla kamin. Tänker att det är lite bra om man skulle sälja. Nu är vi inte alls inne på att sälja vårat hus, här vill jag bo länge. Mera nu, när det ska in en kamin i källaren. Det kommer att bli mysigt att elda och sitta och titta på flammorna. Det kommer med all säkerhet bli mycket varmare och härligare, i källaren än det är nu. När jag kollar tv idag brukar jag sitta med täcke på, för att inte frysa. Har ett speciellt tv tittar täcke. Jag har även två filtar vid min stationära dator som jag har på när jag skriver. För här är kallt.

Skorstensmannen skulle antagligen komma hit som i morgon. Gud så spännande! I helgen kommer vi kunna elda med ved i vår kamin. Som jag längtat efter just den här stunden, när det äntligen ska bli av. Jag älskar verkligen att elda. Jo nu är det inte riktigt så enkelt. Det ska till en besiktningsman som ska besikta kaminen, när den är installerad. Eftersom så många sätter in kamin just nu, kanske just den där besiktningsmannen är lite upptagen. Det kanske är väntetid, på att han ska besöka oss. Det vet vi inget om. Är det vänte tid å kommer jag ringa och tjata……Ett litet problem till finns att få bort. Vi ska få tag på ved, vi har just upptäckt att det inte är det enklaste, just nu. Men om vi inte får tag på ved får vi väl köpa säckar på trävaruhus. För elda det ska jag. Här ska vara varmt och skönt efter badet snart för när jag badat kommer jag gå ner i källaren och elda i kaminen sitta där med filt och bara mysa.

Lev idag just nu, igår finns inte här och morgon dagen kommer först i morgon. Just nu gäller fast jag längtar tills skorstensmannen kommer hit. Just nu!

Lev idag just nu, Igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om. Just nu gäller. — Carina Ikonen Nilsson

Snåla eller spara?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

Ett nytt inlägg ska skrivas och det ska skrivas av mig som alltid.

Idag vart det inte så enkelt att ta sig till sjön. Den där timman med kaffet jobbade med tankar. Tankar om att det är så skönt just nu när jag sitter i soffan. Jag vill inte bli kall. Men jag fryser så efter badet. Det var till och med så att jag pratade med maken om det. Han min kloka make säger, fast du behöver väl inte, du bestämmer ju det själv. Jo det hade varit enklare om någon annan bestämde. Då hade jag sluppit. Fast det är väl bara att bestämma sig för att hoppa. Jo det är ju det…. maken åkte iväg till jobbet och klockan började närma sig 7.30. Jag hade bestämt mig för att inte bada. Njöt i fulla drag av att jag bestämt mig, för att idag hoppar jag verkligen badet av egen fri vilja. 7.35 vart jag på väg ut till bilen. Väskan för bad var med. 8.00 vart jag med fötterna i sjön. Mina badsystrar hade precis anlänt. Idag vart vi fem badsystrar. Det vart 14,9 grader i vattnet fast det kändes som 12.

Glad, tillfreds och har ett obeskrivligt lugn i kroppen nu. Fryser? Nja inte mycket, jag badade med måtta. 8 minuters bad men det var väl valda helt fantastiska minuter. Jag vill inte ha känslan av kyla fram på dagen, det är det enda negativa med att bada kallt. Då gäller det att bada med måtta. 8 minuter tänker jag är motta. Just nu mår jag förträffligt bra efter badet, har känslan av seger. Seger, Yes jag gjorde det, jag klev ut min bekvämlighetszon och gjorde det. Nu är badet gjort idag med.

I helgen får jag en kollega på besök. Länge sedan jag nu träffade någon arbetskamrat. Jag är ju tjänstledig och ska vara så fram till i februari. Saknar jag jobbet? Nej det gör jag inte. jag saknar inte att sova jour, saknar inte att vara på jobbet långa pass, saknar inte bilfärden till och från jobbet. Men jag saknar ungarna på jobbet, saknar mina kolleger, saknar känslan som ibland bor inom mig, när det är en sådan där grymme dag och jag summerar jobbinsatsen till ,yes va bra det blev idag. Vilka samtal, eller yes han lyckades med…. Det där saknar jag. Men inte slentrianen av att alltid eller nästan alltid jobba helg, i alla fall varannan vecka, att sitta på möte varje onsdag, nops never, att jag saknar det. No no jag är egentligen ingen mötes människa. Nu har jag jobbat med det jag gör i nästan hela mitt liv. Möten på jobbet har jag alltid haft. Men no no ingen mötes människa, inte jag inte. Men saknar ungarna på jobbet, saknar alla fina människor som bor där i jobbtiden.

Idag ska det bli att sy servetter igen. vilket jag gjort det senaste dagarna. Nu vart det till och med så att jag under natten, för första gången fick tvätta lite av servetterna. Tyget som jag köpt, vart ett bra tyg för strykningen är nog bara för att om andan faller på. Vilket den gör ofta för jag gillar ju att stryka.

Vi ska ju spara säger man. Vi här hemma gör så gott vi kan. Fast jag tror det finns mera att gö.

Igår kollade jag upp crockpotten, den var energisnål men spisen vart snålare. Om man ska koka i tio timmar. Så det får bli spisen för rotmos och sådant. Men dom där härliga grytorna ska jag allt kosta på mig att göra i crockpot. Tänkte på det där med crockpot, och spara.

Tänk vad vi sparat, olika saker i olika tider. För några år sedan sparade man på tid, då använde jag crockpoten för att laga mat i 10 minuter och låta den göra jobbet, spara pengar på banken gör man…. roboten som dammsuger sparar tid, men drar energi. Fast jag tror dammsugaren på riktigt drar mer, för jag dammsuger så länge. Diskmaskinen var väl till för att spara tid från början? Nu är det för att om man har en energisnål, spara energi. Idag är vi tvungna att spara på helt andra saker. Miljön, energi, och matsvinn. Här ska vi återbruka, inte slänga och ta tillvara på.

Vi har varit väldigt slarviga innan, på det där med mat. Nu är vi, eller i alla fall börjat bli bättre, snart till och med grymma, på det där med att laga till rester, koka soppa på sådant som blev över och inte slänga. Jag tänker att det i dessa tider är nödvändigt men, jag tycker till och med det är roligt.

Jag har blivit grym på att stänga av min dator, när jag inte använder den. Förr stod den alltid på. Då stängde jag av den för att göra uppdateringar. Jag släcker lampor i rum jag inte är i. Dom där mysbelysningarna är överkurs idag. För vem tänder jag dom, när jag inte ens är i rummet? Dom behövs inte. Duschar tränar vi familjen i att göra snabbt, inte stå där i 20 minuter som det var innan. Jag var nog värst. Men eftersom vi tränar familjen i att snabb-duscha, får jag vara ett gott exempel. Det är bara de gånger jag tvättar håret, jag duschar lite längre. Snabba jag kom just på att om jag tvättar håret oftare, så blir det längre duschar. Men jag har vant mig av med många hårtvättar, tvättar håret en ibland två gånger i veckan. Vissa dagar duschar jag inte utan nöjer mig med att ha badat i sjön. Jag som alltid tvättar och ibland bytt tröjor två gånger om dagen. Har kommit på att jag faktiskt ibland, kan använda en skjorta två dagar i rad. Det trodde jag mig inte själv om för ett år sedan. Jag slet inte ut mina kläder, utan tvättade sönder dom. Idag kan jag hänga ut en tröja på vädring för att använda den igen. Något som farmor alltid tjatade om. Just nu sitter jag här och känner att det var bra att hon tjatade om just sådant. hm… Sitter här och känner mig stolt över mina bravader, snål tanten har hittat fram i mig. Eller kanske är det den mera ekonomiska, ta ansvar, kloktanten som hittat fram.

Nog för idag. Lev idag just nu, igår finns inte kvar här och morgondagen kommer just i morgon. Det stämmer alltid så just nu gäller. Just nu.

Energitjuv.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

Det känns som att det är viktigast idag. Det där med att vara en energitjuvsletare. Nu menar jag inte mänskliga sådana, fast dom är viktiga att hitta dom med. Nu är det mera energislukande apparater, jag leter upp och väljer bort.

Det känns konstigt att alltid skriva en härlig morgon, men så är det i alla fall de dagar då det är bad. Idag vart det bad och det blir en härligt fin morgon. Där vid sjön, rök det ur sjön. Vattnet är varmare än luften. Det var inte så svårt i morse att vara varmare än luften för det vart minus när jag vaknade i morse. När jag sjön till sjön vart det 1,5 grader i luften. I sjön var det 14,6. Idag var vi sex badsystrar som badade där i röken. Svalkande härligt och jag simmade 150 meter idag. Det går inte att beskriva med ord eller att fotografera denna vackra morgon. Det finns inga ord som beskriver det och det finns inte en kamera i världen som kan ta det vackra fotot som hade behövts. Får nöja mig med vackert så som Thåström sjunger. Alla färger på träden, jag bara just nu längtar tills färgerna är mera ännu mera höstlika. När jag simmade i dag, upptäckte jag hur kroppen blev varm i vattnet. Kroppen kämpade på med att hålla värmen, det var en härlig känsla som hittades. Inte heller i dag orkade solen sig fram, innan badet. Då vi badat klart, lös den så fint och gjorde allt glittrande.

Nu har jag kommit hem. Gjort lite omvårdnad om mina fötter. Med en härlig kräm som jag fick med mig när vi flyttstädade hos mamma. Just den krämen är underbar emot fötterna.

Har redan hängt tvätt och sorterat tvätten som hängde där, i mitt nya torkrum. Idag har jag även tänkt bjuda familjen på Rotmos och fläsklägg. Längtar redan tills det är klart. Det ska bli så gott. Det ska bli att sy en del servetter, idag med. Hälften är klart, av det jag klippt till.

Igår när jag dukade för soppan, så tvångsdukade jag med de fina servetterna. En servett vid varje tallrik bara för att de ska användas. En riktigt liten färgklick vid varje tallrik. Då soppan var kycklingsoppa med nudlar i, behövdes vi nog alla servetterna. När vi äter soppa här hemma. Vilket vi gör nästan två gånger i vecka, är det en av sopp-dagarna som är efterrättsmat. Igår efter soppan blev det mandeläpplen med kokt vaniljsås. Inte alls fel, efter en mindre god soppa. För det var så det var det var en mindre god soppa, den där soppan ska jag inte gö om.

Lär bli att tvångsduka med servetterna idag med, för familjen ska läras att använda dom. En fin dag ska skapas och den ska skapas av mig. Snåltanten ska snåla på energi idag. Datorn ska stängas av nu när inlägget är skrivet, Något jag tagit mig för att göra varje gång nu sedan el tjafset. Blir svårt det där med spisen och energispar idag. Rotmos och fläsklägg. Läggen ska kokas länge även rotmoset tar sin tid. Har funderingar på det där med Crockpoten är den en energitjuv eller är den snäll? Det ska undersökas, för det börjar bli tid för den nu. Nu när hösten träder in. Det finns ju så många goda grytor att göra.

Ha en härligt fin dag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu….

Överrasknings kalas och grannar.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

Vaknade senare idag än jag brukar, i och med detta sa jag hurra! Hurra för att jag vaknade 6.20. Istället för 5.00 så är det en sen morgon. Men sonen, stora sonen sov över, så myset i soffan var uteslutet. Det fick bli kaffe i köket, utan stickningen men med mobilen. Lite tråkigt var det, tiden blev tid för bad. Först hade jag bestämt att det inte blir något idag. Då klockan blev 7.15 blev det ändå en borsta håret, tänderna och av med nattkläder. Morgonrock på och sätta sig i bilen. Stora sonen hade vaknat, skulle gå ut med sin lilla Kalle. Kalle är en hund, en hund som han hämtat hem från Rumänien. En hund som vuxit upp utan omtanke och kärlek. Vilket gjort hunden till en försiktig hund som gillar att bli klappad på.

Väl vid badet var jag först där. Tempen i bilen visade på 3,5 grader i luften. Vad badtempen är, vet jag inte. Men det var lite mera än svalkande. Simmade 300 meter i det lite kyliga vattnet. Ville inte simma mera, då jag vart så kall igår. Idag lärde jag mig att jag är lika kall, fast det var 300 meter istället för 500. Omgivningen var omsluten av röken från sjön. Nu värmde vattnet upp luften i stället för tvärtom.

Igår när jag kom upp från badet, så hade min svärdotter ringt mig. Jag blev orolig, hon ringer när det är något som hänt. Jag ringde upp så fort jag såg det, inget svar. Tankarna i mig blev panik, nu är det någon som blivit sjuk, nu är det far och färde, blev tankarna. Men efter sen stund ringde hon upp mig. Hon sa med en gång att inget har hänt, jag ville bara prata med dig medans Felix, fortfarande är på jobbet. Vi kunde ju inte fira honom när han fyllde år, fortsatte hon. födelsedagen var då det var Covid här hemma. Okej, sa jag vad ska vi göra nu då? Då berättade hon att hon hade pratat med min bror, dom hade spånat i att nästa helg skulle det kunna vara bra, med ett överraskningskalas. Vi kom överens under tiden, medan jag åkte bilen från sjön.

Väl hemma snackade jag med maken, vi var överens, om att vi skulle ha kalas nästa helg. Men så kom vi på varför vänta? Felix hade redan pratat med maken, om att han ville komma och besöka oss under dagen. Han hade önskemål om att vi skulle ta en sista grill. Detta resulterade i att jag ringde min lillebror och Tommy ringde vår minsta dotter. Vi skulle göra överraskningen nu, i stället för nästa helg. Det blev snabb frukost, sedan ett blogginlägg, där efter iväg till affären, för att inhandla lite extra grillsaker. Packa upp varor, fixa till olika röror till grillen, fixa sallad och potatis gratäng. Under tiden klippte maken gräsmattan. Redan vid 13.00 dök sonen och hans familj upp. Han visste inget om att det skulle komma mera folk. Vi hade plockat fram campingbordet från husbilen som extra bord, jag höll på att försäga mig. Maken räddade situationen, med att han skulle städa garaget i bilen, därför var borde ute. Vid tre kom min bror och hans familj. Efter en stund kom även dottern. Det blev trångt vid borde men, maten gick att äta och det blev en riktigt trevlig stund. Av min bror fick sonen en cykelhjälm med lampor och lite starkare öl. Till mig hade min bror köpt en flaska vin. Min söta lilla lillebror. Av vår yngre son, fick Felix en lampa med Spiderman. Vi hade redan köpt en klocka till sonen. Han gillar klockor.

När vi som bäst höll på att äta vår mat där ute i trädgården, så blev det som vanligt. Vi har en granne som bor nära, så fort som vi har kalas, är dom ute i trädgården och fixar med maskiner, som låter. Igår skulle dom beskära en buske och flisa grenarna som dom klippt. I går vart det så uppenbart. Att dom gör det, när vi har gäster i trädgården. Innan har vi bara trott att det blev så, men igår vart det uppenbart, dom gör så bara för att vi sitter ute. Dom här grannarna har varit lite knepiga flera gånger, pratat om tomtgränser. Att vi har buskar på deras tomt. Buskar som satt här, långt innan vi flyttade hit. Dom har varit noga med att säga, att man får inte plantera träd två meter från deras tomtgräns, när vi planterat äpple och plommon träd. Vi har haft tre meter till godo, vid sådana tillfällen. Nu funderar jag på om jag ska gå upp och prata med dom, eller kanske är det inte värt ett försök. Utan låta det vara så som det är, gilla läget att dom vill bröta på, när vi har kalas. Man väljer inte sina grannar. Kanske behöver jag ett nytt tankesätt. Hmm den får kluras på. Va bra att dom kommer ut och grejar i sin trädgård, när vi har kalas. Då slipper jag höra vad alla säger…. eller dom vill så gärna vara med på våra trevliga kalas, jag kanske ska bjuda in dom på kalaset. Nog för idag.

Lev idag just nu, maken pratar Ikea, jag tänker tyger till mina servetter. Igår är historia, gårdagens historia har lärt mig att våra brötande grannar, tycker vi har så trevligt på våra kalas. Dom vill vara med på kalasen lite på avstånd. Morgondagen kommer först i morgon, morgondagen är inte här men, vem vet kanske får vi uppleva den med. Ta hand om dig och glöm inte av att just du, behövs i den här världen.

Ett steg till i mitt miljötänk.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

500 meter i 15.3 gradigt vatten. en halvtimma lugn och ro. En halvtimma av välbehag. En halvtimma med mina badsystrar. Fast det sista var vi bara två kvar. Dom andra systrarna hade åkt hem efter sitt bad. Jag och mina andra badsyster satte målet att simma 500. Soligt, vackert och en fantastisk morgon. Bättre än så blir det inte. Dagen kan börja.

Dagens bildskörd

Idag blir det lite grill här hemma. Sista dagen för att ha kvar lite sommar känsla. En sista gång att sitta ute i trädgården och äta.

Jag har tänkt längre med mitt miljö tänk. Tänker även att det blir någon krona att spara. Jag tänkte att jag ska sluta köpa pappersservetter. Nu har jag fått inspiration, är helt inne på att hitta fina tyger, jag sedan ska sy servetter av. Det ska bli servetter med årstiders känslor. Högtider jul, nyår och påsk midsommar ska det vara särskilda servetter som visar på vad som firas. Sommar, höst, vinter, vår servetter. Förra hade jag massvis med servetter, jag fått av min farmor. Men av någon dum anledning, så är dom borta. Men nu, Nu ska det bli nya.

Tanken har bott hos mig i några dagar och de kreativa tankarna vill inte lämna mig. Idag när jag badade, flödade bilderna av tyger som jag har tänkt mig hitta. Vart hittar jag dom? Här ska gå på upptäcktsfärd. Vi har någon liten butik i grannbyn som jag har tänkt besöka. Tygladan i VBG ska göras, jag tänker att det nog kan bli ett litet besök på Ikea också. En och annan stuvbit, ska jag nog också hitta. Har ni tips på ställen som har fina tyger? Jag tar tacksamt emot tipsen. Här ska bli ett snäpp upp i miljötänket. Hör hur maken rumsterar uppe i köket lär få sluta skriva för att vara behjälplig med förberedelserna i grillgörat. så inlägget får sluta här.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu.

En lite tokig man, är jag gift med.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 september 2022

i åren 2021-2023, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Vardag & familjeliv, vinterbad

En ny härligt fin morgon. Det började med att det kändes varmt här hemma. När jag kände på Elementet så strålade ut en mjuk skön värme. Första gången för vår nya bergvärmepanna, Den jobbade för första gången med att värma upp huset. När jag gick in till maken som precis vaknat för att berätta den stora nyheten om värmen i elementen. Hade han inte tid att ligga och dra sig i sängen. Han var tvungen att gå ner i källaren för att kolla till pannan. Jo den där mannen han är tekniknörd ut i fingerspetsarna. Han kollade inomhustermometern och vart hel nöjd, när han sedan åkte iväg till jobbet. Han berättade tydligt att han behövde inte göra något för att detta underverk skulle ske… Jag nickade och tänkte hmm…. har man betalt så mycket pengar för något så ska det väl fungera. Han skulle ringa Nicklas sa han på väg ut till bilen. Nicklas är kille som installerade pannan. Nu tror inte jag att Nicklas är så intresserad av att veta om att vi hade värme i elementen. Han vet nog om att det jobb han gjort skulle fungera. Men, men, den där mannen….. Ibland kan jag bara le, njuta av att just den här knäppgöken är min stora kärlek och att han älskar mig. Jag gör säkerligen konstiga saker jag med, om jag skulle fråga honom. Han tycker det är riktigt konstigt, med mitt badande mitt i vintern.

Idag började även morgonen med ett besök, ut till brevlådan. Early bird hade varit på besök. Jag har beställt nya rundstickor, hade även beställt trodde jag 12 stycken knappar. Rundstickorna var helt perfekta. Knapparna var väldigt fina dom med men, ett väldigt stort men. Ibland är det bra om man läser lite, innan man klickar i. 12 stycken paket vart det, med tio knappar i varje paket. Om någon nu skulle behöva lite knappar, har jag till övers. Dom är jätte fina men lite för små, för det projektet jag håller på med. Det är även på tok för många. Skulle någon även vara intresserad av rundstickor, har jag nu ett set på 1- 10 storlek, rundstickor. Dessa mina gamla ska jag lägga undan, till bättre behövande…… i fall någon behöver. För nu har jag ett lite bättre set som jag tänker att använda istället för de gamla.

När jag fått iväg maken till jobbet, lill-tösabiten till skolan, tänkte jag mysa med mina fina nya stickor. Men ack va jag bedrog mig. La upp lite öglor på stickorna och kom på att.. Detta, just detta är helt fel. Det här går inte, för jag är ju en badsyster. Jag ska ju iväg till sjön, träffa mina badsystrar. Tänkt blev det, sedan borsta tänderna, av med nattsärken på med morgonrocken. In och iväg med bilen. Det fick bli de lite tyngre badskorna idag, för de andra var lite fuktiga. Kommer bli ändring på fuktiga badskor nu, när pannan ger våra element värme.

Jag vart först vid badet. Dimma över sjön, upptäckte jag medens jag kom till sjön. 7 grader på land, 15, 3 i sjön. Fytt i fult ord, vad kallt det var, när jag gick i vattnet. Riktigt kyligt, men ett steg till, några steg därefter. När vattnet nådde magen, var jag tvungen att stanna upp. Fokusera på andningen, stå still och iaktta, allt det vackra, runt omkring mig. Några steg till, sedan en bestämdhetston i kroppen, gjorde att den snabbt var under vattenytan. Flyta lite, härda ut det kyliga vattnet, sedan vart det att simma några hundra meter.

En av mina badsystrar är fotograf till denna bilden.

Om ni visste hur underbart det är att ta simtagen, se varje krusning på vattnet, av simtagen. Jag tror att om du fick uppleva det en gång, hade du varit fast i att bli kallbadare. Sedan när man går upp, då det blir som en kamin som sprider ut sig, i din kropp. Då när du upplevt det, kommer du aldrig att sluta bada. För den känslan är obeskrivligt härlig. Det ger sådan energi, kraft och din kreativitet flödar tillsammans med kroppens källa av att värma upp kroppen.

Att sätta sig i bilen för att åka hem, då firar man segern, i att jag verkligen gjorde det idag med. Vägen hem blir vacker, naturen runt omkring upplever man. Alla dessa turer till sjön jag nu gjort, har gjort att naturen har blivit ännu vackrare, än jag innan sett. Då innan jag badade på vintern, var naturen natur. Idag ser jag skiftningar, saker ser olika ut, varje gång jag ser dom. Det är sådana kontraster i olika väder. Sol, mulet, regn, snö. Vår, sommar, höst och vinter, gör saker med naturen som jag idag upplever, mera himlastormande vackert. Under det här året, har jag även lärt mig att vara här och nu, just i den här stunden. Den kunskapen, lärde jag mig först där i det iskalla vattnet. Idag kan jag plocka fram den kunskapen, i andra situationer. Det kunde jag inte innan. Jag känner en stor tacksamhet, jag gav detta med bad en chans. Nu vet jag att jag kan. Nu har jag sett fördelarna med just vinterbad.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu. Just precis nu!!

Om gud vill…. vill då da…

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 mars 2017

i Reflektion & självläkning, Tidiga texter malix 2014 -2017

jo här är en ledig dag idag, fast jag snabbstartade den med träning. Fredag och det är ledig fredag. Träningen är redan gjord sånt gillar jag. I veckan vart jag på migrationsverket. Många människor fanns det där. Människor som tålmodigt satt och väntade på sin tur. Det är där människors öde bestäms. Det är där de stora besluten tas om människor får stanna kvar eller åka tillbaka. Jag kan inte för mitt liv ens en liten uns förstå hur dessa människor levt innan, för jag har inte levt där dom levt. Jag kan heller inte förstå eller känna igen de känslor som de haft under sin flykt eller innan. Vi har aldrig upplevt den otryggheten den rädslan de haft och vuxit upp med. Jag läste på FB om en kille från Afghanistan som berättade om hur han slogs med frågor om han skulle få se sina föräldrar igen när de lämnade sitt hus. Han funderade om på han skulle överleva dagen. Om båda hans föräldrar skulle överleva sin dag. Har läst om barn som jobbat redan innan de sex år gammal. Som var tvungna att försörja sig själva innan det ens fått träda in i tonåren. Idag tar Svenska myndigheter beslut om de ska åka tillbaka eller om de ska få stanna här. De sätts på plan ner till Kabul och lämnas vind för våg där.

Det gör ont i mig när jag tänker på alla dessa ungdomar, som just nu lever i vårt land som inte ens vet om när eller vad som kommer att hända. De lever i en ton av färglöshet, där var dag är den andra lik. Där de lär sig vårt svenska språk, går till skolan och verkligen försöker att göra allt för att bli en medborgare i vårt land. Men deras dag om beslut om deras framtid ligger i framtiden, så har dom lev länge. De bor på alla dessa HVB hem runt om i landet, träffar oss personal, sina godemän, skolpersonal och alla andra instanser.

Men det lever på något sätt på undantag, vet inget om framtiden, lever med rädslan om att vara tvungna att lämna den lilla trygghet de lyckats få till just nu. Här får de mat, en säng att sova i och är dom under 18 år någon som gör sitt bästa för att de ska ha det bra. Någon som gör sitt bästa med att få dessa killar att leva här och nu, inte tänka framåt om ovissheten inte tänka på historian som att ärr i deras kropp och själ. Någon som vill att de ska känna tillit till att de finns en framtid även för dom. Någon som vill att de ska hålla ut och inte ge upp. Men ge upp är det dom gör, de förlorar sitt hopp.

Jag önskar så att varenda en av dessa ungdomar får stanna kvar här. Önskar varenda en av dessa att de ska finnas en framtid där de slipper känna oro och rädsla över morgondagen. Den rädsla jag känner över hur deras öde kommer att bli, är löjlig gentemot deras rädsla om de får stanna kvar eller åka iväg. Min rädsla och min sorg gör ont i mig. Men inser jag att den inte ens är i närheten av det som dessa ungdomar känner. Jag vill av hela mitt hjärta att alla dessa ungdomar ska få sina drömmar i uppfyllelse. Att han som har önskningar om att bli en stor man ska få bli en stor man, att han som vill bli frisör ska få sin dröm i uppfyllelse. Jag önskar att alla dessa ungdomar ska få nå sina drömmar om framtiden.

När jag berättar om att här kan man förverkliga sina drömmar, får jag till svar: Insha’Allah min vilja är då att snälla vill gör det som är rätt en gång för alla. Om Gud vill, jo nu vill jag att gud ska vilja, jag lovar av hela mitt hjärta att jag verkligen… om gud nu vill, så lovar jag av hela mitt hjärta att jag mera ska lyssna till vad han vill. Om gud vill… han kan inte vilja att alla dessa människor ska leva i denna ovisshet och otrygghet. Insha’Allah

Jag önskar att jag också kunde ha förtröstan i detta uttryck. Men tyvärr jag är klen i tron. Dessutom är det ju inte min religion. Om gud vill Snälla vill då. Visa den makt och gör det som är rätt och riktigt. Gör det i kärlek värme och omtanke.

Nej ska kämpa med att leva här och nu resten av dagen, här och nu i dag inte i gårdagen och inte heller imorgon för det är nu jag lever. Lev idag just nu morgondagen vet vi inte ens om den är där så det är nu som gäller.

Ta hand om dig och le det kan vara så att någon just behöver ditt leende….

Carina Ikonen Nilsson

Ju nu är det Våren som kommit….

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 mars 2017

i Reflektion & självläkning, Tidiga texter malix 2014 -2017

jo när jag fått vårkänslor för tredje gången så är våren igång. Jo då är det vår nu då da. För här kommer alla vårkänslor på en tredje gång. Snart kan vi bada i sjön igen.

Träningen är redan gjord för idag sitter just nu och låter kroppen pusta ut efter mitt träningspass på 70 minuter. Känner mig stolt, glad och faktiskt rätt nöjd med min insats även om jag lite känner att jag borde gjort det redan igår. Men det får duga jag ska få till mig att vara nöjd med min insats fast jag slarvat lite i början av veckan.

På jobbet är vi inne i en förändring, mycket som händer som jag inte riktigt gillar. Har sökt en del jobb, men vet innerst inne att det finns inget bättre jobb för mig än det jag har. Så skulle det trilla in att jag ska komma på intervju och sedan få jobbet kommer jag antagligen tacka nej. För även om jag har ett känslomässigt tuff jobb så är det ett jobb som jag gillar. Kolleger kommer och gå bara jobbet består. Nytt schema ska det bli och flera dagar ledigt i det nya. Flera barn att jobba med vilket kommer bli både intressant och spännande. Få lära känna fler människor och lära mig mera saker. Vad har jag egentligen att klaga på? Inget egentligen ingenting. Inte ens förändringen i sig för jag gillar nytt, gillar nya saker. Det är bara jag i mig som spökar om det.

Nej jag ska ta och skärpa mig, ta mig i kragen och få tillbaka det där i mig som skiner inom mig som gör min vinst i mig. Ska ta tag i det i mig som är bra och sluta upp med de negativa tankarna som fått fatt i mig inom mig. För det är världsliga saker som inte kommer betyda något när stunden är väl där. Finns de som inte vet om de kommer hem innan kvällen, finns de som inte vet om de kommer att äta idag, inte ens denna veckan. Finns de som aldrig fått uppleva känslan av att vara älskade för den dom är. Så sitter jag här och tycker synd om mig själv, jag som har allt jag vill ha. En stor härlig familj. Fina fantastiska barn, både mina egna och andras. Mitt barnbarn som nyss hittade till sina föräldrar. Jag har det jag vill ha och ska faktiskt inte klaga.

Mera än på flyktingpolitiken mera än på hur vi gör med dessa fantastiska pojkar som kom hit för mera än ett år sedan. De som bor här i vårt land som ännu inte vet om i fall de får bo kvar eller måste kastas tillbaka till det dom kom ifrån. Dessa fantastiska ungdomar som kommer från fjärran länder och varje dag har ett vänligt ord till oss som jobbar med dom, som varje dag lever i ovisshet för vad som ska hända. Ändå försöker de, ändå går de till skolan, försöker få in alla våra konstiga ord och har drömmen om att ge tillbaka till vårt land en dag när de klarat av skolan. Dessa ungdomar har ambitioner, vill nå långt, vill vara en del av det samhälle vi tillsammans skapat. De vill ge tillbaka de vill vara en del av vårt samhälle. Vi är många som tycker att politiken inom området är skamlig, vi är många som vill ge dessa ungdomar en chans. Men frågan är vad som kommer att ske.

Visste ni att 18 åringar som bott i våra Hvb-hem innan 18 årsdagen när de fyller 18 är någon som får flytta till asylboende där de får en säng i ett rum där det bor andra helt okända i samma rum. Visste ni att den godemannen försvinner och den dag de ska till migrationsverket så är det helt lämnade åt sig själva. Jag visste inte det innan, idag vet jag.

Det säger mig att det är skillnad på mina och andras barn. Jag skulle aldrig lämna min 18 åring till hans öde utan skulle försöka hjälpa tills den dagen han står på egna ben. Nu är det kanske skillnad på våra svenska ungdomar som vuxit upp i vårt land och på dessa barn som flytt krig och förföljelse, för de är barn som överlevt. Det är barn som prövats många gånger om.

Min önskan är att dom nu ska slippa uppleva det som de upplever just nu. Min önskan är att dom ska få vila sig från ovisshet och otryggheten. Vill att de ska få slippa känna sig rädda inför framtiden. Jag vill att de ska få uppleva att känna sig trygga, välkomna och ha en framtidstro om att de är värdefulla och har en plats att bo på. Få vara en del av det dom så gärna vill.

Nej nu tillbaka till här och nu, svettats klart efter träningen nu blir det dusch. Lev idag just nu igår finns inte längre kvar. Morgondagen är först i morgon. Just nu lever vi just nu kan vi ta det där andetaget just nu Gårdagens funderingar om morgondagen är idag. Morgondagen är framtiden och den påverkar vi i just nu. Det är just nu vi lever. Just nu.

Carina Ikonen Nilsson

När ljuset slocknar så dör en bit av mig.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 mars 2017

i Reflektion & självläkning, Tidiga texter malix 2014 -2017

Det är inte lätt att ha värdens bästa jobb. Pojkarna jag jobbar med är de finaste pojkar jag träffat. Jag verkligen lever för att hjälpa, se just mina pojkar. Men det är svårt, så svårt att jag för varje dag går sönder en liten bit i taget. När jag ser hur vårt lands beslutsfattare och migrationsverk tar ljuset ifrån ögonen på dessa pojkar, som jag jobbar med. Jag förlorar inte mitt liv, har min familj lever i en demokrati, i ett fritt land, men när dessa pojkar förlorar sin tro, på att Sverige är ett humant land då dör något i mig varje dag.

För några månader sedan gick jag till jobbet med glädje ville visa varje pojk att allt är möjligt, att du är värd allt gott, du har all rätt till ett bra liv, idag lever jag i rädsla. Får han stanna? Får han åka hem? Min rädsla är löjlig. Jämfört med pojkarnas rädsla som är om liv och död. Maktlösheten jag känner är töntig, emot den maktlöshet våra afghanska pojkar upplever i dessa tider. Väntar gör jag, på mirakel, miraklet att jag som svensk ska kunna känna stolthet över att vi är ett humant land. Att vi har ett hjärta.

Jag brukar vara omtalad att jag är optimist, men nu börjar min tro försvinna. Jag går sönder. Hur vi gör med alla dessa pojkar? Hur mycket går inte dessa människor sönder? För detta handlar inte alls om mig, jag förlorar inget, mera än ljuset av liv i dessa pojkars ögon. Pojkarna förlorar först hoppet, ljuset och snart deras livskraft till sist så har dom inte ens det minsta hopp kvar, om att få leva i ett fritt land.

Om det gör ont i mig, hur ont gör inte detta då i dessa människors liv? När ska trenden vända? När ska vi inse att vi måste tänka med hjärtat, hjälpa för att dessa människor måste ha hjälp? För bara några månader sedan var jag en stolt svensk som inbillade mig att det goda ska segra. Idag är jag en av Sveriges invånare, som kommer att vara en del av dom som svek den som behövde hjälp. Jag kommer att skämmas, mina barn kommer att känna skam över hur vi betedde oss, deras barn kommer att ha svårt att förstå vad som hände. Sverige landet som alla vet är ett hjärtligt land, kommer att få en skuld skambefolkas och vi kommer inte kunna hålla våra huvuden högt, möta andras blickar, om vi låter det som händer fortsätta. När ska våra myndighet förstå att vi måste öppna våra hjärtan och hjälpa? För att vi måste hjälpa de som har det svårt!

När jag går sönder går jag hem från jobbet och helar mig själv, genom min familj och sömn. När pojkarna går sönder, så saknar dom sina nära och kära de sover inte ens om natten….

Vem ska bli deras hjälpare? Vi som jobbar med dom, är bara någon som ger konstgjord andning. Någon som vill att de ska ha det bra. Men vi står och ser hur dessa unga människor dör en smula varje dag… Vi står och ser på när dessa pojkar som inte har något alls förlorar mera än ingenting alls. Vi måste på något sätt få våra myndigheter att förstå att vi måste öppna våra hjärtan och göra något. Jag väntar på mirakel. Vill att det ska bli mirakel så att dessa barn igen vaknar upp lever upp och får tillbaka det ljus som de hade innan. Vill uppleva att de kan andas ut och hitta till den frihet som vi visat dom finns och att den ska vara till för dom alla.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen den kan komma med mirakel, det är i nuet vi påverkar framtiden.

Carina Ikonen Nilsson

Kay Pollaks måndagsbrev

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 september 2013

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Idag var det kunskapen om det vi gör idag kan vara av betydelse långt fram i livet. Det säger mig att jag har ansvar. Det jag gör idag ger konsekvenser långt fram i livet. På min tid när jag gick i skolan hade jag en lärare i maskinskrivning som med vänliga ögon sa till mig att det spelade inte så stor roll om jag hade Dyslexi, för jag behöver bara lära mig var tangenterna är så skriver jag. Det är ofta jag tänker på denna vänliga kvinna, hon var ofta i mina tankar när jag skrev min bok.( Jag föredrar att kalla mig Impulsiv). Som om hennes ord var magiska, det var dom för hennes ord tog bort mycket av min rädsla för att skriva.

Kays måndagstips nr 52.

Den 30 sept. 2013
Listan med uppskattningar.

Berättelsen som finns i det här nyhetsbrevet hörde jag för många år sedan i ett sommarprogram. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag vill gärna dela med mig av den.

Berättelsen jag hörde:

En fredag eftermiddag bad en lärarinna i en amerikansk skola sina elever att skriva namnen på alla sina klasskamrater på ett papper. De skulle skriva alla namnen under varandra i en lång rad. Sedan bad hon dem att tänka på det bästa de kunde säga om var och en av dessa och sedan skriva just det bakom det namnet. Bara fantastiska och positiva saker. Det tog klassen en timma. Sedan samlade lärarinnan in alla dessa papper.

Under helgen satte hon sig och gjorde en lista till varje elev, där det stod vad de andra hade tyckt och skrivit om just var och en. På måndag delade hon ut dessa listor till eleverna.
Eleverna fick sitta och läsa vad de andra hade skrivit. Efter en stund log barnen. Och det viskades. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon etc ….

Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna blev tillfreds med sig själva och varandra.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam. Och lärarinnan deltog i begravningen.
Hon hade aldrig sett en död militär i en kista. Det var en ung vuxen man som låg där och han var mycket vacker. Kyrkan var fylld av alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Lärarinnan var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan, fram till henne. Han frågar henne: ”Var du Marks lärare?” Hon nickade ett ”ja”. Sen sa han: ”Mark pratade mycket om dig.”

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mamma och pappa var också där. De ville gärna prata med hans tidigare lärarinna.
Vi vill gärna visa dig något, sa hans pappa, medan han tog fram plånboken ur sin ficka.
De hittade det här på Mark, då när han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här, sa han, medan han försiktigt vek ut ett slitet papper. Pappret var tejpat på flera ställen på grund av allt slitage, alla de gånger det hade vikts ihop.

Lärarinnan visste utan att se på pappret att det var samma papper som hon hade skrivit alla de fina orden Marks klasskompisar en gång hade sagt om honom.

Tack för att du gjorde det här, sa Marks mamma. Som du kan se var det värdefullt för Mark.
Marks kompisar samlades runt lärarinnan. Charlie log och sa: Jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma. Peters fru sa: Peter ville ha den listan i vårt bröllopsalbum. Jag har också kvar min. Den sitter i min dagbok, sa Marilyn. Och sen tog Jennifer fram sin plånbok och visade: Jag har den alltid med mig, sa hon.

Då satte sig lärarinnan ner och grät.

Det enda jag vill påminna om efter den här berättelsen är detta:

I varje val jag gör förgrenar sig konsekvenserna oändligt långt bort.
Väven som börjar vävas är oändlig.

Tack för att du har läst det här 52:a inspirationsbrevet.
Allt gott till dig hälsar
Kay Pollak

Är du intresserad av inspirationsbreven gå in på hemsidan www.kaypollak.com. Där finns de tidigare breven att hämta. Där finns också information om hur du gratis i fortsättningen kan få dem till din mailadress.