idag känner jag att det där med sovandet är överskattat men underskattat av mig. Min höft har ställt till det redigt och rejält. Det började redan i går kväll men i natt är det som om det har spöka mer än lovligt.
Kommer jag någonsin bli symtomfri från denna värk? Kommer det alltid att vara så här? Så fort jag gör något mera extra så gör det ont, view så vill jag inte ha det. Hur jag än försökt att tänka på annat så har det varit mera än molande värk det har gjort riktigt ont. Det måste till något mera än bara sjukgymnastik, känner jag. Vill inte äta värktabletter men misstänker att just den här värken är sådan, att en tablett måste till. Ska försöka smörja in mig med Voltaren salva eller något sånt kanske kan det hjälpa.
Idag har vi tänkt att åka till vår lilla husvagn, idag har dottern tänkt sig följa med. Nu är det nog inte bara av fri vilja utan hon själv inser att något måste till. I helgen hade hon ställt till det rejält för sig. När vi pratade om det så blev hon arg på mig som om jag hade ställt till det för henne. Fast egentligen har jag ju det, då jag gett henne lösa tyglar. Men hur tyglar man en 17 åring? Hur får man en 17 åring att förstå att de har eget ansvar och att världen inte alltid är snäll? Nu handlar det ju inte om världen i sig utan om människorna i den.
Vi har pratat och förhoppningsvis så finns det frö där inom henne som ligger och gror nu. Det ska bli riktigt kul att få ha med henne till husvagnen, dessutom känns det tryggare att veta om att hon är där jag är. En falskt känsla av trygghet kanske men i alla fall nära. Det är inte lätt att ha 17 åriga döttrar som står på tröskeln till att bli stor, till och med vuxen. Har man därtill en 17 åring som är godtrogen och naiv som tror att hon klarar allt själv så är det än mindre enkelt.
Eget ansvar, det har man när man är 17 år, men är du 17 år och tänker lite mera här och nu utan konsekvens. Kan man verkligen då ta ansvar? Jag vet ju att hon inte klarar det ibland, men jag bländas av hennes yttre sida och av hennes intelligens att snurra mig runt hennes finger.
Samtidigt som jag inser att hon måste få göra sina egna misstag. Men varför ska hon göra dom jag redan har gjort?
Kan hon inte hitta på nya istället?
Kan hon inte hitta på helt andra mindre farliga? Den dagen den dottern blir vuxen och tar ansvar över sig själv, den dagen är långt borta känner jag. Tyvärr så ser samhället henne som vuxen, men jag kommer att behöva ha mina vingar utbredda om henne länge ännu……
Lev idag, så är gårdagen i historian, den vi lär oss av, framtiden är i morgon, idag gör vi valen, som ger oss morgondagens mål.
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.