skurborsten gav upp…

Morgonen började med en himmel som målades i pastellfärger av den stigande solen. En försiktig tanke om att låta lakanen dansa fritt i vinden smög sig in i mitt sinne och jag kände en känsla av lycka vid bara tanken. ”Det skulle vara underbart”, mumlade jag för mig själv och kastade mig in i dagen med att byta sängkläder och starta tvättmaskinen.

sommaraktivitet

Medan maskinen jobbade på och jag stod där utan sysselsättning, kallade altanen på mig med sina lovande sommaraktiviteter. Utanför såg jag att maken hade börjat skura den. Han hade knappt börjat, kanske bara rensat en kvadratmeter. Utan att tveka slängde jag på mig en somrig klänning och bestämde mig för att ta över där han lämnat.

skurborsten gav upp

Skurborsten stod redo, och jag fyllde två hinkar med vatten och såpa, redo för strid. Men, ack, skurandet var allt annat än enkelt. Efter flera försök var plankorna fortfarande kladdiga av envis smuts. Men jag vägrade ge upp. Genom slitet upptäckte jag det vackra träet under smutsen, och det gav mig kraft att fortsätta. Dock, mitt i kampens hetta, gav skurborsten upp och bröt sig loss från sitt skaft.

Men jag gav mig inte. Istället improviserade jag med en sopsäck och en kudde som knäskydd för att fortsätta mitt korståg mot smutsen. Timmar gick medan jag låg på knä och skurade altanens golv. Under tiden ringde maken och bad mig ta det lugnt, att inte allt behövde bli klart på en dag. ”Nej, jag ska fixa det här”, svarade jag bestämt.

heroisk kamp

Och till sist, efter en heroisk kamp, stod altangolvet rent och skinande. Jag la ut kuddar på sofforna och njöt av några lugna minuter där ute. Men precis när jag kände mig belåten, mörknade himlen och jag skyndade mig för att rädda den nästan torra tvätten från regnet. Med en känsla av triumf gick jag in och hängde upp den på stolar och andra möbler för att torka ytterligare.

Efter att ha njutit av altangolvet och den mysiga atmosfären, kom nästa utmaning. Med skurhinken fortfarande framme bestämde jag mig för att ta itu med att tvätta alla golven på övervåningen.

Jour-sängkläder

När jag äntligen var klar och sjönk ner i soffan för att koppla av och kolla min mobil, insåg jag att jag frös. Jag mindes att mina jour-sängkläder fortfarande var kvar i vardagsrummet. Jag drog upp täcket och kröp ner under det för att värma mig lite, bara för att vakna en timme senare.

Cyklar

Då ringde maken med spännande nyheter – sonen skulle följa med honom hem från jobbet, och sonens fru och barn skulle komma förbi för att upptäcka de nya cyklarna. Hemma väntade två nyfunna cyklar som sonen hittat på Market Place – riktiga fynd. Trots en punktering på en av cyklarna blev barnen överlyckliga när de såg dem.

Emilia var så exalterad att hon genast hoppade på sin cykel och utforskade de tre växlarna. När de åkt iväg, gick jag och maken in för att äta resterna från söndagens middag. Tack och lov för dem, för jag hade inte orkat laga mat idag. Ryggen värkte och träningsvärken började smyga sig på i armarna redan nu. Undra hur den kommer att kännas imorgon.

ögonblick

Det är sådana här små ögonblick som påminner oss om att livet är fyllt av överraskningar, även de allra minsta och mest oväntade. Ibland önskar jag att jag kunde begränsa mig lite mer. Kanske hade det räckt med att bara göra halva altanen. Men, åh, livet är för kort för halva åtgärder!