Slarvar vi för mycket med oss själva så ramlar vi hårt.

Idag  läste jag på Aftonbladet, case När ska vi vakna upp ur denna dröm eller detta vakuum som hamnat i vårt samhälle.  Allt fler mår dåligt, nurse knytbanden  som är runt oss knyter vi hårdare och hårdare.  Jobba åka tricken sätta sig och glo, healing det inget liv det slaveri sjunger Thåström som ung.

Äta frukost, gå iväg, jobba, komma hem, åka iväg, fylla våra liv med kurser, träning och köra runt på ungar, passa tider, ha party, tjejträffar, städa,  perfekta semestrar, jobb, prestera, prestera mera, vara kreativa, innovativa, ställa oss led, gå på rad stå i kö, passa tandläkartider, läkartider, blanketter hit eller dit. Är inte det livet ska vara.

Jag vet jag har varit där när världen snurrar, när huvudet snurrar så att det känns som om nästa steg är ett fall, fallet kommer göra ont och hålet du faller i är svårt att ta sig upp ifrån.  Om du någonsin kommer upp mera än till ytan.

Vi måste börja lära oss stanna tiden fast det kan vi inte.  Kanske är det inte så att vi behöver stanna den.  Vi behöver stanna upp själva, börja prioritera, sätta värde på det vi gör och välja bort.  Kanske är det inte så viktigt med att ha den där perfekta looken, kanske är det inte det där perfekta texten, boken du måste göra, kanske räcker det med halvbra. Prov på prov behöver inte sitta perfekt, ibland är det tillräckligt med att du försökt. Är det inte snart dax att vi sätter igång och gör en sak i taget. Att vi i skolan redan får lära och oss att en sak i taget, inte allt på en gång.

Ledig tid, är ledig tid och den är nödvändigt för att kunna prestera.  Ledig tid, ska vara ledig tid i färger, som är mjuka avkopplande och bara vara ledigt. Inga krav på prestationer, inga måsten om att slutföra bara göra.  Göra roliga saker som fyller på med energier, göra saker som ger inte tar.  Kanske handlar det om att vi måste våga säga nej, det är fullt på skrivbordet och nej du får be någon annan.

För mig har det blivit livsviktigt att sätta stoppgränser, säja nej tack och nej det vill jag inte och nej jag har min lediga tid att tänka på.  Min lilla flicka blev sjuk för något år sedan.  Hon ringde mig från skolan och innan jag  nästan hunnit svara, så säger hon. -Mamma nu är det du som tar och ringer till doktorn. När ens barn ringer och säger just så, i den tonen hon hade, så blev det  att mamman som var jag tog och ringde till doktorn.  Där diskuterades det 75 % sjukskrivning, från skolan.  Är inte det rena vansinnet att elever ungar som går i skolan, ska köra slut på sig redan innan de fyller 18 år. Borde vi inte  värna mera om oss alla?

Att köra slut på sig så man hamnar i depressionsstämningar  är inte något som alla andra får, vi kan alla hamna där på ett eller annat sätt.  1 av 4 pratar (H)järnkoll om på min arbetsplats är jag  1 av 4.  Idag har jag börjat lära mig om att vara just den där en av fyra.  Att jag har ansvaret att ta över mig själv. Det är inte helt lätt men det går. Så länge som jag känner med magen och tänker på mig och lyssnar till mina signaler.

Lev idag just nu, igår är historia och i morgon är inte här den är inte ens helt säker att vi får.  Just nu är det och där ligger vårt liv.