Månad: juni 2016

Just det här inlägget har jag försökt skriva i flera dagar, purchase många dagar till och med. Men orden vill inte komma fram, click det blir inte de där riktiga orden som skrivs och beskriver det jag vill prata om.

Jag vill prata om unga människor som dör tidigt. Unga människor som inte orkar ta de där andetagen som måste tas, try  som kanske  dag ut och dag in tagit det där sista andetaget och  inte orkat se framåt.

Min son hade en vän.  Där min son va där va  hans vän. Där vännen va, där va min son.  De gånger som jag vart orolig för vad som hände dem när de va ute på äventyr, stillade sig oron med att jag visste de har i alla fall varandra. De va som två bröder när brödraskapet är som bäst.  Deras vänskap började en kväll med att vännen kom hem till oss. Som vanligt skulle sonen ha Lan, som han på den tiden alltid hade. Det var fullt av ungar i källaren.  Jag och maken gjorde som vanligt något gott att äta till alla barn. Men när lanet och ungarna var helt slut efter helgen, så var det om om jag visst något, något hade hänt.

Sonen hade nu träffat en sådan där vän som är en vän för livet.  Allt som oftast va det  Sonen och vännen,  vännen nästan bodde här hemma. Var dom inte här, så var dom hos vännens pappa.  De gjorde allt ihop.  När de va här så var sonen så glad, när vännen va här så var det roligare i huset här hemma.  Killen va roligt,  kul att diskutera med, han hade så kloka tankar, väluppfostrad och pillemarisk. Denna rimlighetes rimliga kille var ett av de barn som man vill att sina barn ska ha som vän. Under några år var det som om  vår son och  hans vän  alltid var tillsamman. De gjorde allt ihop.  Av en anledning så blev det i alla fall så att de till sist  var tvungna att sluta umgås.  Under en tid var de tvungna att göra saker på var sitt håll.  Men  de hade den där ytliga vänskapen på FB kvar.  Även jag hade sonens kamrat på Fb. Ibland skrev han något men under många stunder  var det tyst.  Ofta frågade jag sonen om hur det va med hans vän.  Ofta svarade sonen att det va bra.  För några veckor sedan skrev jag grattis på din dag, då han fyllde år.

Någon vecka efter det  läste jag något som pappan till sonen skrev.  Han skrev genom sonen att nu vart det slut. Nu hade sonen gjort verklighet av det han under några år sakta men säkert närmat sig.  Sonen hade valt att sluta andras. Sonen hade tröttnat på att vilja leva.  Han hade valt att lämna denna värld.  Samtidigt som jag läste det på Fb ringer min telefon.  Det är min son som ringer och gråter, säger mamma,  Han tog livet av sig. Mamma, han är död.  Denna lilla rimliga kille hade nu valt att inte vilja leva längre.  Det spelar ingen roll vilka förutsättningar du föds in i så finns det dom som väljer att inte leva.  Just den här killen hade föräldrar som brydde sig, hade föräldrar som hade bra jobb och ville sin son väl.

Ändå så valde han att inte leva.  Du kunde inte se på  den här killen att han skulle välja att inte leva. Hade du träffat honom så hade du fått uppfattningen om att han bejakade livet som tonåring.  Han hade gjort intryck i dig som du hade burit med dig hela livet. Du hade om du hade träffat honom bara älskat hela hans person, han hade gjort dig glad, gett dig sina tankar som du sedan hade gjort till dina.. Hade du träffat denna kille så hade han gjort intryck i dig som du hela livet hade haft med dig.  Hans ögon som alltid lös av liv, hade du haft med dig sådana där mörkare dagar och din dag hade genast blivit ljusare.  Denna kille hade livet i ögonen såg på saker som du kanske inte ens funderat om.  Men när ni pratat hade du alltid haft med dig hans ord.

Det är synd om skam att våra barn inte till sist orkar. Hur ser vår värld ut, vad gör vi för att barn ska orka sig upp till sin vuxenhet? Vad är det som är fel? Vad kan jag göra? Vad kan vi göra?  Hur kan vi tillsammans göra den här världen till en värld som vi alla får plats i?  Hur kan vi förändra så att det inte finns någon som vill sluta att andas i livet.

Mina tankar går till killens föräldrar som jag inte kände.  Men som jag inser att de nu står där tomma, de  går här ute i solen och sommaren. Men känner de sommaren? Hur ska de orkar sig ta stegen ut till livet igen? Kommer de någonsin igen bli hela? Hur ska de få svar på sina frågor och få frågorna att sluta dyka upp? Hur ska de orka ta alla deras andetag? Oavsett vad eller vem som säger så hjälper  inte orden till att trösta. Vad de än gör eller vad som sker så har deras underbara härliga  glad kille  lämnat denna jord. De kommer  minnas honom, visst de kommer höra hans röst inom sig. Men de kommer inte att höra telefonen ringa och höra sin son säga jag är kär,  Jag har fått nytt jobb, eller du har blivit Farmor eller farfar.  De är föräldrar till någon som inte finns här i livet längre, de kan inte krama om sin son längre mera än i tanken.

Det måste vara det värsta som händer att man lever kvar när ens barn dör. Det är inte så vi tänker,  vi som föräldrar ska behöva begrava våra barn.

Jag är utan ord, blir helt förstörd inom mig när jag tänker på hur dessa människor ska ta sig igenom livet från nu till sedan.  Inte kan jag göra något heller för att göra det enklare. Dom vet inte ens om att jag finns. Dom vet  inte att det är deras son jag skriver om.

Här sitter jag och trycker ner tangenter, har varit ledsen över det som hänt, men just nu i denna stund så har jag bara förlorat någon som var min sons bästa vän. De har förlorat en son, har jag ens rätten att sörja? Oavsett så är jag ledsen, över att en så härlig lite pojke som min sons vän var har valt att inte vilja leva.  Han kommer även han, vara någon som  kommer att bo inom mig.  Jag kommer att minnas hans skratt, kommer att minnas hans rimliga resonemang. Kommer att ha med mig hans ögon som alltid lös av liv när han va här.  Han sa The game sist, det gjorde han vilket gjorde att han vann och jag förlorade.  Vad jag förlorade och han vann det vet jag inte. Vet bara att den som säger the game sist vinner.

Ta vara på de som är er kära, berätta det för dom att du har dom i ditt hjärta. Vi kan inte leva andras liv bara våra egna och göra det bästa av de liv vi fått. Det gäller att leva här och nu, igår finns inte längre här och morgondagen den är inte ens säkerheten att vi får.  Ta hand om dig.

Och till dig min  kära sons vän,

Du va speciell och så full av liv.  En liten skör fågel som nu seglar där uppe i de andra dimensionerna.  Vila i frid.

Du rimligheternas rimliga rimlighet.

Carina Ikonen Nilsson