Jag hann till att sitta bredvid min mamma. Kl 7 var vi hemma här i vår by. Ner i duschen, åt lite frukost fast jag varit utan nattsömn. Sedan iväg för att hämta upp min bror. Min bror körde bilen ner, till boendet i Göteborg. Sedan satt vi där hos mamma. Lilla mamma hade svårt med andningen och sov från och till. Bland satt jag vid mamma, klappade henne på armen. Ibland Var det min bror, syster som satt hos mamma. När min bror satt där, så satt jag i fåtöljen vid ett tillfälle, tittade på mamma som låg där och kämpade. Då var det som om det var olja som skimrade över min mor.
Ni vet en varm dag, när asfalten är så varm så det ångar om den. Så såg det ut vid mammas bröstkorg. För mig blev det i min tanke att livsgnistan, själva livet gav med sig. När min bror och syster va och åt satt jag och pratade med mamma, om mina barnbarn och livet i övrigt. Vet inte om hon hörde eller förstod men, jag pratade på. Tackade henne för att hon gav mig liv, att hon såg till att jag fick det jag behövde, som barn. Sa till henne att hon gjort det hon kunde, för att det skulle bli bra. Berättade för henne om resan ner från norr. Hur glad jag var för att kommit hem i tid så jag var där vid henne just då. Några timmar gick och mammas andlig blev sämre och sämre. Den sista timman var vi alla runt mamma, mamma tittade på oss en stund hos mig, en stund vilade hennes ögon på min syster och sedan på min bror. Nästan som att hon ville försäkra sig, om att vi var där. Till sist tog hon det där sista andetaget, hennes kamp var över. Min syster kammade hennes hår, stängde hennes ögon. Jag grät och grät, fanns inte någon botten, på den gråt som kom fram. Sedan kom en vårdare in i rummet, tillsammans med min syster gjorde dom mamma fin. För att vi skulle kunna ta ett sista avsked.
Dom hade gjort henne så fin. Hennes hud var utan oro och ångest. Hon såg så fridfull ut. Ingen värk i kroppen och ingen oro som innan fanns, syntes. Fin klänning och en vacker blomma i sin hand. Vi satt där en stund och små pratade drack vatten. En av mina kusiner kom förbi med blommor, det blev mera små prat. Där efter var timmen sen, vi bestämde att vi skulle åka hem. Hem för att sova, sedan ner till boendet igen, för att göra det där tråkiga jobbet med att sortera, plocka undan och försöka få klart. Vi blev inte klara och ännu är det kvar saker att göra. Jag önskar så att det fanns all tid i världen, för att göra klart. Men det känns som om all min energi tagit slut. Skulle vilja ligga i min säng och bara gråta och gråta.
Idag har jag inte gråtit så mycket som igår, eller dagen då mamma dog. Men gråten finns där, bränner till i ögonen, när tankarna vandra till det som hänt. Nu finns inte min lilla mamma längre, bara i våra tankar och hjärtan. Nu är hon hos alla där uppe, dom som redan flyttat dit. Jag låter mina tankarna flyta in i att nu, nu har mamma och pappa igen hittat till det som var deras. Nu är pappa inte ensam, mamma slipper att klura ut det där med livet, som kanske är efter det här livet.
Snart kommer mina tårar att sina, det onda inte göra så ont. Då kommer alla dom där fina händelserna som varit, bli minnen som ger mig glädje. Just nu gör allt bara väldigt ont. Jag är trött, det är som att om jag blundar, känns det som att jag skulle somna. Igår när jag la mig i sängen, somnade jag så fort huvudet var på kudden. När jag vaknade kändes det som att jag bara drömt allt som varit de sista dagarna. Men då såg jag soffan som jag fick med mig, från mammas boende. Då kom alla känslorna och vetskapen om, att det inte var en dröm, utan en verkligenhet. Sorg gör ont , sorg ska göra ont, det tar tid att hitta tillbaka, till den energin som var innan. Det är bara att acceptera, stå ut och gråta slut på alla tårar. Det kommer en dag när jag igen, kan skratta utan att det gör ont i mig. Det ska ta tid och just nu ger jag mig tillåtelse, till att ta tid, gråta sakna och känna alla dessa sorgliga känslor. En dag är känslorna mera hela igen.
Nog för idag Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen den kommer först i morgon.
