Dag: 14 juni 2023

God middag, känner att jag måste skriva om mina tankar, känslor. Självklart gör jag det här för det här är min blogg. Det är här jag bor. Idag på morgonen tog jag mig till sjön och simmade, inte kanske för att jag ville utan för att jag var tvungen för att göra något som är friskt och mig. Simmade mina meter tillsammans med mina badsystrar. Stunden var härlig och fin. När vi badat klart kom det en familj till badet. Vilket gjorde att jag ändrade mina tankar om att stanna kvar när min systrar åkt hem. Kändes inte som att jag passade in där helt ensam. I bilen på väg hem gick mina tankar till att fortsätta dagen så som jag börjat den. Dvs, ta hand om mig på bästa sätt. Tog fram en balja för att göra fotbad, såpa i vattnet och filade mina fötter gjorde ordning mina naglar. En härlig stund men stunden tog slut. Solen blev tanken, jag måste göra saker som gör att jag håller huvudet ovanför vattenytan. Måste ta hand om mig så som jag gör när jag mår bra.

Solen, blev det och jag blev helt för mig själv med mina tankar, som gör ont. Hur jag än gör så mår jag sämre. Behöver ha någon och dela mina tankar och känslor med, för dom gör så ont. Jag vill inte belasta min make, med all denna skit som bor inom mig. Jag vill visa att jag fortfarande är jag och att jag mår bra. Men jag gör inte det, det är en lögn. Känner samma känslor nu som för massvis med år sedan, då jag blev sjuk på riktigt i dålig mående av mera psykiska orsaker.

Deppigheten bor i kroppen. Jag var hos doktorn i måndags, med då glömde jag av att säga att jag nog behöver något stämningshöjande. Jag bad då bara om en samtalskontakt. Att jag behöver någon utanför som inte är i mina kretsar att prata med. Någon som lyssnar som vet om hur det känns när man simmar mera under ytan än över. Någon som vet hur det är när man tar simtag för simtag men håller på att sluta simma för att orken, lusten inte finns kvar.

Det känns som varje göromål som ska till, är något som kräver mera än vad jag orkar. Maken har bestämt att vi ska åka husbil i helgen, jag känner nej jag vill inte jag vill gömma mig, ligga under paviljongen med täcke omkring mig och inte göra eller prata med någon. Jag vill bo i ett hörn, där man inte når mig.

Samtidigt som jag skriver detta, inser jag att jag inte ska lägga mig under täcket och inte prata med någon. Det hjälper inte att må bra, det hjälper inte att hålla mig över vattenytan. Kanske är det just det som maken säger som är att hålla sig över vattenytan. Att göra som vi alltid gör, göra saker som jag egentligen tycker om att gö.

Ta alla dom där stegen som jag känner att jag inte orkar med, göra alla dom där roliga sakerna som jag just nu inte orkar. Det är dom jag ska göra. Det är så det ska vara. skratta, göra saker. Just nu blåser det lite fläktande här under taket. Fåglarna har tystnat, kanske är det även för dom lite väl varmt för att orka tjattra. Till och med vår katt som är så nyfiken på ute livet i friska luften, har lagt sig i sitt klätterträd och sover.

Imorgon ska jag till sjukgymnasten och göra övningar för ryggen. Har inte den minste lust till det. Det gör även att jag missar morgonbadet. Fast det är bara en ursäkt, badat har jag inte gjort mera än idag. Allt känns så tungt just nu. Nej usch nu får jag sluta klaga. Sluta tänka så mycket utan göra något vettigt. Vad fan är vettigt?

Lev Idag just nu, igår är historia och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Ser ni skillnad på ett tillgjort leende? Jo det var inte alls så jag kände mig men att le kanske även det ska till.

Jag känner att min tillit är naggad i kanten. Min tillit till mig själv. Min förmåga att lita på människor. Den har liksom försvunnit, inte förmågan i sig för jag är någon som alltid tror människor om gott. Men jag inser att min förmåga eller min vilja har fel. Jag brukar säga till mina ungdomar att det inte går att lita på människor fullt ut. Särskilt inte random människor. Den bästa vännen du någonsin får är den vän du har i dig själv.

Lätt att säga, mindre lätt att göra. Förmågan att alltid se människor som goda människor utan agenda. Att möta människor ärligt och genuint. Är en förmåga som jag varit stolt över att ha. Idag känner jag mig mindre stolt och till och med orolig. Människor som jag möter och pratar med, idag just nu känner jag att jag har tankar om vill dom mig väl? Vågar jag säga….. Ska jag vara tyst.

Ska jag vara tyst och inte våga säga? Då är inte jag, jag. Då är det inte jag längre, utan någon robot som inte är mig. Men jag känner ändå att jag behöver skapa en distans. Jo, jag vet distanslösheten bor där i ADHD. I know it.

Är det så att jag bara inbillat mig att jag lärt mig, att jag kan det där med cirklar, distans och vad man ska berätta för och till vem. Jag misstänker att det är så. I know it, Distanslösheten är ofta ett problem för människor som likt mig har ADHD. Vi pladdrar på, snackar för snackandets skull. Ofta kommer vi på i efterhand att riktigt så mycket behövde jag inte berätta. Det där va dumt att jag sa och hm, hur kunde jag berätta eller skriva så…..

Men det är ju en del av mig de där ADHD generna, att snacka så berätta allt är något som bara blir. Varför dölja saker? Med ärlighet kommer man längst? Nä, jag tror inte på det längre. Jag misstänker att den ärlighet som jag alltid bor i, är en ärlighet som jag behöver mindre av. Ibland ska jag vara tyst, ibland ska jag inte vara riktigt så ärlig, utan hålla saker för mig själv.

I alla fall så är det en del av mig som fått ett skrapsår, längst där inne i mig är det något som gått sönder, eller i alla fall fått ett blåmärke. Något i mig gör ont, det onda gör tankar om att jag litar inte riktigt, på människor. Varför gör dom så? Är det för att och så ramlar tankarna in i saker som bara finns i min fantasi. För jag har inga belägg för mina tankar, mera än att det är fantasier.

KBT……. Nu skulle jag behöva min KBT tant. Hon som alltid är så klok, min Annica som aldrig har ett ont ord att säga, skulle hon säga onda ord, är det för att man behöver höra dom. Hon jobbar nog inte ens längre, utan lever livet som pensionär tror jag. Nä, jag får plocka fram alla papper som jag sparat, låtsas att hon sitter här och hjälper mig reda ut tankar och känslor. Som jag saknar just henne, just nu här på morgonen när jag sitter här och funderar. Min egna lilla KBT tant, hon som alltid muntrar upp mig, hon som alltid vill mig väl. Varför behöver jag henne? Jo, för att jag vill inte känna att människor runt omkring mig, vill mig illa. Dom vill som jag själv vill, dom likt jag dom vill mig väl. Jag vill dom väl. Jag vill inte vara misstänksam. Jag vill inte vara någon som tänker efter hela tiden och gör saker som inte är jag.

Jag vill vara den som är jag, så som jag är och det som är mig. Jag vill att världen ska vara god. Jag vill bemöta människor så som jag själv vill bli bemött. Jag lär människor hur dom ska behandla mig. Det är en tanke som kommer upp. Hmm vad är det egentligen jag lärt ut? Nu gäller det att rannsaka mig själv…. känner jag. Eller har jag gjort det alldeles för mycket nu kanske? Hmm jo här snurrar tankarna kan jag lova. Men No No… stopp på belägg. Jag ska hitta fram till mig igen, jag ska vara så som jag är i mig. Inte ska få stoppa mig där. Nu ska jag sudda bort min sura min eller min känsla av en förlorad tillit. Jag ska se till att fucka upp och ta bort misstänksamheten, för jag gillar inte de känslorna. Jag vill vara den som ser godhet, ser gott i alla. Möta människor med ett leende och uppmuntrande ord. Det är så min värld ser ut. Det är så jag vill ha den.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Idag ska jag försöka mig på att åka till sjön och simma. Just simtag gör mina tankar rena, gör mig lite helare.