Månad: juni 2023

Sömnen är mindre bra men, det är i alla fall sömn. Håller på att lära mig tangenterna, på min nu lite nya dator. Den här är lite mindre, även om tangenterna är där dom alltid varit, är den annorlunda. Sitter ute i paviljongen och skriver. När jag sitter här ute blir det lite av förtälts-känslor, som flyttar in i kroppen. Många tycker att vi ska ha en glasveranda som så många andra har. Men jag vill inte ha det. Jag vill ha den här frihetskänslan, den friska luften. Det lite kyliga, gör att kroppen vaknar och jag är skyddad från insyn. Ljuset här innan för gör att jag ser det jag skriver på skärmen. Fåglarna kvittrar och jag ser hur vinden gör att löven rör sig. Vinden gör även att det rör sig i gardinerna som hänger ner här i paviljongen. Ett bra sätt att vakna på. Ännu är det tyst av rörelser från människor ute, bara jag och naturen som är vakna. Lite kyligt men botar det med en filt om benen.

Igår var en skön dag där vinden gjorde det drägligt ute. Dagen firade vi eftersom lillflickan bott här ett år nu. Vi firade med att äta sallad här ute på altanen. På kvällningen åkte jag och lillflickan till sjön för att bada. Först åkte vi till Sandviken, men där var inga badstegar nere i vattnet. Är det kanske så att badstegarna som inte är nere, inte är där för att vattenkvaliteten inte är tjänlig? Jag har försökt googla det men hittar inte någon skrift om det.

Vi fick åka till sjön där jag och mina badsystrar brukar bada. 20,6 grader var det i vattnet. Men lilltösen tyckte det var för kallt i vattnet det blev att det bara va jag som badade. blev inte så många simtag eftersom hon satt där uppe och väntade. Det var många som var vid sjön.

När vi kom hem igen efter badet, satt maken och lillgrabben ute på altanen och snackade. Kvällen förflöt här ute. Maken bjöd på grill, lillgrabben dukade fram. Jag kände mig riktigt bortskämd, av att få sitta här och bara vara med ett glas vin. Medans dom fixade med mat och dukning. Det är riktigt mysigt, när vi sitter här allihop och umgås genom att äta kvällsmaten. Lillgrabben tycker också det är mysigt, för när vi sedan går och lägger oss, sitter han gärna kvar en extra stund och njuter.

Jag går ju upp så tidigt och är ingen kvällsmänniska, lillgrabben vaknar senare och är nog mera kvällsmänniska, än vad jag är. Vilket gör att hans kväll inte riktigt slutar så tidigt som våran.

Maken hittade någon lista med ordlista från Göteborg, när vi gick och la oss. Jag lyckades pricka in nästan alla orden. Måckliga, tetig, knickedick, bördiga, kicket, parra, pacha, la, änna, shapp, Gö…

Bördiga jag kan la få kicket, Eller han sprang som en parra, Han är la änna tetig, sicken knickedick, jag får änna pacha, jag ska ner te korvshappet, det är la bara att gö… Jo, den där göteborskan sitter i mig ännu. Fast jag bott i Dalsland över 20 år.

Här kommer några till göteborgare ord.

• Gôrbra = När något är riktigt bra
• Tjôta = Prata eller diskutera
• Käck = Något som är fiffigt och väl genomtänkt
• Gubbe = Alla göteborgare av manligt kön
• Feppla = Slapphänt eller velig
• Tetig = Något som är märkligt eller konstigt
• Bamba = Skolmatsal eller matbespisning
• Dô = Används för att göra ett anropp (exempel: “Dô, kan du ge mig en öl”)
• La = Väl (exempel: Det e la gött eller..)
• Bala = Hälla i sig
• Möla = Trycka i sig maten
• Go = Kan betyda både “dumskalle” och att någon är skön eller härlig
• Parbinge = Dubbelsäng
• Änna = Liksom
• Tyken = Uppkäftig
• Flöte = Någon som är dum
• Dinga = Slänga
• Yokohamare = En liten sup
• Läska = Fresta eller locka
• Vissen = Trött eller hängig

Nej nog babblat från mig.

Lev idag just nu som alltid, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Alltid just nu. För det är just nu vi har möjlighet att påverka och leva i. Problem tenderar att vara något i framtiden alltid. Är dom i nu tiden så löser vi dom oftast.

Dom gör kunderna nöjda inga problem att lämna tillbaka……Asså jag säger bara Net on Net… Igatan, idag gick vi dit för att lämna in min Cromebook som gått sönder. Jag hade innan tänkt tanken att det gäller att berätta för dom, att den där vill jag inte ha tillbaka, utan den vill jag lämna in för gått. Jag hade laddat upp, men den uppladdningen inom mig behövdes inte. för killen som tog emot den. Han förstod direkt och sa självklart, du får ett presentkort så kan du gå in och kolla om det finns någon annan du vill ha.

500 kr, och det blev en liten HP med touch skärm, vilket var det jag ville ha. Skriver på den redan. Måste prova lite, ännu verkar det som jag kommer bli nöjd. En riktigt bra lite mackapär den här. Jag hoppas verkligen att den håller mera än 2 månader.

Lev idag min dag blev räddad, jag blev nöjd och slipper vänta in att få tillbaka en dator jag ändå inte vill ha. Hp har jag haft innan och alltid varit nöjd med.

Just nu gäller, Just nu lever och andas vi.

Eller så får vi kalla dig en Chromebook för det var det är. Idag sitter jag ute och bloggar. Igår köpte maken en loungegrupp som vi har ute på altanen.

Tyvärr har jag inte min Chromebook, för den har gått sönder. En månad och den är sönder. Jag trodde det var en bra dator jag hade fått. Men igår när jag skulle blogga, då lade den av. Maken skulle lämna in den på NetOnNet där den var köpt. När han startade den där så verkar den funka igen. Han tog med den hem, vi startade den och skulle göra en systemåterställning. Då började dataskärmen flimra igen. Blir att åka tillbaka och lämna in den idag, och jag hoppas verkligen den kommer tillbaka snabbt.

Jag sitter och talar in det här blogginlägget. Använder telefonens mikrofon och den skriver. Solen lyser, vinden tar tag i paviljongtaket det är rätt mysigt. Nästan sen mär man hade husvagn, då man satt i förtältet och det blåste. Måsarna skriker tillsammans med mina ord.

I dag ska vi och kalas för lillflickan. Vi tänker fira att hon har bott här i ett år. Igår var hennes första avslutning här. Igår stod hon längst fram i kyrkan och spelar gitarr tillsammans med en flicka som sjöng. Hon är grym på att spela gitarr. Hon är modig som vågade ställa sig där framme och spela.

Känns lite konstigt att göra ett blogginlägg med mikrofonen på telefonen. Orden kommer inte lika lätt som när jag skriver. Jag som har svårt med att skriva i alla fall att stava rätt. Svårt med att sätta punkt och kommatecken, där de ska vara. Känner just nu att det är svårare att prata än att skriva. Orden kommer lättare till mig när jag trycker ner tangenterna. Som om tiden det tar att skriva orden, gör att orden liksom kan värka fram medans jag skriver klart i andra ordet. Men när jag pratar så stavas i alla fall orden rätt.

Tacksamhet….

Tack för att jag fick vakna upp till ännu en fin morgon

Tack för att jag kan sitta här ute och njuta av kylan och glad blåa himlen. Se vinden som Grip tag i träden.

Tack för att maken köpte loungegruppen och för att de skruvar ihop den igår. Det var riktigt mysigt att sitta här igår kväll och njuta av stunden. Var inte en dag för tidigt att köpa den. Jag har pratat om det är flera år.

idag är första dagen på resten av mitt liv, Jag är första gången på resten av mitt liv som jag sitter här ute och dricker mitt kaffe. Mig blir det i stort att tänka så det gör att jag mår lite bättre. Det gör att dagen blir viktig.

Nog för nu. Lev idag just nu, igår finns inte kvar den är där borta i historien bland alla minnen. Morgondagen kommer imorgon Det är just nu vi lever, andas kan vi bara göra just nu.

idag tog jag min första kopp med kaffe ute på altanen, kalaset från igår är bortstädat. Det var skönt att vakna idag när allt redan förutom tre små tallrikar var bortstädat. Igår hade vi student fest. Våran lilla grabb har nu gått ut gymnasiet. Nu är han så vuxen han ska vara för att börja sitt liv. Den där grabben han vet hur man firar sin student. Han har gjort det i ett halvår. Igår när han kom ut till oss som samlats för att fira honom gick det inte att hålla tillbaka tårarna. I gatan vad jag är känslig, tårarna rann och hela min kropp var så full av stolthet över att han gjorde det, han verkligen gjorde det. Nu ligger han nere i källaren och sover. Salladsbuffén vi hade gjort till mat för hans gäster var uppskattad. Svärdottern bakade tårta av marängbottnar, Passionscurd, grädde och jordgubbar. Så himmelskt god att det inte gick att sluta äta den. Lillgrabben var nöjd med kalaset vi hade ställt till. Det var viktigt för mig att han fick det så som han ville att det skulle vara.

Igår när vi kom hem för att göra ordning för gästerna då när han åkte på lastbilsflaket. Kom det en före detta granne hit och lämnade en present. Han har skotta hennes uppfart under åren hon bodde här. Det var en uppskattad present, han blev jätte glad över det hon gjort. Nu vet jag att hon uppskattat hans skottning under vintrarna. Men hon har betalat bra då han gjort det. Hade inte alls behövt komma med present. Men hon gjorde det, hon har ett gott öga till vår lilla grabb. Nu på måndag börjar han jobba. Nu är han vuxen. Han fixade det. Han gjorde det. Till trotts hans barn och ungdomsår så fixade han det. Trotts alla diskussioner och konflikter vi haft under åren så har det varit goda år. Konflikter och diskussioner ingår i att vara familj. Jag är en så stolt mamma att jag nästan kan spricka. För oavsett så är jag mamma även om jag bara är en vuxen som kommit in på senare år i hans liv.

Nu börjar hans vuxna liv.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först imorgon. Just nu gäller.

Under ytan, jo men jag kommer upp ur ytan stunder som är rent av magiska. Jag kan inte för mitt liv förstå hur många fina människor det bor i mitt liv. Igår var vi på en liten avslutningsfika. Alfred skulle ha avslutning på sitt dagis. Det var så fint att sitta där ute på skolgården och titta på alla barnen som sjöng om sommaren och glass. Alfred hade kanske inte riktigt klart för sig alla orden i sångerna och han var nog generad över att stå där framme med de andra barnen och sjunga. Tankar hos mig blev, men herre gud….. för bara några år sedan satt jag där framför Malou och tittade när hon sjöng. Nu är det hennes son jag åker och tittar på. En och en annan tår fick jag torka i ögonen. På vägen hem plockade vi blommor som vi ställde på bordet vi ska ha till studentfirandet idag. När jag kom hem, stod det en bukett blommor där i mitten var det en stor solros. Jag älskar verkligen solrosor.

Sonen berättade att min allra finaste fina vän hade varit här och lämnat blomman. Sonen malde på om besöket om min vän och blomman, han uppmanade mig att det nu var jag som ringde min vän. Jag sa att jag ska ringa henne jag måste bara sätta blommorna i vatten. Min vän hade läst på bloggen om att jag kände mig mindre glad. Hon ville lysa upp min dag med den fina solrosen. Jag kan lova att det verkligen gjorde hon. Hon inte bara lös upp gårdagen, utan även nu på morgonen stod blomman där på köksbordet och lös. I vardagsrummet står fortfarande rosen som en annan vacker underbar människa kommit hit med. Hur kommer det sig? Hur jag verkligen inte förstår att det finns så fina människor i mitt liv. Jag har sådan otrolig tur att jag råkar befinna mig i något sammanhang där det bor vackra omtänksamma upplyftande människor. Hur blev det så? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag har inte gjort något för att förtjäna så fina människor omkring mig.

Eftersamtalet med min vän där jag tackade för den fina blomman, satt jag bara och funderade på allt vackert omkring mig. Vackerheten i omgivningen, i vår familj och alla runt omkring vårat liv, mitt liv. En tår av lycka likt dom jag fällt då Alfred sjöng, ramlade ner för min kind. Till och med nu när jag sitter här och skriver, får jag ibland torka en tår. För hur tråkigt och gräsligt livet just nu känns, finns dom där stunderna av obeskrivlig lycka. Lycka, där det i tanken skimrar ett ljus runt omkring.

Nog om detta, men återigen tack för nu de två fina blommorna. Den som är i vardagsrummet ska jag nu hänga upp och ner för att torka. Jag ska allt försöka torka den andra blomman med när tiden är inne.

Studentbordet är i ordning ställt, Pastan är kokad, och vissa grönsaker som håller sig är hackade. Bara lite sallad, tomater och grönsaker som blir lite hängiga som inte är klara ännu. Ett student plakat, blommor ska få hängen så vi kan hänga blommor runt vår student ska fixas. En bakomliggande huvudvärk ligger i bakhuvudet, kommer antagligen fram om jag inte botar den med värktablett. Vaknade i natt av att det blev huvudvärk. Den gick över av även då en tablett. Nej, nu ska jag göra i ordning lite inför kalaset. Lillgrabben är där nu, där i stunden av ett avslut, Nu börjar vuxenlivet. Det ska bara till en champagne frukost och ett utspring och ett litet kalas. Sedan är gymnasietiden över. Han fixade det. Tänka sig den där lilla grabben som var så söt som vi träffade på ett kafé för en massa år sedan. Har blivit vuxen ung man. Han har hela livet framför sig. På måndag jobbar han återigen i kyrkans regi. Till hösten jobbar han på en elfirma. Han hade kunnat göra el-jobben redan nu. Men han hade lovat att jobba i kyrkan, innan han fick det jobbet. Han håller det han lovar, gör det han ska.

Tack för orden idag livet, tack för alla fina människor som finns runt omkring mig. Tack för att jag även idag fick vakna upp till en ny dag. Tack för att jag har möjligheten att sitta här bakom skärmen och skriva. Men nu blir det att dricka upp mitt nu lite kallare kaffe.

Det får även bli en liten sommarbild från igår. Igår tog jag mig till badet och simmade. Träffade min badsystrar och blev bjuden på lite kaffe då en av badsystrarna fyllde 70 år. Det var så skönt att simma långe igår, ta ut simtagen och bli trött av simningen, Ligga och flyta i vattnet. Skämde bort mig rejält där vid sjön, för jag tvättade mitt hår innan simtagen.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Tiden är ur led, i alla fall är tiden ur led med sömn. Till viss del var det katten men, idag fick jag koppla på mig den där Tens apparaten för att stå ut. Just nu vet jag inte vad som gör ondast om det är höften eller ryggen. Fast nu surrar det mest av apparaten. Vilket känns skönt för då blir värken borta. Kaffe bor det i min kopp, altandörren är öppen och jag sitter här i soffan och är uppkopplad både på internet och med Tens. Den friska luften och soluppgången gör att jag vaknar till liv. Den 6 juni firade vi här hemma. Mest satt jag under vår lilla paviljong. Sonen har firat sin student i en hel vecka. Igår när jag såg honom, var han röd som en kräfta. Han och hans kompisar hade varit vid havet, bränt upp sig rejält. Han fick Mary Kay produkten After sun för att stå ut med sin uppbrända kropp. En våt handduk på ryggen efter insmörjningen. Jag om någon, vet hur ont det gör med ett rött skinn. I morgon är det han student på riktigt. Då ska han svida upp med kostym och väst inunder kavajen. Stackaren med det röda skinnet och värmen kommer det nog göra ont.

Idag blir det att hacka lite grönsaker till salladen, som vi tänkt att bjuda på i morgon. När det är så varmt ute, som det är nu, är det riktigt gott att äta sallad. Man orkar inte riktigt med att äta varm mat. Igår gjorde jag Tsatsiki, fetaostkräm och Rhode Island sås som vi kommer ha som tillbehör. Majonnäsen gjorde jag själv. Det är så enkelt att göra. Bara några äggulor, olja och vinäger samt lite senap. Den där skvätten konjak som ska med gör såsen och majonnäsen extra plus god. Fetaoströran var himmelskt god. Även den enkel att göra. Mosa ganska mycket fetaost blanda med Yogurt och vitlök. I går var vi hos Orientlivs och köpte grönsakerna. Dom hade även en en riktigt stor påse med salladskyckling. Under tusenlappen för alla grönsaker gjorde handlandet lite extra roligt. Ska se om jag kan hitta blågula ballonger idag, som vi kan hänga upp under paviljongen. Sonen ska få köpa skumpa, för det får skålas för vår student.

Egentligen vet jag inte hur jag ska orka med det där med att fira, men det måste gå. Har nu lillkillen i ur och skur kämpat med gymnasiet under alla dessa år, ska väl jag orka med att fira hans seger att gå ur skolan. Skam vore annat. Tur att maken gör sådant som jag inte orkar. Tänker att det är han som får socialisera med alla i morgon. Han är så mycket bättre på sådant än jag. Det där med socialisera är mera hans grej. Jag skriver hellre än att prata. Då är det lättare att få ur mig orden än när jag pratar. Fast det är klart jag kommer inte vara helt tyst. Han brukar få till skratten och är duktig på att vara social. Nej nu har jag suttit här och skrivit i en halvtimma. Nu ska jag njuta av det nu lite kalla kaffet.

Ha en fin dag och ta hand om dig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu skulle jag vilja ha hela tiden. För just tidig morgon är min grej.

Jag tog bort nattskyddet från fönstret och sitter och skriver till ett glittrande hav. En and simmar där ute. Han eller hon simmar där ute för att äta frukost. Själv sitter jag med kaffe framför mig. Sovit dåligt i natt, varit orolig och drömt konstiga drömmar. Har det något med månen att göra kanske?

Genom molntäcket lyser ibland solen upp, de vita husen på andra sidan. Solen gör även att havet glittrar som silver, De är små krusningar på vattnet. Innan vi åker hem tänker jag ta ett bad till. 17 grader är det i vattnet, det är en enkel match att doppa sig här. Det som kan ställa till det är brännmaneter. Igår syntes inte något sådant till.

Igår på eftermiddagen badade jag nere vid bryggan här. Efter badet tog maken och jag en cykeltur, ner till själva byn. Härligt att cykla även om jag är lite rädd, för att cykla omkull. Nere vid hamnen beundrade vi alla båtar. Klockan var efter sju på kvällen och det mesta var stängt. Solen värmde oss, det var riktigt mysigt att gå där och titta på båtar. Husen ligger trångt, de är inte mycket trädgård mellan husen. En Fiskeby som ännu inte riktigt vaknat inför sommaren.

Jag känner sådan tacksamhet, över att vi har vår husbil att bo i. Oavsett hur jag mår så finns det något att må bra i. Här känns livet lite enklare, här känns livet inte så svårt. Här på de få kvadratmeterna, här är jag ombonad. Det finns inte något som måste göras, inget som pockar på. Tiden stannar och tankarna är mindre mörka. Jag längtar till den dagen, då vi bor här i bilen för alltid. Jag längtar till den dagen, då vi har de här ynka kvadratmeterna som vår bostad. Jag inser att jag behöver göra mig av med massvis med saker, när tiden är inne. Kläder som nu hänger i skåpet hemma lär jag få göra mig av med. Men tiden är inte där ännu.

Det drar in moln från havet, är det en av de sista dagarna av fint väder? Jag somnade innan vädret visades på tvn igår. Även det är mysigt här i husbilen, att bädda ner sig i sängen och ligga och titta på tv. Att sitta här med kaffe vid bordet, trycka ner tangenterna till mina tankar blir något vackert inom mig.

Oavsett vad som händer i livet så är detta just sådana här stunder ett andrum. Fast livet känns svårare än vanligt, är det här just den här stunden ett andrum. Det jag ser på utsidan är som en levande tavla, från sekund till sekund förändras den och blir aldrig det den var innan. En ny sak att titta på, att begrunda.

Just nu behöver jag mera andrum än någonsin innan. Jag är livrädd att sätta mig fast i det där svarta hålet som jag just nu står framför. Egentligen känns det som om jag redan ramlat ner, de svarta håller fast fötterna i ett järngrepp. Det känns som jag trampar runt och fastnar mer och mer, att gyttjan griper tag i mig och som kvicksand kommer jag längre och längre ner. Men jag måste hålla mig på vattenytan måste simma uppåt. Flyta med istället för att simma emot. Flyta kan jag ju. Flyta är min bästa förmåga i alla fall när jag ligger i vattnet.

Nej nu svamlar jag, finns inte så mycket att skriva. Vem vill läsa om att må dåligt i själen. Ingen, inte jag. Jag vill vara någon som är glad. Vill vara någon som ser positivt på livet. Jag är någon som ser positivt på saker. Det är för fult ord sommar…. Jag är någon som alltid är positiv, som ser bortanför molnen. Som oavsett vad som händer, har en förklaring för varför den gjorde så.

Varför är det så svårt att se så på mig och mitt? Varför ser jag inte så på mig själv och på min egna situation? Ge upp? Nej det gör jag inte, men jag behöver mera bomull just nu, behöver mera omtanke om mig själv.

Hur skulle jag säga till min bästa vän när det blev som det blev? Jag skulle säga, vila aktivt, ta hand om dig. Du behöver en paus, du behöver andas. Gör saker som du egentligen tycker om. Gör saker som ger dig energi. Sluta aldrig att andas. Finns det något som jag kan hjälpa till med. Jo, jag får ge mig själv en kram, luta mig emot makens axel och få kraften tillbaka.

En hel familj av änder simmar där ute på vattnet, en annan dyker ner för sitt morgonmål. Mitt kaffe är slut, dagen får börja. Jag ska klä mig gå till servicehuset för att tvätta mitt ansikte smörja in mig med lyxiga krämer. Jo jag ska ta hand om mig själv. Det är det som ska till, för att ändå visa omtanke om mig. Solen som lös igår bor där bortanför molnen, havet glittrar ändå. Livet går vidare, jag går med livet.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen är där borta i framtiden. Framtiden vet vi inget om. Men därborta om vi är i framtiden, tittar vi ofta på igår som något vi klarade av. Ibland är det mörka moln, ibland glömmer vi bort de mörka.

Jag lever och jag andas. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag. Ännu är dagen ny precis vaknat upp och är oskriven. Fast jag skrivit en stund.

Havet ger mig en lugnande känsla, det flyttar in ro i kroppen när jag sitter här och skriver.

En ny morgon och en helt ny dag, det ska bli varmt idag. Solen lyser på himlen och dagen har precis börjat. Jag sitter bredvid maken som kör bilen. Vi ska hem. Lillflickan ska till en kompis och maken ska köra henne i lillbilen. Maken är hemma idag. Han ska bara köra hem mig så att jag om det blir en tid till doktorn idag kan gå dit. Det har varit skönt att fly från känslorna som bor i mig själv. Har varit så skönt att fly från livet så som det är när jag är hemma. Just nu när jag sitter och skriver om det känner jag mig rädd för hur det kommer att bli hemmavid. Ångesten kommer igen smygande mil för mil. Som en termometer i sjön när temperaturen steg för steg stiger uppåt. Men jag har lovat mig själv att stå ut, jobba med och försöka andas i lugna andetag. Lugna andetag lugna tryck på tangenterna, lugn som om jag klär på mig ett skydd runt omkring mig.

Jag är bara människa, jag är inte något som klampar på, jag går med nästan tysta steg lite försiktigt. Hela tiden säger jag till mig själv i huvudet du är bara människa, inget farligt händer när ångesten och oron flyttar in. Six feets under, nej där är jag inte men det känns som jag försöker simma har svårt att ha huvudet över vattenytan kallsuparna gör att det är svårt att andas. Det här är något jag måste stå ur med, det här är något som ska bli bra när kroppen vill.

Jag har varit hos sjukgymnasten i fredags. Då fick jag en tensapparat, Den är helt underbar att sätta i ryggen, den tar bort värken i ryggen då den är på. Men så fort jag stänger av är värken i ryggen där igen. Det känns skönt att alltid veta att bara jag sätter på elektroderna och kör i gång apparaten så lindras det, det gör att jag står ut lite mera.

Nej jag ska sluta skriva, inser att det här bara är tråkighetsläsning. Vem vill läsa klagan. Inte ens jag som skriver.

Ta hand om dig, du är värd det. Gör något roligt säg till de du älskar att du älskar dom. Ha en fin dag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Maken sa nej, du ska inte sitta här och vara ledsen. Du kan vara ledsen över allt. Men jag orkar inte sa jag. Jo det gör du. Nu packar jag husbilen och vi åker. Jag sa men…. maken sa nu gör vi… Vi gjorde, jag packade ner min dator och maken gjorde det han skulle. Kräftor köptes in, Lilla Emilia lämnades av sonen och ledsenheten låg där på insidan. Drack kaffe ute vid bordet utanför husbilen och kände solstrålarna. Njöt av kaffe. Lillflickan och Emilia verkar ha roligt, fast åldersskillnaden är så stor.

Emilia sa till lillflickan att om inte hon får pengar från Tommy så kommer hon aldrig mera rita en teckning till henne. Vilket straff. Det var nog det värsta Emilia kunde tänka sig att göra, sluta rita teckningar till henne. Pengarna hon ville ha, ville hon köpa något i affären som är här. Vad hon skulle köpa var inte så viktigt, bara att hon skulle få köpa något.

Livet kändes lite lättare, berättade jag för maken igår. Har inte tänkt på allt det där som jag innan bott i. Ombytet av miljö, vakna upp till fågelsång och veta att det här som är just nu i denna stund, bara handlar om att trycka ner tangenter är något njutbart. Lilla Emilia vaknade just nu. Trött nyvaken och gnuggar sig i ögonen, säger inte så mycket men nickar på tilltal. Hon verkar vara lik sin farmor. Sin farmor som är jag. Jag är också tyst på morgonen och gör mina saker som jag brukar göra.

Vi ska tillbringa även denna dagen här i husbilen. Kanske gör det att den där sorgsenheten och flykten från mig själv, försvinner och jag blir hel igen. Att jag hittar till sådant där som är jag igen. Den där som ser möjligheter, i stället för högar av saker jag inte kan göra något åt. Kanske försvinner den där känslan som flyttade in, kanske blir den mera hanterbar. För det är inte sant, den är inte sann, den där känslan av att vara slut som människa. Det är in känsla som något klistrat på mig. Något att skrapa av.
Maken hade så rätt, han har alltid så rätt. När han gör, han vet alltid bäst. Han vill alltid allas bästa. Han vet mera än jag själv, vad jag behöver för att andas. Tänk att jag lyckades hitta honom. Tänk att han finns och älskar mig. Jag borde vara den lyckligaste människan i världen som faktiskt har träffat och är gift, med någon som alltid har mitt bästa för ögonen. Hur blev det så för så många år sedan? Jag känner mig så tacksam och jag känner ödmjukhet, över att han finns. Finns alltid där för mig.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag är gift med min själsfrände, bästa vän, den bästa maken man kan ha.
2. tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
3. tack för alla som finns i mina närmaste cirklar.
4. tack för att jag närmar mig visheten i att jag är inte slut som människa. Jag lever, har ett bra liv i min omkrets. Jag har människor som jag bryr mig om, och dom bryr sig om mig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu…..

Gå upp, se till att få på dig kläder och le. Jo Det är så enkelt. Säger man, get up, get dressed, and smile. Igår gick jag upp, tog på mig kläder, drack mitt kaffe gjorde det som var dagens första möte. Sjukgymnastiken. Det var det som var mitt första möte. Fick med mig en apparat hem som heter tens något mera. Man sätter klisterlappar på ställen man har ont, apparaten ger sedan elektriska stötar som känns som massages. All in människan i mig, gjorde att jag hade den på i flera timmar i omgångar. Känslan när klisterlapparna var på ryggen, gjorde underverk. De stunder de var på. Värken kändes inte. Men så fort jag tog av dom, ramlade det onda tillbaka in i kroppen. Men känslan var obeskrivligt skön, när värken försvann.

Var det så det kändes, innan jag fick mitt ont i ryggen. Innan diskbråcket blev min följeslagare. Hade ett ett telefonsamtal att ringa, efter att jag varit hos sjukgymnasten. När samtalet skulle ringas, då jag fick prata med den jag skulle prata med. Rann tårarna igen. Som om en kran öppnat sig, gick inte att stänga av. Min äldsta son ringde, efter att jag gjort det första samtalet. Han hörde att jag var ledsen. Han sa så många kloka saker. I vårt samtal satt jag och funderade på varför eller hur, han hade kunnat bli så klok. Klok är han, sa saker som jag inte ens nu hade kunnat tänka, så här efter samtalet.

Get up get dress, jo uppe är jag, men kläderna på nej inte ännu. Dricker mitt kaffe. Har en filt över benen och datorn i knät. Funderar på om jag är där nu. Är jag där nu, där jag var så rädd för att hamna. Eller är jag i ett mellanrum. Ett mellanrum, där jag inser att jag inte alls är slut som människa. Slut som människa? Det är väl när man dör. Jag andas och lever, om än med lite åkommor som gör att energin sinar och kraften till glöd, försvinner fort. Nej, jag är inte slut som människa. Jag har känslor av alla de slag, jag har min tankar och jag andas. Jag lever. Men allt har hamnat i en hög bredvid mig för att jag inte orkat ta tag i saker. För att jag lyssnat på saker utanför mig själv, gått upp, tagit på mig och struntat i.

Just nu, behöver jag en professionell rock bredvid mig, som säger åt mig att göra, det är bara att gö. Strunta i alla dom där måsten och försöka ge mig själv, all den där omtanken, jag brukar ge till andra. Nu är det jag som behöver omtanken, ge den till mig själv. Ge mig den där armen att luta mig emot, ta emot alla dom där orden som jag själv brukar säga. Men du, det som är just nu som är något, vi kan göra åt. Det som sker just nu, i denna stund, är saker vi kan göra något åt. Kanske ska du byta tanke och fundera på om det var en vän som hade det som du just nu. Vad och hur skulle du säga eller göra då. Tycker du verkligen att han eller hon var den mest värdelösa, som gick i ett par skor då?….

Skulle du inte erbjuda en arm att gråta vid, eller en kram. Skulle du inte sitta där och vara tyst tillsammans med? Fråga hen om hen inte vill ha något att dricka, om du kunde göra något så att det skulle kunna kännas lite bättre? Vad finns att göras just nu för att det skulle bli bara lite bättre?

Under ytan… under isen. Men för fult ord…. det är sommar, det finns ingen is. Inte ens i magen, finns det is längre. Men det finns ett berg som jag ska bryta ner, det finns en kropp som jag ska ta hand om. Nu är det något i mig som gått sönder på riktigt, inte bara en rygg, mage som krånglar, utan något mera skört, något mera vackert som ramlat ihop i en hög, det ska läggas tillrätta. Slut som människa.

Nej, not me. Aldrig mig. Jag behöver bara som katten lägga mig tillrätta och ta hand om mina sår. Be om hjälp, be om tid för att hela det som behövs helas. Det som behövs helas är mig, jag och mig.

Det är det jag ska göra, jag ska inte sluta med sådant jag tycker om, inte vältra mig i ångesten som bor i kroppen, känna på alla dessa känslor som bor där. Nej, jag ska inte, får inte. Utan get up, get dressed, feel the good ones coming. The good one coming. Det är något där ute som vill mig väl. Vad det där något är, vet jag inte ännu. Men jag vet att det är något där ute som vill att jag ska ta hand om mig, i mig. Get up get dressed and smile. Le, just nu känns leendet falskt och lite skevt. Men det bor där längst inne i mig. Någonstans långt där, längst inne i mig. Där inne finns det ett leende och det ska jag leta fram igen. Ta hand om och göra till mitt igen. Get up, get dressed. Jo jag försöker…. En andra koppen kaffe, den andra sista koppen kaffe ska till och den ska till nu.

Jag lever, jag andas och fick en dag till i denna värld. Tack för att jag vaknade idag med. Tack för att jag kan sitta här och skriva till en himmel som är blå med moln, det gör att med fantasin kan jag se alla former och skapelser som hittar fram.

Måste komma ihåg… Om jag inte gjort på mig, då är det inte en skit dag. Då har jag i alla fall rena trosor. Den tanken får mig att le. Tänk på alla de där skitdagarna vi tror att vi har och haft. Det har varit bra dagar, för trosor och kallingar var inte smutsiga av skit i alla fall.

Lev idag, just nu. Igår finns inte kvar. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu i denna stund. Morgondagen ligger där borta i framtiden.