Dag: 13 juni 2025

Vaknar upp. Sitter lugnt i soffan och låter dagen börja. Men så kommer nyheterna – ännu ett krig. Den här gången mellan Israel och Iran. Går ut i trädgården och försöker tänka, sitter under paviljongen och väljer först att skriva inlägget jag hade tänkt skriva. Men det går inte jag måste posta det här inlägget. Det här är viktigt och det får bli två inlägg idag. I skrivandets stund känns det som fingrarna bara trycks ner och ner igen. Orden måste fram.

Har inte Israel krigat tillräckligt? Förstår de inte att människor blir lidande? Det känns som om de tror att det är en lek. Men människor dör i krig. Vet de det? Människor svälter, barn blir utan föräldrar och föräldrar utan sina barn.

Var ska det här sluta? När ska det sluta? Hur galen har inte världen blivit?
Krig är krig – och sådant gör mig rädd. Jag är rädd, det känns olustigt. Och om jag som vuxen känner så här – hur är det då för våra barn? Vad tänker de om världen? Hur mycket snappar de upp av det som sker omkring dem? Självklart känner de av vuxnas känslor i dessa tider.

Barn ska få tänka stort, inte krympa av rädsla

Här gäller det att samla ihop sig. Tänka smått. Vara här och nu.
Barn ska ha andra saker att tänka på – leka, drömma, fundera över livets möjligheter. Inte behöva krympa ihop av tankar på en värld utanför fönstret som tappat förståndet.

Men ändå kommer tankarna:
Vill vi ens ha fred – på riktigt? Jo, jag vill det. Herr Thåström, jag vill ha en fin fred. En där ingen behöver böja huvudet, ta av mössan och ensam bocka inför makt.

Jag vill ha en fred där båda sidor skakar hand, ser på varandra och säger: “Hur går vi vidare nu?”
Krig är aldrig vägen framåt. Framåt är respekt. Framåt är värdighet. Framåt är när grannens barn, oavsett hudfärg, får en hjälpande hand när det behövs.

Respekt för olikheter – åt alla håll. Solidaritet, där vi delar den kaka som finns.
Inte störst går först. Kanske till och med tvärtom.
Att den lilla går först i ledet, och får ta först. Då kanske den som står sist i ledet också får sin beskärda del. Om omtanken, respekten och solidariteten får vara med.

Att fortsätta leva, mitt i galenskapen

Men nej – världen är galen. Och nej, det hjälper inte att jag sitter här och skriver.
Jag får ta tag i dagen. Packa in mat i husbilen, fixa till där. För idag ska vi iväg igen. En helg i husbilen. Vi ska umgås, bada, äta gott.

Men jag slås av en tanke.
Hur kan jag göra så – när världen ser ut som den gör?
Hur kan jag i min litenhet fortsätta leva som om inget hänt?

Kanske är det just det jag ska göra. Fortsätta. För lillkillens skull. För vår skull.
Fortsätta som vi gjort innan. Visa att livet här och nu finns kvar, även när omvärlden brinner.

Vi kan inte gräva ner oss i allt som sker.
Det händer – oavsett vad vi gör.
Men i vår lilla värld, här hos oss, finns fortfarande val. Vi kan välja att leva, att hålla fast vid värme, trygghet och kärlek. För det är precis vad världen behöver mest av just nu.

Länk till aktuell information om konflikten:

SVT Nyheter – Israel och Iran
(Uppdateras regelbundet med pålitlig information från svenska public service.)

Avslutande ord

Vi är små i det stora – men vi är inte maktlösa.
När världen lutar är det kanske just då vi behöver stå stadigt i det lilla.
Ett barns skratt, ett vänligt ord, ett dukat bord i husbilen – det är också motstånd.
Motstånd mot hatet, mot hopplösheten.
Så vi fortsätter leva.
Med omtanke, med respekt.
Och med hopp om att det en dag inte längre behöver kännas så här.

Lev idag just nu, igår finns inte här och kommer inte åter. I morgon det ligger där borta i framtiden. Just nu är det som gäller. — Carina Ikonen Nilsson Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags:

#KrigOchFred #IsraelIran2025 #BarnsTrygghet #LevaIOron #Solidaritet #HoppIFörvirringen #RespektFörLivet #TankarOmVärlden #MalixTankar #HärOchNu

När sorgen blir vardag

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 juni 2025

i Malix – personligt & bloggen, Vardag & familjeliv

Fyra veckor har gått sedan sonen sa tack men nej tack.
Nu använde han kanske inte just de orden. Jag minns inte riktigt vad han sa. Men fyra veckor har det gått sedan jag blev bortvald av min son. Det gör ont – och jag inser att det alltid kommer att göra ont.

Det onda har dock fått sin plats. Det ligger där inom mig, men det tar inte längre upp hela rummet. Tårarna har runnit, och kanske är det klart för den här gången.

Men jag vet att de kommer tillbaka.
Särskilt till midsommar.
Och till lilla Emilias födelsedag. När sonen fyller år. Till Lucia. Jul.
Ja, i princip alla högtider och dagar vi har firat ihop.

Ett liv som rullar på ändå

Men nu är det en ny tid.
En tid då vi inte får vara med.
En tid utan lilla Hugo, Emilia – och sonen, såklart. Fyra veckor är oerhört lång tid i det här avseendet. Ändå har dagarna gått. Livet pågår, och tårarna har torkat.

Tomaterna växer i sin takt, och jag och lillkillen grejar i trädgården.
I förrgår satte vi ut alla plantor jag förodlat i växthuset. Nu har vi purjolök, broccoli och brysselkål i jorden. Vi har badat, och lillkillen har byggt ett litet gråskuggehus åt sina Kurtar. De har blivit ett litet samhälle: Kurt 1, Kurt 2, och så vidare.

Vi hade en vilodag i torsdags.
Eller ja – en dag där vi gjorde quiz med tolv frågor och städade. Han tog sitt rum, jag tvättade fönster. Sådan är vår vila.

Ett barnbarn på besök

Igår kom Alfred på besök.
Han ville bli hämtad tidigare än vad hans mamma kunde, så jag och lillkillen åkte för att hämta honom. Det var fint – i alla fall ett av mina barnbarn vi kan umgås med.

Och där ramlade känslorna dit igen.
Jag trodde de hade stillat sig.
Jag hade så gärna velat att vi även kunnat hämta Hugo och Emilia. De har ibland långa dagar på förskola och fritids. Snart är det sommarlov, och ändå får de vara där. Det hade varit mysigt att ha dem här hemma.

Vi hade kunnat bada i sjön tillsammans.
Göra små utflykter.

Men Alfred kommer få komma hit ibland.
Om dottern tillåter det, kan vi även hämta honom innan hon åker till jobbet. Då får han greja här med mig och lillkillen – som han tycker så mycket om.

Jag hade velat ha alla barnen här.
Men så är läget inte just nu.
Det får vara som det är, för jag kan inte göra något åt det.

Midsommar närmar sig

Midsommar närmar sig med stormsteg.
Hjälp.
Vi som alltid firat den med familjen, på något sätt.
Vi är fortfarande en familj – men den har blivit mindre.

När barnen inte varit här, har vi ändå brukat träffa sonens svärföräldrar här hemma. Haft en kväll på altanen – just den jag sitter och skriver på nu.

Jag undrar hur de mår?
Vad ska de göra under midsommar?
Vad ska vi själva göra? Det har vi inte bestämt ännu.
Kanske firar vi här hemma. Eller så blir det husbilen och någon camping. Tiden får utvisa.

Sorgen – varför skriver jag om det?

Varför skriver jag om det här?
En tanke är att orden hjälper mig att hantera smärtan – att hålla den lite på distans i vardagen. Men det känns också som ett viktigt ämne att sätta ord på. Jag har läst och förstått att många där ute lever i liknande situationer.

Just det här – att inte ha kontakt med sitt barn och sina barnbarn – fyller mig med sorg, skam och saknad.
Kanske kan de här inläggen få någon annan att känna sig mindre ensam.
Eller så inbillar jag mig bara att det kan hjälpa någon.
Men ändå fortsätter jag skriva.

Sorgen finns kvar, men den äter mig inte

Sorgen – den jag trodde hade lagt sig – gör fortfarande ont.
Men den är inte längre förlamande.
När jag sitter här under paviljongens tak gör det ont i själen, men dagarna är inte längre svarta och grå.

Jag ser solen.
Känner värmen.
Njuter av att dagarna erbjuder små glimtar av liv.

Jag väljer.
Väljer att plantera.
Att tvätta fönster.
Att hålla mig sysselsatt för att inte sjunka ner i mörkret.

Sorgen finns där, men livet levs ändå.
Jag lever. Känner. Lär mig saker.
Och njuter av det som ändå, trots allt, är vackert.

Som när Lillekatt kommer och stryker sig mot mitt ben – då vet jag att det är dags att ge honom mat.

Livet är förutsägbart och oförutsägbart.
Kanske är det just det som är att leva.