I tidigare delar har vi sett hur små krav kan bli stora hinder (Del 2), hur dagsformen avgör orken (Del 3), och hur tryggheten hemma ger balans (Del 4). Förra veckans inlägg handlade om att sitta i samling. Här kan du läsa om det
På rasterna förväntas barnen själva hitta sin plats i leken.
Men vad händer om man inte vet hur man får vara med i fotbollsmatchen? Eller om ljudet och trängseln blir för mycket?
För Oskar kan rasten kännas som ännu en hinderbana. Där andra ser vila ser han en vägg av frågor: “Vem ska jag vara med? Vad ska jag göra? Vad händer om jag inte gör rätt?”
Rasterna och de osynliga reglerna/Kroppens reaktioner på skolgården
På rasten finns inga väggar som dämpar ljud.
Skrik, visselpipor, knuffar i fotbollsmatchen, stolar som dras inne från matsalen – allt blandas till en storm av intryck.
För Oskar blir det inte bara störande – kroppen reagerar.
Hjärtat slår snabbare. Huvudet gör ont. Axlarna drar ihop sig.
Ibland försöker han stänga ner helt, bara för att orka stå kvar på gården.
Rasterna och de osynliga reglerna
Det finns en hel kod på skolgården som sällan sägs högt.
Vem bestämmer lagen? Vem får börja? Vem är med?
För Oskar är det som att alla andra redan kan reglerna – men ingen berättar dem.
När han försöker delta gör han det han tror är rätt. Kanske springer han åt fel håll i spelet eller hoppar in i leken vid fel tidpunkt.
För honom är det ett försök att vara med. Men istället blir det för de andra att han förstör.
Snart hörs orden: “Fröken, Oskar bara förstör!”
Och varje gång det händer läggs ännu en sten i Oskars ryggsäck. Istället för att rasten ger vila och gemenskap blir den en påminnelse om utanförskap.
Rasterna och de osynliga reglerna / När ensamheten tar över
För den som ser på håll kan det se ut som att Oskar vill vara ifred. Samtidigt ropar han inombords på att få vara med.
Han sparkar lite i gruset. Går runt ensam. Pillar i fickan.
Men inuti ropar han på att få vara med.
Skillnaden mellan det vuxna ögat ser och det Oskar känner är stor – och ensamheten blir ännu en tyngd i ryggsäcken.
Nycklar till delaktighet
Rasten behöver inte vara kaos. Små anpassningar kan göra hela skillnaden:
Vuxen nära som kan stötta när det blir rörigt.
Rastkompis eller en trygg plats att gå till.
Raststationer – små platser med aktiviteter: hopprep, ritbord, spel.
Trygghetszoner – en bänk eller hörna där man alltid kan hitta en vuxen.
En plan för rasten – så att valet inte blir oändligt svårt.
Rasterna och de osynliga reglerna/Leker förr och nu
Förr, när jag själv gick i skolan på 1970-talet, fanns ofta rastvakter som ledde lekar.
Fröknar samlade ihop barnen och lekte “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget, gå ut i vida världen…” eller “Bro bro bränna”.
Ibland hjälpte de till med långrep eller startade lekar där alla fick vara med.
Och på rasterna fanns också lekar som vi barn själva tog initiativ till – som att spela kula. Vi satt på rad, puttade våra glaskulor, och om man lyckades välta den lilla saken man siktade på vann man den. Ofta stannade vi kvar efter skolan för att fortsätta, så spännande var det.
Lekledare och nutidens skolor
I dag finns det ofta rastvakter på skolor – men många står mest och ser på.
På vissa skolor har man börjat arbeta med lekledare – äldre barn som får uppdrag att starta lekar för de yngre.
Det är ett fint initiativ, särskilt när det sker under vuxnas beskydd. Då blir lekledarna själva sedda, får ett ansvar och lär sig vad det innebär att vara förebild.
Samtidigt skapar det trygghet för de yngre, som får en naturlig väg in i gemenskapen.
Relationer föds i leken Rasterna och de osynliga reglerna
Jag tänker också på mitt eget arbete med ungdomar.
På avdelningen brukade vi vuxna ofta vara med i det som ungdomarna gjorde – vi spelade kort, vi ritade, vi bakade, vi samtalade i stunden.
Det handlade inte om att styra, utan om att skapa gemenskap. Alla fick vara med om de ville, och det fungerade även med ungdomar i åldern 14 till 19 år.
Om det fungerar där – varför skulle det inte fungera på en skolgård?
När vuxna är delaktiga, när de är en del av leken eller samtalet, då minskar risken för mobbning och utanförskap. Då blir gemenskapen starkare, och barn som Oskar får en självklar plats.
Och kanske viktigast av allt: just i lekarna och de delade aktiviteterna finns de bästa tillfällena att bygga relation.
Relationer som blir en bro mellan barn och vuxna, som gör att barnet vågar lita på oss.
För utan relation är det svårt att nå fram, men med relation kan trygghet och lärande växa.
Ett större perspektiv
Kanske är det en utopi, men jag tänker ibland: tänk om vi lade mer resurser redan i förskolan, småskolan och mellanstadiet.
Om vi satsade på att barn som Oskar fick stöd tidigt, innan ensamheten blev en vana.
För när barn inte hittar in i gemenskapen söker de sig ofta till andra som också står utanför.
Och när utanförskap möter utanförskap blir vägen ibland krokig – med socialtjänst, utredningar och i värsta fall en placering på SiS.
Jag säger inte att SiS är fel, det är där mina arbetsdagar varit – det kan vara nödvändigt.
Men så många av de ungdomar jag mött hade kanske aldrig behövt komma dit, om de tidigt fått vuxna som såg dem, lekte med dem, och byggde relationer redan på skolgården.
Mellan raderna
Det här handlar inte om att ta bort rasterna.
Här handlar det mera om att göra dem tillgängliga – så att friheten inte blir kaos utan en chans till återhämtning för alla barn.
Reflektion
För Oskar kan rasten kännas som ensamhet och oro.
Men med tydlighet, vuxennärvaro och små nycklar kan den istället bli ett andrum – en plats där delaktigheten växer.
Varje gång det lyckas läggs en fjäder i ryggsäcken, istället för en sten.
Varför kan raster vara svåra för barn med NPF? För att reglerna ofta är osynliga. Barnet kan känna sig utanför när andra redan kan koden för hur man är med i leken.
Vad kan en rastvakt göra? Att starta en lek, samla barnen, eller vara ett stöd när konflikter uppstår. Det kan göra skillnaden mellan ensamhet och delaktighet.
Hur kan vi skapa struktur på rasterna? Genom bildstöd, en rastplan eller en trygg plats dit barnet alltid kan gå.
Är det bra med vuxenledda aktiviteter? Ja, ibland kan en vuxen som leder lek ge barnen en ingång till gemenskapen. Det skapar både trygghet och rörelseglädje.
Efter sex delar får Oskars berättelse vila en stund. Serien finns kvar här på malix.se och du kan när som helst läsa de tidigare delarna. När lust och nya tankar väcks fortsätter resan – men just nu låter jag orden få andas.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Breaktime can be the highlight of the school day for many children: freedom, play, and friendship.
But for Oskar, it’s often the opposite – a place where the social codes are hidden, the sounds too loud, and loneliness quietly grows.
Oskar series breaktime. From Small Demands to Big Obstacles
In earlier parts of this series, we’ve seen how small demands can become huge hurdles (Part 2), how daily energy levels set the pace (Part 3), and how the safety of home creates balance (Part 4). Last week we talked about circle time. Now we step outside – to the schoolyard.
When Free Time Feels Like an Obstacle Course
During recess, children are expected to find their own place in the games. But what happens if you don’t know how to join the soccer match, or if the noise and crowding feel overwhelming?
For Oskar, breaktime can feel like another obstacle course. Where others see rest, he sees a wall of questions: “Who should I be with? What should I do? What happens if I do it wrong?”
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Body Reacts on the Schoolyard
Outside, there are no walls to soften the sounds.
Shouts. Whistles. The bumps of a football game. Chairs scraping inside the lunchroom – all mixing into a storm of impressions.
For Oskar it isn’t just annoying – his body reacts.
His heart races.
His head aches.
His shoulders tighten.
Sometimes he tries to shut down completely, just to survive the minutes until the bell rings.
Oskar series breaktime and the Invisible Rules / The Hidden Code
The schoolyard runs on an unwritten code.
Who picks the teams? Who starts the game? Who is included?
For Oskar, it feels like everyone else already knows the rules – but no one explains them.
When he tries to join, he guesses what’s right. Maybe he runs the wrong way in the game or joins at the wrong moment. To him it’s an effort to belong. To others it may look like he’s ruining the fun.
Soon the words come: “Teacher, Oskar is messing it up!”
Each time it happens another stone drops into Oskar’s backpack. Instead of rest and friendship, breaktime becomes a reminder of being left out.
Breaktime and the Invisible Rules / When Loneliness Takes Over
From a distance, Oskar might look like he wants to be alone. Inside, he’s calling out to be included.
He kicks the gravel. Walks in circles. Fidgets with something in his pocket.
But inside he is shouting, “Please let me play.”
The difference between what adults see and what Oskar feels is huge – and the loneliness adds yet another weight to his backpack.
Keys to Participation
Recess doesn’t have to mean chaos. Small adjustments can make all the difference:
An adult nearby to step in when things get overwhelming.
Safe zones – a bench or corner where an adult is always present.
A plan for recess so choices don’t feel endless and stressful.
Breaktime and the Invisible Rules / Play Then and Now
When I went to school in the 1970s, recess monitors often led the games.
Teachers gathered children and played classics like “Ria ra ria ra, vad har du här att göra?”, “Tingeling i tåget” or “Bro bro bränna”. Sometimes they helped with long ropes or started games where everyone could join.
We also created our own games, like marbles. We lined up, aimed carefully, and tried to knock over a small target to win more marbles – often staying after school to keep playing.
Play Leaders in Today’s Schools
Today, many schools still have recess monitors, but they often just watch.
Some schools are now training play leaders – older children who start games for the younger ones. It’s a beautiful idea, especially when supported by adults. Play leaders feel seen, learn responsibility, and become role models, while younger children gain a natural way into play.
Relationships Are Born in Play
I think of my own work with teenagers. On the residential unit we often joined whatever the youths were doing – card games, drawing, baking, talking in the moment.
It wasn’t about controlling, but about creating community. Everyone could join if they wanted, even those aged 14–19.
If that worked there, why not on a schoolyard?
When adults are part of the play or conversation, the risk of bullying and exclusion shrinks. Community grows, and children like Oskar naturally find a place.
Most important of all: shared play builds relationships – bridges of trust between children and adults.
A Bigger Perspective
It may sound idealistic, but imagine if we invested more resources early – in preschool and the first school years.
If children like Oskar were supported before loneliness became a habit.
Because children who don’t find belonging often drift toward others who also stand outside. When isolation meets isolation, the road can bend sharply – toward social services, investigations, even placements in secure youth care.
I’m not saying secure care is wrong; I’ve worked there. It can be necessary. But so many of the youths I’ve met might never have needed that path if, early on, adults had played with them and built relationships right there on the schoolyard.
Between the Lines
This isn’t about removing recess. It’s about making it accessible – so freedom doesn’t turn into chaos, but becomes a real chance for every child to recover and connect.
Reflection
For Oskar, recess can mean loneliness and anxiety. But with clear structures, adult presence, and small keys to inclusion, it can instead become a breathing space – a place where belonging grows.
Every time it works, a feather is added to his backpack instead of a stone.
Why can recess be difficult for children with neurodivergence? Because the rules are often invisible. A child may feel excluded when everyone else already knows how to join in.
What can a recess monitor do? Start a game, gather children, or step in when conflicts arise. That can be the difference between loneliness and belonging.
How can we create structure during recess? With visual supports, a recess plan, or a reliable safe place to go.
Are adult-led activities helpful? Yes, sometimes a guided game gives children a natural way to join, creating both safety and joyful movement.
After six parts, Oskar’s story will rest for a while. All previous chapters remain here on malix.se for you to revisit anytime. When new ideas and energy return, the journey will go on – but for now, I let the words breathe.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits somewhere ahead. But right now – this is where life happens. — Carina Ikonen Nilsson
Samlingen och de oskrivna reglerna kan för många barn vara en mjuk start på dagen. För Oskar blir den något helt annat – en plats full av oskrivna regler, starka intryck och oro för det oväntade. Men det är också här vi vuxna kan lägga grunden för trygghet, med enkla anpassningar och framförhållning.
I de tidigare delarna har vi sett hur Oskar finner trygghet i rutinerna hemma (Del 4), hur små krav kan bli hinder (Del 2) och hur dagsformen avgör hans ork (Del 3). Samlingen i skolan samlar allt detta på en gång.
Alla ska sitta i en ring. Ingen får prata rakt ut. Någon sjunger, andra väntar. Det är som om alla barn redan fått en manual – utom Oskar.
För honom blir samlingen en hinderbana redan innan dagen hunnit börja. När han rör sig för mycket, frågar rakt ut eller suckar hör han snart: ”Sitt still, Oskar” eller ”Vänta på din tur.”
Och ibland blir det ännu svårare. Någon kanske råkar nudda honom i ringen, men för Oskar känns det som ett slag. Kroppen reagerar direkt – ljuden, sången och rörelserna runtomkring förstärker kaoset.
Bestämd plats – När Oskar alltid vet var han ska sitta i samlingen, matsalen eller aulan kan han lägga sin energi på att delta istället för att oroa sig.
Förberedelse i förväg – Att få besöka en ny plats innan den används skapar trygghet. Då vet han hur rummet ser ut och var hans stol står.
Klocka eller turordning – En enkel klocka kan visa: ”När visaren står på fem över är det din tur.”
En tydlig roll – Ibland räcker det att Oskar får säga ”god morgon” eller tala om vilken dag det är.
Bildschema eller stolpar– Som liten kan han behöva bilder, som äldre kan han själv vara med och bestämma stolpar för ordningen.
Precis som hemma (Del 4) där rutinerna gav trygghet, kan dessa små lösningar göra samlingen till en plats där Oskar vågar delta.
För vissa vuxna är Oskar den som stör. Men den som stannar upp ser ett barn som kämpar med osynliga regler och starka intryck.
Att sitta bredvid, viska små förklaringar eller ge honom en förberedd roll tar inte lång tid – men det kan göra hela skillnaden.
Frågor till dig som läser
Har du sett barn som blir oroliga när reglerna inte är tydliga?
Hur kan du skapa trygghet i samlingen – i skolan eller hemma?
Kan bilder, stolpar eller en bestämd plats bli nyckeln för fler än Oskar?
Mellan raderna
Det här handlar inte om att tvinga alla barn att sitta likadant. Det handlar om att ge varje barn en plats där de kan lyckas.
Reflektion
För Oskar kan samlingen kännas som en hinderbana. Men med tydlighet, framförhållning och små anpassningar blir den istället en bro till gemenskap. När vi vuxna visar vägen kan barnet slappna av och växa.
Vad är ett bildschema? Ett bildschema är en rad med bilder som visar vad som ska hända. Det hjälper barn att förbereda sig och känna trygghet.
Varför fungerar bilder bättre än ord för vissa barn? Bilder är konkreta och finns kvar även när orden är borta. För många barn med NPF blir bilder därför ett enklare stöd.
Vad är stolpar i samlingen? Stolpar är tydliga punkter, till exempel: Först hälsar vi, sedan väljer vi en sång, sedan pratar vi om helgen.
Varför är en bestämd plats viktig? När barnet vet var det ska sitta minskar oron. För Oskar kan det vara avgörande att få se platsen redan innan den används.
Callouts
Vill du följa serien om Oskar och få nästa del direkt i din inkorg? Prenumerera här
Circle time and the unwritten rules can be a soft start to the day for many children. For Oskar, it becomes something completely different – a place full of hidden expectations, strong impressions, and anxiety about the unexpected. But it’s also here that adults can create safety, through clear preparation and small adjustments.
In earlier parts of the series, we saw how Oskar finds safety in routines at home (Part 4), how small demands can become barriers (Part 2), and how his daily form determines his energy (Part 3). Circle time brings all of this together.
Everyone is expected to sit in a circle. No one should speak out of turn. Someone sings, others wait. It’s as if every child already received a manual – except Oskar.
For him, circle time becomes an obstacle course before the day has even begun. If he moves too much, asks out loud, or sighs, he quickly hears: “Sit still, Oskar” or “Wait for your turn.”
And sometimes it gets even harder. If another child accidentally brushes against him, Oskar experiences it as a hit. His body reacts immediately – sounds, singing, and movements around him amplify the chaos.
Safety in circle time and the unwritten rules
Small adjustments can change everything.
Assigned seat – When Oskar always knows where to sit in circle time, the cafeteria, or the auditorium, he doesn’t need to waste energy worrying.
Preparation in advance – Visiting a new place before it’s used gives him security. Seeing the room, the chair, and knowing “this is my spot” makes a difference.
Clock or turn-taking support – A simple clock can show: “When the hand points to five past, it’s your turn.”
A clear role – Sometimes it’s enough for Oskar to say “Good morning” or announce the day.
Picture schedules or checkpoints – As a younger child, he might need picture symbols. As he grows older, he can help decide the checkpoints together with adults.
Just as routines gave him safety at home (Part 4), these small solutions can make circle time a place where Oskar dares to participate.
The adults’ perspective
For some adults, Oskar seems like “the child who disturbs.” But those who pause see a child struggling with invisible rules and overwhelming impressions.
Sitting next to him, whispering quiet explanations, or giving him a prepared role doesn’t take long – but it can make all the difference.
More about adaptations can be found at Autism Sweden.
Questions for you as a reader
Have you seen children become anxious when rules aren’t clear?
How can you create safety in circle time – at school or at home?
Could pictures, checkpoints, or an assigned seat be the key for more children like Oskar?
Between the lines
This isn’t about forcing every child to sit the same way. It’s about giving each child a place where they can succeed.
Reflection
For Oskar, circle time can feel like an obstacle course. But with clarity, preparation, and small adjustments, it can become a bridge to belonging. When adults show the way, children can relax and grow.
What is a picture schedule? A picture schedule is a row of images that shows the order of activities. It helps children prepare and feel safe.
Why do pictures work better than words for some children? Pictures are concrete and remain even when words fade. For many children with NPF, pictures are therefore an easier support.
What are checkpoints in circle time? Checkpoints are simple steps, for example: First we greet, then we choose a song, then we talk about the weekend.
Why is an assigned seat important? When a child knows where to sit, their anxiety decreases. For Oskar, seeing the place in advance can be crucial.
Ibland blir det vardagen som överraskar. Ett telefonsamtal från dottern inför resan till Grekland blev startskottet för timmar i köket, mängder av mat – och en påminnelse om ADHD i vardagen, familj, matlagning och känslor.
Här sitter jag nu, med datorn i knät och en kopp kaffe bredvid mig. Orden får komma medan morgonen långsamt vaknar. Jag vill börja med att säga tack – tack till dig som just nu valt att stanna upp här och läsa. Att du finns här betyder mer än du anar.
När dottern ringde
Igår satt jag hemma när dottern ringde. De skulle åka till Grekland dagen därpå och undrade om de kunde komma förbi på middag innan resan. Självklart, tänkte jag, och sa ja på en gång. Jag och dottern är båda ganska spontana, så det blev snabbt bestämt: vi gör det.
Matlagningen drar igång
När maken påpekade att vi nog behövde mer mat åkte jag iväg till affären. Som vanligt blev det mycket – jag ville vara säker på att allt skulle räcka.
Tillbaka i köket satte jag igång:
Tzatziki under beredning.
På en plåt låg rotfrukter och potatis, kryddade med timjan, chili och annat gott. Samtidigt fick kycklingfiléerna marinera i bränd chili, olivolja, vitlök och salt. Till det gjorde jag en klassisk tzatziki och en röra på bränd chili, vitlök och turkisk yoghurt. Under tiden stod en soppa och puttrade på spisen.
Soppan var mest för äldsta sonens skull. Eftersom han äter ganska selektivt fungerar inte helt kött – det måste ligga i en sås för att han ska smaka. Att servera hel kyckling går helt bort. Däremot fungerar soppa, och därför får det alltid finnas med som ett alternativ till honom.
Plastlådor i kylskåpet med soppor och rätter anpassade för selektivt ätande
Selektivt ätande och ADHD i vardagen
Vi har ofta lagat mycket mat utifrån just de rätter som han äter. Därför är kylskåpet nästan alltid fyllt med plastlådor: köttfärssås, tacoköttfärs och kycklinggryta – de tryggaste smakerna för honom. Nu är han vuxen, men det selektiva ätandet består.
Det här med selektivt ätande är inget ovanligt, särskilt inte hos barn och unga med NPF. För en del följer det också med upp i vuxen ålder. Det kan handla om konsistens, doft eller känslan i munnen. För min son blir soppa en trygg väg – där smakerna blandas men konsistensen är jämn. Att förstå det, och anpassa maten därefter, gör vardagen lite enklare och måltiderna mindre laddade.
Köket fylldes av dofter, grytor och rörelse. Det var mycket som hände på samma gång.
ADHD i vardagen – när känslan går före logiken
Mitt i allt kom tanken: lillkillen hade ju varit sjuk i feber nyligen, och han var fortfarande snorig. Skulle de verkligen komma hit och riskera att bli smittade innan en resa utomlands?
Här kunde jag inte ta beslut själv. Jag lämnade det till dottern och hennes sambo – och de bestämde att stanna hemma. Jag vet inte om det var dotterns beslut eller hennes sambos, men jag är glad över att jag kom på det innan de kom. Jag skulle inte vilja vara orsaken till att de blev sjuka och fick en förstörd semester i Grekland.
Och där smög sig ADHD in, som så ofta. Jag får en idé, går all in och kör på. Först när allt nästan är klart stannar jag upp: vänta nu, hur blev det här egentligen?
Det är inte brist på omtanke. Tvärtom. Det är bara att känslorna alltid kommer först, logiken senare. Resultatet blir ofta ett kök fullt av mat, rörelse och kryddiga dofter.
Ibland är det kaos, ibland ordning. Men någonstans i skarven däremellan finns också något vackert.
Reflektion
Den här middagen blev aldrig av – men den blev ändå viktig. För i köket fick jag både en påminnelse om min egen impulsivitet och en känsla av att faktiskt ha gjort rätt. Jag hann stoppa i tid. Och kanske är det just så livet är – fullt av snubbeltrådar och ändå med utrymme för omsorg.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar inte bara om mat eller en middag som aldrig blev av. Mellan raderna berättar det om kärlek till familjen, om viljan att ge och skydda, och om hur ADHD formar vardagen. Det visar också att selektivt ätande inte alltid växer bort i barndomen, utan kan följa med upp i vuxenlivet – och att förståelse och anpassning kan skapa lugnare stunder runt bordet.
I grunden är det här en berättelse om omsorg: att rusa iväg med hjärtat och känslorna först, och låta logiken hinna ifatt senare.
AHA – mellan raderna
Även när jag springer på känslan kan jag landa i något gott. Det viktiga är inte alltid att det blev perfekt, utan att jag stannade upp i tid.
Sometimes everyday life takes unexpected turns. A phone call from my daughter before her trip to Greece turned into hours in the kitchen, lots of food – and a reminder of how ADHD in everyday life, family and cooking often means that feelings run ahead of logic.
Right now, I’m sitting here with my laptop on my lap and a cup of coffee beside me. Words arrive as the morning slowly wakes. Let me start by saying thank you – thank you for stopping by and reading this. Your presence here means more than you might realize.
When my daughter called
Yesterday, as I was sitting at home, my daughter called. They were leaving for Greece the next day and wondered if they could stop by for dinner before the trip. Of course, I said yes without hesitation. Both she and I are quite spontaneous, so the decision was made: let’s do it.
The cooking begins
When my husband reminded me that we probably needed more food, I went off to the store. As usual, I went all in – I wanted to make sure there would be more than enough.
Back in the kitchen, I started preparing:
Tzatziki in preparation – yogurt, garlic and cucumber in a bowl
On one tray, I placed root vegetables and potatoes, seasoned with thyme, chili and other spices.
Meanwhile, the chicken fillets were marinated in charred chili, garlic, olive oil and salt.
In addition, I made a classic tzatziki and a yogurt-based dip with garlic and chili. I’ve made tzatziki many times before, for example in this post about everyday cooking (in Swedish) – sorry, it’s only available in Swedish right now, but I might translate it later. Meanwhile, a soup was simmering on the stove.
Selective eating and ADHD in everyday life
The soup was mostly for my oldest son. Because he eats quite selectively, whole pieces of meat are out of the question – they have to be in a sauce for him to try. Serving a whole chicken is therefore never an option. However, soup works well, which is why it’s always there as an alternative for him.
Plastic containers in the fridge with soups and meals adapted for selective eating
Over the years, we have often cooked large batches of the few dishes he prefers. Therefore, the fridge is almost always filled with plastic containers: Bolognese, taco mince and chicken stew – his safest flavors. Now he is an adult, soon 29, but the selective eating remains.
Selective eating is not unusual, especially among children and young people with neurodivergence. For some, it continues into adulthood. It may be about texture, smell or the feeling in the mouth. For my son, soup is a safe way – flavors mix but the consistency stays smooth. Understanding that, and adjusting meals accordingly, makes everyday life easier and mealtimes less stressful.
The kitchen was filled with aromas, pots and movement. So much was happening all at once.
ADHD in everyday life – when feelings run ahead of logic
In the middle of it all, the thought struck me: my youngest had recently had a fever and was still sniffling. Could they really come here and risk getting sick just before leaving for Greece?
This was not a decision I could make on my own. I left it to my daughter and her partner – and they decided to stay at home. I don’t know if it was her decision or his, but I was grateful that I realized it in time. I would never want to be the reason they spent their vacation sick.
And that’s where ADHD makes itself known, as it often does. Often, I get an idea, go all in and keep going. Only when everything is nearly finished do I stop and think: wait a minute, how did this actually turn out?
It’s not a lack of care – quite the opposite. It’s just that feelings always come first, logic later. The result is often a kitchen full of food, movement and strong aromas.
Sometimes chaos, sometimes order. But somewhere in between there is also beauty.
Reflection
That dinner never happened – but it still became important. In the kitchen I was reminded of my own impulsivity, and I also felt that I had done the right thing. I managed to stop in time. Maybe that’s what life is – full of tripwires, but with space for care.
Between the Lines
This post isn’t just about food or a dinner that never happened. Between the lines, it tells about love for family, about the wish to give and protect, and about how ADHD shapes everyday life. It also shows that selective eating isn’t something children always grow out of, but something that can follow into adulthood – and that understanding and adapting can create calmer moments for everyone around the table.
At its core, this is a story about care: rushing ahead with heart and feelings first, and only afterwards letting logic catch up.
AHA – Between the Lines
Even when I run on feelings, I can still land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.ll land in something good. What matters isn’t perfection – but realizing in time.
”Yesterday has already come to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” – Carina Ikonen Nilsson
KonMari i vardagen kan förändra mer än man tror. När sjukdagar blev långa hittade jag ro i garderoben, sonens humor gav oss Volbeat på vinyl – och nästa vecka väntar Oskar-serien om rasterna.
Lillgrabben har varit sjuk i några dagar och vi har mest hållit oss inne. Ändå blir det lätt att dagarna flyter ihop när man går här och skräpar. Jag skriver mina listor varje morgon – mål för dagen – men oftast blir de liggande.
Till slut händer det ändå. Plötsligt fick jag energi, och den här gången gick den till garderoben.
KonMari i vardagen och känslan av ordning
Kaos-garderoben har länge stirrat på mig. Med KonMari-metoden i bakfickan började jag vika, sortera och skapa lite andrum. Kanske blev det inte så mycket som åkte till skänkes-högen, men ändå kändes det annorlunda: luft. Strukturen börjar faktiskt sätta sig nu. När jag använder KonMari i vardagen känns garderoben lättare att öppna.
Små steg med KonMari i vardagen
Allt är inte klart ännu, men i lådorna ligger linnen, t-shirts och tröjor fint vikta enligt KonMari i vardagen, så att allt får plats. Nästa steg blir att stryka skjortor och vika in dem i ordning. Jag vill också bygga om garderoben lite – en halva med hyllor och den andra med plats för klänningar som får hänga bredvid.
Därför är det en märklig men skön känsla när till och med tvätten ner i källaren blir något jag kan känna mig nöjd över. Och där i källaren står mitt gamla stereopaket och samlar damm. Trots det har jag svårt att göra mig av med det. Kanske är det dags? Vi har ju skivspelaren i vardagsrummet nu, enkel och trådlös via Bluetooth – så mycket smidigare än alla gamla sladdar.
För några dagar sedan kom sonen hem med en vinyl. En dubbel-LP med Volbeat. Han hade ett flin i mungipan och låtsades som ingenting. Jag stod i köket och rörde i grytorna när han ropade: – Carina, du har herrbesök i soffan.
Jag svarade förvirrat att det hade jag väl inte? Men han insisterade. När jag gick in i vardagsrummet fick jag syn på dem: två skivor, snyggt parkerade på min plats i soffan. Ett ovanligt tyst sällskap – men sedan vi la på en av dem fylldes rummet av liv, energi och ett härligt väsen.
Sonens gåva – Volbeat på vinyl, ett humoristiskt “herrbesök” i soffan.
Jag måste erkänna att Volbeat inte varit något jag aktivt lyssnat på tidigare. I alla fall inte förrän nu. Men sedan dessa skivor flyttade in har de snurrat många gånger. Sonens humor i hur han presenterade dem gjorde det hela ännu roligare. Att få ”herrbesök” av vinylskivor – det är humor på hög nivå i min bok.
Musikväggen hemma – Volbeat på skivspelaren och andra vinylfavoriter i rummet.
Oskar-serien – nästa veckas inlägg
Idag har jag inga stora planer mer än att jobba vidare med nästa del i Oskar-serien. Den här gången handlar det om rasterna i skolan – de där stunderna som borde vara fria och roliga, men ofta blev en kamp.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver lyssna på
När jag läste igenom det jag skrivit fick jag tårar i ögonen. Kanske säger det mer om mig än om texten, men ändå tror jag på riktigt att det kommer att beröra. Jag vill skriva fram både svårigheterna och en slags utopi: tänk om rasterna kunde bli en plats där vuxna deltog, där lek var något alla fick vara med i och där barn kunde känna sig både sedda och trygga.
Därför känns nästa inlägg som ett av de viktigaste jag har skrivit i serien hittills.
Till dig som läser
Brukar du göra listor för dagen? Håller du dem – eller blir de som mina, liggande?
Vad fyller du dina dagar med när du inte jobbar? Här fyller jag mina med blogg, ungdomar, hem och matlagning – och jag hinner till och med njuta av livet, ta hand om mig själv och må bra.
Reflektion
Det är små steg, som KonMari i vardagen eller en vinyl på spelaren, som gör skillnad. Det märkliga är hur sjukdagar kan bli till dagar av förändring. Ibland räcker det med en vikt tröja, en röjd garderob eller en vinyl som överraskar – och plötsligt känns livet lite lättare att leva.
AHA – mellan raderna
Att skapa ordning i garderoben är inte bara praktiskt. Det är också en symbol för att skapa plats i livet – för nya skivor, nya skratt och nya berättelser.
KonMari in everyday life can change more than expected. Sick days turned into tidier closets, my son’s humor brought Volbeat on vinyl, and the Oskar series moves forward with a story about school recess and the dream of a better school.
The little one has been sick for a few days, so we’ve mostly stayed indoors. Still, the days tend to blur together when you’re just hanging around. Every morning I write down my goals – a to-do list for the day – but often they remain untouched.
Eventually, though, something happens. Suddenly I had energy, and this time it went straight into the closet.
KonMari in Everyday Life and the Feeling of Order
That messy closet has been staring at me for ages. With the KonMari method in mind, I started folding, sorting, and creating some breathing space. Maybe not much ended up in the donation pile, but still, it felt different: airy, lighter, more structured.
Not finished yet, but tank tops, t-shirts, and sweaters are folded with KonMari in everyday life. Next step: shirts ironed, folded, and more shelves for dresses to hang beside.
Therefore, even doing the laundry down in the basement feels better now. And there in the basement stands my old stereo system, collecting dust. Even though it has been unused for years, I’ve held on to it. Maybe it’s finally time to let it go? After all, we have the new record player in the living room – simple, wireless through Bluetooth, and so much easier than all those cables.
My Son’s Humor and the Gentleman in the Sofa
A few days ago, my son came home with a vinyl. A double LP by Volbeat. He had a grin on his face and pretended nothing was going on. I was in the kitchen stirring pots when he suddenly called out: – Carina, you’ve got a gentleman visitor on the sofa.
I looked confused. “No, I don’t,” I replied. But he insisted. When I walked into the living room, there they were: two records, neatly placed in my spot on the sofa. A rather quiet company – but then, once we put one of them on, the room filled with life, energy, and a wonderful noise.
My son’s gift – Volbeat on vinyl, humorously introduced as “gentleman visitors” in the sofa.
I must admit, Volbeat hadn’t been something I listened to actively before. At least not until now. But since these records moved in, they’ve spun many times. My son’s humor in how he presented them made it even more fun. To receive “gentleman visitors” in the form of vinyls – that’s top-notch humor in my book.
Our music wall at home – Volbeat on the turntable and other vinyl favorites in the room.
Oskar Series and Next Week’s Post
Today, I don’t have many big plans except to keep working on the next part of the Oskar series. This time it’s about school recess – those moments that should have been free and fun, but instead often became a struggle.
One of my own pencil drawings – for me it symbolizes how a child may withdraw when the world becomes too much. In the Oskar series, I want to show that behind every silence there is a story we need to listen to.
When I read through what I had written, tears came to my eyes. Maybe it says more about me than the text itself, but still, I believe it will touch hearts. I want to show both the difficulties and a kind of utopia: imagine if recess could become a place where adults joined in, where play was something everyone was invited into, and where children could feel seen and safe.
That’s why I feel this next post is one of the most important I’ve written in the series so far.
Do you usually make lists for your days? Do you stick to them – or do they end up like mine, lying around?
What do you fill your days with when you’re not working? Here, I fill mine with blogging, supporting young people, keeping the home in order, and cooking. And sometimes, I even find space to enjoy life, take care of myself, and feel good.
Reflection
The strange thing is how sick days can turn into days of change. Sometimes all it takes is a folded shirt, a tidied drawer, or a vinyl that surprises you – and suddenly, life feels lighter to live.
AHA – Between the Lines
Creating order in the closet is not just practical. It also becomes a symbol of making space in life – for new records, new laughter, and new stories.
Oskar var trygg hemma, men världen utanför var svår. I hemmet fanns rutiner och förutsägbarhet, men i dagis och skola möttes han av krav som krockade med hans behov. Det här är en berättelse om NPF, om att känna skuld – och om hur små förändringar kan göra skillnad.
Detta inlägg är en del av Oskar-serien – NPF & skola, där jag skriver om hur vardagen kan se ut för barn som kämpar i mötet med skolan.
Det här är en berättelse om Oskar – ett barn som hittade trygghet hemma men mötte svårigheter utanför. Genom hans historia vill jag visa hur det kan vara att leva med NPF, hur små detaljer kan göra stor skillnad och hur vuxnas stöd kan vända hopplöshet till möjligheter.
Hemma fick han vara som han var
Hemma var det alltid lugnt och skönt. Där vågade Oskar ställa frågor: vilken handduk han skulle använda, var han skulle sitta vid bordet. Han fick äta maten på sitt eget sätt – ärtor, morötter och sås – utan att någon försökte tvinga honom till kött, ost eller annat.
Han ville ha maten ordnad, var sak för sig. Morötterna låg högst upp på tallriken, såsen vid sidan och ärtorna i mitten. Då blev tallriken som en hel gräsmatta av gröna ärtor.
I hemmet var allt tillåtet. Han fick lov att vara på sitt rum när det kom främmande och ingen tjatade. Framför allt visste han vad som förväntades av honom – och det gav trygghet.
NPF-fakta: För många barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer är det just förutsägbarheten som skapar trygghet. Små detaljer – som ordningen på maten eller vilken handduk som är ”rätt” – kan vara avgörande för att dagen inte ska kännas kaotisk.
Fråga till dig som läsare: Kan du minnas något från din barndom som gjorde dig trygg på samma sätt?
När allt förändrades
Det var när han började på dagis som allt blev galet. Plötsligt fanns samlingen där – alla skulle sitta stilla. Man fick inte prata när man ville, och vissa barn var bråkiga och puttade på honom.
Eftersom Oskar inte tyckte om när andra rörde vid honom, slutade det ofta i bråk. Efteråt kände han dessutom alltid att de vuxna tyckte att det var hans fel.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha satt sig bredvid och sagt: – Du kan sitta här, det räcker att du lyssnar en liten stund. Vill du rita medan vi pratar går det också bra.
NPF-fakta: Krav på stillasittande, gemensamma lekar och socialt samspel kan bli överväldigande för barn med NPF. När gränser överskrids – till exempel att någon rör vid dem – kan känslorna ta över och situationer lätt spåra ur.
Fråga till dig som läsare: Hur tror du att det känns att vara i en miljö där reglerna aldrig passar ihop med ens behov?
Skolans värld
På rasterna i skolan ville ingen vara med Oskar. Det gjorde inte så mycket, eftersom han egentligen inte ville vara med de andra heller. Men ibland retade de honom, och då blev han arg och röt som ett lejon.
Det gjorde bara saken värre – för efter det retade de honom ännu mer.
Några lärare tyckte därför att han behövde skärpa sig: – Inte ska man ryta som ett lejon. Det är ju därför de retar dig.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: En vuxen kunde ha gått fram och sagt: – Jag hör att du är arg. Vill du ta en paus ute en stund och sen komma tillbaka?
Eller när barnen började retas: – Vet ni, Oskar är expert på detaljer. Vill ni att han visar hur man bygger den högsta koja?
NPF-fakta: För många barn med NPF blir just rasterna den största utmaningen. Där saknas vuxnas stöd, och det blir tydligt att socialt samspel inte alltid är självklart. Ibland blir känslorna för stora, och ett rytande kan kännas som det enda försvaret.
Fråga till dig som läsare: Har du någon gång sett ett barn bli retat och önskat att en vuxen hade klivit in på ett bättre sätt?
På lektionerna
På lektionerna var det svårt. Han förstod inte varför han skulle skriva samma siffra om och om igen på ett helt papper. Samtidigt kunde han inte begripa varför han behövde lära sig engelska. Han bodde ju i Sverige – varför i hela världen skulle han då prata engelska?
Så kunde det ha varit: En lärare kunde ha sagt: – Vi skriver siffror för att träna handen och hjärnan att samarbeta. Men du kan också rita dem i mönster – vill du göra det?
NPF-fakta: Barn med NPF behöver ofta förstå varför något är viktigt för att kunna hitta motivation. Uppgifter utan tydligt sammanhang kan kännas meningslösa – och frustration tar snabbt över.
”Skärp till dig”
Ofta möttes han i skolan av kommentarer som: – Du behöver bara skärpa till dig. Sluta med det där, annars lär du dig aldrig.
Därför kändes det alltid som att allt var hans fel.
Men han hade behövt höra något helt annat: – Jag ser dig. Jag förstår att det är svårt. Vi hittar en lösning tillsammans.
NPF-fakta: Många barn med NPF får höra just detta: ”Skärp dig.” Men för ett barn som redan kämpar blir det inte en hjälp – utan ännu ett bevis på att de inte duger som de är.
Oskar hatade skolan
Till sist hatade han skolan. Fast ”till sist” kom tidigt. Redan efter några veckor i klass 1 började känslan växa. Efter sommarlovet mellan ettan och tvåan blev det ännu värre, och redan efter andra veckan i årskurs två kändes det som om eländet aldrig skulle ta slut.
Andra barn retades, Oskar blev arg och vuxna tillrättavisade honom.
Mamma blev trött
Livet kändes orättvist. Mamma var trött efter jobbet – men också av alla samtal från skolan. Varje gång telefonen ringde och skolan berättade vad Oskar gjort, fylldes han därför av skuld.
Han började tro att det var hans fel att mamma var så trött. Han var ju den jobbige.
Tänk om det hade sett annorlunda ut: När skolan ringde kunde de ha sagt: – Oskar hade det tufft idag, men vi hittade en lösning tillsammans. Han klarade faktiskt att knyta sina skor själv efter att vi övat tillsammans.
Den dagen knöt han inte bara sina skor. Han knöt också en känsla av att vara sedd.
NPF-fakta: När ett barn kämpar i skolan påverkas hela familjen. Samtal, möten och oro blir vardag för föräldrarna – och barnet känner ofta skulden långt innan någon säger det högt.
Fråga till dig som läsare: Har du upplevt hur ett barns kamp i skolan påverkar hela familjen?
Resan slutar inte här….
Men Oskars resa slutar inte här. Skolan fortsatte att ställa krav – och frågan blev hur både han och de vuxna omkring honom kunde hitta vägar framåt. Det är i de mötena, mellan barnets behov och skolans värld, som nästa del av berättelsen tar vid.
Vill du läsa fler delar av Oskars berättelse? Besök navet för Oskar-serien där alla inlägg samlas.
Reflektion
Att se Oskar handlar inte om att förändra honom – utan om att förändra förutsättningarna runt omkring. Små anpassningar, ett annat ordval eller ett ögonblick av förståelse kan betyda skillnaden mellan hopplöshet och hopp.
AHA – mellan raderna
Mellan raderna i Oskars berättelse finns en längtan: att få vara tillräcklig som man är. Det här är något många barn bär inom sig – och något vi vuxna kan möta, om vi väljer att se.
FAQ – Oskar, NPF och skolan
Vad betyder NPF? NPF står för neuropsykiatriska funktionsvariationer, som till exempel ADHD och autism.
Varför reagerade Oskar så starkt på små saker? För barn med NPF kan rutiner och detaljer vara avgörande för tryggheten. När något ändras känns det ofta som hela världen rämnar.
Vad kunde skolan ha gjort annorlunda? Små anpassningar, tydliga förklaringar och vuxna som ser barnet kan göra hela skillnaden.
Är det vanligt att barn med NPF känner skuld? Ja, många barn tar på sig ansvaret när vuxna blir trötta eller frustrerade – trots att det inte är deras fel. Men det gäller inte bara barn med NPF. Även barn utan diagnos känner sig ofta ansvariga när något blir fel, eller när föräldrar bråkar.
Hur kan man stötta ett barn som Oskar? Genom att se styrkorna, ge alternativ och bygga motiverande omständigheter. Framför allt genom att visa att barnet duger som det är. Men först och främst handlar det om att bygga relationer – och det är lika viktigt för alla barn, inte bara för de med NPF.
Lev idag just nu igår finns inte kvar den bor i historian. Morgondagen den ligger där borta i framtiden. Det är här i nuet just nu vi lever och andas i. Här kan vi sätta fröer för framtiden. /Carina Ikonen Nilsson
Oskar was safe at home, but the world outside was hard. At home he had routines and predictability, but in preschool and school he faced demands that clashed with his needs. This is a story about neurodivergence, about guilt – and about how small changes can make a big difference.
This post is part of the Oskar-series – NPF & school, where I share stories about everyday struggles and the school system.
This is the story of Oskar – a child who found safety at home but met struggles outside. Through his journey, I want to show what life with neurodivergence can look like, how tiny details can matter, and how adult support can turn hopelessness into possibilities.
At home, he could be himself
Home was always calm and safe. There, Oskar dared to ask questions: which towel he should use, where he should sit at the table. He was allowed to eat his food in his own way – peas, carrots and sauce – without anyone forcing him to eat meat, cheese or something else.
He wanted his food arranged, each part separate. Carrots on top, sauce on the side, and peas in the middle. Then the plate looked like a green lawn of peas.
At home, everything was allowed. He could go to his room when guests came, and no one nagged. Most importantly, he knew what was expected of him – and that gave him security.
NPF fact: For many children with neurodivergence, predictability creates safety. Small details – like the order of food or which towel is “right” – can be crucial to keep the day from feeling chaotic.
Question for you as a reader: Can you remember something from your own childhood that made you feel safe in the same way?
When everything changed
It was when he started preschool that everything fell apart. Suddenly there was circle time – everyone had to sit still. You couldn’t talk whenever you wanted, and some children pushed him around.
Because Oskar disliked being touched by others, it often ended in fights. Afterwards, he always felt the adults thought it was his fault.
What if it had been different: An adult could have sat next to him and said: – You can sit here, it’s enough if you listen for a little while. If you want to draw while we talk, that’s fine too.
NPF fact: Demands for sitting still, group play and constant social interaction can be overwhelming for children with neurodivergence. When boundaries are crossed – like being touched – emotions can easily take over and situations escalate.
Reader question: How do you think it feels to be in an environment where the rules never fit your needs?
The schoolyard
During recess at school, no one wanted to play with Oskar. That didn’t bother him much, because he didn’t really want to be with the others either. But sometimes they teased him, and then he got angry and roared like a lion.
That only made things worse – because after that, they teased him even more.
Some teachers therefore thought he just needed to pull himself together: – You shouldn’t roar like a lion. That’s why they tease you.
What if it had been different: An adult could have stepped in and said: – I hear that you’re angry. Do you want to take a break outside and then come back?
Or when the children started teasing: – You know, Oskar is great at details. Do you want him to show you how to build the tallest fort?
NPF fact: For many children with neurodivergence, recess is the hardest time. There is little adult support, and it becomes clear that social interaction is not always obvious. Sometimes feelings grow too big, and roaring can feel like the only defense.
Reader question: Have you ever seen a child being teased and wished an adult had stepped in in a better way?
In the classroom
Lessons were difficult. He didn’t understand why he should write the same number over and over again on an entire sheet of paper. At the same time, he couldn’t understand why he had to learn English. He lived in Sweden – why in the world would he need to speak English?
What if it had been different: A teacher could have explained: – We practice writing numbers to help your hand and brain work together. But you can also draw them into patterns – do you want to try?
NPF fact: Children with neurodivergence often need to understand why something matters in order to find motivation. Tasks without clear meaning can quickly feel pointless – and frustration takes over.
“Pull yourself together”
At school, he often heard comments like: – You just need to pull yourself together. Stop that, or you’ll never learn.
Therefore, it always felt like everything was his fault.
But what he really needed to hear was something else: – I see you. I know this is hard. We’ll find a solution together.
NPF fact: Many children with neurodivergence hear these exact words: “Pull yourself together.” But for a child who is already struggling, they are not helpful – only more proof that they are not good enough.
Oskar hated school
In the end, Oskar hated school. But “in the end” came quickly. After just a few weeks in first grade, the feeling grew. After the summer break between first and second grade, it got even worse. Already by the second week of year two, it felt like the misery would never end.
Other children teased, Oskar got angry, and adults corrected him.
Mom grew tired
Life felt unfair. Mom was tired after work – but also tired from all the calls from school. Every time the phone rang and the teacher told what Oskar had done, he felt a wave of guilt.
He began to believe it was his fault that mom was so tired. After all, he was the difficult one.
What if it had been different: When the school called, they could have said: – Oskar had a tough day, but we found a solution together. In fact, he managed to tie his shoes by himself today after we practiced together.
That day, he didn’t just tie his shoes. He also tied a knot of feeling seen.
NPF fact: When a child struggles in school, the whole family is affected. Meetings, phone calls and constant worry become daily life for parents – and the child often feels the guilt long before anyone says it aloud.
Reader question: Have you experienced how a child’s struggle in school affects the whole family?
The journey does not end here
But Oskar’s journey doesn’t end here. School continued to demand more – and the question became how both he and the adults around him could find ways forward. It is in those meetings, between the child’s needs and the school’s world, that the next part of the story begins.
Seeing Oskar is not about changing him – but about changing the conditions around him. Small adjustments, a different choice of words, or a single moment of understanding can mean the difference between hopelessness and hope.
AHA – Between the Lines
Between the lines of Oskar’s story lies a longing: to be enough just as he is. This is something many children carry – and something we adults can meet, if we choose to see it.
FAQ – Oskar, NPF and School
What does NPF mean? NPF stands for neuropsychiatric functional variations, such as ADHD and autism.
Why did Oskar react so strongly to small things? For children with NPF, routines and details are crucial for safety. When something changes, it often feels like the whole world falls apart.
What could the school have done differently? Small adjustments, clear explanations, and adults who see the child can make all the difference.
Is it common for children with NPF to feel guilt? Yes, many children take responsibility when adults are tired or frustrated – even though it is not their fault. But this is not only true for children with NPF. Many children without diagnoses also feel responsible when something goes wrong or when parents argue.
How can you support a child like Oskar? By seeing their strengths, offering alternatives, and creating motivating circumstances. Above all, by showing that the child is enough as they are. But first and foremost, it is about building relationships – and that is important for all children, not only those with NPF.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.”/ Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
