Böcker till barn och vuxna kan rymma mycket mer än bara läsning – ibland är de fulla av barnlogik, skratt och stunder som väcker minnen. Det började med några böcker till lilla Alfred och slutade med att både saknaden och läslusten fick ta plats. Mellan dinosaurier som tävlar mot motorcyklar, en UNO-turnering, kaffedoft, bad i sjön och en bok om Elton John ryms både barnens klokhet, mina egna läsutmaningar med dyslexi och ADHD – och kärleken till orden, även när de gör lite ont.
Hej och varmt välkommen till malix.se – mitt lilla hörn av världen där vardagen får ta plats. I dag vill jag dela något som började med ett par böcker till lilla Alfred och slutade med att jag själv fick en present jag inte alls hade väntat mig. Det blev en dag fylld av barnlogik, klokskap och tankar om hur det är att läsa – när man har både dyslexi och ADHD. Men också en stund då saknaden tog plats.
Barnlogik och böcker som får fantasin att springa
Maken hade hittat fina böcker till Alfred. En handlade om djur man kan möta i staden, och en annan om dinosaurier och fordon. Det dröjde inte länge förrän böckerna blev till tävlingar – vem skulle vinna?
I en av historierna stod det att motorcykeln var snabbare än dinosaurien. Men Alfred var inte överens med författaren. Hans förklaring fick mig att stanna upp: Motorcykeln kunde ju inte köra själv, den kördes av en människa – och just den sortens dinosaurier åt människor. Bara lukten av kött skulle få dinosaurien att springa ännu snabbare. Därför, menade Alfred, var det dinosaurien som skulle vinna, inte motorcykeln.
Så klokt. Så logiskt. Och helt fritt från vuxenvärldens inlärda begränsningar. Barn har ett sätt att se på världen som inte är format av vad man bör säga eller tycka. De är naturligt skarpa och orädda för att tänka annorlunda. Tyvärr försvinner ofta den friheten med åren.
UNO-turnering, kaffe och immiga glas
Efter bokdiskussionerna plockade vi fram UNO-korten. Kaffedoften från min mugg blandades med ljudet av korten som blandades om. Alfred hade sitt glas bredvid sig, fullt med isbitar. Det var så mycket is att glaset blev alldeles immigt och kallt att hålla i. Till slut var vattnet slut – och Alfred satt och åt isbitarna som om de vore glass.
Vi spelade om och om igen. När vi till slut räknade poängen var han mycket noga med att redovisa resultatet:
– Jag vann åtta gånger, och du bara tre!
Hans ögon lyste av stolthet och jag kunde inte låta bli att skratta med honom. För honom var det inte bara en vinst – det var åtta små triumfer på rad.
Godissmyg med morfar – och små hemligheter
Som om det inte vore nog med spel och skratt hade morfar köpt hem godis inför Alfreds besök. När ingen annan såg, smög vi ner i källaren tillsammans. Där, i den svala luften, öppnade vi påsen och smakade i smyg. Små konspirerande ögonkast och fniss gjorde stunden ännu godare än själva godiset.
Bad i sjön och sommardagar att minnas
Vi hann också med ett bad. Solen glittrade på vattenytan och vi simmade sida vid sida. Alfred hade med sig två cyklop – ett vanligt och ett som var en hel mask som täckte hela ansiktet. Han växlade mellan dem och dök som en liten säl, nyfiken på allt som fanns under ytan. Vi lekte, plaskade och lät tiden rinna bort mellan skratten.
Saknaden efter barnbarnen – och de samtal som aldrig blir av
Just nu, när jag sitter och skriver, kommer saknaden som ett hav av känslor. Saknaden efter de andra barnbarnen – och de samtal som inte blir av längre.
Hur härligt hade det inte varit att sitta och höra både Emilias och Hugos tankar om världen? Om de hade varit med i samtalet om tävlingarna mellan dinosaurier och fordon, hade det säkert blivit tre olika tankar och klokheter. Tre perspektiv som jag gärna hade burit med mig.
Oj… det här gjorde ont. Saknaden blev så stor nu. Hur har de det? Vad tänker de om allt som är just nu? Har de glömt oss? Tror de att jag har slutat älska dem och tänka på dem? Tror de att det här är något jag har valt?
Nej – nu får jag stoppa de tankarna. Katastroftankar är inte nyttiga. Jag behöver vara här och nu. Men jag saknar dem. Massor.
Ett minne om Paddington och barns trygghet
Ett minne dyker upp. När sonen var liten läste jag boken om Paddington. I berättelsen skulle han bada, men sonen blev rädd. Jag förstod senare varför – i boken blev det översvämning i badrummet. Det skrämde honom.
Så jag ändrade i historien. I vår version badade Paddington tryggt och utan problem. Efter det vågade sonen bada igen.
Det minnet påminner mig om hur vi vuxna kan göra skillnad i barns upplevelser. Ibland är det en liten ändring i berättelsen som öppnar dörren till trygghet igen.
När böcker hittar hem till både barn och vuxna
Nu var det inte bara Alfred som fick böcker den här gången. Maken hade hittat en till mig också. För en vecka sedan, på campingen, såg jag för första gången en läsplatta på nära håll. Makens brors sambo hade en sådan. Jag frågade henne om hon inte saknade bläddrandet och den speciella lukten av en riktig bok. Men hon var jättenöjd.
Senare samma vecka stod vi på NetOnNet och jag undersökte en läsplatta. Maken sa: ”Nej, det där är inget för dig. Du behöver den inte.” Och jag höll faktiskt med. En bok är en bok. Jag gillar att hålla i den, bläddra, känna lukten. Det är en hel upplevelse.
lton John, läsglädje och att läsa med dyslexi och ADHD
När maken hittade Alfreds böcker, fann han också en till mig – boken om Elton John. Filmen har vi sett många gånger, och jag har lyssnat på boken tidigare. Men nu fick jag den i fysisk form.
Jag Elton John
Att läsa när man har dyslexi och ADHD är en speciell process. Jag tappar lätt bort mig, glömmer vad jag nyss läste och får läsa om samma mening flera gånger. Jag är en långsam läsare, men när boken verkligen fångar mitt intresse fungerar det. Det kan till och med bli en mysig ritual.
En fysisk bok ger mig möjlighet att pausa, återvända, och läsa i min egen takt. Och med boklampan jag fick av sonen i vintras kan jag krypa upp i soffan och läsa när resten av huset har somnat.
Callout – Vad tänker du?
Minns du en gång när ett barn överraskade dig med sin logik? Och hur läser du helst – på skärm eller i en fysisk bok?
Reflektion
Barns sätt att tänka är en påminnelse om att klokhet inte alltid kommer med åldern – ibland finns den redan där, innan vi börjar forma våra tankar efter omvärldens mallar. Och ibland, när saknaden är som störst, svajar också självkänslan. Då kan jag undra om jag är en bra mamma, en bra mormor, om jag verkligen gjort tillräckligt – och till och med om det jag skriver är något någon egentligen vill läsa. Det är som om grunden under mig börjar gunga och allt får en negativ ton. Men kanske är det just därför jag fortsätter skriva – för att hålla fast vid stunderna, för att minnas, och för att någon, någonstans, ska känna sig lite mindre ensam.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar lika mycket om böcker som om att lyssna. På barn, på sig själv, och på de minnen som väcks – både de som värmer och de som gör lite ont.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här vi kan uppleva livet som händer.” – Carina Ikonen Nilsson
It started with a few books for little Alfred – and ended with both longing and a renewed love for reading taking center stage. Between dinosaurs racing motorcycles, a UNO tournament where the winner was not shy about the results, the smell of my coffee, Alfred’s foggy ice-filled glass, playful swims in the lake, the memory of a frightened Paddington, and a book about Elton John – this day held both the wisdom of children, my own reading challenges with dyslexia and ADHD, and a deep love for words, even when they hurt a little.
Hello and welcome to malix.se – my little corner of the world where everyday life has room to unfold. Today, I want to share something that began with a couple of books for little Alfred and ended with me receiving an unexpected gift of my own. It became a day filled with childlike logic, moments of insight, and thoughts on what it’s like to read – when you live with both dyslexia and ADHD. But it was also a day where longing quietly stepped in.
Child Logic and Books That Make the Imagination Run
My husband had found some lovely books for Alfred. One was about animals you might encounter in the city, and another was about dinosaurs and vehicles. It didn’t take long before the books turned into competitions – who would win?
In one of the stories, it said the motorcycle was faster than the dinosaur. But Alfred didn’t agree with the author. His explanation stopped me in my tracks: the motorcycle couldn’t drive itself – it was ridden by a human – and that particular type of dinosaur ate humans. Just the smell of meat would make the dinosaur run even faster. Therefore, Alfred argued, the dinosaur would win, not the motorcycle.
So clever. So logical. And completely free from the learned limitations of the adult world. Children have a way of seeing the world unshaped by what one “should” say or think. They are naturally sharp and unafraid to think differently. Sadly, that freedom often fades with age.
UNO Tournament, Coffee, and Foggy Glasses
After our book discussions, we brought out the UNO cards. The smell of coffee from my mug mingled with the sound of shuffling cards. Alfred had his glass beside him, filled with ice cubes. There was so much ice that the glass became foggy and cold to hold. Eventually, the water was gone – and Alfred sat eating the ice cubes as if they were ice cream.
We played over and over again. When we finally counted the points, he was very precise in reporting the result:
– I won eight times, and you only three!
His eyes shone with pride, and I couldn’t help but laugh along with him. For him, it wasn’t just one win – it was eight small victories in a row.
Candy Sneak with Grandpa – and Little Secrets
As if games and laughter weren’t enough, Grandpa had bought candy for Alfred’s visit. When no one else was looking, we snuck down to the basement together. There, in the cool air, we opened the bag and sampled our treats in secret. The little conspiratorial glances and giggles made the moment even sweeter than the candy itself.
Lake Swim and Summer Days to Remember
We also managed to go for a swim. The sun sparkled on the water’s surface, and we swam side by side. Alfred had brought two snorkel masks – one regular and one full-face. He switched between them, diving like a little seal, curious about everything beneath the surface. We played, splashed, and let the time slip away between bursts of laughter.
Missing the Grandchildren – and the Conversations That Never Happen
Right now, as I’m writing, longing rushes in like a tide. Longing for the other grandchildren – and for the conversations that no longer happen.
How wonderful it would have been to hear both Emilia’s and Hugo’s thoughts about the world. If they had joined the conversation about the races between dinosaurs and vehicles, there would surely have been three unique ideas and pearls of wisdom. Three perspectives I would have treasured.
Oh… this hurts. The longing has grown heavy now. How are they doing? What do they think about everything going on? Have they forgotten us? Do they believe I’ve stopped loving them and thinking of them? Do they think this is something I’ve chosen?
No – I have to stop those thoughts. Catastrophe thinking never helps. I need to be here, in the now. But I miss them. So very much.
A Memory of Paddington and a Child’s Sense of Safety
A memory surfaces. When my son was little, I read him the book about Paddington. In the story, he was supposed to take a bath – but my son became frightened. I later understood why – in the book, the bathroom flooded. It scared him.
So, I changed the story. In our version, Paddington bathed safely and without trouble. After that, my son was no longer afraid to bathe.
That memory reminds me how we adults can make a difference in a child’s experience. Sometimes it’s just a small change in the story that opens the door to safety again.
When Books Find Their Way to Both Children and Adults
This time, it wasn’t just Alfred who received books. My husband had found one for me too. A week ago, at the campsite, I saw an e-reader up close for the first time. My husband’s brother’s partner had one. I asked if she missed the feel and smell of a real book. But she was very happy with it.
Later that week, we stood in NetOnNet, and I looked at an e-reader. My husband said: “No, that’s not for you. You don’t need it.” And honestly, I agreed. A book is a book. I like to hold it, turn the pages, breathe in its scent. It’s a whole experience.
Elton John, Reading Joy, and Reading with Dyslexia and ADHD
When my husband found Alfred’s books, he also found one for me – a book about Elton John. We’ve seen the movie many times, and I’ve listened to the audiobook before. But now I had it in physical form.
Jag Elton John
Reading with dyslexia and ADHD is a special process. I easily lose my place, forget what I just read, and need to reread the same sentence several times. I’m a slow reader, but when a book truly captures me, it works. It can even become a cozy ritual.
A physical book lets me pause, return, and read at my own pace. And with the book light my son gave me last winter, I can curl up on the sofa and read when the rest of the house is asleep.
Callout – What About You?
Do you remember a time when a child surprised you with their logic? And how do you prefer to read – on a screen or in a physical book?
Reflection
Children’s way of thinking is a reminder that wisdom doesn’t always come with age – sometimes it’s there from the start, before we begin shaping our thoughts to fit the world’s expectations. And sometimes, when the longing is at its strongest, my self-esteem wavers. I start to wonder if I am a good mother, a good grandmother, if I’ve really done enough – and even if what I write is something anyone truly wants to read. It’s as if the ground beneath me shifts, and everything takes on a negative tone. But maybe that’s exactly why I keep writing – to hold on to the moments, to remember, and to let someone, somewhere, feel just a little less alone.
AHA – Between the Lines
This post is as much about books as it is about listening. To children, to yourself, and to the memories that rise – both the ones that warm and the ones that sting.
En morgon, en grå lite regnig morgon men, med massvis med glada badsystrar. Vi tappra kvinnor, som kommer åkandes tidigt på morgonen. Vi möts, åker tillsammans i bilar upp till sjön. Sjön som ligger lite längre in i skogen. Vi trampar på den lite sörjiga stigen. Efter ett 20 tal meter, ser man hur några av oss gjort det lite hemtrevligt, där vid gläntan. Det är där vi byter om, till våra badskor och tar på våra vantar. Hänger av oss jackor och förbereder vår stundande bad.
Det snattras och skrattas där i skogsgläntan. Några av oss tar kort, när vi är klara för att doppa våra kroppar i vattnet, så är det stegen ut till den lilla naturtrappan och ut i vattnet.
Kanske ett tiotal steg ut i vattnet, ner med kroppen i sjön. I dag var det 1,6 eller om det var 1,3 grader i vattnet. 6,5 grad på land. Sockerdricks känslan i kroppen är den känslan jag vill ha, innan det är dags att gå upp. Som alltid blir jag förundrad, över hur kroppen blir härligt varm när jag lämnar vattnet på mina stumma ben. Uppe på land blir det att omsluta sig, med morgonrocken. Försöka trilska sig ur bad skor, vantar och morgonrock för att torka kroppen med handduken. Sedan den där härliga känslan, av att ta på mys-kläderna då en härligt mjuk känsla med värme, sprider sig i kroppen. Säga tack för idag och hejdå. Nere vid min bil sätter jag mig i bilen och kör den där milen hem. Bil-sterion spelade Elton John idag. Just nu lyssnar jag på 2021 listan på sportify. Behöver omväxling, efter dessa ABBA månader jag nu haft.
Hemma blev det ett möte med grannens katt idag, hon ville in i värmen. Sedan skölja av badskor och vantar. Ladda dammsugaren med såpa för att göra ordning golven här uppe. Kaffe självklart kaffe och datorn i knät. Fönsterna här i vardagsrummet visar mig på regn där ute i naturen. Det var allt några droppar regn där vid badplatsen med.
Livet börjar så smått återgå till det normala här hemma. Maken och stora sonen är på sina jobb. Jag är ledig ännu några dagar. Imorgon kan jag bada igen men sedan är det jobb igen. Den vardagliga lunken ska till och bli som vanligt igen. Men idag och imorgon ska jag njuta av de där sista lediga dagarna. Har ett par raggisar som ska fästas trådar på sedan lämnas till dess ägaren. Inser att det är mycket garner kvar, det lär bli ett par strumpor till. Igår var jag och hälsade på min lilla mamma. Hon har flyttat till ett boende för demens i somras. Tror det har gjort henne gott, för det var allt en del kg extra på henne nu. Men det gör ont i mig, när jag ser hur gammal hon blivit. Mamma drabbades av blodproppar i hjärnan, för något år sedan och idag har hon tappat sammanhang, orden som kommer ur henne är svåra att förstå. Hon hänger inte med i samtalen och hon pratar i lös rykta trådar som det inte finns några sammanhang i. Min lilla mamma har blivit gammal, den mamma jag hade bor där inne, men syns inte längre. Nu är det en kvinna som inte vet, som inte minns och som är förvirrad. Demens är en vidrig sjukdom, den har gjort så att mamma har blivit helt personlighetsförändrad.
Nog om detta….
Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller det är nu du sätter dina frön som blir till saker i framtiden.
En av dom är Modig stark vacker och helt fantastisk. Den andra är en fegis som är riktigt tråkig och grå. Hon den där grå tråkiga är ganska så simpel, mesig och helt oviktig. Hon syns tyvärr lite för ofta. Det är den där med modig-heten som jag gillar, till och med någon som jag är riktigt stolt över. Synd, att hon inte är med i allt jag gör.
Idag är det en ledig dag. Dagen eller ska jag skriva morgonen började bra. Här gick jag upp vid halvsju, makens klocka ringde. Drack mina två koppar kaffe. Satt i soffan och kände efter och kom fram till att: Nej, idag är det inte en bra dag att träna på höst och vinterbadandet.
Tankar som men fy så kallt. Det kan inte vara bra, att bada i det här vädret. Frös lite, njöt av kaffet. Sonen åkte till skolan. Tankarna om bad blev sämre, mindre än minst lockande. Just då vaknade hon den där andra lilla fightern, i mig. Hon berättade att det är just det här, som är bekvämlighetsfegisen i dig. Det är just det här de tankarna som gör, att du inte lyckats med det som du vill lyckas med. Det är fegisen i dig.
Nu blev rösten starkare inom mig. Vi, jag och hon där inne, hade ett snack. Men det är väl inte att misslyckas försökte hon, hon i mig som inte ville bada. Hon den där andra viskande rösten sa: Jo, det är just det du är, du är en riktig fegis. Du har ju haft den här önskan länge nu. I flera år har du tänkt att bli vinterbadare!
Det har inte med vädret att göra, det är ingen annan som måste göra något, för att du ska gö. Det gick inte att hoppa undan och inte göra, utan rösten där inne blev starkare och till sist blev det…. Nä, ska du nu bli en vinterbadare så…. är det bara att gööö. Jag tog av pyjamasen, satte på Bikinin. Morgonrocken över och i påsen la jag ett par varma strumpor och en handduk.
Innan jag hann ångra mig, satt jag i bilen. På väg mot Ragnerudssjön, glatt sjungande på en gammal Kim Wild låt, Kids in America. När jag kom till parkeringen, var det redan en modig kvinna där. Hon ville vänta på de andra kvinnorna som skulle bada.
Jag ville inte sega ut på mitt bad, så jag tog av badrocken och gick med bestämd steg ner mot sjön. Regnet kändes kallt, blåsten kylde ner min arma kropp. De bestämda stegen, blev mindre bestämda när fötterna mötte vattnet.
Hon där inne viskade till mig: Men inte kan du ge upp nu, nu måste du liksom i….. Ett steg till mot vattnet, vågorna slog mot vristen, ett steg till och helt plötsligt så var kroppen i vattnet. När jag doppat mig blev tanken: okej du gjorde det, fort upp nu, sätt dig i bilen. Men hon där inne sa, det värsta är gjort nu. Om ett litet tag kommer du njuta av detta bad.
Jag låg där i sjön och flöt. Kom på att andas lugnare, efter någon minut upplevde jag den där härligt stickande känslan i huden. Vattnet var inte riktigt lika kallt, jag njöt av att ligga där,flyta i vattnet med regnet smattrande mot mitt ansikte. Insåg att idag är det inte en simmare dag, för vågorna var lite för höga. En kvinna vågade sig på att simma sina tag. Jag nöjde mig med att bara flyta med vågorna. Jag var en av dom sista som gick upp från de härligt uppfriskande badet.
Nu sitter jag här i soffan, ur högtalaren hörs musik från mina ungdomsår, Olivia Newton John. Någon låt från Grease filmen. Tänt ljus i hela övervåningen. Plockat undan lite vissna Chiliplantor, fixat till lite här hemma. Har en känslan i kroppen, av min morgon.
En morgon som började så härligt bra.. Jag gjorde det idag, igen. Jag gjorde det! Fast hela mitt jag, sa NEJ! Inte idag!!! Jag gjorde det!
Trotts det där motståndet som var med från början. Ett steg närmare mitt mål! Jag föredrar att kalla mig Impulsiv, NoNo jag gick inte på känslan där. Utan jag gick på vägen, mot det där målet: Målet att kunna kalla mig vinterbadare. Jo, fast inte ännu. Jag är inte en vinterbadare ännu, bara en simpel höstbadare. Fast det är inte så simpelt utan i mig, blir det modigt, ett steg närmare.
Lev idag, just nu! Just nu är det som gör att du är någon helt annanstans i morgon. Imorgon är jag ett steg till närmare mitt mål. Lev idag just nu. Igår finns inte längre här. Ha en härligt fin helg.
Idag ska vi ta fram farmors fin porslin, äta mat vid farmors bord i vårt vardagsrum. Ett glas vin får det bli, för att fira min seger! segern i att inte lyssna på fegisen, som bor där inne. Utan jag ska lyssna på henne, hon den där modiga starka kvinnan, som i mig är så vackert modig. What do I do to make you love me? Jo, han sjunger så den där Elton John. För mig räcker det att han gör det han gör. Lev idag just nu…
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
