Välkommen hit! I det här inlägget delar jag något jag sällan gjort förut – jag tittar tillbaka på bloggens siffror. För mig handlar det inte om siffror i sig, utan om bloggutveckling och skrivande: vad statistiken säger om vilka ämnen som berör, och hur bloggen växer framåt.
Jag skriver inte för siffror. Ändå kan siffror säga något – de kan spegla var min röst bär, vilka ämnen som berör och hur bloggen växer framåt. När jag tittar på augusti ser jag inte bara staplar och procentsatser. Jag ser berättelser om skrivande.
När Oskar-serien blev läst – både i Sverige och utanför
Under augusti klättrade Oskar-serien till toppen. Inlägg om motivation, dagsform och svårigheten att knyta skor blev de mest lästa.
Det glädjer mig att inläggen blev så viktiga, för ämnet är så viktigt. Ett barn i varje klass säger man. Här finns det så mycket som kan göra skillnad. Jag blev helt varm i hjärtat när jag såg att mina ord faktiskt berörde.
Nu kanske de inte direkt förändrar klassrumssituationer – en förändring tar lång tid. Men kanske sådde de ett frö hos någon, en tanke som växer vidare. Kanske fick någon en ny förståelse, eller åtminstone något att bära med sig en stund.
Reflektion och bloggutveckling och skrivande genom känslor och vardag
Det här säger mig att jag ska fortsätta skriva om Oskar. Ämnet har så många viktiga delar: barnen själva, föräldrarna, lärarna och alla runt omkring. Till exempel – varför blir inte Oskar bjuden på kalas? Varför blir utvecklingssamtal inte något att se fram emot?
Farmor, känslor och relationer
Ett av de mest besökta inläggen handlade om att vara farmor. Det visar att de mest personliga och känslomässiga inläggen berör mest. När jag vågar skriva nära hjärtat, hittar orden sin väg.
Farmor-rollen är för mig både kärlek och smärta. I den här delen ser jag att jag inte är ensam. Någon där ute känner igen sig i ensamheten, i sorgen över att inte få kontakt med sina barnbarn.
Det här behöver fram i ljuset. Inte för att ta bort ansvar, utan för att ta bort skammen. Det gör ont varje dag, men det är viktigt att förmedla. Viktigt att leva livet, även om det inte finns plats för mig som farmor just nu.
Varje dag tänker jag på mina barnbarn. Hur har de det? Tror de att jag glömt dem? Vet de att jag älskar dem, även om vi inte ses?
Jag önskar att livet såg annorlunda ut, men så ser det ut nu. Kanske för alltid. Det enda jag kan hoppas är att barnbarnen en dag förstår – att kärleken alltid fanns där.
Husbilsliv som vardagsglädje
Mina resor med husbilen LVL² återkommer gång på gång bland de mest lästa.
Husbilsliv och bloggutveckling och skrivande – frihet på hjul
Husbilslivet är en sådan frihet. Du kan stanna där du är och måstena försvinner. Det går inte att städa i timmar i en husbil – det går fort. Det ger tid över till reflektion och relationer, och det ger mig ett lugn.
Just nu, i slutet av säsongen, känner jag både ångest och ro. Ångest för att det snart är slut. Ro för att husbilen ger mig en paus från vardagen. Men även en ro av att veta att snart är det levande ljus tider här hemma och jag kan tända i spisen nere i källaren och bara mysa.
Kanske är det igenkänningen som gör att andra läser. Kanske är det drömmen om friheten. Oavsett vilket – det gör mig glad att de här inläggen får liv, för många av mina texter föds just på våra turer.
När bloggen började tala två språk
En av de största överraskningarna var att USA plötsligt gick om Sverige i trafik. Engelska versioner av mina texter öppnade dörrar till en helt ny publik.
Det började egentligen med maken. Han sa: ”Varför skriver du inte på engelska också?” Jag tänkte: ”Ja, varför gör jag inte det?” Jag provade en gång, och en gång till. Nu har det blivit en vana.
Att det sedan är flera i USA som faktiskt läser är fantastiskt roligt. Samtidigt undrar jag vad de hittar här som är värdefullt för dem.
Att skriva på engelska blev inte bara en teknisk förändring – det blev en öppning mot världen.
Bloggutveckling och skrivande i praktiken
Statistiken är mer än siffror – den är en spegel av var mitt skrivande hittar fram.
När jag skriver nära hjärtat, blir det flest klick.
När jag delar vardagen, kommer läsarna tillbaka.
När jag vågar öppna upp på engelska, växer publiken utanför Sverige.
Kanske är det just det bloggutveckling handlar om. Inte att jaga trender, utan att se var jag själv är mest sann.
Reflektion
Augusti lärde mig att bloggutveckling och skrivande inte är antingen eller – vardag, resor, känslor och NPF ryms sida vid sida. Det är i blandningen som bloggen hittar sin styrka.
Jag har aldrig sett mig som en person som kan läsa statistik. För mig har det mest varit siffror som talat ett annat språk. Men kanske kan de här siffrorna hjälpa mig att utvecklas.
Jag har lärt mig något nytt de senaste månaderna. När jag nördar ner mig i bloggen, när jag vågar testa nytt – då utvecklas jag. Nyckelord, övergångsord och SEO var något jag tyckte var tråkigt. Nu är det nästan roligt.
Men jag jagar inte siffror. Jag skriver för att jag kan, och för att jag vill.
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar egentligen inte om statistik. Det handlar om mig. Om att jag använder varje erfarenhet – även staplar och procentsatser – för att förstå livet och skrivandet lite djupare.
Mellan raderna säger jag: Jag är på väg. Jag växer. Och jag delar den resan med dig.
AHA – mellan raderna
Statistik kan vara mer än siffror. När jag ser på den genom hjärtat blir den en karta över var mina ord hittar hem.
Det som växer mest i läsarantal är också det som växer mest i mig själv: modet att skriva om Oskar, smärtan och kärleken som farmor, friheten i husbilslivet och steget ut på engelska.
Fråga till dig som läser
Vad i ditt liv skulle du vilja skriva om – även om du inte visste om någon skulle läsa?
Tack för att du läser. Det betyder mycket för mig att få dela både vardag och reflektioner här, och att du tar dig tid att följa med på resan.
FAQ – Bloggutveckling och skrivande
?Vad menas med bloggutveckling? Bloggutveckling handlar om att följa sin egen resa som skribent och se hur bloggen växer genom innehåll, struktur och mötet med läsarna.
? Måste man förstå statistik för att utveckla sin blogg? Nej, men statistik kan ge insikter. Den visar vilka texter som berör mest och var läsarna hittar fram.
? Vad är viktigast för att bloggen ska växa? Att skriva nära hjärtat, våga vara personlig och samtidigt tänka på läsarvänlighet – som rubriker, luftiga stycken och SEO.
Stöd & prenumeration
-> Vill du läsa fler inlägg om vardag, husbilsliv och reflektioner? Prenumerera här: Klicka för att följa bloggen
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…
Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.
Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.
Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.
Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.
Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.
Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.
Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.
Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.
Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.
Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.
Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.
När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.
Mellan raderna – min röst
Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.
Reflektion
Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.
Fråga till dig som läser
Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vad innebär det att vara mormor eller farmor? Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.
Vad är det bästa med att vara mormor/farmor? Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.
Kan man känna saknad som mormor eller farmor? Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.
Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
En dag full av aktiviteter började tidigt för mig, redan klockan 6.00. Emilia var uppe vid halv sju. Vi avnjöt frukosten under markisen, alla fick det de ville ha. Barnbarnen var så förväntansfulla på att få möta riktiga Cowboysar. Efter frukosten gjorde vi smörgåsar att ta med på vårt äventyr.
Första Stop: Vilda Västern
VildaVästern #Tågresa #Spännande
Äventyret började halv elva och vi hittade parkering snabbt. Vi blev välkomnade av bröderna Dalton, vilket Alfred tyckte var riktigt spännande. Vi tog tåget till Mexico tidigt och Alfred var exalterad. Vår tåg värd skapade fantastisk stämning. Vi skulle hämta Old John, men han hade dött och skrämmande bovar tog över tåget. En av bovarna tappade intresset när hon insåg att min flaska bara innehöll vatten. Som tur var, tog tågvärdarna hand om situationen, vilket Alfred tyckte var bra. I Mexico gick vi i kyrkan och fick bannor för att vi hade hattarna på huvudet. Det fick man inte ha. Ville vi stanna kvar fick vi vara så goda att ta av dessa. Vilket barnen gjorde.
Barnens Vilda Västerndag
Barnäventyr #SoligDag #Guldrush
Dagen var en upplevelsedag för de små barnen. De vaskade guld, rånade en bank, en godisaffär och sköt på den mexikanska militären. Dom dansade LIne-dans med Lucky Luke och bröderna Dalton. Med närmare 30 grader var äventyret varmt, men vi hade smort in oss med solkräm. Till och med jag smorde in mina armar och ben. Vid tvåtiden började jag bli trött, men barnen ville stanna i vilda västern en stund till. Vid fyra var vi alla trötta och började gå mot utgången.
Ett Snabbt Stopp i Värnamo
Shopping #NyaBadkläder #Badkul
Barnen ville bada, men Emilias baddräkt var för liten. Vi åkte till Värnamo för att köpa en ny baddräkt. Därefter badade hon och Alfred glatt. Värnamo var en gaska så stor stad. Mysigt att traska på gatorna där. Höra den småländska dialekten.
Hemma igen
Hemresa #Packning #Mys
Nu sitter jag ute under vår markis utanför Lvl^2 och skriver, ackompanjerad av fåglarnas kvitter och en sol som redan värmer. Idag ska vi lämna den här platsen för att åka hem. 28 grader väntas idag. Tur att vi har AC i vår husbil. Idag ska vi packa ihop och åka hem. Sängar ska bäddas, stolar och bord packas in. Ikväll ser jag fram emot att mysa under vår härliga paviljong. Farmor/mormor är trött men lycklig. Så glad över att ha kunnat ge de äldre barnbarnen denna resa, och att lilltjejen också tyckte det var kul. Men nu längtar jag hem, hem för att tvätta, fixa bilen inför nästa resa och njuta i paviljongen.
Vilket är ert bästa sommaräventyr med familjen? Berätta gärna så vi får flera ideer att hitta på till nästa sommar.
Har du ett minne av en riktigt härlig sommardag med familjen? Dela gärna med dig så kanske vi får idéer inför nästa sommar.
Reflektion
Det är i de där dagarna, fyllda av både lek och logistik, som familjebanden blir starkare. När vi delar upplevelser och skratt, får vi minnen som räcker hela livet. Att se barnbarnens glädje och nyfikenhet gör varje tidig morgon och varje solvarm eftermiddag värd allt.
AHA – Mellan raderna
Det här inlägget handlar om mer än bara en dag i Vilda Västern. Det är en berättelse om att ge tid, skapa upplevelser och se världen genom barnens ögon – där äventyret alltid finns runt hörnet.
Stöd mitt skrivande Vill du stödja mitt skrivande och hjälpa bloggen att leva vidare? → Stöd bloggen via PayPal
Då är det hela vägen hem då da… Nu sitter jag i passagerarsätet och skriver. Maken han koncentrerar sig på att köra Lvl^. Nu blir det vila för vår husbil. Två veckors vila är vad han behöver. För oss är det no, no till vila. Nu blir det jobb igen. Framför mig ligger en jobbhelg. Denna jobbhelgen blir ingen avstickare med vår lvl^, i helgen är det hela dagar med jobb. Där till har jag sökt semester på söndagen då det är Dop för vårt minsta barnbarn. Han den lilla ska heta Hugo.
Innan vi påbörjade resan hem, stannade vi till i Lerkil. Där åt vi lunch Pasta Carbonara. Efter maten ville jag titta till badplatsen, en skylt visade på 17 grader. Då är det enkelt att ta ett dopp. Men jag ville först kolla, att det inte fanns några brännmaneter. Det gjorde det inte. Hittade en krabba som var ute på söndagsvandring där nere på botten. Hade jag vart barn, hade jag sett till att fiska upp den. Det gjorde jag inte nu. Den va stor den där krabban tänk att få ha den i sin hink en sådan där härlig krabbfiskar dag.
den lilla krabba som hade en lite söndagspromenad
Vattnet var så fint och klart, det fanns liksom inga ursäkter för att inte bada. Det var liksom bara att hoppa i. När jag gick ner för trappan till det lite djupare, hörde jag farmors röst inom mig. Hon sa med sin lite mera bestämda röst, att jag inte skulle sjåpa mig. Det var bara att hoppa i. Nåja, jag sjåpade mig någon minut, sedan var det bara att hopp i. Så härligt och uppfriskande. När jag badat en stund gick jag upp men ångrade mig och gick i igen. Det badet fick bli för farmor, ett dopp för min lilla farmor som jag när hon levde alltid ville bada i Lerkil. Eller hm nej, farmor kunde nog bada precis var som helst bara det var saltvatten.
Om farmor hade levt nu så hade vi suttit just här och druckit kaffe och ätit farmors goda äggmackor. Just på den här klippbänken har jag ätit farmors äggmackor i många år, en och annan av hennes goda kanelbullar har jag nog ätit där med. Det var nästan som om farmor precis skulle komma ner från stigen och ropa att hon hade mackor med sig. Men hon bor vid den andar stranden och har gjort det några år nu. Men i år har hon i alla fall genom mig fått bada i Lerkil. Jag med för den delen.
Just här skulle jag sett farmor om hon levt. Här hade hon gått ner med den lilla eller ganska så stora fikakorgen.
Asså i gatan vad jag ibland saknar min fina gamla farmor.
Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen bor där borta i framtiden.
När ljungen blommar är sommaren över, det sa alltid min farmor. Just nu öser regnet ner, blåser och är riktigt mörkt ute. Just nu åker vi 45: an ner mot Borås. Vi ska igen väga vår husbil.
Sommaren är över sa farmor. Om den blommande ljungen. Förr om åren har jag vägrat titta på ljungen. Vilket är dumt för ljung är vackert där den står ljust lila och lyser upp. Sommaren är över…. redan för några veckor sedan såg jag den blommande ljungen. Inom mig blir det små tårar, över att igen går vi emot det där mörka kalla. Jag vägrar inte än! Sommaren är inte över ännu. Det kan komma många fina dagar ännu. Det är bara Augusti. De där ljumna varma sommarkvällarna som man kan sitta ute på altanen. Dom missade jag, men ännu finns det hopp om att solen kan hitta hit. Visst finns det? Det får inte vara slut ännu…
Min farmor hade rätt i mycket men, just det där med blommande ljungen. Det vill inte jag att hon ska ha rätt i. Jag kan sträcka mig till att när ljungen blommar då är vi på sluttampen av sommaren. För varje liten dag här och nu, går en liten bit av mig sönder så här i höstens närmande. Mitt sinne blir lägre, en liten sten som gröps ut och gör min känsla dov. Det är nu jag måste ta hand om mig, mitt själv lite extra för att inte ramla. Får igen börja med att skriva min dagbok, plocka fram mina ritblock och pennor, måla mina tavlor. Se till att njuta av de där helgerna som vi åker ut och njuter av vår husbil.
Ljungen som blommar, min farmor sa även att se till att köpa färsk honung på hösten som är från ljungen. Farmor, min farmor hade rätt i mycket. Kanske är det så att farmor, även hade rätt i det där med sommaren och ljungen som blommar. Kanske var det hennes sätt att säga till mig, att nu är det dags att ta hand om din själ. Det är nu extra viktigt att se till att du mår bra.
Ja min farmor hon hade nog rätt ändå. Hon som så ofta blev missförstådd som så ofta själv mådde rätt dåligt. Kanske var det just det hon sa. När ljungen blommar, då är det dags att se till dig i ditt innersta. Då är det dags att hitta känslan in att må bra utan solen, havet och friheten som bor där i sommaren.
Nej nog om farmor och hennes visdom. Lev idag just nu, igår är historian, morgondagen är framtiden. Just nu går det att njuta av den vackra blommande ljungen. Gå ut och njut av den skira färgen av ljung som berättar för oss om att nu är de det där sista. Det där sista som vi fortfarande kan njuta av.
Vädret är kallt om nu inte någon märkt det. Vi som bor i Dalsland har yr snö. Idag när jag gick ut med hunden var det riktigt kallt. Men för att vara helt tydlig nu Kära broder så frös jag inte under Jackan. Trotts raggsockar, store vantar, treatment Mössa och en stor halsduk så var det kallt. Snös klistrar sig fast i ansiktet men Aranda i öronen gör vintern mera mjuk.
När jag gick där ute i snön så tänkte jag på Programmet Allt för Sverige. Ni vet det där programmet med amerikanerna som åkt hit för att se sitt ursprung. I förra programmet så visade Anders “ Programledaren, buy cialis eller hur man säger, hur vi här uppe i Norden var högst upp på en skala. Hur vi liksom var traditionslösa, ensamma och inte så mycket för släkt och familj.
Det gjorde något med mig inom mig. För jag kände igen det han sa. Vi är ensamma och lever liksom lite för oss själva. Jag tror vi skulle behöva lite av den amerikanska andan här i Vårt kalla land. Jag tror det skulle stärka oss i oss själva.
Jag träffar veckovis en liten flicka från ett annat land. När jag berättade för henne att min farmor bodde i ett boende eftersom hon var så gammal. Så frågade hon varför jag inte tog hand om min gamla farmor. Varför hon inte bodde hos oss.
När jag började förklara för henne att det på boendet finns utbildad personal, att jag måste jobba, och att vi inte har plats så såg jag i hennes ögon att det jag sa var konstigt. Den lilla flickans ögon sa mig att jag har att lära. Tänk den lilla flickan som jag skulle vara tillför är mera tillför mig, hon lär mig saker. Ju mera jag tänker på det ju konstigare blir det för egentligen vad har utbildning med min farmor att göra?
Är det verkligen anledningen?
Tror det är en sanning som jag tagit till mig för att slippa stå ut med tanken om att jag väljer annorlunda. Min gamla farmor som alltid funnits där för mig sitter på hem för gamla. Inte sitter hon där för att jag tänker att det är det bästa för henne. Självklart så vill jag att det ska vara det bästa för henne men en av anledningarna till att hon bor där hon bor är ju att hon inte kan ta hand om sig själv på det sätt som hon mår bäst av. När hon bodde i egen lägenhet så glömde hon av att äta, hon ramlade och gjorde sig illa. Dessutom var hon så ensam.
Min farmor har 6 barnbarn, Hon hade inte behövt vara ensam. Men vi barnbarn prioriterar annorlunda där farmor inte får riktigt plats, vi har egna familjer. Arbeten och annat som vi anser vara viktigare än gamla farmor. Tänk om vi hade prioriterat annorlunda då för länge sedan. Då när hon började bli gammal när hon var ensam. Jag tror att om vi hade sett till att hon var mindre ensam så hade farmor inte blivit så borta och sjuk som hon är nu om vi hade tagit oss mera tid.
Urk inte utan att det gör ont i hjärtat när jag skriver det här. Det gör det, för tänk, jag har prioriterat bort min egna älskade farmor. Min Lilla Farmor som alltid hade Dumleklubbor och Sorbits i ett skåp i köket, Min lilla farmor som jag kunde prata med om allt.
Nej, vi måste på något sätt sluta upp med att prioritera bort våra nära och kära.
Jag tror vi måste bli mera mänskliga måste mera sätta människor vi har i vår närhet i vår närhet. Det är egentligen relationer som är det allra viktigaste i livet och värdesätter vi verkligen relationerna idag.
Jag tycker inte det, vi tar dom för givna och hinner inte ens med att säga hej ibland. Grannar är några som bor i andra huset, mera än så vet vi inte idag. Vårt samhälle är så litet smått och värmelöst. Vi tillåter till och med människor bo på gatan, vi förbrukar människor.
Då är det den sista dagen för jul i år i morgon går vi till jobb igen. Även jag. Låt dom aldrig få se dig skaka skriker thåström. Inte mycket jul över de orden, stomach men det är ord som talar till mig. Takterna är intensiva, site om några veckor är det nya ord som kommer att prata, nya takter som kommer att kännas då vi ska beväpna oss med vingar.
Det var inte en tanke att skriva om herr thåström, utan jag skulle skriva om min jul och min även i år gamla farmor. Hon som serverade morot-saft som farfar drack upp när hon gick ur köket. Det var inte bara morot-saft som farmor försåg mig med. Min farmor har varit en mest underbara farmor man kan ha, trots morot-saft och annat nyttigt som hon envist ville att jag skulle dricka. Jag var klen i maten sa farmor alltid. Själv kan jag känna att jag hade haft nytta av att vara klen i maten nu, för det hade gett mina kläder en bättre passform. Inte heller det här var tanken att jag skulle skriva om.
Känns som jag närmar mig ämnet som katten gör till en het gröt. För det jag tänker skriva om är känsligt och det gör förbannat ont! Om jag ska vara riktigt ärlig. Just nu känner jag att jag sväljer och sväljer för att inte skrika rätt ut. Orden som bor inom mig gör ont men tankarna omkring gör ännu mera ont.
För även om det bor en massa tacksamheter inom mig, så bor det även skam och så många tårar som ligger där och gömmer sig. Julen i år även den innehöll min älskade gamla farmor. Hon som alltid luktar spännande tvål från Spanien. Spanien var min farmors paradis och varje gång hon kom hem så hade hon med sig dofter och presenter. Oftast var det kråkguld och krimskrams, men oxå dofter av tvålar, olika kryddor och färska lagerblad mm. I förrgår satt hon vid bordet och intog sillen. Tyvärr har farmors kärlek till mat sakta domnat bort, för hon orkade bara sill, omelett på julafton. Kaffe och sherry som avslutning blev det och då skymtade min farmor fram igen hon satt där och kände sig som en fin gammal dam. Jag själv vill ju hävda att hon faktiskt är en fin gammal dam. Då i förrgår kände hon det själv och då tillsammans med sin punchkopp som då var fylld med sherry. Just punchkopparna är något som jag en gång för länge sedan fick av min farmor. Kopparna kommer från hennes mamma. Jag brukar bjuda farmor på sherry eller punch i just de koppar, när hon är här på julen.
Men i år var det inte lika trevligt att bjuda hit henne. Det gjorde mera ont, än vad det fyllde mig med kärlek. Min farmor har blivit gammal, och med åldern har det flyttat in åkommor som gör ont. Min lilla söta farmor har blivit någon som ingen av oss känner igen, och hon vet idag inte vilka vi är. Mig vet hon vem jag är, men vilka barn som var här och vem mannen var som satt där vid bordet i kostym, det hade hon inte en aning om. Barnen var mina, mannen med kostym var min make. Idag just nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli 12. Min lilla underbara farmor är idag just nu på ett sjukhus, ligger och väntar på att bli opererad. Man sa till mig att hon är förvirrad och inte går att prata med henne. Min lilla lilla farmor har ramlat. Ska opereras, fraktur i höften. Jag må vara egoistisk i min tanke men min första tanke som flyttade in blev: å vilken tur att hon orkade komma hit och fira jul i år. Viken tur att vi hade köpt sherry i år med. Vilken tur att vi har det i minnet nu. Att jag får ha det i minnet att min farmor satt här och kände sig som en fin dam av att få lite sherry i sin lilla punch kopp. Även om det kanske inte finns i minnet hos henne nu så vet jag. Att min lilla älskade farmor satt här och kände sig som fina damen bara för två dagar sedan. Inom mig känner jag just nu att det kanske var sista gången som jag fick förmånen att få min farmor till just fina damenkänslan.
Det första jag sa till min make igår kväll när vi fick veta var att: Jag är så tacksam över att vi hade farmor hos oss på Julafton. Jag är så tacksam över att jag i går morse åkte upp med varmrätten som var över sen julafton till henne i går vilket gjorde att hon kunde äta de små varma igår. När jag var där igår med Janson och allt det andra, sa jag till henne att jag får komma med efterrätten på annandagen. Så hon får komplettheten från aftonen då hon bara orkade sillen. Men efterrätten får jag byta ut till massvis med choklad och godisar.
Snickers är farmors favorit och choklad glass så det ska jag ta med mig till henne idag om jag nu får komma dit.
Jag hoppas att min farmor klara av operationen men, jag vet att det är även det av rent egoism. För min farmor har egentligen slutat att leva då den dagen min far valde att flyga upp till himlen. Men jag har fått förmånen att ha henne kvar i 8 år.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
