Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan I Oskar-serien får du möta skolvardagen genom ögonen på ett barn med NPF – autism och ADHD. Här blandas reflektioner, vardagsexempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där varje barn får blomma, istället för att pressas in i en färdig mall.
Välkommen till Oskar-serien. Här möter du Oskar – en pojke vars skolvardag visar oss både styrkorna och svårigheterna som följer med neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som autism och ADHD.
Den här serien blandar personliga reflektioner, konkreta exempel och tankar om hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
En av mina egna blyertsteckningar får följa med här. För mig symboliserar den hur ett barn ibland drar sig undan när världen blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berättelse vi behöver höra – och ta på allvar.
En av mina egna blyertsteckningar
Ta med dig en kopp varm dryck och håll mig sällskap under några dagar när jag skriver om ämnet autism. Nu kör vi – och vi kör framåt med förståelse, nyfikenhet och respekt för alla de barn och ungdomar som inte riktigt passar in i den där mallen som samhället så gärna vill trycka ner dem i. Deras värde och unika sätt att vara försvinner inte för att de inte passar i en färdig form – tvärtom, det är just där styrkan finns.
Varför Oskar-serien?
Barn som Oskar bär ofta på fantastiska styrkor – detaljseende, ärlighet, uthållighet, djupa specialintressen och en unik förmåga att tänka utanför ramarna. Samtidigt finns det också utmaningar, och de är viktiga att förstå:
1. Sensorisk känslighet
Ljud, ljus, dofter och beröring kan bli alldeles för mycket. Det kan till och med vara skillnad på spagetti och makaroner. Du kanske inte ser den skillnaden, men någon med autism vet precis.
Det kan handla om form, konsistens, hur det känns i munnen eller till och med hur det beter sig när man tuggar.
Selektivt ätande är vanligt och kan variera, men handlar ofta om att äta ett fåtal rätter som känns trygga och fungerar sensoriskt. Det är inte petighet – vissa smaker, konsistenser eller temperaturer kan faktiskt kännas obehagliga, ibland till och med outhärdliga.
2. Socialt samspel
Det kan vara svårare att tolka kroppsspråk, småprat och alla de där oskrivna reglerna som många tar för givna. För någon med autism är varje situation ny. Igår är inte samma som idag – även om du själv kanske tycker att det är precis likadant.
Det som fungerade igår kan kännas helt främmande idag, beroende på hur dagen började, hur energinivån är och vilka intryck som redan hunnit fylla hjärnan.
Humor kan också vara en utmaning. När en kamrat skojar skrattar barnet med autism kanske inte automatiskt. Att förstå skämt och ironi är ofta något som behöver läras in – som ett språk i språket.
Och när barnet själv berättar en rolig historia kan den ibland vara lånad från en komiker, där publiken skrattade högt. Det är då barnet lärt sig att här, just i den här pausen, ska man skratta.
Det handlar inte om att barnet saknar humor, utan om att humor – liksom kroppsspråk och sociala koder – inte alltid kommer av sig självt. Det behöver byggas upp, steg för steg, precis som när man lär sig läsa eller cykla.
3. Behov av rutiner
Förändringar kan skapa oro eller stress. Rutiner är som små trygghetspunkter i vardagen, som hjälper till att hålla ordning på en annars ganska oförutsägbar värld.
Har du sagt att det är fem mattetal som ska räknas innan det blir rast, så är det precis fem mattetal som gäller. När de är klara är det rast – punkt slut. Att det råkar vara fem minuter kvar av lektionen spelar ingen roll. I barnets värld är regeln klar och ändras inte.
Eller ta ett annat exempel: om man alltid borstar tänderna efter frukosten, men just idag inte hinner äta frukost – då kan det kännas helt fel att borsta tänderna. I barnets logik hör handlingarna ihop. Ingen frukost = ingen tandborstning.
För oss andra kan det verka oviktigt, men för barnet är det ett brott mot den ordning som skapar trygghet. Det är inte envishet för envishetens skull – det är ett sätt att hålla världen begriplig och hanterbar.
4. Varierande dagsform
Orken kan skifta från dag till dag, ibland till och med från timme till timme. Det som dränerar kan vara helt olika – och här vill jag skriva med stora bokstäver för att betona det: OLIKA är det för alla.
En sak som är ganska vanlig är att det kan vara svårt att sova för barn med autism. Och kanske är det här den enda likheten i just det här stycket – för i övrigt är allt väldigt individuellt.
Energierna över dagen kan rinna ut som ett timglas, ibland efter något som du tycker är en kort ansträngning. Det kan räcka att bara gå upp och klä på sig – och sedan är energin redan slut.
För barnet är det inte ”bara” att sätta igång igen. Det är som om batteriet redan är tömt och behöver laddas om, ibland länge.
5. Missförstånd
Vuxna kan ibland bedöma barnet utifrån en ”mall” istället för att möta det som det faktiskt är.
Med ”mall” menar jag de förväntningar och bilder vi har i huvudet om hur ett barn ”bör” fungera, utvecklas och reagera – baserat på erfarenheter av andra barn. Den där osynliga ramen vi jämför med, ofta utan att ens märka att vi gör det.
Vi människor samlar på erfarenheter och använder dem för att tolka nästa situation. Ibland är det hjälpsamt – men när det gäller barn med autism kan det bli helt fel. För mallen tar inte hänsyn till att varje barn är unikt, med sin egen kombination av styrkor, svårigheter, intressen och behov.
Jag minns en gång när jag satt på ett möte med skolan. Läraren sa: ”Men vi har haft många ungdomar med autism i den här skolan som klarat sig. Det är bara ditt barn som…”
Meningen stannade där – men jag hörde resten ändå. Orden som redan sagts berättade allt.
Det är just det som är mallen. Att titta på mitt barn genom andras prestationer, istället för att fråga: Vad behöver just ditt barn för att kunna må bra och lyckas här?
6. Skillnader mot ADHD
Energin och behovet av variation kan se helt annorlunda ut, även om vissa utmaningar överlappar.
En person med autism kan ofta uppskatta och behöva tydliga steg-för-steg-instruktioner: 1, 2, 3 – och följer dem till punkt och pricka. Det kan vara en styrka, för det ger trygghet och struktur.
En person med ADHD kan däremot ofta nöja sig med att höra en sammanfattning eller rubrik, få en känsla för uppgiften och sedan ge sig iväg för att göra – ofta med mer spontanitet, men också med större risk att missa detaljer på vägen.
Här hemma har vi sett den skillnaden många gånger. Förr, när vi köpte möbler från IKEA, packade vi bara upp och började skruva ihop – lite på känsla. Ibland fick vi börja om.
Idag gör vi annorlunda. Vi ger instruktionerna till vår son. Han älskar verkligen instruktioner – inte en punkt missas, inte ett steg hoppas över. Det är nästan som om han och manualen pratar samma språk.
Samma sak gäller mina köksmaskiner och annat som kräver att man läser bruksanvisning. När han läser och förklarar för mig hur jag ska göra, då blir det rätt direkt.
Den här skillnaden handlar inte om att det ena är bättre än det andra – utan om att hjärnan arbetar på olika sätt. Den som följer instruktioner noggrant kan leverera precision och exakthet. Den som kastar sig in direkt kan bidra med kreativitet och snabba lösningar.
Men det är viktigt att förstå dessa olikheter för att ge rätt stöd och rätt förväntningar.
Därför finns Oskar-serien
För att visa att vi kan möta barn på andra sätt än genom att försöka forma dem så att de passar in i en färdig mall.
Det här är mer än berättelsen om ett barn. Det är en spegel som visar hur vi vuxna formar miljöer där vissa barn får blomma och andra tvingas kämpa för att passa in.
Oskar-serien är en påminnelse om att varje gång vi väljer att se barnet framför oss – istället för vår bild av hur ett barn “ska” vara – så öppnar vi en dörr. Inte bara för dem, utan också för oss själva.
Reflektion
Alla barn bär på något unikt. Som vuxna kan vi välja att se det, förstå det och ge det plats att växa. Men vi måste också våga stå emot frestelsen att pressa in det i en form där det riskerar att vissna.
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Jag heter Carina, och jag har under många år haft förmånen att lära känna barn och ungdomar som kanske inte alltid passat in i skolans eller samhällets mallar.
I mitt arbete – och i livet – har jag sett hur viktigt det är att lyssna, förstå och ibland bara sitta bredvid utan att försöka fixa allt.
Jag skriver Oskar-serien för att dela med mig av det jag sett, känt och lärt mig. För att påminna om att bakom varje blick, varje tystnad och varje utbrott finns en historia. Och för att jag tror att vi alla, om vi vågar se, kan vara den där trygga punkten som gör skillnad.
AQ – Svenska (Oskar-serien del 1)
Vad är Oskar-serien? Oskar-serien är berättelser och reflektioner om barn som lever med NPF, som autism och ADHD. Serien visar både styrkor och svårigheter – och hur vi kan skapa skolmiljöer där alla barn får blomma.
Vilka styrkor kan barn med autism ha? Många barn med autism har unika styrkor som detaljseende, ärlighet, uthållighet, specialintressen och ett annorlunda sätt att tänka som ofta leder till kreativa lösningar.
Vilka utmaningar kan barn med autism möta i skolan? Det kan handla om sensorisk känslighet (ljud, ljus, mat), svårigheter i socialt samspel, behov av fasta rutiner, varierande energi under dagen, samt risken för missförstånd från vuxna.
Hur skiljer sig autism från ADHD? Barn med autism uppskattar ofta tydliga instruktioner och följer dem steg för steg. Barn med ADHD kan däremot kasta sig in i uppgifter mer spontant, men riskerar att missa detaljer. Båda sätten har sina styrkor – men kräver olika typer av stöd.
Varför skriver du om Oskar? För att visa att barn inte ska pressas in i en färdig mall. Genom att möta varje barn som den individ det är, kan vi öppna dörrar till utveckling och självkänsla.
Tänker bara dela med mig av Jennys inlägg på hennes hemsidan. Hon är så klok Jenny, sales nu har hon skrivit om Hemma sittande barn. Barn som inte går till skolan. Vilket är en förlust för alla. Finns så många som inte orkar hela vägen. Minns själv när min dotter gick i skolan, medical då orkade hon bara 3 dagar av veckan ibland. Det va de tre första dagarna hon orkadem sedan vart det som om energin bara försvann. Då log hon på sin säng kollade film och jag fick bli den där lite tå-trippande mamman som liksom väljer vad jag säger och om jag säger.
ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD
Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.
Publicerat första gången: 14 oktober 2014 ✍️ Av Carina Ikonen Nilsson
Arkivinlägg
Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar. Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.
När rubriken väckte ilska
Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna. Jag tror inte på det där.
Skulden man placerar på föräldrar
Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel. Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.
ADHD sitter inte i tallriken
Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig. Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.
Vad jag däremot tror på
Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga. I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa. Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.
Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos
Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen. De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.
Reflektion mellan raderna
Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.
Men godmorgon, search sover man dåligt är det bara att gå upp och låtsas att klockan är mera än den är. Då får man låtsas att man är pigg och har sovit gott. Så här nu på morgonen har jag fördrivit tiden med att läsa om Barnpartiet på deras hemsida. När jag läser blir jag varm i hela hjärtat. De verkar veta och förstå vad det handlar om. När jag läser Npf så tänker jag, pills De vet vad de talar om. Tänk om det va så att det redan tidigt inom barnomsorgen fanns kunskaper om NPF? vilken vinst det hade varit för hela samhället. Men framför allt för barnen och barnens familjer. Tänk va underbart det hade varit om kunskapen fanns enda ner i gräsrotsnivå och att du och ditt barn redan från början fick den hjälp och den förståelsen som du borde.
Det hade gjort allt så mycket enklare. Det hade gjort att föräldrar sluppit känslan av dålighetsföräldrar, personal hade sluppit tänka att föräldrarna är slappa och inte intresserade.
Men framför allt barnet hade sluppit alla erfarenheter av att inte duga, inte vara en bra fullkomlig människa. Man hade ju tänker jag, fångat upp och lyft fram det som är bra, det som är tillgångarna om kunskapen hade funnit. Då hade alla barn fått den miljö, de förutsättningar och de möjligheter att glänsa som de har rättigheter till. Jo, jag fick en ny dröm eller min gamla dröm blev just nu som ny. Tänk om den kan bli sann….
Det kan den och det kommer den att bli. Känner bara att processen tar för lång tid. För många små barn kommer att växa upp som trasiga unga vuxna.
Bli bortkastade undanskuffade barn. Jag vägrar att acceptera det, jag vill inte ställa upp på det, att vissa människor till och med barn inte skulle vara tillräckligt bra som de är.
Alla barn har rättigheter till att växa upp och få med sig känslan av att duga Precis så som de är.
Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell.
Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, here även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna, cialis än henne. Men helt överens om det är vi nog inte, fast egentligen spelar det ingen roll.
Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.
Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS! Nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev.
Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig. Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir.
Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt, för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa godnatt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar. Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig.
En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där. Just dessa dagar, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.
Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk. Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt. Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier. En bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori, som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still. Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen. Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna.
Det är ett av mina stora intressen. Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken.
Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig, en kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD. Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.
Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten. Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i Samsung mobilen 🙂 Nepp nu får det vara bra för idag, för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig, gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang. Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll. Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam.
Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten.
Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂
Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barn rum.
10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barn rum, i alla fall året ut. 10 kronor Per bok som jag säljer. 10 kronor per såld bok går till Projektet: Ge Bort ett Barn rum. Jag tycker tanken är fin, som Lotta Abrahamsson och de andra ordnat. De åker runt i vårt avlånga land samlar in saker, åker sedan till en utvald familj där de renoverar och fixar barns rum. Barnen får en egen liten oas att landa i, att samla energi i. Projektet är helt ideellt och jag gillar tanken. Som en litet minne av renoveringen hänger sedan en tavla som påminner om viktigheten om barns viktigaste kunskap:
Du är bra precis som du är, Bilden är tecknad av Majsan
vi trodde det skulle hålla. Eller gjorde vi det? Det är stora frågor som flyttat in i helgen efter att sonen varit på kortis igen. Av tre gånger så funkade två. Idag är det vår sons fel igen. Han blir aggressiv enligt personalen. Jag ser det som personalen inte har den kunskap, ask kanske är det så att av två gånger så kopplar personalen av. Jag anser att dom är inkompetenta och saknar kunskaper om hur man bemöter barn. Jag anser att dom är inkompetenta när det handlar om hur dom hantera barn som är impulsiva, check som inte förstår sina sammanhang.
Vi gjorde ett försök, buy av tre gånger så funkade två. Som alltid är det vårt barn det är fel på enligt personalen. Jag kan till viss del hålla med dom, fast jag anser inte att det är något fel. Men vår son är annorlunda, han passar inte in i de där vanliga mallarna som finns för alla andra. Nej vår son har en mera skräddarsydd form, som mera passar in på bara honom. Det känns som om hoppet sviker mig. Det känns som att framtiden är en mörk ganska så ovänlig plats, för vår son. Jag blir ledsen, uppgiven, frustrerad när jag ser på händelsen.
De människor som säger sig ha kunskaper om Asperger, de som säger att de har och kan allt om just barnen som hamnar inom Npf, ser allt som att det är sonens fel. Det är vi vuxna som ska förebygga, det är vi vuxna som ska ligga steget framför, dessa barn. Vi ska ser till att tillvaron blir förståelig för dessa barn. Vi ska hjälpa till och kartlägga, göra sammanhangen begripliga. Vår son hade gått ut i trädgården på kortis, hittat ett verktyg som annan personal glömt i trädgården. Verktyget blev en konflikt och ett bråk där det blev hårda tag.
Vår son brukar ofta gå ut i trädgården här hemma, det gör han när han vill vara ensam. Han går ut och rensar trädgården på sniglar. Ett sätt för honom att koppla av, ofta gör han det när han varit ute på något äventyr. Som efter en helg på kortis, då går han ut i trädgården och rensar upp sniglar, plockar jordgubbar krattar. Hans sätt att rensa hjärna.
De andra barnen hade blivit rädda för vår son. För mig känns det konstigt om de är fyra personal, en konflikt, att alla barn befinner sig i konfliktsituationen, som var med personalen. De andra barnen hade blivit rädda, så dom låst in sig på toaletten. Hur kommer det sig att personalen inte skyddar de andra barnen?
Hur kommer det sig att personalen inte läser av en situation bättre? Ska de överhuvudtaget arbeta med barn?
Två av de andra personalen skulle självklart tagit de andra ungarna från situationen, så att situationen inte blev så den blev.
Det är väl självklart att då det blir konflikt ska de andra barnen inte befinna sig i konfliktsituationen. de andra eleverna ska inte ha möjlighet att lägga sig i situationen, dom skulle göra det dom höll på med. Dom skulle äta sin tårta och inte behöva vänta på vår son ska komma ur sina känslor. Att de får vänta på tårta bara för att vår son inte är på samma våglängd är ju kollektiv bestraffning och sånt får man ju inte ta till.
Våra barn har ju problem med sociala situationer, även när det inte är konflikter. På Kortis är dom för att dom har problem i olika former, på kortis är dom för att ha roligt och slippa tjat från oss föräldrar. Av tre helger så funkar två 2 -1 blir det hur ska detta lösas. Jag just nu känner jag att jag gett upp hoppet om att det någonsin kommer att funka. 🙁
Dom säger att de har kunskaper, att de kan sitt jobb. Men nej, de kan dom verkligen inte, två personal skulle vara med vår son i hans konflikt. De två andra i personalen som fanns, skulle ta de andra barnen åtsidan tills situationen hade lugnat sig. Det hade inte blivit en konflikt, om de hade väntat ut tiden. Då hade den inte uppstått. Det hade räckt med att fråga vår son, vad han gör och sagt att när han är klar så får dom lägga ner verktyget i källaren.
En personal hade om det hade känts bra kunna sitta där ute i trädgården och väntat ut vår son, de hade sedan gemensamt kunnat gått ner och lagt in trädgårds saken i källaren. Därefter gått in och ätit tårta. Till och med så att tårtan hade kunnat hoppas över. Inte bildligt då:).
De hade behövt lära sig hur man vänder en konflikt, genom att vänta, dom hade bara behövt tänka problem, så hade dom förstått att det som skedde, berodde på att dom inte tänkte efter innan. Problem ett så enkelt ord, situationen hade blivit annorlunda. Pojken är ju rädd, han tror inte, litar inte på personalen, därför blir det konflikt, pojken känner att det inte går att lita på personalen. Han tror inte att personalen kan lösa eller hjälpa honom, igenom situationer. De kunde dom inte heller. För det blev konflikt, den största förloraren i situationen är inte kortis, eller de andra barnen den största förloraren är faktiskt vår son.
Ännu en gång visade personalen att det faktiskt inte gick att lita på, att de faktiskt inte läste av vår son, att de faktiskt inte klarade av situationen utan att det slutade, i konflikt.
Vår son har inte valt att ha sitt funktionshinder, vår son kommer inte att ändra sig.
Det är vi andra, som är runt omkring honom, det är vi som måste ändra oss, tyvärr så är det, faktiskt. Det är vi som har kunskapen, vi som ska hjälpa och stödja vår son, så att han får ett gott liv, där han ofta ska befinna sig i situationer som han klarar av.
Vi ska inte skapa dessa situationer. Vi ska förhindra att sådana situationer uppstår. Han kommer aldrig att lära sig hantera just situationen som uppstod, vi ska förhindra att den uppstår.
Den privata välfärden de privata alternativen som finns, är ett nederlag. Att stat och kommun inte fattar att privata ägare inte gör detta för att de är snälla, utan är där för att tjäna pengar. I den privata välfärden lägger man inte pengar på utbildning, kunskap. Här ser man till att personalkostnader inte är för höga. Nej, det måste finnas andra alternativ. Dom har inte ens ringt och frågat hur det är, hur sonen mår sedan han kom hem. Inte ett pling har det varit i vår telefon.
Men är det sådant som vi vanliga dödliga ska lära ut till professionen?
Inget samtal från stöd och resurs om helgens misslyckande och ingen diskussion för den delen heller har hamnat hos oss. Vilket jag tycker är tråkigt. jag tänker att dom borde kosta på sig detta för att reda ut det som ska redas ut.
Hade det varit jag i min yrkes roll, patient som skulle gjort samtalet och bokat tiden. Så hade det redan varit gjort. För jag hade ringt upp min chef redan i helgen, buy cialis redan innan jag hade ringt det ödesdigra samtalet hem till föräldrarna. Så hade min chef fått ett mail eller samtal om hur jag eller vad jag ska göra.
Efter chef -samtalet så hade jag sedan ringt upp familjen det handlade om för att boka möte så att vi snabbt kommer i kontakt och reder ut det som ska redas ut. Men här är det tyst. Här har inget samtal ringts trotts att personalen som lämnade vår son på kvällen, sa att vi får höras telefonledes.
I minnet seglar det förbi små korta minnen om tiden som varit, små ord som nu sätts i en kedja. Som bildar en bild i ett pussel som jag inte innan behövt lägga eller pussla. Nu gillar jag pussel men just det här pusslet vill jag inte lägga. Det är ett pussel som inte borde läggas och inte läggas av mig.
Min make berättade att han nästa sig för pannan av en kommentar som Personalen sagt:
– Det var verkligen bra Tommy att du sa det där till mig, det fick mig att tänka.
Det maken hade sagt var att det är ju inte så att bara för vår son är 16 år gammal är 16 år fullt ut. Även om sexton åriga pojkar gillar hemska filmer så gör inte våran son det han är mera som en tio åring och gillar tecknade serier.
Just nu gör det mig förundrad, det gör mera än så i mig. För Dom pratar om att dom har kunskaper och kan och vet och gör. Just det med ålder är något som dom borde veta utan påminnelser av oss. För det är ju mera förekommande att barn med lite kryddigheter av NPF är oftast inte i fas med sin ålder.
Är det sådana saker vi behöver lära personalen så blir jag lite mera än rädd. Att vi tillsammans kan lära av varandra trodde jag var mera strategier om hur vi får det att funka inte basal kunskap.
Nej nu ska jag sluta skriva och göra mig frukost, vänta på samtal. Frågan är hur länge vi får vänta.
Det står skrivet i framtiden.
Lev idag just nu är det långt till nästa kortis helg och just nu känns det mera än gott i magen.
Lite vitaminer ska nog göra susen idag med, så det får bli nypressad Apelsin i glas till frukost idag med.
Det har varit en dag i Compassens regi. Redan igår tjuvstartade vi men på ett ärligt sätt. Vi åkte ner en dag innan för det hade blivit på tok för tidigt, click om vi skulle kommit i tid som idag när det startade. Det är många nya medlemmar. Som var här i år. Men även många som varit med år efter år. Just den här helgen är det föräldra helg, clinic Vi är på hotell Fregatten i Varberg.
Under dagen har vi pratat NPF, buy haft olika grupper där vi diskuterat olika ämnen. En reflektion som jag gjort så här i stunden är hur mycket kraft det bor i sammanhanget. Det finns sådan styrka och kraft. Jag har mött människor idag som kämpar sig igenom dagarna i kampen om sina barns rättigheter som strävar med att få vardagen att gå ihop. Få det gå runt. Nu tänker jag att det inte handlar om barnen i sig. Även om det är ett annorlunda liv när man pratar NPF. Idag är det ännu likadant som det var igår upptäckte jag. Jag vet Rom byggdes inte på en dag. Men det borde ju finnas mera Rom idag än det var igår.
Tyvärr så känner jag just nu att det inte är många stenar som är mera tillrätta lagda idag än det var för några år sedan när mina barn var mindre. Det är liksom samma kamp som föräldrar kämpar med idag som det var då. Oavsett så ger det mig hopp, för det bor en sådan styrka och kraft i föräldrarna som är med i sammanhanget här i helgen.
Samtidigt tänker jag på hur allt hade varit mycket enklare om vårt samhälle hade sett lite annorlunda ut.
Tänk om det hade funnits mera förståelse, då hade kampen inte behövt vara sådan kamp. Tänk om vi mera hade sett till individen och till tillgångar.
Tänk om vi inte hade behövt leta reda på all hjälp själv.
Tänk om någon hade kunnat vara en orienterings administratör som hjälpte familjen från dag ett till dag klart, som hjälpte till med ansökningar och allt sånt där som vi idag får luska ut själva när det handlar om diagnos.
Eller tänk om men nu är det en helt omöjlig o- uppnåelig önskan tänker jag.
Tänk om Vi hade sluppit allt lidande innan det blev diagnos.
Tänk om man då man redan första gången upptäckte att det skulle kunna tänkas vara lite speciella behov, tillgodosågs med en gång.
Tänk om det inte var köer och lotteri när det handlar om vem som ska få utredning?
Tänk om du, du har fått din diagnos slapp att bli ifrågasatt och hade sluppit höjda ögonbryn och blickar om att du är lat, eller bara loj.
Eller tänk om, Tänk om det var helt okey att vi alla fick vara precis så som vi är.
Tänk om det fanns mera acceptans.
Tänk om, tänk om det verkligen var så att det fanns plats för alla människor. Att vi hade sådan stort utrymme så att ingen stod utanför och tittade in.
Ja, jo jag lovar jag ska sluta drömma nu, eller nej det tänker jag inte göra. För det ger mig kraft, hopp om att vi alla i hela samhället. En dag kommer att få plats, utan att dölja eller gömma en del av det som bor inom oss.
Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell. Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, pharmacy även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna än hon. Men helt överens om det är vi nog inte fast egentligen spelar det ingen roll. Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.
Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev. Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig.
Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir. Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt det för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa god natt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar. Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig. En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där.
Just dom här dagarna, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.
Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk. Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt. Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier.en bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still. Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen. Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna. Det är ett av mina stora intressen. Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken. Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig och en kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD. Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.
Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten, Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i samsung mobilen 🙂
Nepp nu får det vara bra för idag för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang.
Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll.
Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam. Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten. Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂 Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barnrum. 10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barnrum, i alla fall året ut. 10 kronor Per bok som jag säljer.
Ändå förväntar vi oss att de ska klara och slutföra saker, hospital som barn i den åldern.
Lyssnar på Ozzy. Försöker att varva ner efter jobbet. Det är lite svårt för mig att göra ibland. Ett antal tankar som jag liksom måste stänga av.
Så som: Låste jag dörren. En grymhet som jag har och har haft helsvårt att får ordning på. Men idag tar jag kort med mobilen, click när nyckeln är vriden åt det håll som den är låst på.
En annan tanke är men gud fick jag med allt skrev jag ner sakerna som jag skulle? Här får jag rent av lägga kraft på att bara stänga av tankarna när jag upptäcker att dom kommer. Inte alltid så lätt för ibland är jag liksom inte medveten om att de flyttar in. I dag just nu hjälper Ozzy mig med att stänga av. Now you see it, ailment now you don’t sjunger han. Det för mig tillbaka till 83 -84. Livet var uppdelat i svart eller vitt, tajta randiga byxor på snygga killar med långt lockigt hår. Fluffigt hår fullt med rak skum och allt va det var. Moster of rock Van halen, nått annat och ACDC. Var nog senare men då i tiden. En kopp kaffe till och jobbet är som bortblåst en stund.
Tänker på ADHD/ Skola /barn
Tänker mig ungar vi säger någon i 7 an 8an som också får till sig eget ansvar. Du är nu så stor att det är ditt ansvar. Det är ditt ansvar att lämna in uppgifterna i tid. Det är ditt ansvar att ha med dig rätt saker till lektionen. Men det är ditt ansvar att ha koll på.
Jag är 47 år och får ont i magen av det alltid återkommande ansvaret jag har i att ha koll på alla regler och förordningar på mitt jobb.
Tänker en liten tjej eller kille som kanske när han somnar , somnar med Hjälp jag glömde pappret i skolan. Men oj jag missade göra läxan idag. Men oj jag skulle ha lämnat in den skulle vart klar.
Kommer till skolan och får till sig, att nu är du så stor att det är sådant som du har ansvar över, det är sådant som du själv måste ta ansvar över.
Vi säger att våran lilla tjej som nu ska ta allt det här ansvar har en diagnos. Adhd säger vi.
Hon vill ju vara en av alla andra, hon till och med vill vara mera som alla andra eftersom hon inom sig har en känsla av att inte vara som alla andra. Inser att hon inte kommer att bli som alla andra men kämpar febrilt med sin uppgift. Varje gång i början av terminerna så har hon en stark känsla av att denna gången, ska det inte bli som året innan. Denna gång ska hon minsann ta sig i kragen, hinna med, göra läxorna, få bra poäng på alla uppgifter.
Hon går in hårt så här de första veckorna. Eftersom hon inte vill vara annorlunda sitter hon tyst och sliter med att hålla fokus, bär med sig alla böcker i sin väska som hon har med. Det gör att hon alltid har med det hon ska till lektionen. Ingen märker att hon kämpar och lägger ner 220% på att lyckas.
Jo föresten, det finns några som märker, hennes mamma är en av dom som märker. För varje dag när den lilla tjejen kommer hem, hör mamman då hennes flicka öppnar dörren till sitt hem. Då hör mamman på själva öppnandet och stängandet av dörren, hur eftermiddagen kommer att bli. Redan här vet mamman om hon inom kort kommer att trippa på tå och ändå misslyckas med att ha en glad dotter. Redan här hör mamma om hon ska fråga om Läxor. När skolväskan sedan läggs i hallen så anar inte mamman längre nu är det helt klart hur eftermiddagen ska bli. Hur vet hon?
Jo, från alla andra tidigare terminer, när samma saker upprepats gång på gång. Den lilla flickan har ju ännu bara gått några få veckor i skolan. Ännu har vi inte kommit till den där tröttheten, som gör oss mammor oroliga på riktigt. Ännu så lyser det lite hopp i flickan, om att hon har koll och denna gång kommer hon att lyckats. Så flickan svär lite åt sin mamma, för att hon e trött och för att hon skärpt till sig så många timmar. Går in på toa och tixar av lite av tröttheten. Äter lite mat, dricker lite saft och får lite energi. Går in och pluggar, har datorn i gång, lite musik och pluggar, kollar olika sidor byter musik grupp och tänker på det fröken sa och pluggar, kommer på det som hände på rasten när hon pluggar, pluggar och pluggar kommer på att matte pappret inte finns där det skulle vara, måste ha glömt det i salen.
Allt bärande av alla böcker är tröttande och hon har lite ont i axeln som väskan hänger på dagligen. När kvällen kommer har hon slutat plugga, blir ändå inget gjort. Ännu tror hon att hon pluggar så som alla andra gör, att nu har hon verkligen skärpt till sig. Nu har hon koll. Somnar sover vaknar somnar igen. När mamma kommer in på morgonen är hon så grymt trött att hon inte kan förstå att det är morgonen. Men ännu är det tidigt på terminen, så hon orkar upp. Hon har i tanken att hon ska ha de svarta byxorna som hon gillar. Tyvärr så hittar hon dom inte, mamma säger att dom ligger i tvätten smutsiga. Det här ställer till det lite, för det var ju dom byxorna hon skulle ha. Här blir det svårt att tänka nytt, skäller på mamma skriker djävla kärring och lite till. Men tillsist kommer hon på och får på sig kläder. Går tillskolan med hela väskan full med böcker i alla olika ämnen. Tyvärr så glömde hon boken som hon pluggat i. Den ligger kvar på skrivbordet.
Misslyckande flyttar in redan första lektionen när hon har det ämnet. Fröken som minns förra året sucka och rycker på axlarna hon vet ju ungen är ju inte intresserad, bara lat har alltid varit. Tänk om hon hade haft lika mycket intresse på ämnena i skolan som hon har i att hitta ursäkter. Det går någon månad till, vi kanske till och med är någonstans runt oktober.
Vi säger att vi till och med är i oktober lovet. Hon är ledig och ligger i mammas säng. Mamma har nu på allvar blivit orolig. Nu är det som det var redan förra året på vinterlovet, hela veckor är inte längre på tal om att orka skolan. Flickan ligger i sängen, mamman orolig. Hon frågar sin dotter vad som är fel. Dottern börjar gråta, mamman ser hopplösheten i dotterns ögon. Mamma jag är rädd säger dottern. Tårarna rinner ner för ögonen och dottern får nu svårt att tala. Men lyckas får fram att hon hela tiden känner att hon har ont i magen, hon är ofta yr, känner hela tiden att hon inte hinner med, hon har tusen uppgifter i skolan, som hon inte hinner med. Mamma jag är rädd fortsätter hon jag kommer aldrig att orka med skolan till Jullovet. Hur ska jag orka? Mamman tittar på dottern, blir förtvivlad ser sin lilla underbara gulliga fantastiska dotter och blir rädd. Inom mamman flyttar det in tankar om men herre gud, hon är ju bara 14 år och redan känner att livet är övermäktigt. 14 år och känner att hon inte klarar av det som hennes omgivning förväntar sig att hon ska klara. 14 år och så full av symtom på stress och uppgivenheter, så att ungen bara ligger och tittar i taket. Hur ska jag kunna hjälpa snurrar tankarna.
Nu avslutar vi här, nu är det återigen nu, just nu. Just det jag skrivit om vet jag att det inte är något som inte finns. Och Inte ens så att du behöver ha ADHD, vara 14 år och flicka. Jag vet att det finns, flickor och pojkar som växer upp och redan tidigt får helt klart för sig att de inte duger inte klarar det som förväntas av dom. Vi har barn som känner att de har uppgifter i sina liv att göra, som är stora som hus som de aldrig kommer att orka med klara av. Jag vill så gärna skriva att det inte är sant men då skulle jag ljuga och jag har svårt att vara smidig och hitta till mjukare vägar där sanningar inte gör ont. Maken kallar mig osmidig jo men visst låt mig vara det men problemen med små flickor och pojkar som håller på att växa upp finns och vi måste göra nått.
Vi måste göra nått nu!
Vi kan inte låta det vara så att våra barn växer upp och redan från början ger upp för att vi vuxna har bestämt att när barn är 14 ska dom klara det eller ta det ansvar. Vissa barn är 14 år i kroppen men inom vissa områden yngre kanske inte ens 10 år och vi låter de ta ansvar.
Jag är vuxen, det är inte varje dag jag alltid orkar vara och ta ansvar. Men vi kräver av barn som kanske är 14 år, att dom ska klara av det. Trotts att de kanske har lite mindre förmåga att ta ansvar, ha koll, och hitta till nya strategier. Detta gör att dom växer upp med en känsla av att inte duga…
Alla barn ska får växa upp med en känsla att duga som de är. Som den här lilla killen gör.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
