Är det Concertan som nått sin gräns?

Här har det kommit massor och åter massor av snö. Tog en liten promenad idag, det var både tungt och jobbigt. Ingen skottning av gångbanor nej det var att pulsa i snön. Min nya fina jacka som jag fick av min syster var verkligen varm och skön att ha på, ylle värmer till och med själen. Den gav mig varma tankar, snälla mjuka tankar.
Uppfriskande steg, som hjälpte mig att sortera vad som är mitt och inte…..

Har återigen kommit in i fasen migrän, 4 av 7 dagar cirkulerar i migräntillstånd. Här behöver jobbas med saker som gör att jag hittar tillbaka till mera harmoni, lär mig att ta ett steg tillbaka så att jag slipper de stressrelaterade symtomer.

Spikmattan som för någon vecka sen tog bort huvudvärken, hjälper inte längre. Eller just då just när jag ligger den försvinner huvudvärken. Men efter bara några minuter är den tillbaka med samma styrka. Funderar på om det har med min tablett att göra, vill inte att så ska vara fallet. För vad gör jag då? Ska jag sluta med tabletten och få tillbaka alla sov timmar, alla missar och åter igen vara högt och lågt för att orka vara vaken?.

Vågar man ta migräntabletter om man har lite högre blodtryck, eller äter concerta? Min huvudvärk står ju för något det är en symtom på att något inte stämmer. I mina tankar står den för att jag kräver saker av mig själv som min kropp kanske inte orkar med. En tablett tar bort symtomen just symtomen är ett tecken på att något inte stämmer i livet jag lever, vet att det är stressen som skapar symtomen, men herre gud jag stressar inte….

Men har en inre stress alltid, som är en del av ADHD. Concertan är till för att ta bort topparna av ADHD, är det Concertan som inte längre hjälper? Tre år av Concerta. Tre år av mindre huvudvärk. Den senaste månaden har migränen kommit tillbaka, 4 dagar i veckan. Behöver nog diskutera med en läkare eller någon som är mera kunnig än jag. Vet bara att just nu vill jag inte ha

Intervjun var okey inget farligt alls.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 18 december 2009

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Intervjun var okey, doctor inget farligt alls.

Intervjun gick bra, site tyckte det var lite kul att prata om min bok igen. Den har liksom sovit i mig ett tag. Blev lite förundrad över hur lite jag upplevde min upplaga.

Medan killen som intervjuade mig faktiskt lyste upp, mina tankar. Små tankar bor ju ibland i mig, men egentligen är det lite? Jag har ju tryckt upp min bok, en andra tryckning är ju redan gjord, har ju redan sålt över de böcker jag från början var rädd, att böckerna skulle bo här hemma i bokhyllan.

Så nu i eftermiddag, har jag faktiskt har större tankar.Jag säljer ju böcker, en andra tryckning. Målet var från början att få sålt de första böckerna, utan att få en skuld på det som det kostade. Det ser annorlunda ut idag. Böckerna finns fortfarande och ännu skulle det kunna bli en förlust affär, målet var aldrig att gå med vinst.

Målet var att andra skulle kunna läsa min bok, känna igen sig av orden som jag skrivit. Det målet är också uppnått. För ibland händer det, att det dimper ner ett brev på min mail, om att mina ord skulle lika gärna vara hennes, hon som just läst.

Det säger mig att jag lyckats, det var målet.

Jag föredrar att kalla mig impulsiv. Klicka på länken så kommer ni till liten upplaga där den går att beställas.

Tillgångsfabriker borde springa upp åt i kurs, Aktiekursen uppåt för tillgångsfabriken.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 december 2009

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

tänk om det var så att det fanns ett företag som tillverkade tillgångskrafter. Om företaget fokuserade på människors tillgångar där vi fick växa i våra tillgångar så mycket vi bara orkade med. Just i de tankarna vaknade jag i i morse. Ordet som nästan var som en tavla framför mig var just Tillgångsfabriken. Visst är det ett vackert namn!

Kaffe tystnad och målar penslar. Kan jag begära mera? Nej inte jag, seek det har varit en perfekt morgon för min själ. Även om internet krånglade då jag skrev min skrivpuff så jag fick skriva om allt, så gör det inget. Jag hade ju mina färger att ta till istället. Även vårat lilla samhälle är täckt av snö, snön lyser upp mörkret och till och med i mig infinner sig lite julkänsla. Jag som inte ens gillar denna stresshögtid. Just nu känner jag att jag ändå gör det. Kanske är det för att jag detta året inte stressar, inte känner press. Redan i somras visste jag om att min jul skulle vara en arbetsjul. Julafton firar vi hos svärmor, kanske inte jag men maken och barnen. Ska jag med beror på hur sömnen på jobbet blir.

Att jag jobbar i jul har gjort att jag bestämt mig för att inte lägga en massa tid på tomtar och pynt. Här hemma är det bara ljustakar i fönstrena och lite stjärnor. Det får räcka för i år. Förra julen hade jag pyntat, och hade två överhängande tentor framför mig, en omtenta och en tenta om Femfaktorn och andra olika teorier. Då satt jag dagarna i enda och pluggade till och med drömde om Freud och Carl Rogers. I år är det målartag och skrivtag.

Min bok säljar sidan visar ännu att boken finns, och att den säljer. Vissa dagar blir jag euforisk över att jag gjorde det. Tänk att jag, jag skrev och gav ut min bok. För mig är det stort, rent av fantastiskt, för jag trodde inte hade bara en dröm om att skriva, nu sitter jag här och kan titta tillbaka på dagen då jag höll boken i min hand. Overkligt känns det, som om det ännu bara är en dröm som jag drömt.

Men på mitt skrivbord, vid sidan om mig på ett stafli står min bok uppställd. Den liksom på minner mig om att det verkligen har hänt.

Jag föredrar att kalla mig impulsiv, smakar på titeln. Jo, jag för nog det, jag föredrar att kalla mig författare. Nej, det känns ännu lite overkligt. Nej jag föredrar att kalla mig, mig, sådan som jag är, med mina tillgångar och otillgångar, tillgångarna är flera än otillgångarna. Det gör tillgångarna i mig bättre, de är tillgångarna i mig som jag ska fokusera på. Tillgångarna är stigar gångar av bra saker med mig, till och med min frustrations och ibland ilskan blir en tillgång för den visar mig att här, just nu i ilskan gömmer sig något som jag behöver träna på…….

Caroline af Ugglas

Av Carina Ikonen Nilsson

den 15 december 2009

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

var idag med i tidningen attention, ask där hon sa något, search som jag blev lite stött på. Här handlade det om att hon inte ville att dottern skulle ha diagnosen ADHD, fast skolan reagerat och ville hjälpa till. Nu säger jag inte att det var fel! Men jag tror att den rädslan hon känner för själva diagnosen, kan bli ett hinder för andra barn när föräldrar läser. Andra som har barn, som kanske har lite svårigheter i skolan. Ser tillbaka på historian här hemma när jag var livrädd, för att man skulle stämpla min son. Minns hur jag slogs och kämpade för att han skulle få vara som han var, även i skolan. Då diagnos för mig var något farligt. Det var innan jag och min son träffade den fantastiska ”Dampdoktorn” med de buskiga ögonbrynen. Han som såg min son, som han var som lyste upp mina ögon, gav mig kraften. Att orka lite till, att se och kämpa så att min son fick rätt hjälp.

Jag ser ju mera diagnosen som en tillgång, har ju som sagt skrivit en bok om just det.

Adhd är inget funktionshinder i mig utan i samhället. Framför allt så är det i skolan, det stora problemet är. Där är ju ADHD en symtom, på en skola, som vill att alla skall vara stöpta i samma form, man har inte kunskapen och inte heller de rätta resurserna. För att stödja och uppmuntra de barnen, som inte är så fyrkantiga. Rädslan i Hennes uttalande handlar, om föräldrar en sådan som mig, sådan som jag var för många år sen, när det inte funkade.

När jag var en jobbig, gapig tiger som vaktade min sons heder. Då innan jag själv hade kunskapen om just ADHD, med den sviktande självkänslan som ADHD diagnosen liksom bjuder på. DÅ var jag rädd, rädd för att en stämpel skulle göra min son sjuk.

Idag vet jag och är hundra mil klokare.

I dag är ADHD en nyckel, en nyckel som hjälper mig och min son att få den hjälpen han behöver. Även om man ibland undrar i vilket århundrade man är i, så är det en hjälp i förståelse och kunskap. Inom honom själv kan han känna stolthet, och förbi se vissa små hinder, samt växa i sig själv, varje seger blir en vinst i honom, svårigheter i ADHD sammanhang där han lyckas växer han. Där han mera misslyckas, får han en större förståelse för att det kanske inte blev som han tänkt. Nu skulle jag kunna byta ut han, min son, orden till mig själv.

För även för mig, är det i dag en mera vilsam och behaglig kvinna i mig. Mina mål som kanske inte är helt raka, som ibland är hinder som visar sig i ord av som: nej jag tänkte inte på det eller, nej det hade jag inte en tanke på. Eller jag glömde, så kan jag liksom krama om mig själv och ha en förlåtande attityd emot mig själv,som visar mig att i tillgången så är just det här en liten otillgång, här behöver jag träna mera eller be om hjälp.

Som jag skrivit innan så kräver inte jag, att en blind skall använda ögonen ingen annan heller, hoppas jag. Förhoppningsvis så ger man en blind, andra hjälpmedel som gör det lättare för honom eller henne i dennes vardag. Min ADHD kräver kanske inte en ledarhund eller glasögon, utan en eftertänksam och mera förstående omgivning där man inte dömmer min glömska eller impulsivitet som lathet och dumhet. För just i mig i min adhd så är det så att nej jag glömde av det, eller jag tänkte inte på det. Lappen som jag skulle minnas tappade jag bort den försvann och det var inte för att jag var slarvig utan jag har liksom inte ens i minnet att jag inte minns var jag la den.

Tidsuppfattning för mig är något som jag inte har förmågan att känna riktigt, utan behöver min make som hjälper mig att planera för nästa steg. Ojdå ser att ämnet blev lång i sammanhängande och hoppigt min ursäkt hmm mitt lilla piller som jag idag tog tidigt är ute sen länge. Koncentrationen som är lite mera flyktig i mig, är just nu på flykt, inte hemma eller sover redan.

Jag ser i ett lite längre perspektiv än af Ugglas just nu. Dottern kanske byter skola, till en mindre konstnärlig och förstående omgivning där dotter för att slippa alla depressioner som Caroline själv haft kanske just skulle behöva den lilla extra kryddan av Concerta som kanske skulle hjälpa henne slippa sorgsenheten som också den ibland bor i just diagnosen.

P.s. Höll på att glömma det jag från början blev så glad över. Att i tidningen var även det lite julklappstips om olika former om ADHD där av en som är speciell för mig, Min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Klicka på länken så kan den beställas där. D.s.

Mitt stafli och jag är kompisar igen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 27 november 2009

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Hurra! Hurra hurraaaaaaa!

Kände lite ångest igår när jag satt här vid min dator, buy cialis Tankarna snurrade på. Tänk om jag tagit upp staflit i onödan. Tänka om det inte kommer ett målat streck på min tavla.

Hjälp jag kan inte! hjälp Hur Gör Man!. ….

Det är ångest att måla för mig, det är ångest att skriva för mig ändå skulle jag inte kunna vara utan det. Min kreativa sida är något jag fått på köpet, gör jag inget så får jag ångest , ska jag börja göra nått får jag ångest. När jag sedan sitter där och känner att nej, måste göra annat då skapas ångest. Att jag ska till jobbet idag ger mig ångest, för jag vill hellre sitta här måla hela dagen. Just i sådana här stunder gör adhd i mig ont.

Först tar det en stund, innan jag kommer till staflit eller skrivandet. Sen skriver eller målar jag och glömmer av tiden, klockan går, tankar i sekunder som säger mig nu måste jag sluta, för nu måste jag packa ihop till arbetet. Inget annat än mitt skapande bor i mig just nu, blir tokig av att slita mig ifrån mitt målande, jag vill inte. Sitter ännu i morgon rocken, skriver, kaffet är slut. Inser att jag borde ta på mig packa ihop, sedan göra mig mentalt redo för arbetet. Där i ligger min ångest, idag hittade jag dit. Det var därför jag packade ner mina målar grejor sist. Det var så svårt att sluta i tid. Har jag väl satt mig där, så vill jag inte sluta. Just nu har jag börjat måla en blå tavla, vad det blir är jag inte klar med, mera än att tanken från början var att måla mina avkortade tankar. Mina tankar som spinner runt till det korupt slutar, blir en ny annan tanke. Vem skulle vilja se sådan konst? Ingen annan än jag själv. Men det är ju jag som målar, det är mitt målande och alla andra kreaktiviteter i mig som måste fram.

Jag är just nu bara i början igen, tre, fyra år sen sist och redan hittade jag orsaken, till varför staflit fick bo i källaren efter ett tag. Nästan maniskt har det en dragningskraft till mig. När jag inte sitter där, skrattar det åt mig, när jag sitter där blir jag lite stressad av att inte kunna sitta kvar, för jag har annat att göra. Men får svårt att slita mig. Varför i hela världen ska saker vara så svårt, varför ska det vara så svårt att lägga ifrån sig sin pensel, varför ska det vara så svårt att sätta sig där? Vad är det som gör att jag utsätter mig för detta, varför kan det inte vara så att jag är mera tillfreds med vardagslivet, varför kan jag inte stå ut med vardags saker. Vara nöjd med bara skriva lite, bara måla en liten stund, älska att leva som alla andra?

Nej, Jag gör inte det, för jag nästan måste grejja och det är det, som är mina tillgångar, det är det som är adhd i mig, som jag i mig är ganska stolt över. Men tiden som egentligen är gratis, gör att jag har andra saker att göra mellan varven.

Tänk om det kunde vara så enkelt, att mina pengar ramlade in även om jag satt och målade hela dagarna. Då hade jag varit i lycka, hela tiden. Att kunna sitta här och måla, skriva, vara mamma, och bara göra det som är mina intressen. Jag vet att ni tycker jag är naiv. Sånt är inte livet, tänker ni. Så är det, även jag är medveten om det. Men egentligen borde vi inte alla just få vara i dessa stunder alltid hela tiden. Jag hoppas i alla fall att jag kommer att stå ut med mina avslut och avbrott, vara i vardagen för att sedan smyga mig in till min lilla stor- rums-ateljé för att få vara fri igen en stund och bara vara jag, mina färger. Nu måste jag slita mig för denna gången. Ska till jobbet, ännu en gång. I morgon hoppas jag att jag åter igen kommer att kunna sitta här en stund.

Mobbing tankar……..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 november 2009

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Tänkte jag skulle skriva lite om ”mobbning”.

Efter att ha läst på Marlenes blogg, drug lite grann. Så har hennes ord berört mig, doctor Hon och jag är med i samma förening Compassen Göteborg. Hennes flicka är utsatt i skolan, find Marlene och jag har lite samma upplevelser. Min lille guldklimp hade svårigheter i två år, som kulminerade förra terminen. Detta gjorde att jag valde att vara hemma under vår terminen. Många gånger fick min lilla kille hämtas i skolan, för att vara hemma, efter att han fått tjuvnyp av sina klasskamrater. Redan här vänder sig magen på mig, vill egentligen inte skriva klasskamrater, för kamrater är något helt annat än illa sinnade kumpaner som gör dagen omöjlig att stå ut med.

Det gör ont, när ens barn blir illa behandlad i skolan. Ofta blev det även så att min son blev mycket medveten om sin egen del i mobbningen. Det blir oftast så. Men om du inte gjort så eller om du inte bryr dig……. med mera.

Hur ska man som mobbnings offer inte kunna bry sig, om man dag efter dag blir retad, knuffad och slagen, hur ska man då sluta med att bry sig?

Detta är även en sak som gör lite extra ont i mig, för jag var själv ett utsatt barn, vissa dagar var det lättare att inte bry sig, vissa dagar var det inte många ord eller knuffar som behövdes för att jag inte skulle kunna inte bry mig.

Det som gör ondast i mig i mobbningshistorier, är att alla säger att de gör va de kan. Här menar jag att man inte gör tillräckligt! För de barnen som blir utsatta, är barn som mår riktigt illa, får en bild om sig själva att de inte duger, att de är fel. Har man där till någon form av funktionshinder, så vet man redan innan dessa mobbande situationer att man är annorlunda, konstig och fel. Det är ju inte så att jag väljer att ha min diagnos. Den fick jag på köpet, fast jag inte ens valde att köpa den. Jag har i hela mitt liv känt mig annorlunda, gjort flera misstag i livet än jag borde, min kropp har tagit mycket stryk, av att jag inte kan, har förmågan att stanna upp, stå ut, göra alla de där sakerna i rätt ordning. Jag glömmer, blir ilsken i vissa situationer, slarvar bort, missar möten tider och glömmer av att ringa viktiga telefonsamtal mm.

Livet blir ofta så för oss som har eftertänksamheter i konsekvenser, vi har mera tillräckligt i våra bokstäver än människor, utan dessa speciella små kombinationer. Mobbingen som vissa av oss får lära oss att stå ut med är lite grädde på moset. Men den grädden är för längesen sur, utgången och illa smakande. Moset är till på köpet pulvermos med för mycket eller för lite vatten, med lite extra kryddning. Där det i omgivningen visar sig i höjda ögonbryn och attityden skyll dig själv.

Jag anser att när barn i skolan blir mobbade, gör inte skolan tillräckligt! De tror att de gör va de kan kanske, men det är aldrig tillräckligt om någon annan människa blir utsatt.

För då var det inte tillräckligt, eftersom någon liten kille eller tjej mår dåligt kanske till och med tillslut, inte orkar vara kvar i livet. Skolan skall vara till för alla, men jag upplever inte det som att den är det. I dessa situationer.

Nu vill jag även visa på att skolan som våran lilla kille går i har ansträngt sig, gör allt de förmår för att dessa barn som har speciella tillgångar. De går i en lite mindre klass med mera vuxna omkring sig. Här är det övningar och livkunskaper som är tagna på allvar. Här tränar det genom teater, värderingsövningar, och diskussioner dagarna i enda. 5 elever tre klassrum och tre lärare. INGA LÄXOR!!!!! För Läxor, gör man i skolan. En sådan klass skulle alla barn ha möjlighet att välja om det inte funkar med den vanliga klassen.

Lycka

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 november 2009

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Igår är redan förbi. Idag är en ny dag, viagra berusningen av lyckokänslor från igår, finns ännu kvar. Han lever, han finns, jag pratade till och med med han i går. Det var en fantastisk känsla att höra hans röst. Tänk att vissa människor ramlar in, och trotts att de kanske endast ställer till det och gör dumheter. Så tycker man så mycket om dem. Jag inbillar mig att det är A D H D, som gör att det blir så. Att A D H D i honom, är saker som jag känner igen i mig.

Jag slås ännu mera av tacksamhet över att jag själv, inte krånglat till det så för mig, som andra kanske gör för att överleva. Mitt liv hade kunnat sätt så mycket annorlunda ut, om jag valt andra sätt för att må bra. Min väg till att må bra, har ju inte innefattat en massa kemiska preparat. Mina val av strategier, är enklare att stå ut med, än ett missbruk av droger.

Idag vet jag ju även, vad det är som gjort att jag engagerat mig i alla dessa ungdomar som funnit runt mig. Jag känner igen mig själv, jag har velat visa dem, att de duger som de är. De barn och ungdomar som har den lilla kreaktivitetsgenen A D H D, i sig har ju bara ramlat in. Utan att jag fattat varför. Intensiviteten och impulsiviteten har varit lockelsen, för att jag ska finnas till för dem.

Det konstiga är att jag aldrig har trott, att jag betyder något för dem, utan bara att de har betytt något för mig.

Det var så många lyckokänslor som bodde i mig i går, endast för att denna nu unga vuxna faktiskt är i livet. Att han överlevde, fast jag i telefonen berättade för honom att jag redan haft en begravning för honom, för att slippa fundera. Redan för ett år sen sa jag till mig själv, att han nog var död. Det svåra har under åren varit att jag inte vetat.

Men för ett år sedan bestämde jag mig, för att han nog inte lever, en sorg över att inte ha en begravningsplats att gå till har varit stor, därför blev lyckan så fantastisk i går när jag upptäckte att detta underbarn till barn, har vuxit upp hittat ut till livet och funnit att livet i sig är något att bli hög på. Att leva och leva på riktigt, är mera liv än att jaga droger.

Tack, för att jag fick förmånen att uppleva igår, att jag fick uppleva uppenbarelsen av att han överlevde. Att han har återuppstått och har ett liv.

Skulle det vara så att min kollega, som är eftertänksamheten själv, nu skulle läsa detta, så vet han vem det är jag just nu skrivit om. Jag misstänker till och med att han då vet hur mycket lycka, jag just nu har inom mig.

Lev idag, i går finns inte kvar, i morgon är till för att levas i morgon.

Just nu går att leva i.

Kvinnogruppen på onsdag är något att komma i håg!

Min bok ”jag föredrar att kalla mig impulsiv” går ännu ett kort tag att köpa. Har just nu lämnat en förfrågan till ett annat tryckeri för kostnadsförslag.

Mitt företag ”Framtidsresurser” ligger på fliken Framtidsresurser / Jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Q-Gruppen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 8 november 2009

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Välkomna tjej- och Q-gruppen

(tjejer och kvinnor med A D H D-problematik)

till höstens träff

Vi träffas

onsdagen den 11 november 2009

kl. 17.30 till kl 19.30

i våra lokaler på Kruthusgatan 17 plan 6

Meddela oss om ni tänker komma, viagra vi ordnar fika till er!

Tel. 154950

e-mail: famljestodsenheten@agrenska.se

Väl mött önskar

Annika och Anette

Just i detta

FORUM ÄR DET

NI UTAN A D H D SOM ÄR DE KONSTIGA OCH JAG SOM ÄR NORMAL

Jag vill varmt rekomendera just detta forum, för oss kreativa adhdare där har jag möjlighet att spegla mig i andra/malix

En dag att fira

Av Carina Ikonen Nilsson

den 29 oktober 2009

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Tänk att min bok som var i hundra exemplar nu är bara några få som inte har en relation med någon läsare. Tre dagar har jag kunnat se försäljningsstatestiken och inser att den kommer att ta slut ganska fort. Ska jag trycka upp flera böcker? 100 böcker som trycktes och under tre dagar har jag sett hur antalet sjunker. Jag tror att det nu finns kanske 20 stycken kvar. borde kanske trycka 100 böcker till? Jag som innan tänkte att ja ja mamma köpte ju alla jultidningarna när jag var liten hon får köpa alla böcker som inte blir sålda.

Här lär det bli att jag får sälja en av de böcker som jag tänkt ta med mig om jag skall föreläsa annars lär inte min mamma få någon bok.

Så kan jag inte ha det mammor är ju alltid stolta över vad deras barn gjort så mamma bör ju ha en bok eller två.

Själv ska jag rama in min och hänga upp bland mina tavlor. Som jag under en period målade. Min Adhd är kreativitets skapande i små perioder då gör jag sånt som jag gillar för stunden, search för några årsen var det just oljemålningar som nu finns överallt här i huset.

Bokens fram och baksida är ju just en tavla sen målar perioden. Den tavlan som jag tog fram och målade på när jag inte vill måla det är en sådan där tavla som liksom är Jag målar en stund varje dag för att bara måla. Min make säger att den är ADHD i mig kanske är det så eller så är det bara det den är 10 minuter om dagen tavla för bara måla trams.

Jag är stolt, pharmacy och jag känner mig nästan som en författare inte för jag vet hur dessa känner sig. Men jag känner mig som den författare som jag inbillar mig att jag skulle känna mig som. Jag är som jag är och nu har jag gjort något som jag länge drömt om vilket är att skriva en bok. Nu lär nya mål hittas fast jag har redan smyg börjat lite.

Har en liten berättelse på datorn om en kvinna som kämpar med sitt missbruk av alkohol och kampen om att få tillbaka sin heder i sig själv. Men ännu är det bara en massa ord och tankar, helt ostrukturerade och endast fantasi. Kanske ännu ett dokument som till sist bara samlar damm.

Idag får jag förhoppningsvis min bok Min egenhändigt skrivna bok som heter Jag föredrar att kalla mig impulsiv.