Barn behöver tydliga gränser

grått mulet trist.  När jag vaknade  halv sju, for sale   så var det som en dimma utan för fönstret. Det var tyvärr inte dimma, utan snö som föll. Börjar jag tröttna på denna snö?  Jag det gjorde jag redan i  augusti,  innan vintern  gjorde sitt intrång. Redan då   längtade jag tillbaka till sommaren.  Värme,sol salt vatten måsar  som skriker efter mat barn som gråter vid stranden, människor som sitter och små pratar på sina filtar  då de solar.  Det  sista är min favorit.  Ibland kan man  höra så mycket   av okända människor.  Jag är en tjuvlyssnare.    behöver inte någon  bok med mig till stranden. Utan   två människor som samtalar,  gör att min fantasi skenar iväg.

De behöver inte heller  säga något speciellt,   jag  fantiserat ihop någonting om dem, då de inte sitter och umgås på stranden.

Jag drack vin  räcker,  sen   har jag börjat på  en ny historia  eller kaffebrygga gick i sönder , jag blev så  jävla glad ,arg   mm.  Det räcker  för mig,  sen kan jag  fantisera ihop  de vildaste fantasierna om kvinnan  som just berättat för sin vännina.

Då jag kommer hem på kvällen,  så  kan jag  sätta mig vid min dator och  skriva ner  mina  historier.   Men under vinter tid  torkar min fantasi  ut  den sinar, dör  och  fylls av  tomhet.   Just  vid den här tidpunkten,  brukar  den dra igång  på allvar.  jag  riktigt längtar ut  till att fylla på fantasi behovet.

Jag längtar efter första dagen jag kan  ta mig ut till stranden,  låtsas sova   för att ligga och höra vad  grannen har att berätta.  För att sedan  gå hem   med mina fantasier,   fylla ett par tomma word dokument med   ihop fantiserade  historier om  mamman,  tjejen ,eller väninnan  som var med.

Det är härligt att  ligga där  på det varma berget,  smyg lyssna på hur  deras kväll varit, eller hur  billigt  det var,  eller att den djävla ungen  har inget vett.   Lite  kul blir det   när  man tänker på  hur mamma breder ut   sin upplevelse om dottern eller sonen  som   är totalt  befriad från  hjärn substanser.

Leker även med de tankar   hur lyckas man få en son utan hjärna?   Beror  utlandet om att man själv upplevt sig  totalt utan hjärna?  Var det så som den mamma blev bemött  i sin ungdom?  Kände hon sig sådan,  eller fick hennes omgivning  henne att  bli det? Hur skulle hon annars kunna likna sin son med  hjärn befrielse om hon inte  vandrat in i det området själv?

Jag ser mina  barn som kloka, nyfikna och lite   lata,  för det är ju  så som jag upplevt min  ungdom. Lat var jag,   tankar hade jag säkerligen,  även om jag aldrig hann  i fatt dem.   Nyfiken var jag  och är jag  dessutom  ville jag att det skulle hända saker,  spännande saker,  och  roliga saker,  annorlunda ,  lätta  och  framför allt spännande saker.  Min tonårs period var spännande, rolig och  ibland  hände kanske mera  än vad det borde göra.

Dessutom har jag  under min yrkes karriär   arbetat med ungdomar  under lång tid.Vilket   idag  gör att det är  svårt för mina barn att ha kul utan att deras mamma tänker   i samma barnor,  inom min   känner  jag  när jag skall ana ugglor i mossen.  Redan vid första  meningen  kan jag ibland  känna att nej du lilla flicka,  det där stämmer inte   nu  tar vi det en runda till.

Sen jag slutade som behandlings ass så  har det i och för sig blivit lite lättare att  lura mig.   I dag  är jag inte riktigt lika  misstänksam,   som för  några år sen.

Konstigt  men för några veckor sen,  sa min dotter till mig  att hon tyckte jag skulle börja jobba med ungdomar igen.

Jag  funderade på vad det var som hon  saknade från den tiden.    Har  idag kommit fram till att det kan vara att  jag blivit lite mera  gammal,  lite tantig,  men   en insikt  som jag   inte kan göra mig av med.

Är att  jag har  kanske blivit mindre uppmärksam  idag, mot vad jag var då jag arbetade med ungdomar.  Jag tror jag blivit mera  mossig i mina känslor,  blivit mera mamma   en mera  gullig mosig mamma  som kanske inte ställer  de rätta frågorna.

Detta gör mig lite rädd.  Har jag släppt för mycket på kontrollen,  är  det  otydliga gränser för mina barn ? Saknar de gränserna  som jag kanske hade förut?

Är de rädda  och osäkra  i den frihet de kanske  fått mera av idag,  än för några år sen?  Borde jag kanske  anta  mera  tydlighet och  vara snävare i mina gränser  idag  än vad jag är? Eller är mina barn bara  rädda för vad som finns där ute?

Min dotters  förra lärare  var en underbar  äldre kvinna, Skinn på näsan hade hon,  hela   hennes  person  utstrålade  respekt, rättvisa  och  ordning.

Min dotter älskade denna fröken,  hon  sa ofta att Birgitta  var en bra men bestämd fröken.   Ofta sa hon  även att det är så härligt med  Bigitta mamma , för ni säger och menar samma saker  och då förstår jag.  Ni  bestämmer så mycket,  ni  säger till när det blir fel.

Men är det bra??

Är det så kanske att jag  varit alldelse för bestämd med mina barn, så att  min dotter  inte känner att hon kan stå på egna ben,  eller är det så att  det är det  som  hon behöver?

Jag  tror det är både och,  hon gillar att veta var gränserna går  hon blir trygg då,  och hon känner kanske att hon inte   riktigt kan lita på sitt eget omdöme ännu.  Därför behöver hon  någon som visar henne vägen, någon  som  säger till henna att nu lilla flicka  saktar du ner farten lite grann.  Nu  är det så lilla flicka att du kanske behöver vara hemma, träna dig på att  uppföra dig,     lära dig  att bla bla bla . ….

Min lilla flicka  blir trygg då…….