Jag önskar att skolan visste hur det är att jobba på hemmafronten….

Idag hade jag velat skriva ett lite argare brev om hur det funkar med skola barn familj.  Hade velat skriva om den flexibilitet som borde finnas i samarbetet med skola/hem.  Nu är det så att just den skola som vi har samarbete med är den skolan som är den sämsta skolan i Sverige till och med på pappret, så jag ska antagligen inte förvänta mig för mycket.  Tydligen så ska jag inte förvänta mig något alls.  Men lite tänker jag att om jag nu var sämst på något,  så skulle jag verkligen om jag var chef över verksamheten, verkligen göra mitt allra bästa för att i alla fall komma några snäpp upp på listan så att jag inte var helt sämst.  Kanske görs det, det vet jag inget om. Kanske har de gått några trappsteg upp. Sedan förra året men det vet jag inget om.

Nåja, nu är jag inte chef över skolan här i kommunen, så jag behöver inte fundera på just de frågorna. Men jag funderar och funderar på det där med skolan och hur de bemöter oss föräldrar och barn, där det bor beteenden och gener av ADHD.  Krav har aldrig någon dött av men det måste vara rimliga krav tänker jag. Kravet om samarbete, är ett krav som är självklart. Vad är då samarbete? Är det att jag som förälder ska stå redo att gå på möte 24 -7 Nej! säger jag.  Jag har ett jobb att sköta. Jag har min familj att ta hand om och jag måste inom rimligheter även ta hand om mig själv.

När man har barn med olika diagnoser blir det inte helt ovanligt att själva diagnosen är och blir ett bevis för min duglighet som förälder. Jag har varit med förut och jag har blivit bedömd av skolan förut om min duglighet som förälder. Vi är ju så riktigt odugliga på att uppfostra våra barn om man frågar skolan. Men enligt mig är det inte bristen på uppfostran som är problemet. För vi uppfostrar och uppfostrar vi försöker på alla sätt och vi att hålla våra barn hela så att de i alla fall får någon uns av självkänsla.

Vi försöker reda och hela ganska många dagar på året, så att ungen håller hela terminen. Vi pushar, hittar till belöningar, hjälper till med läxor som egentligen är rätt meningslösa. För just för barn med diagnoser är det mest frustrationer. Vi stöttar  och säger jo, men du orkar lite till, fast vi egentligen vet att lite till orken  vart slut redan för några veckor sedan. Vi frågar om läxan, vi gör läxan, vi ser till att plocka bort alla övriga krav bara för att ungen ska orka hålla sig i sitt skinn. Vi brukar ge strategier, som kanske inte är de mest effektiva men de håller för stunden.  Vi pratar avleder och bygger ihop igen.  Vi lyssnar, lyssnar och står på.  Ibland ramlar vi med den unge men reser oss igen och igen. Vi ger upp och kommer igen.  Vi berättar för den unge att skolan är viktig och samtidigt frågar vi oss om viktigheten för att vi ser på hur  våra barn går sönder. Vuxna i skolan gör säkerligen massvis med bra saker. Men de dåliga sakerna som de gör är saker som vi i hemmen får ta hand om.

Vi pratar med våra barn om att nej, hon är inte dum i huvudet hon hade aldrig fått den tjänsten hon har i skolan om hon hade varit helt dum i huvudet och varit tyrann. Nej hon gör inte detta bara för att hon hatar dig. Hon vill att du ska lyckas.  Vi berättar att det kanske var lite dumt att kalla läraren för alla de där dumma sakerna, hon kan bli lika ledsen som du är just nu.

Ibland får vi åka och hämta barn i skolan för att konflikten som blivit har blivit krig.  Krig är aldrig bra inte för den vuxna och absolut inte för den lilla killen eller tjejen. Där krig finns, finns inga vinnare bara förlorare.  Inte vill vi att barn ska känna sig som förlorare men det gör dom när konflikterna utlöser sig till krig. Barn gör inte som vi säger dom gör som vi gör. Men de har en del till som vi vuxna har förlorat förmåga till. De lägger alla konflikter på sig själva och hittar nya uttryck till att göra sig själva en otjänst till. De äter upp konflikten. De utvecklar en förmåga att bli ännu sämre än den vuxne gör den till. Den förminskar sig själv och kommer på sätt att bli sämre än sämst.  Kan jag inte vara bra på något så kan jag vara bra på att vara sämst.

Ser du sämstheterna i barnen så visar den dig sämstheter. Utvecklar dessa tills de blir enormt grymt bra på att just vara sämst, känna sig sämst.  Vill vi ha barn som är bäst på att vara sämst? Jag vill det inte! Jag vill ha barn som är hela barn, jag vill ha barn som litar på sina egna förmågor, som tror att dom kan, som vet att vuxna är människor jag kan lita på. Vuxna är människor som orkar stå ut även när jag är mindre bra, dom tycker om mig ändå.

Jag vill inte att barn ska känna sig som förlorare men det gör dom om man pratar om barnet i klassrummet, till hela klassen. Barn känner sig som förlorare när saker blir fel, de tar på sig skulden oavsett om du ger den till dom. Dom känner sig som förlorare om man skäller på dom så att andra hör. Ta bort så att andra hör, dom blir förlorare om man skäller på dom. Prata istället med dom, lyssna mera än du pratar. Det kan hända att om du lyssnar så lär du dig något.

Nu väntar jag inte längre på höstlovet jag riktigt längtar till det så att det nästan gör ont. Jag är trött på att vänta in telefonsamtal, jag är riktigt trött på att plåstra om när drömmen om en bra dag i skolan igen har grusats. Jag är trött på att se hur ljuset i ögonen slocknar. Jag är till och med rädd för lågan som liksom släcks emellan åt, för jag är så rädd att bränslet har tagit slut.

Jag önskar att det fanns en skola där alla fick plats där man lyfte fram det som var bra. Jag önskar att alla som jobbade med barn kunde sätta sig i teamen de jobbar och pratade om det som var bra med ungarna där de lyfte fram braigheterna blundade för dåligheterna och jobbade med tillgångarna i varje unge.

Jag önskar mig telefonsamtal där de ringer och  nästan spricker av glädje för att dagen varit så bra. Att de ringer hem och säger idag måste du berömma ditt barn för han visade så fin respekt över  han var så bra på att…. han hade gjort så bra han var så glad han är så bra på att ta hand om han är så omtänksam eller har så bra förmåga att ta hand om sig själv sätta sina gränser han pratar så gott om han tycker så mycket om ….. för även om det vart massvis med dåligheter så finns det alltid något bra att lyfta fram.

Jag hade även önskat att när det är konflikt att man mera såg till vad kunde jag som vuxen göra för att detta inte ska hända igen. Ställer man sig den frågan så lägger man inte skulden på barnet. Det är faktiskt så att det är vi vuxna som ska göra om och göra rätt barnen bara är och saknar förmåga de har inte ens ansvar i det. Blir det konflikt så är det en konflikt för att vi inte har gjort det vi ska. Då glömde vi att det är barn…..Ibland är det tiden som är bra ibland är det att vänta lyssna och göra om och göra rätt…..

Nej nu har jag fått ur mig det jag har haft inom mig, Pust fy nu är det borta för denna gången idag ska vi åka till GBG, sova på hotell. Jag och lillgrabben ska gymma, bada i poolen och bara vara. Maken och storgrabben som vart lillgrabben innan, ska gå på travet tydligen den sista största tävlingen idag.  Maken vill fotografera som vanligt. En kanske lite dyr belöning men belöning och vila är ett måste när det ibland blir tokigt i skolmiljön. Idag ska vi ha roligt och  bara vara.  Ta hand om dig och ditt.

Lev idag igår är historia och finns inte kvar morgondagen den är här först imorgon.  Just nu just idag är det dags för att leva och blir det fel så gör om och gör rätt.

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson