Ja men då kör vi eller mot nya erfarenheter i repris….

ja då gjorde dom det igen, for sale dom det är vi det. Denna gången över telefonen fast från telefon till att verkligen göra var steget flera månader.  Men nu står den här utanför och bara väntar på att jag ska sätta min personliga prägel på den. Vi pratar husvagn, vi pratar köpt nytt fast den har  fyra år på nacken.  Anledningen är att vi har igen blivit föräldrar till en liten kille som inte hade fått plats i vår lilla vagn vi köpte förra året.  Det fick bli en ny vagn med våningssäng och egen hylla för hans saker. Idag ska jag ut och greja till den så att vi kan sova iden i natt.  Igen har vi valt om och nytt fast en repris.  I år blir det säsong igen i Bengtsfors.  Varför? jo närheten och för möjligheten att smita i väg från vardagen utan att behöva planera för mycket.

I tisdags vart jag hemma hos en arbetskamrat som hade bjudit in en kille som vart lite speciell.  Speciella är vi ju alla till mans men, han hade förmågor som vi andra kan vara lite rädda för, inte tro på och lite sånt.  Jag själv tror på, men vill inte känna av själv, ändå när jag träffar sådana människor så säger dom alltid att men vad gör du här. Du har  själv förmågan. Den här kille sa kanske inte frågan vad jag gör där utan mera berättade för mig att du jobbar ju med änglar. Han visste det inte innan för jag hade inget sagt.  Men nu ska min mörkaste sanning fram fast den är ganska så ljus.  Jag har en vän som brukar fråga mig om just änglar och jo då jag lyssnar och berättar för henne.  Försöker själv ibland när stunden är inne be dom om hjälp, med att reda ut en och annan sak.  Kanske mera som en tröst eller livräddningsboj  när jag själv är utan alternativ. Ofta känner jag på något sätt ett lugn då jag har tänkt tanken på att något där ute är som skydd.  Jag fick rådet att stänga av och stänga ute alla känslor som blir i mig. Känslor är jag fördömligt bra på att bära men inte bra på att dölja.  Jag har många känslor och ibland så många att dom svärmar över och gör ont. När brunns locket vart stängt för länge, så måste det bara av och luftas. Då riktigt bubblar och pyr känslorna i min kropp.

I Onsdags vart jag i Vara kommun, där pratade jag om ADHD och bjöd på mig själv. Det kostade på vill jag lova, igår vart det vilodags dag där jag gick runt i min bubbla av intrycksskydd.  Jag hade en  föreläsning på middagen för socialtjänsten, på kvällen höll vi till på studieförbundet vuxenskolan då pratade jag mera för allmänheten.  Just onsdagen tog mycket kraft men, även om den tar kraft så ger den så mycket energi som lindar in mig i ett moln av lycka och kraft.

När man ser någon som lyssnar gråta, så vet man bara med en gång att, det där är dom där tårarna, de där tårarna som jag också gråtit. Det är samhörighetstårar, tårar av igenkänning och samklang av livets kantigheter som  vissa av oss möter i vår omvärld.  Det är tårar som berättar för mig och den som gråter,  att här är en till som vet vad jag pratar om rent känslomässigt.  Det är tårar som ska ut som torkar och fyller på.

För det gör ont när man kämpar med skola och andra myndigheter om man har lite av mina tillgångar och o-tillgångar. Ibland så får vi kämpa så mycket mera än andra familjer.  Men även om det ibland är en kamp. Tänker jag ibland att jag har ett så mycket rikare liv, har en mera nära relation med mina barn för jag känner dom utan och innan, vi har kämpat så mycket ihop. Inget kan efter några år slå oss på fingrarna.  Alla kamper vi haft har fört oss samman,vi vet liksom vart vi landar som bäst.

Nåja, en av fem är gjord redan i nästa vecka är jag på gång igen då ska det pratas med personal som jobbar i Tjörns kommun.  Veckan där på är jag i ED och pratar med allmänheten då står Attention för inbjudan. Efter dessa har jag några små tillfällen till innan jag tar paus.  Men det kommer en höst efter denna härlighetstid som nu stundar. Vem vet kanske är jag då på G igen.  Just nu innan sommaren tackar jag nej till förfrågningar om jag skulle kunna tänka mig att komma och prata, för just nu är det mera än fullt. Jag måste vara rädd om mig och mina batterier här måste laddas mellan gångerna.

Lev idag just nu, igår är redan historisk morgondagen ja den kommer först imorgon. Då vaknar vi upp och äter frukost i vår lilla husvagn. 🙂