I dag är dagen efter………

underverksdagen. Vädret idag är lika vackert som det var den dagen för 17 årsen.Även gårdagens väder är lika det som var för 17 årsen. Min lilla stora underverk till pojkes födelsedag.Jag slås av förundran att just denna fantastiska lilla varelse vald mig till sin mamma. Kanske är det inte så konstig, see men för mig är det en stor enorm, gåva.

Min son valde inte någon annan mamma utan han valde att jag skulle få förmånen att vara hans mamma.  Jag tror inte han valde det för att jag var det bästa alternativet, nej det måste ha funnits de som skulle klara den uppgiften bättre än mig. Men han valde ändå trotts det mig.  Jag inbillar mig att det är att jag skulle lära mig något, kanske var det även så att han valde mig för att jag inte skulle leva i ovissheten och i bubblan.  Det är ju min son jag har att tacka för att jag inte känner  mitt utanförskap så mycket längre.  Det beror ju på att vi är så lika.  Tack vare min son fick jag ju även min förklaring om adhd, det är ju tackvare honom jag i idag har kunskapen.  Jag är utvald av min son för att han har saker han skall lära mig.

I går seglade alla 17 år av minnen in i mig, alla de där små episoder som jag har av minnesbilder igenom åren ser jag i ett sammanhang idag.  Alla de gånger jag suttit i skolan och varit frustrerad över att de vill trycka in uppfattningar i honom om att han var lat, och oduglig.  Idag ser jag att det inte bara var honom jag slogs för. Jag slogs för den lilla flickan i mig.  Jag slog och kämpade för den lilla pojken som valt mig till mamma, han var den jag kunde hjälpa. Hans seger och hans drömmar om att leva ett lyckligt liv, blev min kamp.  Hans utsatthet hans kamp för att vara som han är.

Var även min egna kamp om den lilla flickan som fanns inom mig.  Jag kände tidig  igen ögonblick  i skolsammanhang som min son var i, där jag av någon underlig anledning kände igen de känslor som han bar på. Jag visste instinktiv vilka upplevelser han hade och vilka tankar som fanns inom honom i skolsammanhang där han inte mådde bra.17 år idag står jag på tröskeln och ser hustaken till något nytt, min son ett år kvar. Där jag fortfarande har något att säga till om. 1 år sen är det  utifrån honom själv hans liv formas.  1 år sen är det hans egna val och viljor.

Tänka sig jag känner ingen rädsla, ingen ångest i det sammanhanget bara stolthet, och förundran. Jag litar på min sons kunskaper och erfarenheter och hans enorma klokhet.  Trotts hans impulsiva och ibland lite snabba liv så vet jag instinktivt att han fixar det. Han är en trygg snart vuxen man. En snart ung vuxen som har en stor kunskap och en enorm tillit till sig själv.Jag kan inget annat än att känna stolthet, i hans storhet,

Min lilla kille som snart är en vuxen man.Tänk att han valde att ha mig som mamma, han valde att ge mig, han såg vinster i att lära just mig saker som jag kan ta vara på.

©µ malix