Relationer är inte lätt att stava till ens.

idag ser det ut att bli en fin dag, order här sitter jag igen och skriver med kaffet bredvid mig.  Tabletterna är slut som jag skulle äta men magen och kroppen har ännu inte fattat det.  Hoppas de inser att jag inte ska ge dom mera gift nu. Gå gärna in och hjälp  Dottern med sitt hundkort. 

Jag har många människor omkring mig, inte allt här hemma med det finns så många människor där ute som jag bryr mig om. Igår vart det en kille som kommit in i våra liv för några år sedan.  Igår mådde han dåligt och vi pratade över sms.  Jag och maken pratade om det efter att vårt samtal tagit slut.  Det blev så många frågor i mig efter vårt samtal. Hur kommer de att fixa det? Hur mår min speciella tjej, hur mår han? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre för dom båda?  Finns det något jag kan göra?  Ska jag göra något?

Inser att jag egentligen inte kan göra något överhuvudtaget. Mera än att finnas här om någon av dom behöver.  Tycker väldigt mycket om de båda två. Vill dom väl och vill se att de verkligen fungerar med deras liv så som de själva vill.  Jag är faktiskt lite rädd, för vilka val dom kommer att göra. För båda två har faktiskt haft ganska så dåliga historiska val.

Nej jag inser att de är vuxna och får reda ut själva, men jag kan vara här om de behöver… Oj vad jag skulle vilja ta tillbaka tiden och berätta med hela handen att nej nu gör vi så här. Antagligen hade det inte hjälpt, för livet det måste man själv leva utifrån sig själv. Relationer är jobbigt, man måste arbeta med sina relationer, Ge och ta men mest ge. Ger båda i sin relation så kan det funka. Nu tror jag inte att de inte har gett, för jag tänker att de båda två är givare. Tänker att man även i en relation måste ha mål, måste våga ha tråkigt. Våga må dåligt, våga möta den som mår dåligt och må dåligt tillsammans.  Prata, prata, prata säger jag. Maken, han skulle nog säga, prata mindre om han satt här. Kanske är det en vågskål och stunder man faktiskt ska vara tyst. Vissa stunder prata.

För ganska så många år sedan var jag den som mådde sämre, nu är jag gift med världens bästa make som passar mig helt perfekt.  Jag var hemma och sjukskriven väldigt länge. Vissa dagar va jag så under isen att det nästan inte gick att andas.  De dagar var maken mera än bäst, för han gav mig luften, bar mig framåt, gav mig hopp. Ibland kunde jag ligga i sängen och bara gråta, då låg han bredvid. Han kanske inte sa något men han va där. Han skötte marktjänsten, en dag vaknade jag till mera levande och hade mera känslor av kanske inte glädje och livslust men av något mera ljust. Steg för steg gick det till mera färger i livet.  En dag blev det som aha kolla här. Jag lever jag, ser hösten, jag går framåt och jag orkar andas. Jag lever.

Jag har ju en lite gråare ton inom mig, ibland fungerar jag mindre soligt och tankarna är av mörkare sort.  Den sorg jag då kände lever med mig vid sidan av.  När jag håller på att ramla, blir jag rädd, min rädsla gör att jag hittar strategier för att hitta ut, bort från den där gråare tonen i mig. Tror det viktigaste i detta är att jag vågar prata om det, att jag vågar känna och erkänna att nu måste det bli ett stopp, break, något nytt.

Då gör jag något helt tvärt om, jag får ibland tvinga mig till att göra saker bara för att inte ramla och slå upp det där själsliga såret. Men ibland får jag bara vara med på noterna och gilla läget. Då brukar jag tänka att ja det är en dag imorgon också den här dagen får bli som den blir. Ibland räcker det faktiskt med att bara ha en dag. Det är när dagarna blir veckor och månader som jag inte vill ha.  Det är när dagarna blir veckor som jag måste kavla upp ärmarna. Då brukar jag göra tacksamhetslistorna längre än vanligt. Då brukar jag lägga kraften på att se till att må eller ha det  bara lite bättre än gårdagen.

Men oj vad blev det här? Från oro till må bra ord.  Nog för idag nu räcker det kaffet är kallt och behöver drickas upp av mig.

Lev idag just nu, igår finns inte längre kvar. Morgondagen den vet vi inget om.  Ta hand om dig och se det vackra i dig.