bland känns det som att vandra i historia

Det tar energi det där med heltidsjobb, sovaldi mycket energi till och med även om det blir mera klirr i kassan. Frågan är om det är värt det? Ibland funderar jag på just värdet. Jobbet jag har så är det värt alla timmar alltid.  Mitt jobb är värdefullt för mig. Det är roligt spännande och så givande. Men så mycket andra saker få tas bort ett av dessa är just min blogg som jag så länge skrivit.  Vilket också är något jag tycker om att göra just det där med att skriva asså.  Men tiden räcker inte till eller jo det gör den det är energi som inte räcker ändå fram. Nu är det inte bara jobb och skriva som tar energi,  utan allt i en samlad klump.   Huset är inte lika städat som innan, maten inte lika vällagad, träningen har vart si och så med för dagar jag  är ledig har vart vila göra det mest viktiga. Måla oj vad längesedan jag målade, penslarna är fortfarande framme dukarna lika så. Det är bara jag som inte närmar mig inte vågar närma mig dessa dukar och färger.  Jag vet när jag gör att jag fastnar i och inte  vill avsluta därför börjar jag inte.

Något annat som tar tid är skola inte för mig utan för våra barn.  Jag har kastats in i något som innan vart historia. Nu är vi mitt i det igen. Denna gången med erfarenheter från vår historia men det hjälper föga. För inte så mycket har förändrats, egentligen inget alls.  Samma fraser, samma ord sägs. Samma djä… ångest skapas av det som sägs och görs. Samma fraser upprepas till och med från min egna skolgång då det begav sig för  35 år sedan. Då gjorde orden ont i mig och satte en grund som jag i hela mitt vuxna liv fått jobba med. Värdelöshetskänslorna som jag så ofta fått mota bort till mera nära sanningens känslor.  Då när jag var liten fick jag höra att jag borde lägga lika mycket tid och kraft på mina rättstavningar och mattetal som jag la ner på mina teckningar.

Idag fick jag höra att någon borde lägga ner lika mycket kraft på lektionerna som denna någon gör på rasterna. Den som uttalat detta fattar inte,  har inte kunskaper och vill inte förstå vilka svårigheter det kan vara för små barn när de sitter i ett klassrum och försöker skärpa upp och till sig så att de presterar.  Denna någon kan inte förstå att det hjälper inte att jag låtsas skärpa mig och  det hjälper inte att jag febrilt letar efter koncentrationen.  Har man koncentrationssvårigheter så hjälper det  absolut inte med att bemöta mig arrogant och påtala för mig att där ute i andra situationer  kan jag minsann. De uttalandena gör bara ont och trycker i mig värdelösheter som visar sig i frustrationer. Denna någon vet inte att dennes ord gör ont även långt efter dessa ord uttalats.   Jag trodde i min enfald att det som sa på min tid då när jag var liten inte sas idag.  Jag kan erkänna att jo jag var dum som trodde så. Jag var enfaldig och mindre vetande. Eller va jag bara naiv och ville inte se?  Jag ville att situationen skulle se annorlunda ut. Jag ville att de i skolan skulle ha förändrats sedan sist ville att de jag sa då skulle vara det som människor hade förstått i här i framtiden från då.  Så är inte fallet tyvärr så ser det inte ut än mera i min fantasi.

Nå ja, nog skrivet för nu,  gräset ska kantklippas och ny vecka är på gång. Nya tag, nya oroskänslor ska kännas när telefonen ringer och de är skolan som ringer….. Jag vet vad jag ska säga, jag vet vad jag ska tänka och jag ska göra mitt bästa för att få dom igen att förstå att: När något barn inte gör det vi vill att den ska göra, då är det inte barnets fel utan något brast i omgivningen någon har inte gett sig tid till att förklara och motivera på det sätt som ska göras. Det är aldrig barnets fel utan de vuxna runt omkring är de som ska göra om och göra rätt.  Ibland är det bra att välja vilka konflikter man ska ha.

Lev idag lev just nu, idag är det söndag och många timmar till innan skolan börjar igen, Igår finns inte kvar mera än i erfarenheter och morgondagen den är vår framtid.  Lev just nu.