Att slänga saker är svårt.

Idag är stolt över mig själv på riktigt. Idag redan i morse när jag skulle göra mitt ansikte så bestämde jag mig. Idag skulle det ske. Idag skulle jag rensa bort lite i mitt sminkskåp och lådan inne på toa. Började lite försiktigt med att sortera bland mina Bare minerals puder, som jag hade många burkar av. Först tänkte jag nej jag kastar det men, sedan kom Snål-Fia fram i mig. Vilket ledde till att jag öppnade alla burkar och la i samma puder i en burk. Jag hade tre halvtomma burkar av fyra olika sorter, alltså 12 burkar. Detta ledde till när jag var klar med pudret, hade jag fyra mera än hälften puder i varje burk. Det var Snål-Fia som jobbade där, för det var inte helt enkelt att gå upp plastlocket som satt i varje burk. Efter puderburkarna så gick resten av rena farten. Jag slängde gamla parfymer, nagellack, krämer, ansiktsvatten, maskaror, ögonskuggor och en massa andra sådana smink saker.

Två och en halv ICA plastpåse blev det när rensandet var klart. Nu har jag lovat mig själv att inte köpa vare sig nagellack eller annat smink om det inte är av märket Mary Kay. Just det märket har jag precis hittat till. Dyrt med så bra att det är värt pengarna. Använder man Mary Kay så behövs det inte en massa smink utan det räcker med lite dag och natt kräm kanske lite Foundation.

Under dagens lopp har jag varit tvungen att gå in på toa bara för att se hur i ordning det ser ut. Det är klart att det blir luft inne i skåpet när jag tömt det på massa krämer och sånt jag inte använder. Blev helnöjd.

När jag var klar så blev jag lite rädd för mig själv kände hmm det här är något fel vem samlar på sig så mycket? det här är nästan sjukligt vilket gjorde att jag googlade samlande och insåg att nej då det är inte sjukligt samlande det här sminket utan bara lathet, snålhet och igen lathet.

Satt och njöt av mitt kaffe bestämde mig för de där 40 minuterna av friskluft rörelse och hjärngympan. Så det blev en promenad ute på byn. Riktigt härligt och friskt vart det. Kappan maken köpte i höstas till mig, gjorde i det på riktigt nytta. Tror det är första gången som jag inte öppnade kappan för att det blivit för varm. Det var bara luvan som åkte av mellan varven av steg.

Vid kyrkbacken åkte barn och föräldrar pulka i det lilla pudersnö som fanns. Där gjorde det lite ont i mig av saknade då barnen var små och vi gick ut och lekte i snön. Kom på att vi skulle kunna låna barnbarnen för just sådana tillfällen. Vem vet kanske vill de små ut och pulka sig med oss.

När jag kom hem, tog jag tag i ett annat dåligt samvete. Samvetet över mitt målarrum som vart mera ett förvaringsrum, än målarrum. Kanske så slängde jag inte så mycket där, mera blev det i iordningställande och städning. Fast det är klart lite slängdes allt. Tänk vilket motstånd jag haft, nu är det klart.

Jag skulle till och med kunna ställa fram stafflit med duk, låta penseln segla över duken. Känner redan hur ångesten kommer till mig, det där första penseldraget som allt gör mig illa till början. Jag tycker alltid det är svårt att börja med det där första sträcket. Tänker att det är den ångesten som gjort att målarrummet blev ett förråd från början. Då gick det liksom inte att göra det där första målar-draget. Alla saker som var i vägen för stafflit. Nu finns inte den ursäkten längre.

Mitt nästa projekt är att rensa min garnkorg från alla garner som blivit över. Men det ska jag se om jag kanske kan skänka bort. Eller vem vet det, kanske blir ett sånt där jätte projekt igen med en stor filt. Förra gången för några år sedan gjorde jag ett stort överkast till en dubbelsäng, av en enda stor mormorsruta. Överkastet vägde över fem kg.

Nej nog om detta lev idag, just nu. Igår är historia och morgondagen är här först i morgon, just nu eller i dagens historiska händelser som skedde i rensandets tecken, förberedde jag för att kunna använda mig av mitt målarrum i framtiden. Just nu gäller det är vägen till framtiden. Det är det som gör just nu så viktigt det är vägen framåt.