Klaga hjälper aldrig.

En ny morgon och en helt ny dag, det ska bli varmt idag. Solen lyser på himlen och dagen har precis börjat. Jag sitter bredvid maken som kör bilen. Vi ska hem. Lillflickan ska till en kompis och maken ska köra henne i lillbilen. Maken är hemma idag. Han ska bara köra hem mig så att jag om det blir en tid till doktorn idag kan gå dit. Det har varit skönt att fly från känslorna som bor i mig själv. Har varit så skönt att fly från livet så som det är när jag är hemma. Just nu när jag sitter och skriver om det känner jag mig rädd för hur det kommer att bli hemmavid. Ångesten kommer igen smygande mil för mil. Som en termometer i sjön när temperaturen steg för steg stiger uppåt. Men jag har lovat mig själv att stå ut, jobba med och försöka andas i lugna andetag. Lugna andetag lugna tryck på tangenterna, lugn som om jag klär på mig ett skydd runt omkring mig.

Jag är bara människa, jag är inte något som klampar på, jag går med nästan tysta steg lite försiktigt. Hela tiden säger jag till mig själv i huvudet du är bara människa, inget farligt händer när ångesten och oron flyttar in. Six feets under, nej där är jag inte men det känns som jag försöker simma har svårt att ha huvudet över vattenytan kallsuparna gör att det är svårt att andas. Det här är något jag måste stå ur med, det här är något som ska bli bra när kroppen vill.

Jag har varit hos sjukgymnasten i fredags. Då fick jag en tensapparat, Den är helt underbar att sätta i ryggen, den tar bort värken i ryggen då den är på. Men så fort jag stänger av är värken i ryggen där igen. Det känns skönt att alltid veta att bara jag sätter på elektroderna och kör i gång apparaten så lindras det, det gör att jag står ut lite mera.

Nej jag ska sluta skriva, inser att det här bara är tråkighetsläsning. Vem vill läsa klagan. Inte ens jag som skriver.

Ta hand om dig, du är värd det. Gör något roligt säg till de du älskar att du älskar dom. Ha en fin dag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.