Malix.se

Inledning:

Det är märkligt hur livet fortsätter, även när hjärtat går sönder.
Någonstans mellan kaffekoppen i stillhet och dagens första andetag, började något röra sig i mig. Inte en stor förändring. Bara en viskning. En känsla av att jag är här – ett ögonblick i taget. Inte lycklig. Inte hel. Men levande. Och kanske är det just det som räknas.

Att stå kvar i stormen

Sorgen är fortfarande här. Den har blivit som en skugga jag lärt mig leva med. I början kämpade jag emot den, ville få den att försvinna. Nu låter jag den bara vara.
Den får finnas – men den får inte längre styra mitt liv.

Lillkillen behöver mig närvarande. Vaken. Och det behöver jag också.

Det är inte lätt att vara mamma – utan att få vara det fullt ut. Att älska på håll, i tystnad. Men jag har börjat förstå att kärlek inte är bortkastad bara för att den inte tas emot just nu. Den finns där. Stark. Sann. Och det räcker.

Det lilla som bär

I morse klev jag upp, kroppen var trött efter många steg igår. Kaffet doftade i huset. Jag satt tyst i soffan medan maken, lilltjejen, hennes kille och lillkillen fortfarande sov.
Fåglarna hördes långt borta.

Det var inget märkvärdigt. Men det var mitt.
Och det var vackert på ett stilla sätt.

När livet viskar: Fortsätt

Jag är inte färdig. Inte hel. Men jag har börjat gå.
Inte i stora steg – men i rörelse. Och det är något.

Jag skriver inte för att allt är över, utan för att jag vill minnas att det går att fortsätta. Jag vill minnas känslan av fötterna mot det kalla golvet. Kaffekoppen i handen. Värmen som sprider sig inifrån.

Det finns en kraft i det lilla. En läkedom i att diska långsamt. Att höra ett barn andas i ett annat rum. Att se ett leende, känna solen, eller bara vara.

En mamma i rörelse

Jag är fortfarande mamma. Alltid.
Men på ett annat sätt nu.
Och samtidigt – jag är också Carina.
En kvinna som målar. Skriver. Bakar ibland. Städar pysslar och lever mitt liv. En kvinna som älskar. Som gråter. Som skrattar. Som fortsätter.

Jag är här. Jag andas. Jag går vidare. Sakta. Men jag går.

Monster Trucks och små mirakel

Igår åkte vi på SM-uttagningen i Monster Trucks i byn bredvid. Jag trodde inte att det fanns så mycket folk här omkring!

Lillkillen var med, och precis när vi kom dit kramade Alfred mig. Han var där med sin mamma och pappa, trots att de inte längre lever tillsammans. Jag tyckte det var så fint att de kunde samlas – för Alfreds skull.

Dottern bjöd in vår lillkille att sitta hos dem. Alfred ser upp till honom, och de trivs ihop – skrattar, skojar och spelar spel. När det blev paus i körningen blev lillkillen rastlös. Ville hem. Men vi stannade en stund till. Han gick tillbaka till Alfred.

Efteråt gick vi runt och tittade på bilarna. De stora, mullrande monsterna.
Sen hem – maken lagade mat, lillkillen gick till sitt, och jag satt tyst i soffan, trött men tacksam.

Nu är det inte jag som tagit bilderna. Självklart är det maken som tar de fina bilderna med sin mastodontkamera.

Trots mörker – finns ljus

Jo, så är det.
Trots sorgen, trots att min son valt bort mig, så finns det ljus.
Det finns skratt, sol, kaffe, barn som andas i ett annat rum. Det finns mirakel i vardagen – om jag vågar se dem.

Vi går sönder ibland. Men vi lagas.
Vi fortsätter, ibland lite snett, ibland försiktigt – men vi fortsätter.

Slutord…

Jag fortsätter.
Inte med stormsteg – men med små, läkande rörelser.

Kanske är det där läkningen bor: inte när allt är bra, utan när jag vågar känna att jag finns igen. Jag lär mig ta stegen fram. Som jag gjort förut.

Så ha en fin dag – och ta hand om dig.
Titta på de små mirakel som bor runt omkring dig.
Se dig själv som ett mirakel.
För visst är vi det?

Tack för att du läser min blogg.

#bortvaldmamma #läkaigen #småsteg #självläkning #morgonbad #ensamärstark #livetfortsätter #malixblogg