ADHD har en av och på knapp just nu är på knappen av.

För mig likt henne är det livsviktigt med vila. Då handlar det inte om vila 15 minuter i sängen utan mera vila i dagar.  Vi vilar oss mera ifrån omvärlden och alla intryck.  När vi vilar oss gör vi det i någon form av att skapa saker. Hon gillar handarbete jag gillar att skriva, måla lyssna på musik även gillar jag stickningar och virkning.  Att städa huset rent i millimeter renhet är något som jag också gillar även om det kanske mera står för att jag ska slippa ångest slippa slåss med tankar om att det bor massvis med bakterier över allt. Vilket det gör oavsett om jag städar eller inte.

I alla fall vår vila är alltså en vila från människor en vila där vi slipper tolka och leta efter sociala koder. En vila där vi vilar från att vara socialt accepterade.  Just nu har jag stort behov av den vila.  Just nu skulle jag kunna lägga mig ner och bara gråta för att vila. Den trötthet som bor inom mig är tröttare än jag egentligen orkar med. Lika illa är det med min väns trötthet hon skrev om den igår då hon tyckte den kom tidigt i år. Jag tänker att det inte är så konstigt. Jag tror att åldern liksom tar ut sin rätt och har du där till en funktionsnedsättning där till så sliter det mera. Efter som vi båda två har funktionsnedsättningar som inte syn utan mera bor i oss så är det ju också så att vår omvärld också inte ser när vi befinner oss i svårigheter. Till och med så att vissa vägrar se.

Den trötthet som jag nu känner är trötthet där jag behöver isolera mig.  Gömma mig från relationer. Bara vara så som jag är.  Nu har jag tur, för mitt sista pass var just slut. Jag har några dagar där jag bara kan vara. Skriver jag och kommer med ens på att vi har hela huset upp och ner min dotters rum renoveras och alla hennes möbler och lister har nu pyntat hela vardagsrummet. Helst av allt skulle jag vilja städa bort allt så att det igen blir som det brukar men inser att det får nog bli efter nästkommande pass.  Vet också just nu att nästa vecka kommer att vara ännu mera jobb då jag har två inbokade möten som är utanför min arbetstid. Så riktigt ännu kan jag inte ha de där ledighetsdagarna som gör att jag vilar på riktigt.

Samtidigt som jag sitter här och skriver så kommer tankarna om alla dessa barn som ännu går i skolan som även de delar lite av samma trötthet som jag just nu känner. De barn som inte kan säga upp sig, inte kan ta ledigt för att de då kommer att missa så mycket i skolan.  Tröskeln kommer att vara för stor för att sedan klara upp det.  Ska det verkligen vara så? Ska det vara så att vissa små flickor och pojkar redan innan de kommer ut som vuxna, redan innan tappat tron på att livet är snällt och värt att leva? Att de redan innan årskurs  8 är så trötta att andetagen är tunga att andas.

Jag tänker att vi på något sätt måste omprioritera.  Så att vi alla får plats, att vi alla får växa upp och känna den där känslan att vi är värdefulla och unika som vi alla är.

Nej nu ska jag isolera med ännu mera ta en bok och fly till en värld där andra sköter om relationerna och spektaklen. Men det e klart mat lär vi behöva även idag, så boken får nog vänta lite.

Lev idag just nu ska jag hmm göra nått som ger inte tar.