Den sista vilan är en vidrig väntan….

sicken semester….de första dagarna på min semester vart det halsont och feber. Vecka två blev det penicillin. I helgen fick vi åka ner till min mamma. Jag, maken och min son åkte ner. Min bror kom med tåg något senare än vi. Man sa att hennes dagar var räknade. Hon ramlade för några veckor sedan och fick operera i höften. Efter operationen fick hon infektion som gjorde feber. Hon kom till sitt boende. Då damp det ner ett mess från min syster. Mamma kan inte prata, hon varken äter eller dricker och hon är svullen. Vi bestämde oss för att åka ner. Där låg min mamma i sin säng, såg så liten och skör ut. Andades flåsande, man berättade för oss att hon hade fått en propp i lungan. När jag kom dit så var det tyst i rummet. Jag frågade om inte hon hade en radio så det kunde vara lite ljud, hos henne. Min bror ordnade så att hennes spelare spelade Jonny Cash. Vilket var musik min mamma gillade. Jag frågade mamma om hon hörde musiken men fick självklart inget svar. Frågade henne igen och med instruktionen att om hon hörde musiken så skulle hon blinka. Vilket hon gjorde.

Efter några timmar åkte vi hem. På vägen hem, sa jag att jag vill nog inte åka till Norrland. Vill vara nära mamma så hon slipper vara själv, där i denna tråkiga tid. Vaknade i går och var vidrigt förkyld. Husbilen var packad och vi hade ändå förberett husbilen för turen till Boden. Förkyld sitta hos mamma är inte ett alternativ. Man får inte vara på boenden, om man är sjuk. Så igår kl sju på morgonen åkte vi iväg till Norrland. 88 mil smällde vi av på 14 timmar. Nu har vi kvar 37 mil. Vi ska till Boden. När vi varit där och gjort det vi ska göra där, är det att vända hemåt igen. Maken körde bilen och jag satt bredvid och snöt mig, stickade på en tröja som är till lilla Emilia.

Den koftan jag stickat under semestern, var klar. Den koftan som var klar, där skulle jag bara fästa trådar. Vilket jag tycker är ett tråkigt jobb men, ett bra jobb att göra när man ska åka så många mil. Nu ska det bara köpas knappar till min kofta, sedan kommer det vara en varm go tröja att ha på jobbet, när det är mera kallt.

När vi åkte gick tankarna, tänk om mamma blir sämre. Det hade inte spelat någon roll om mamma hade blivit sämre, jag hade inte kunnat sitta där och hållit hennes hand. För jag är förkyld och snorar och nyser. Just nu känner jag att beslutet var bra, att åka iväg. Det hade varit hemskt att sitta hemma, bara vänta på att dom ska ringa. Tårar rinner lika bra i en husbil som hemma. För det hade varit där dom runnit. Hemma alltså. Mamma hade jag ändå inte fått träffa. Igår skickade min syster ett mess om att mamma hade blivit bättre. Hon hade frågat personalen om faran var över. Men det svar hon fick, var att dom ska ge mamma dropp under natten. Nu sitter jag här och funderar på finns mamma ännu? Har hon kanske blivit ännu bättre? Eller var det där bättre som brukar bli innan, man lämnar denna jord?

Min farmor sa när farfar låg för döden, att så länge han inte börjar bädda är det liv i honom. Jag var noga med att titta på mamma där hon låg, om hon bäddade. Det gjorde hon inte då jag var där i alla fall. Det är en normal gång av livet. Att man ska begrava sina föräldrar. Pappa har bott i himlen en massa år. Snart slipper han vara ensam. Då kommer mamma dit och håller honom sällskap. Mamma kan varken prata äta eller dricka. Inte vill jag att hon ska ligga där i sängen och vara rädd. Det är då bättre att hon får göra den där sista vilan. Den vilan som är för evigt. Även om det gör ont, för oss överlevande. De onda i oss överlevande, är rent egoistisk ont. Utan en tanke på mamma som ligger där inne i sin bubbla och inte kan förmedla sig. Men oavsett om den är rent egoistisk så gör det ont. Mamma har alltid funnits där. Även om vi haft en mindre bra relation så har hon ändå varit mitt mamma. Någon som bryr sig, gör det hon kan och lyssnar om vi någonsin har behövt. Så kommer det inte att vara längre. Jag har haft tur i mitt liv min farfar och mormor hade jag tills jag var över 30, farmor ännu längre. Min pappa dog i och för sig för tidigt han blev bara 59 år. Mamma är 77, fast mamma försvann kanske redan då pappa dog. I alla fall mer och mer ju längre tiden gått sedan min pappa dog. Dom senaste tio åren har mamma gått mer och mer in i sin demens sjukdom.

Nog för idag, alla dessa ord säger mig att det är ännu viktigare att leva just nu, igår finns inte kvar och morgondagen vet vi inget om inget alls faktiskt. Just nu gäller.