När ska vi börja prata mera öppet och säga våra åsikter?

Hur är det egentligen? Har det blivit ett kyligare klimat här ute i livet?  Eller är det bara jag som känner av kylan behöver jag mera kläder för att slippa uppleva kyligheten?

Har en längre tid känt av det lite mera kyliga klimatet i min omgivning.  Kanske inbillar jag mig att det är så, and men tanken slår mig oftare.  Vilka värdegrunder har vi idag? Hur ser vår värld ut och hur tar vi hand om varandra?

Jag tänker på de kvinnor och män som jag oftare möter idag som sitter med en mugg utanför affären och väntar på min godhet. Ofta är jag mindre god tyvärr och skyller det på att jag inte har varken tid eller pengar.

Men egentligen har vi väl det?

Debatter om tiggare går heta, affärsinnehavare kör iväg och vissa häller till och med  vatten på dessa arma människor som inte har ens pengar och mat för dagen.  Själv går jag in och handlar, vagnen full och känner hur ont det gör i mig, när jag ser dessa människor.  När jag i stället borde fundera och tänka på hur ont det gör i den som sitter där.

Hon/ han som inte har en plan för morgondagen, som kanske inte ens vet vad som finns att äta för kvällen, om hennes barn där hemma i Rumänien har mat, varma kläder för dagen.  Ibland slänger jag till henne en tia eller två, låter det onda i mig göra mindre ont. Dövar det samvete som sett henne,  intalar mig att jag hjälpte henne.   som om en tjuga skulle hjälpa…..

Jag kan inte rädda världen, men hur står det till, står vi still och har slutat att ens känna längre?  Hur kan en människa som ändå har  mat för dagen, tjänar till sitt uppehälle ta sig rätten att slänga en spann vatten över en kvinna som sitter och ber om allmoser?

Nu bor jag inte i närheten av just den affären, men tänker gör en så kan flera göra….. hur kommer det se ut om en månad? om två?

Jag börjar bli allvarligt rädd för hur vi beter oss mot varandra.  Jag börjar bli allvarligt rädd för rasister, natzister, Sverigedemokrater och Svenskarnas parti. Är det så att vi nu bara står och ser på eller verkar vi, gör vi något?

Själv känner jag att jag gör för lite, inbillar mig att jag lägger min röst i valurnorna och väljer partier som är mera människovänliga.  Men räcker verkligen det? Räcker det med en tia eller två och en röst i valurnan?

Vart har alla fackeltåg tagit vägen? Vart har alla röster som säger nej, stopp och inte okej tagit vägen?

Jag känner att det är för tyst. Varför är vi så tysta och tittar åt ett annat håll?  Varför säger jag inte Nej, med stopp, så tycker inte jag…. eller gör jag det?

Är  alla dessa ord ett förtvivlat rop på hjälp eller ord som ännu mera ska döva mitt egna samvete?  Jag är rädd, faktiskt rädd på riktigt för hur vi låter dumheter och förföljelse bana väg för den främlingsfientlighet som flyttat in på allvar i vårt land.

Förr då när jag bodde i förorten, då  sprang det runt lite rassar och skrek heil ute i skogen.  Då tänkte jag stackars satar va rädda dom är, tyckte synd om dem. Idag är det jag som är rädd, en rädd sate som inser att hatet  har kommit närmare de skriker högre och är fler, har större omkrets, är flera  känner hur det på något sätt har blivit mera okej att lägga skulden på, att hata och göra illa rasistiska uttalanden.

Här tänker jag att jag har ett ansvar, att du och jag som inte har våra sympatier hos de mera främlingsfientliga partier och grupper säger våra åsikter.

Jag tror nämligen vi har varit tysta alldeles för länge.