Just nu sitter jag ute på altanen med datorn i knät. Vi har precis ätit middag – korvstroganoff med ris, eller som jag skämtsamt kallade det: Ris à la Afghanistan. Idag fick jag faktiskt till den där stroganoffen riktigt bra. Lite kycklingfond, paprika, matlagningsgrädde och en skvätt crème fraîche gjorde susen.

Jag och lillkillen satt här ute och åt i vår lilla oas av grönska och vardagsprat. Vi pratade om maten i skolan och vad som väntar framöver. Tydligen hade de fått spaghetti med köttfärssås till lunch. Men han var inte imponerad. Tvärtom. Den smakade visst som något hämtat från ett matlagningsprogram som borde avbrutits i sändning.

Och jag förstår honom. Hur kan man ens misslyckas med köttfärssås? Det är som att bränna vatten – det borde inte gå. Speciellt inte när det är proffs i köket. Eller är det just det – att det inte är proffs? Är det råvarorna som är för trötta, smaken som blivit urvattnad av besparingar och mjölkfri grädde? Kryddorna som glömts bort i stressen? Jag vet inte. Men en sak vet jag: det krävs nästan en ansträngning för att göra en köttfärssås dålig.

Nåväl, nog om köttfärssåsens förfall. Jag kom i alla fall iväg till tandläkaren idag – och klarade mig den här gången också. Faktiskt med beröm! Tandläkaren sa att det var ovanligt att se en så välmående mun på någon i min ålder. Alla tänder kvar och inga större bekymmer. Kanske är det just rädslan för tandläkaren som håller mig i schack – jag är nämligen otroligt noga med att sköta mina tänder, just för att slippa onödiga besök. Så ja, ett plus med tandläkarskräck finns det visst.

Efter tandläkarbesöket hann jag med en liten stund i trädgården. Inte för att göra något särskilt vettigt, utan mest för att klura ut en hänganordning till en kruka som skulle dingla från styret på en sparkcykel vi ställt i rabatten (ja, du hör ju själv – ren konstnärlighet).

Precis när jag skulle hänga upp krukan ringde telefonen. Jag släppte taget med ena handen, och såklart välte hela härligheten. Blöt jord över fötterna, och i försöket att rädda blomman blev händerna riktigt geggiga. När jag svarade hörde jag själv hur otrevlig jag lät – jag var så jordig och frustrerad att rösten förlorade sin vänliga ton. Lillflickan i andra änden måste ha blivit rädd. Jag förklarade snabbt att det inte var hon – det var bara mina geggiga händer som pratade.

Senare på eftermiddagen visade det sig att hon börjat läsa min blogg. Hon hade inte gjort det tidigare, men nu skickade hon ett sms där hon skrev att hon också är rädd för tandläkaren. Först förstod jag inte varför hon berättade det – tills hon förklarade att hon läst mitt inlägg. Det värmde. Mer än jag trodde.

Och här slutar dagens betraktelse. Tack för att du tittade in på malix.se – och för att du läser. Det betyder mer än du anar. Ha en fin kväll!

/Carina