Tankar kan göra oss illa

I alla fall när dom bara är fantasier, tagna ur våra värsta farhågor om vår egen oförmåga.

En gång för länge sedan så jobbade jag på ett hem, för unga som kallades Slussen. Det låg i Trollhättan, en dag vid den här årstiden skulle vi ha ett kartläggningsmöte och timmarna blev många. Snön öste ner. Vid mötet tittade jag ut i fönstret några gånger, kände oro in för resan hem. Mycket snö var det just den dagen. Resan hem blev lång. Snön hade gjort att vägen fick köras på känn. Det var tur att det var snö pinnar som visade vart vägen var. Hade säkerligen snöat en 15 cm. Var på drivorna på de igensnöade vägarna, gjorde att det på vissa delar låg snö uppåt en 40 50 cm. Just den gången, då för länge sedan. Då sa jag till mig själv att: Nej du, aldrig mera att jag kör på sånt väg lag. Det har faktiskt inte varit så, efter den gången. För har det snöat så har det funnit någon, som i alla fall plogat innan jag kommit körandes.

Idag var det inte riktigt samma väglag. Nej det var inte så mycket snö på vägen, som det var då. Men den snön som föll idag, gjorde att vi bilister fick ligga i 50 på en 100 väg. Det var inte för väglaget var dåligt. Mera för att det snöade, så att det inte gick att se längre än 10 -15 meter framför bilen.

Vägskyltarna gick inte att se, mera än om man var precis bredvid dom. Jag låg inte först på den stora vägen, så det var inte jag som stoppade upp trafiken. När jag sedan svängde av mot min lilla by. Då var jag ensam till en början, på vägen som plogbilen tydligen glömt. Väglaget var sämre, snön verkligen yrde framför mig. Såg billjus som var vid sidan av vägen, vilket gjorde att jag saktade ner. Om i fall att det var en olycka, men så var inte fallet.

Detta gjorde att jag fick en bil bakom mig, en till och sedan en till. Körde långsamt, för det gick verkligen inte att gasa på, det vågade inte. Kände mig feg, kunde nästan höra hur de bilister bakom skällde. Eller nej, hörde inget men, i mina tankar skällde de bakomliggande trafikanterna. Efter en stund stod jag inte ut med att ligga först i denna bil kö, utan svängde av så att bilarna kunde köra förbi mig.

När sista bilen kört förbi, svängde jag sedan ut för att fortsätta min färd. Det var då jag blev medveten.

Om att att nej, det var inte alls så som mina tankar hade sprungit galopp i mitt huvud. För bilarna framför mig, körde till och med långsammare, än jag innan gjort. En resa som annars tar 40 minuter i tillåten hastighetsfart på pricken. Då det har blivit en sport för mig att hålla mig exakt på den hastighet som är tillåten. ( jag har sådan där följa John knapp, Adaptiv farthållare tror jag det heter.) Vilket i väglaget som var idag inte vågades användas av mig.

Idag tog det mig minst en timma och kanske 10 eller 20 minuter att köra hem. Idag är likt dagen då för länge sedan, en sådan där trafik dag som jag kommer att minnas. Att det är en idag är en sådan där trafikdag som jag verkligen inte vill uppleva igen.

Men även kunskapen och tydligheten, i hur det ibland är våra tankar som faktiskt bara spelar oss spratt.

Men just nu känner jag bara tacksamhet över att jag faktiskt kom hem, utan att råkat ut för vare sig diken, sjöar eller åkrar.

Tacksam över hur tydligheten visade på hur tankens kraft, spelar oss spratt. Visade på att alla de där tankar vi har i vissa stunder, faktiskt inte är något annat än bara fantasier. Fantasier som gör oss mera illa, än något annat. Att det liksom är bara tankar som är skapade ur oss som inte har en uns av sanning i sig.

Så många ord om ja, om vad? Hm jag vet inte, tankens kraft eller något eller kanske bara en trafikhändelse, som liksom inte betyder något för någon annan än mig själv…

Nåja får bjuda på en lite bild jag gjort, så får du med dig lite färg om du läst så här långt. Fast det är inte så många färger.

Lev idag just nu, igår finns inte här och morgondagen kommer först imorgon. Då imorgon är Just Nu, kunskaper från historian.