Borås hade psykiatrinsdag på Saga teatern igår, och jag var där.

Men först lite om min dotter………

Jo du, view den dottern går inte av för hackor. Det fick jag ännu ett bevis för idag, help just nu. Jag satte mig här bakom skärmen, sovaldi sale ryckte på armarna över att det var en vit hopvikt lapp på mitt skrivbord. Raket tankar om att R8 nu har jag missat nått igen. Trodde att historiska misstag upprepade sig. Misstänkte starkt att kvartsamtal var något som inte jag varit delaktig i och att dottern, bara lagt en lapp från läraren här om vad jag missat. Nu var den ihop vikta lappen något helt annat. Den hade överskriften: Blickar tillbaka, den sa mig att den flickan, hon är lik sin mamma. Hennes mamma som är jag, har liknande skrivartalanger och vi skriver på sätt som liknar varandras. Blev från första raden i hennes text fångad av historian som hon skrivit. Sorgen, utanförskap, människors öden av missbruk, missär och misshandel. Min dotter har drömmar om att bli psykolog, en dröm som även jag haft, men den har flyttat ut. Min dotter vill även bli polis, behandlingspersonal, ja ni vet hela svängen, nu visar hon sina skrivartalanger skrivtillgångar där hon förmedlar känslor av sorg, ångest och hopplöshet. Idag, just nu så tänker jag som min gamla farmor, tänkt om mig. Den dottern, hon är en konstnärs själ, den tjejen ska jag uppmuntra till att fortsätta skriva, skriva och skriva. Alla dessa ord blev skrivna i dag. Idag hade jag tänkt skriva om min roll som (H)järnkolls ambassadör och mitt uppdrag i går. Känner att jag inte skrivit klart, men om ni tycker att det är för mycket text så ta en paus, hämta lite te eller kaffe. Eller surfa vidare och kom tillbaka om ni är intresserade av (H)järnkolls ,uppdraget.

Jo, igår var det en super spännande dag, en hel-bra-ighets dag, träffade så många trevliga, underbart snälla och öppna människor. Psykiatrins dag i Borås, jag var den som skulle prata redan kvart över ett. Satt nästan längst fram och kom på att HJÄLP! Hjälp!! Nu är det på riktigt. Det är riktigt dumt att ha sådana tankar när det är tio minuter tills man ska upp på en scen och bjuda på sig själv. Det kom jag på och hittade till det jag tränat på så länge ”Att leva i nuet” tankarna (H)jälp byltets ut till vad har jag för problem just nu? Svaret blev inga, det är ju där uppe på scenen som jag valt att se problem. Det lugnade mig för stunden. Sen kom nästa besvärjelse. (H)Jälp Rickard Bracken (H)järnkolls projekt ledare han ska sitta här och tycka om eller inte om mitt utförande och min berättelse. Leva just nu och mindfullness….. blev till igen. Herregud vem är han, han är ju också en människa och ja om jag gör mitt bästa så kan jag inte begära mera av mig. Hur skulle jag då kunna inbilla mig att han begär mera av mig. Han gjorde inte det. Dessutom kom han med kloka ord om min make som är mitt kognitiva (H)jälpmedel. Han gav mig också en ny tanke om att min make kanske ska slippa arbeta som kognitionsmedel, fast Jag är ju på god väg att göra min make arbetslös. Använder mig ju av google och telefonen i massor nu, för att slippa mänskligt tjat. Så nu är det google och mobilen som påminner och påminner om allt. Just nu påminde den om att jag ska sluta skriva. Men jag försvarar mig med att ”Jag skrev ju inget igår…..”. Dessutom vill jag fortsätta om går dagen. Jag genom förde alltså mitt uppdrag. Kände just då det helt ok, för nedanför scenen satt en herre och nickade, log och jag kände mig uppmuntrad och blev tryggare av hans varma nyfikna ögon. Det visade sig senare att han var den kloka psykiatrikern som skulle prata efter mig. Nu skulle jag önska mig en sådan herre längst fram, varje gång jag föreläser för han ingav trygghet.

Överläkare Per-Anders Hultén var den uppmuntrande herre, som satt längst fram. Han föreläste efter mig. Dessutom lyckades han få vissa fördomar att försvinna från mig. För jag fick tidigt klart för mig att denna man hade humor, Trots att han var överläkare och psykiatriker. Han var i stilen med våran egna dampläkare som jag skriver om i min bok. Urhärlig ,eller är det så att jag har en fallenhet att uppskatta dessa lite mera egenhets läkare. Tänker inte söka svar om det just nu, utan bara acceptera att det är just så att jag har förmånen, att träffa på speciella urhärliga människor som har samma intressen som jag själv. Vilket är att sprida kunskap, förståelse och klokheter.

Efter den humoristiska och allvarsamma i ett, överläkaren Hultèn så var det min vän som jag redan första gången jag träffade henne tyckte om. Hon är som jag (h)järnkolls ambassadör. Eller Ambassadör inom det kunskapshöjande projektet (H)järnkoll.

Carina Hasth, som berättade om o c d / tvång ur ett anhörigperspektiv. Intressant och ska nämna det ärligt, det gjorde i vissa områden riktigt Djä…. R 8 ont i mig. Efter som hon och mitt kognitiva-livs-hjälpmedel, skulle kunna ha utbyte av varandra i former av att byta erfarenheter. Mera säger jag inte just nu.

 

Efter Carinas föredrag, så fick vi kunskaper om hur nyheterna under 20 års tid lyft fram psykiatri bra/ och mindre bra saker. Här fick även jag be några av fördomarna i mig flytta ut. För det visade sig att de inte bara skriver och belyser det tragiska, och brottsidentifikations psykiatriska. Bilden av psykiatriområdet en avhandling om nyhetsrapporteringen i rapport 1980-2006. Ann-Sofie Magnusson.

Här vill jag tillägga att då vi avslutade kände jag då jag stod vid sidan av Ann-Sofie en trygghet genom att stå där. För hon kändes lite som en eftertänksamhet innan konsekvensen.

Det var även en kille från Borås tidning uppe på scenen det sista tyvärr har jag glömt namnet på honom och på tjejen som var från radio sjuhärad.

En hel intressant eftermiddag där jag fick kunskaper, insikter, och skratt. En eftermiddag där jag fick förmånen att vara en del i ett större sammanhang, där vi verkade för att avverka fördomar, genom att påverka attityder. Tillsammans är vi starka, tillsammans slipper vissa av oss att dölja våra till och o-tillgångar.

Tacksamheten vilar i mig idag, tacksamhet över att jag får möjligheten att vara en del i Projektet (H)järnkoll. Det projektet som gör att andra senare kommer att slippa bli bemötta, med mina historiska bemötningsminnen.

Tack till dig som orkade läsa enda hit. Som vanligt är det min ADHD, som skapar lite mera ord, än andra de skulle kunna klara sig på hälften.

Här en liten bild av konstnären Ulrika Thunstedt.

Och en påminnelse igen om min vän Jerry och hans webbjoker som med din och min hjälp kan bli ett bidrag i melodi festivalen.

//malix

Lev idag just nu, här skiner solen….