Det här gör ont att skriva…. men känner att jag måste skriva. Kanske kan det hjälpa någon om det nu inte hjälper mig.

Ibland tänker jag det händer inte mig bara andra. Nästan varje gång som jag tänker så snubblar jag och får göra tankeförvandlingen varför inte, illness varför skulle det inte hända mig. Under hela mitt liv har jag motionerat sparsamt och ibland inte alls. Det är nu jag betalar priset för min dumhet och kämpar för fullt. Det går ju inte att backa bandet, utan nu får jag betala med värk och stålvilja. Stålviljan handlar om att inte svika mig själv, inte ge upp och sluta upp med min nu mera goda vana.  Känner mig stolt, när jag med gott samvete kan säga goda vana. Även om jag inte vågar vika från vanan och göra avkall. Så känner jag stolthet när jag kan säga att jag skapat mig en god vana. Min goda vana är  just att jag gjort avkall från min bekvämlighet  och slutat upp med att inte motionera.

Utan tvärt om varje dag eller i alla fall minst 6 dagar i veckan  cykla minst 30 -40 minuter, där till göra min artros träning varje dag . Idag slutade jag jobbet 9.15  redan 9.40 satt jag på cykeln och svettades.  Tänkte idag  träna lite extra så jag med gott samvete på riktigt imorgon kan känna efter om jag orkar när jag kommer hem på kvällen. Jag har tagit semester i helgen. Egentligen skulle jag jobbat men har fått ett viktigt uppdrag att utföra.

Jag ska till en Anhörigträff nere i GBG. Det är en Trappa upp som står för sammankallandet.  Med både ve och en massa olustiga känslor, samt även nyfikenhet känner jag att nu, kommer helgen som jag både ser framemot och bävar inför.  Just det här inlägget är svårt att skriva, för det bor skam i det.  Det flyttar in känslor i mig just nu, som jag innan i mitt yrkes liv bara mött från andra sidan.  Då har jag varit behandlingsassistenten som mött föräldrar som haft stor oro för sina barn.

Idag står jag här naken,  är en av dom som står på utsidan och ser hur min älskade son behöver  hjälp för sitt beroende.  Nu är jag inte helt säker på vad beroendets botten ligger om det är spel eller alkohol eller där till farsoten droger.  Samtidigt som jag just nu sitter här och skriver just nu 10 .37 bor det så många känslor i mig.

Min lille kille som alltid snubblade, som alltid hade så många kluriga frågor som liten. Min lilla kille som kom in i mitt sovrum en eftermiddag som fyra åring, berättade för mig att han just skruvat ur alla skruvar ur sin säng för att han hade tröttnat på våningssäng.  Jag hade den dagen lagt mig för att vila lite  medans barnen lekte på sitt rum.

Imorgon ska jag gå till en anhörigträff där jag ska träffa andra som också har kommit i kontakt med beroende.  Det känns skrämmande.  Jag kan lova att det definitiv är en helt annan roll att vara på andra sidan, av maskineriet.

Det är rädslor som bor i mig. Fan så mycket enklare att ha rollen som behandlare, än att vara förälder till någon som har beroendeproblematik.  Likt alla andra mammor har det flyttat in känslor, vanmakt och frågor vad eller vilken del är min. Vad kunde jag gjort annorlunda?  Har jag varit för hård? Har jag varit för släpphänt? Har jag satt fel gränser?

Just dom här frågorna får inga svar, skulle de få svar så är de svaren alldeles för sent att få. För jag kan inte göra om något. Jag kan inte ta bort känslorna som tydligen bott i sonen.  Jag som i hela mitt vuxna haft en yrkes roll, där jag arbetat med  Unga vuxna och nästan vuxna som kommit i kontakt med  olika former av missbruk, problem med utanförskap. Har inte sett min sons rop på hjälp.

Sanningen är nog den att du kan inte behandla dina egna barn, dom kan du endast vara mamma till.

Det här är definitivt en helt ny roll för mig, det är en roll som jag inte känner bekvämlighet i. Samtidigt så har just de här dagarna som varit hos mig sedan sonen släppte bomben, lärorika.  Många funderingar och många känslor har bott hos mig, massvis med rädslor och många barn som varit i mina tankar som jag själv mött i arbetslivet.  Många föräldrar har jag haft tankar om i dessa dagar, jag har upptäckt känslor hos mig, som jag innan bara mött hos föräldrar och inte riktigt förstått vilka känslor det varit.  Idag ser jag även att jag skulle göra annorlunda vissa gånger, om jag haft den erfarenheten då som jag har nu.

Vissa saker kan du inte läsa dig till, utan det är saker du måste uppleva tyvärr. Att just att vara mamma till någon som har ett beroende, gör att det bor så många känslor, många faror och det gör ont att inse att som förälder går det inte att skydda dina barn emot allt. Kanske är det just det som jag försökt göra skydda för mycket……

Oavsett så kan jag idag inte sudda bort, göra annorlunda i historien utan bara möta framtiden. Idag är idag, igår har redan passerat imorgon är en helt ny dag  För mig anhörigdag.  Både med sorg och vanmakt och nyfikenhet.

Är det nu så att jag inte kan göra något, så kan jag i alla fall delta i just denna dag. Sonen har bjudit in mig och då är det det som är det viktiga.  I de sista orden sonen har bjudit in mig känner jag tacksamhet, på något sätt så får jag vara delaktig.

Snart åker vi iväg till Göteborg. I kväll ska jag och dottern gå på Nickelback, första gången konsert. Kanske kan det få i alla fall några känslor att vila i mig få några nya känslor att flytta in.

Lev idag just nu.

Ha en fin helg.