Det känns som om jag ändå kommer köra i högerfilen på något sätt.

just nu är jag ute på okända vägar.  Förra veckan sökte jag jobb.  Kanske är det inte helt okända vägar för det är fortfarande så att det jobb jag sökte handlar om att jobba med människor.  Där är en av likheterna.  Det är även så att det det är en likhet till för jag sökte jobb med benämningen Behandlingsassistent. När jag sökte jobbet så var det även så att jag och den verksamhetsledare som intervjuade mig frågade mig om jag kände människor som han innan hade haft som arbetskamrater. Det gjorde jag, salve vi hade till och med utsett samma mentor till oss fast vi aldrig hade träffats. Vår mentor som vi såg upp till och idag i vissa stunder vi kunde hitta tillbaka till, discount i de jobb vi liksom har idag.  Det var riktigt kul den där jobbintervjun  som jag var på. Intressant och rolig vart det. Att de sedan körde med öppna kort och sa att de faktiskt var intresserade av mig, gjorde inte saken sämre.

Jag har sökt jobb, nytt jobb men ändå lite samma från historien även om det jobb jag sökt är en helt nu målgrupp. Ändå känner jag att jag är osäker att det känns både roligt och tråkigt för jag lämnar ett jobb som jag tycker om.  Ett jobb som står inför förändringar, där vi just nu håller på med att flytta, där vi just nu står inför stora förändringar i en positiv riktning.  Ändå är det så spännande det där nya jobbet.

Jag tror även det är dags, för det jobb jag har, har jag liksom gjort klart. Nu behöver jag prova nytt, göra andra saker och utvecklas vidare.  Lära mig nya saker, få på de där nya glasögonen igen för att se friska nya vyer.  Jag är av den uppfattning att om man jobbar med människor, för människor, så måste man ibland söka och göra nytt för att inte fastna i de där fotspåren som man redan gått i.  För att se människan, se och se med mera osäkra inte så självklara ögon, som dom man har när man jobbat på samma ställe i en massa år. Jag tänker att jag blir bättre på mitt jobb, när jag  förflyttar mig och vågar prova på nya saker. Jag blir en bättre hjälpare när det är olika. Ser även vinsten för mig själv, där jag nu kommer att få nya erfarenheter. Träffa nya arbetskamrater, få möjligheten att tänka nya tankar se på händelser  med nya tankar och erfarenheter.  Ändå är jag rädd men rädslan står för att jag vill vara i min comfortzon. Där finns ingen utveckling utan bara trygghet och outveckling.

Så nu väntar det mig nya möjligheter och nya saker att upptäcka. Så spännande att det gör lite ont i magen och gungar lite men, det är en härlig känsla som jag kommer rida på länge.  Jag kommer att ha med mig allt det jag lärt mig under mina år i behandling, mina år som habiliterings assistent in i det här nu så nya spännande. Tänk jag känner till och med att det är en tillgång. Jag ska nu vandra på okända men ändå vägar som jag på något sätt liksom känner till.  Det är inte helt tvärt om utan ännu högertrafik.  Jag har även redan vart inne och nosat på området redan för några år sedan gjorde jag det. Men då i formen av kontaktmannaskap på ett eget och speciellt sätt. 

Tavlan jag målade för några månader sedan får vara en bild av det jag känner för det känns lite som jag står där där och tittar på de berg jag nu ska prova på att ta mig uppför. Spännande …

Lev idag just nu, historien är det som format dig till det du är framtiden är det som blir du av din historia och det du gör idag.