Är sorgligt när diagnosens-utanför-kunskaper får människor att sluta glimma

men anledning av killen som blev nerflyttad för att han fick diagnosen ADHD.  Sorgligt och på riktigt blir jag uppriktigt ledsen. Samtidigt rädd, cure vart är vi på väg?  När blev det att människor som jag själv inte dög? Dum fråga för jag vet det när-et. Det när är när man får ett papper med medicin och en diagnos.  Samtidigt som du får ditt lilla papper om att du har diagnosen ADHD, cure så får du så mycket mycket mera. Det är då som människor som inte vet brukar börja artikulera prata tydligt och hålla lite hårdare i sina tillhörigheter.

I början när jag fick min diagnos, då jag vågade berätta så var jag tydlig och  riktigt snabb med att sedan berätta att:

– Nej  jag är inte missbrukare, och nej jag är inte kriminell heller för den delen. Idag bryr jag mig inte om vad  andra människor har för uppfattningar utan det får stå för dom.  Jag vet vem jag är, det får räcka för mig.  Andras uppfattningar får stå för dom.  Men när myndigheter har sådan dumhet och okunskap hur gör vi då?  Hur  eller vad händer när en myndighet dömer ut människor för deras egenskaper?

Inom den  positiva psykologin säger man att du ska göra det som du är bra på, du ska  lysa och glimma ofta. Killen hade lyst och glimmat i fem års tid, utfört ett prickfritt arbete där han var till mötesgående och gjorde ett bra jobb.   Killen glimmade asså.  Men nu vill trafiksäkerhetsverket ta bort glimningen för att han har ADHD.  Som om ADHD inte glimmar!?

Det är klart den glimmar nästan skimrar om den ju. Men  är du tågvärd, då får du minsann inte ha ADHD.  Det som jag ser som tillgångar ser trafiksäkerhetsverket som faror. För inte så länge sedan var jag ute och pratade  ”Damp” så som jag brukar säga. för att jag gillar ordet Damp och dampig.  Då visade jag på tillgången att vi registrerar allt  tar in alla intryck och hör allt som är att höra.  Skulle det börja brinna är det bra. Mina sinnen är  på utsidan och jag  registrera branden genast.

Där emot är det mindre bra för mig själv, i vissa andra sammanhang till exempel om jag sitter  och lyssnar på någon som står längst fram och pratar.  Vi säger att det är mycket folk i rummet som sitter och viskar och snackar, så stör deras snack  mig, mera än  det stör den som inte har  adhd.

Ofta brukar jag säga att jag har en större intuition. En gång för många år sedan åkte jag bil från  Angered till Frölunda.  På trottoaren nere i stan  gick två killar och snackade. Av någon  anledning fick jag tanken att köra över till vänstra körfältet, när jag  kom närmare samtidigt som jag kör förbi dom. Så knuffar den ena killen ut den andra i gatan.  Hade jag inte  sekunden innan bytt körfält, så hade jag kört över killen som blev ut puttad.

Ofta när jag är i olika sammanhang så känner jag nästan med hela kroppen att något är fel.  I jobbsammanhang har det varit många gånger som jag agerat på ett sätt som sedermera visar sig vara helt rätt  trotts att det liksom inte  syntes innan. När jag och min  före detta make hade gatukök, visste jag instinktiv när något var på gång.

Vi hade vårt gatukök i Bergsjön ibland var det så att människor var utan pengar och vissa fick skriva upp sig på kreditnota om de inte hade pengar. Det fick visserligen alla göra en gång,  för jag vill så hemskt gärna lita på människor. När de skrev upp sig den där första gången, så visste jag i samma gång  om jag skulle få se de igen eller inte.  Min make kallade mig då dum.

Men det var ett bra sätt för mig att känna att jag kunde lita på min förmåga att se människor,  ville även  visa människor att även om du inte  har för avsikt att betala, så vill jag ge dig möjligheten att göra det. Vill ge dig möjligheten att känna att någon tror på dig.  Vill ge dig möjligheten att om inte minst för dig själv ge dig möjligheten att visa ditt bättre jag och betala tillbaka det  som lånades.  Men mest ville jag nog visa att jag trodde på han/ henne då hon stod där och förklarade och lovade betala tillbaka.

Ibland hade jag fel när jag skrev upp och tänkte  de här pengarna kommer jag aldrig igen se. Då blev det lite extra varmt i mig då  personen i fråga, sedan stod där och lämnade  pengarna.  Då brukade jag ofta bjuda på något extra som glass eller bara en kopp kaffe.

Till sist insåg jag nog att någon affärskvinna det var jag inte, mitt hjärta brann lite för mycket för de som hade det svårt.  Fanns många barn som kom dit och fick mat, för att mamma eller pappa inte var hemma.  Nej nu ska jag sluta  skriva alla mina ord igen. Det får liksom vara bra för den här gången känner jag.

Ha en härligt fin påskafton, Njut av det underbara vädret.

Lev idag just nu, så kan det bli mirakel även om vi inte tänkte på det just då 🙂  Glad påsk till dig som orkade läsa enda hit 🙂