Läroplikt och vuxenansvar i skolan

– när lärandet blir en fråga om ansvar, inte bara närvaro

Jag har sett och upplevt hur det är när man som vuxen inte längre mäktar med, särskilt när det gäller läroplikt och vuxenansvar i skolan.
När livet brister, när orken tar slut och inget känns värt något längre.
När man har varit duktig för länge.

Läs detta inlägg på engelska: Compulsory Learning and Adult Responsibility in Schools

Jag tror att en hel kår av utbildade lärare riskerar att hamna där om vi inte börjar se trettio elever i ett klassrum som det problem det faktiskt är.
För läroplikt handlar inte bara om barnens skyldighet att lära sig – utan om vårt vuxenansvar att skapa möjligheter för lärande.

Lärare försöker undervisa trettio elever i ett litet klassrum där alla räcker upp handen, en bild av utmaningen med läroplikt och vuxenansvar i skolan. — En lärare försöker fånga uppmärksamheten hos trettio elever i ett trångt klassrum där alla räcker upp handen – en tydlig bild av hur läroplikt och vuxenansvar i skolan möts i vardagens verklighet.

Ett samtal på Facebook

Det började med en motion om läroplikt i stället för skolplikt.
Orden lät bra.
Barn ska inte bara sitta i skolbänken – de ska faktiskt lära sig.

Jag skrev i kommentarsfältet:

Det borde vara mera riktigt, men en plikt att lärare utforska hur eleven ska nå målen.
Alla former av lärande startar med motivation. Motivation slår klass, och det är lärarens uppgift att ta fram motivation så att eleven lär sig.
Ett icke godkänt betyg är ett betyg på läraren som har misslyckats utforska motivationen hos ungdomen.

Efter en stund kom svaret:

Hur ska en lärare räcka till för trettio elever om alla ska ha individuell undervisning?

Jag svarade:

Menar du då att du inte räcker till för den som blir underkänd – att du gör problemet till barnets?
En ansvarstagande vuxen låter inte arbetsbördan bli barnets problem.
Trettio barn och du kan undervisa dem som redan har motivationen, resten får stå där med skammen av att misslyckas och uppleva sig som dumma.
Är det barnens problem att du har trettio elever?
Är det inte ditt – att du har trettio elever och inte hinner med? Då gör man väl något åt situationen.
Arbetsförhållandena är orimliga för dig som lärare.
Du klarar inte ditt jobb, då är det en arbetsmiljöfråga och kräver åtgärder.
Hur ska en lärare klara trettio elever? Det är väl ändå att ta på sig en offerkofta och flyta med, och sålla agnarna från vetet.

Och där någonstans började mina tankar.

Det är inte barnens fel

När en lärare ställer den frågan – “hur ska jag räcka till för trettio elever?” –
så vill jag svara:
Det är inte barnens fel. Det är vårt.

Trettio barn i ett klassrum är inte ett barns problem – det är ett arbetsmiljöproblem och ett tecken på hur läroplikt och vuxenansvar i skolan hänger ihop.

Läraren som ser att det inte går att hinna med alla behöver kunna säga det högt:

“Jag mäktar inte med, jag behöver resurser.”

För om hon inte gör det, riskerar hon att bli den som tyst bär för mycket –
tills kroppen inte orkar längre.
Utmattning, sjukskrivning och till slut ett yrke hon inte längre klarar av att älska.

Ingen vill ha den framtiden – inte läraren, inte barnen, inte samhället.

Läroplikt och vuxenansvar i skolan – i teori och praktik

I Sverige har vi skolplikt – barnen ska gå i skolan.
I Finland har man läroplikt – barnen ska lära sig.

Skillnaden kan låta liten, men i praktiken är den enorm.
I Finland handlar läroplikt inte om att varje barn får individuell undervisning,
utan om att vuxenvärlden tar ett individuellt ansvar.

Lärarna där har färre elever per klass, bättre resurser och stöd när något inte fungerar.
De har tid att förstå hur varje barn lär sig – inte bara att följa en plan.
Läroplikt blir då ett gemensamt ansvar, inte en börda som läggs på barnets axlar.

Vuxenplikt börjar i klassrummet

Jag tänker att allt börjar där, i själva klassrummet.
Det är där läraren står, med trettio olika barn, trettio olika liv.

Det är där vuxenansvaret måste väckas till liv.
Att våga säga:

“Det här fungerar inte. Vi behöver förändra något.”

Det är styrka, inte svaghet.
Det är det första steget till att skapa en skola som håller – både för barn och vuxna.

Läroplikt kräver vuxenplikt

Vi kan inte tala om barns skyldighet att lära sig
utan att tala om vuxnas skyldighet att skapa förutsättningar för lärande.

Vi måste våga prata om resurser, arbetsmiljö och tid.
Om att barn inte lär sig bättre för att man pressar hårdare,
utan för att någon stannar upp och ser hur just de lär.

Så om vi vill tala om läroplikt – låt oss samtidigt införa vuxenplikt.
En plikt att se, att förstå, att stå upp.

Läs också: Struktur och balans i vardagen – en morgonreflektion

Reflektion

För mig handlar läroplikt och vuxenansvar i skolan om modet att se verkligheten sådan den är. Jag tror att varje barn vill lära sig.
Men alla kan inte lära på samma sätt, i samma takt eller under samma villkor.
Och det är just därför vi behöver vuxna som orkar bära ansvaret –
inte lägga det på barnens axlar.

För mig handlar läroplikt och vuxenansvar i skolan om modet att se verkligheten sådan den är.

Mellan raderna – min röst

Jag har sett vad som händer när vuxna tystnar.
När någon försöker hålla ihop något som inte går.
Men jag har också sett vad som händer när någon vågar säga ifrån.
Det är där förändringen börjar – i modet att stå upp, inte bara stå ut.

Meta-beskrivning

En personlig reflektion om läroplikt, vuxenansvar och arbetsmiljö i skolan. Trettio barn i ett klassrum är inte barnens fel – det är ett samhällsproblem som börjar med modet att säga: “Jag orkar inte längre.”